Att mäta psykisk ohälsa är knepigt. Ändå har regeringen en egen ”statlig samordnare” med ett sekretariat för att hantera frågor som rör ökad sjukdom av detta slag. I ett teveprogram häromkvällen uttalade sig personen ifråga. Och programledaren nämnde c:a 10 gånger den stegrade sjukligheten. Nu undrar jag hur staten kan komma fram till att den psykiska ohälsan ökar i landet (särskilt bland ungdomar). Hur räknas det ut? En förklaring kan kanske vara att läkare i ökande utsträckning skriver ut psykofarmaka? Men alla inser att läkarna i allmänhet inte skriver recept oombedda. Därför tycks den främsta förklaringen till tanken om en stegrad psykisk ohälsa stå att finna i enskilda personers egna upplevelser.
Den som svarar på frågan om sin egen psykiska status avger som alla inser inte ett vetenskapligt omdöme. Han eller hon tycker till. Och – förutom av hälsotillståndet – kan tyckandet förstås påverkas av en mängd faktorer i hans eller hennes omgivning, såsom familjesituation, arbete, studier, vänskapsförhållanden, ekonomi, sömnsvårigheter, drogberoende mm. Ett svar som signalerar psykisk ohälsa kan alltså bero på något helt annat. Och omvänt kan den som säger sig vara frisk i själva verket må dåligt. Verkligheten visar åtskilliga prov på att en psykisk avvikande inte själv förmår bedöma sin situation. Att låta ungdomar via frågeformulär själv bedöma det egna hälsotillståndet öppnar med andra ord för rena godtycket. Svaren blir alltför beroende av stress, oro, missnöje och liknande faktorer, som i allmänhet inte kan stämplas som sjukdomar. Enkäterär med andra ord knappast en vetenskaplig metod för att bedöma ohälsa.
Därför blir läkarnas diagnoser av vårdsökande normalt en bättre väg till att fastställa psykisk ohälsa. Utan att vara expert är jag övertygad om att en psykiater med stor säkerhet kan ringa in allvarligare psykiska avvikelser. Här kan rimligt säkra diagnoser ställas. Och effektiv behandling och medicinering kan ordineras. Men hur ska en läkare rätt kunna bedöma en patient som uppträder normalt, men själv är bekymrad över problem i stil med stress, oro, sömn osv? Det är förståeligt om läkaren lyssnar, tröstar och skriver ut något lugnande preparat. Erfarenheten visar att ordinationen ofta fungerar. Även om jag saknar ett statistiskt underlag utgår jag från att den senare typen av patienter klart dominerar en psykiaters vardag. Resultatet blir att en bedömning av den psykiska ohälsan i landet som baseras på diagnoser i läkarjournaler är en säkrare metod än kryss i ett frågeformulär. Men bakom läkarens anteckning i journalen finns ändå en tydligt subjektiv länk: först via patientens beskrivning och sedan genom läkarens (välvilliga) analys.
Jag skriver inte detta för att förringa problematiken kring psykiska problem (jag har själv egna erfarenheter från studentåren). Min drivkraft är att ifrågasätta statsmaktens publikfriande attityd då man lyfter fram psykisk ohälsa som ett stort samhällsproblem. Antagligen tror man sig handla gott och riktigt. Men risken är att billiga politiska poäng hämtas in – enligt mönstret ”se vad vi vill väl”. Staten agerar som framgått på lösan sand. Såväl diagnoser/recept som framför allt enkäter är bristfälliga instrument att mäta ohälsa med. Man mäter nämligen inte bara sjukdomar utan också bakomliggande fenomen, i stil med negativa upplevelser av skola, arbete, familj, ekonomi osv. Enligt min mening är det bättre om statsapparaten tar sikte på dessa faktorer, dvs de egentliga samhällsproblemen. Men en sådan agenda är politiskt vansklig för etablissemanget. Kanske riskerar politikerna själv ansvar för flera viktiga orsaker till människors oro.
Ett annat skäl till dagens blogg är mitt intresse för samhällets nya känsloentreprenörer (se tidigare inlägg). I tidningar, teve och radio går en psykologi-hype över landet. Den tar sikte på individen. Är du lycklig? Känn efter! Mår du dåligt? Sök hjälp för att komma till Lyckans land. I och för sig kan man tycka att sådana budskap är väl menade. Men dom går ut på att den enskilde ska rota i sitt känsloliv. Och att negativa känslor och oro är något onormalt – dvs sjukdomar som kan botas. Därför känner jag större sympati för lyckoentreprenörer som predikar att du ska satsa på dig själv. Även om också dessa budskap är påklistrade (och kommersiellt motiverade) kan dom i flera falla få positiva konsekvenser. I sportsammanhang visas emellanåt hur satsa-på-dig-själv kan bidra till att höja prestationsförmågan.
Det nya samhällets känsloentreprenörer vill däremot inte att medborgaren ska ta sig samman och själv fixa sina problem. Målet är att via psykologiska program att fånga in den enskilde och förmå denne att rannsaka sitt inre, fundera över sina problem och ytterst söka experthjälp. Jag har inget mot att läkare förskriver lugnande medel, preparat som verkligen kan hjälpa personer upp ur tillfälliga svackor. Det är jättebra. Men den stora blöta filt av ”ökad psykisk ohälsa” som politiker och entreprenörer som frälsts av ämnet psykologi vältrar över det svenska folket är däremot en samhällsfara. Förr uppmanades den enskilde själv ta kampen mot oroande problem. Ryck upp dig! Fixa saken! Nu ombeds man söka samhällshjälp. Jag förstår att allvarliga problem och akuta sjukdomar kräver behandling av medicinska experter. Men vardagens många, många orsaker till oro och dystra tankar måste den enskilde själv försöka hantera. Där ska inte någon statlig samordnare lägga näsan i blöt och utfärda flummiga pekpinnar om ohälsa (bara termen ”statlig samordnare” får mig att resa ragg). Vardagens oro rör oftast praktiska svårigheter och inte sjukdom. Därför ska politiska resurser satsas på de många övergripande samhällsproblem som finns rörande skola, arbete, boende, droger mm. Där finns oändligt mycket att göra i vårt land! Alltså mer verkstad och mindre produktion av känsloprogram.
Om känslornas entreprenörer får hållas finns det endast två typer av svenskar: sådana med en psykisk diagnos och sådana som snart kommer att få en. Skämtet fastnar i halsen om man funderar över språkets förändring. Oro och problem kring individen transformeras till olika psykiska diagnoser. En kris i verkligheten förvandlas till en sjukdom. Varför inte spara på diagnoserna (till allvarliga och tydliga fall) och i stället prata om den stökiga verkligheten?
Torsten Sandström
2018-05-04
