På några veckor har en av DN:s feminister korrigerat sitt språkbruk i korrekt riktning. Se här på Åsa Beckmans rubriker rörande ett och samma ämne:
Hon började med: ”Varför är det en triumf för män att ha yngre kvinnor.” (2018-08-31)
Efter omkring en månad inser hon sin tabbe – dvs att hon sagt att kvinnan är ett viljelöst subjekt – och skriver så här: ”Så förklarar yngre kvinnor varför de vill ha yngre män”. (2018-09-28)
I den första rubriken är mannen den som gör ett aktivt val. I den sista rubriken är det kvinnan som är aktiv. Båda rubrikerna har enligt min mening ungefär samma sanningsvärde, även om jag inte är övertygad om det statistiska underlagets relevans. Men en modern feminist kan inte godta kvinnan som en lekboll. Därför måste samma skeende mellan kvinna och man omformuleras så att det är kvinnan som styr och ställer.
För övrigt är det en intressant äganderättsaspekt som Åsa Beckman lyfter. I båda rubrikerna är det en av personerna i samma relation som innehar den andre. Förmodligen kommer detta korrigeras i en tredje rubrik: Så förklarar yngre kvinnor varför de tills vidare vill umgås med äldre män.
Jag förbereder just nu en blogg om svenska medias besatthet rörande könsfrågor. Här finns mycket spännande att utreda. Vänta bara!
Några dagar senare, den 3/10, meddelar DN:
”DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman får utmärkelsen Årets mediaamazon, ett pris som årligen delas ut till en kvinnlig arbetsledare i mediebranschen.
—
Åsa Beckman har röstats fram av en jury bestående av prisets grundare Cecilia Zadig, Kerstin Brunnberg, Christina Jutterström, Jeanette Gustafsdotter, Maria Ripenberg och Robert Rosén. Priset delas ut den 21 november, under konferensen Årets mediaamazon.”
Jag återkommer i slutet av veckan med en blogg om amazonernas – dvs årets och vardagens feministers – förödande makt i Sverige.
Fortsättning följer. Amazonen Åsa Beckman agerar orakel och tolkar i en ny rubrik känslorna hos mänskligheten i DN 2018-10-08:
”Vår tid står inte ut med en äldre kvinnas utseende”
Alltså ännu ett av hundratals tema om ”offer” i samhället. Jag blir nyfiken på vilket statistisk underlag slutsatsen bygger. Eller om det bara är egna och kollegors personliga erfarenheter? Men inser nu att på en kultursida kan man kanske inte ställa några som helst krav på objektivitet …
