I en känd dom från US Supreme Court 1933 liknar domaren Brandeis de nordamerikanska storbolagen med Frankensteins monster. Som juridiska personer, skapade genom lagstiftning, styr jätteföretagen en stor del av människornas vardag, från privatliv, via arbetsliv till gemenskapen i samhället. Börskraschen 1929 och dess verkningar talade för en kritisk udd mot de anonyma krafter som från fjärran styrde människornas sociala liv. Till bilden hör att den unga sovjetstaten försökte plocka poäng genom förstatligade företag och en planerad ekonomi, lösningar som beskrevs som ideala, men i själva verket visade sig vara katastrofala med hänsyn till frihet, ekonomi, miljö och varuutbud. I Europa kritiserades kapitalet från såväl yttersta vänstern som från extremhögerhåll. Nazister och fascister önskade tygla bolagen genom tvångssamverkan.
Den statsbärande svenska socialdemokratin har alltid haft en kluven inställning till privatföretagen. Man har stått med ett ben i socialiseringslägret och med det andra i en typ av korporativ samverkan med de största kapitalägarna. Resultatet har blivit en allmän misstro mot privata företag, en tendens som ännu syns i debatten om exv privat hälsovård (där vårdföretag silas, medan gigantiska offentligt betalda läkemedelsköp sväljs). Följden har blivit att den svenska befolkningen varken vet ut eller in. Och att ta ställning rörande företagandet är inte så enkelt.
På senare årtionden tycks en omsvängning har skett inom den svenska opinionen till kapitalets fördel. Förklaringen är komplex. En orsak är de globala industriföretagens stora ekonomiska framgångar (som gjort vissa pensions- och börssparare förmögna relativt sett). En annan är storbankernas (och finansföretagens) grepp om individernas vardag, via bostadslån, betalning av räkningar och kontokort. En tredje är boomen rörande IT och mobiltelefoner, ett fenomen som i grunden förändrat våra liv från morgon till kväll. Och en viktig fjärde är att människorna inte längre ser sig som utsugna av det privata kapitalet, som betalar justa löner och har en arbetsmiljö av toppklass (normalt mycket bättre än den offentliga sektorns). Allt detta har i sin tur medfört att s-partiet tvingats sluta tala om förtryckta arbetare. I stället satsar partiet nu på fattiga människor i tredje världen, på EU, på FN och på en liberal invandringspolitik. Satsningen på en global världspolitik har välkomnats av ett alltmer centraliserat storkapital, som passat på att ta för sig i det utrymme som uppstått genom frånvaron av en kritisk opinion. Utvecklingen visar sammantaget att den sk arbetarrörelsen har förlorat greppet om det svenska folket. Vi iakttar nu dess politiska svanesång. Den avspeglas för övrigt redan i s-loggan med den krossade tomaten…
Resultatet av Sveriges och västvärldens styrning mot globala ideal har dock skapat nya problem. I vårt land brottas vi framför allt med en stor våg av invandring, som satt skolor, polis, bostadsföretag och inte minst bidragsbetalande myndigheter (dvs skattebetalarna) under press. Den kritiska debatten har också närmat sig det internationella kapitalet. Facebook mfl anklagas för att sälja data rörande individerna och att tränga sig in i medborgarnas privatliv med reklam och vinklad politisk propaganda. Flera pensionsbolag har fört ut småspararnas pengar till höga chefers egna konton utomlands (i ALLRA har en s-märkt före detta justitieminister och advokat varit ledamot i styrelsen). Vidare får svenska krigsmaterialföretag regeringshjälp att kränga vapen världen runt via mutor och andra oegentligheter. Och sist, men inte minst, har industrisamhället i grunden förändrats via marknadens och kapitalets logik. Okej, produktionen har ökat och många varor blivit bättre och billigare. Men till priset av industrinedläggningar, utflyttning och arbetslöshet, inte minst bland ungdomar, lågutbildade och nyanlända.
Hittills har Sverige i stort sett klarat av att kapsla in de negativa effekterna av globaliseringen. Vi har bla haft ett tungt bidragsartilleri att sätta in. Och massmedia har hjälpt till att dölja klyftorna. Sverige har därför hittills lyckats bättre än vad som skett i USA. Men den nutida uppkopplade (och icke-tidningsläsande) svensken bör vara lika politiskt rörlig som Trumps anhängare. Därför talar som sagt det mesta för att s-partiet går mot ett nederlag i höstens val. Men frågan är om övriga partier kan enas om ett bättre svar på medborgarnas oro över en utveckling som till stor del styrs av anonyma krafter från privata internationella bolag. Problemet är att någon större grad av nytänkande inte syns hos oppositionen.
Jag tror att det internationella kapitalet måste utsättas för mycket större politisk och juridisk press. Storbolagens skatter måste öka. EU måste gå i bräschen för internationella avtal om beskattning som inte gör att företagen kan shoppa lägsta skattenivå efter egna önskningar. Dom globala vinnarna måste betala för sig. Stora mediejättar måste underkastas strikta uppförandekoder med tuffa påföljder. Visselblåsare ska skyddas. Krafttag måste tas mot korruptionen. USA ska inte tillåtas själv utforma tvångsregler mot utländska företag utanför USA:s gränser. Maximal frihandel ska gälla på sunda villkor. Det är viktigt att dom breda folklagren får se de fördelar av globaliseringen som politikerna talar om. Därför måste skatterna sänkas för vanliga människor och för småföretagare.
Lika viktig är att en tydlig rågång dras mellan politikerna och kapitalägarnas maktsfärer. Politikerna måste se över sitt eget hus. Enbart låga medlemsavgifter från privatpersoner (och lagfästa statsbidrag) till politiska partier ska tillåtas! Ingen gröning ska tillåtas gå direkt från skolbänken till tunga politiska uppdrag! Dessutom måste uppdragen tidsbegränsas! Politikernas pensioner och andra fallskärmar ska sänkas så att cirkulation främjas! Viktigt är att korporativa kontakter inom bostadspolitik, krigsmateriel och försvar, arbetsmarknad mm absolut måste förbjudas! Lobbyingföretagens aktionsfrihet måste också begränsas (fd ministrar ska ha lång karantän)! Vidare ska arbetsgivare- och fackliga organisationer enbart syssla med löne- och arbetsvillkor (inte med rikspolitik)! Annars ska dom betala företagsskatt, liksom lobbyister.
Mina förslag är som syns mycket långgående och rättsligt komplexa. Men med en mer frimodig och öppen politisk debatt kanske det går. Som jag ser saken gäller det att plantera frihetliga blommor, taggiga törnen, i de vidgade sprickor som visas i det svenska samhällets politiska betong.
Torsten Sandström
2018-06-01 
