Vem eller vilka
står bakom PK-normerna? Vem utvecklar dom dagligdags. Att normerna omfattas av
många medborgare är uppenbart. Främst av människor med vänsteråsikter, vilket är
naturligt (se under Om PK). Men även om vanliga medborgare sköter vakthållningen
till vardags, vid kaffebordet på jobbet eller vid festen med vännerna, är det
inte dom som utvecklar PK. Det gör
samhällets elit. Eliter har funnits i alla samhällstyper. Men det är svårt att
peka ut vilka som tillhör gruppen. Traditionellt har furstar, politiker,
präster och kapitalister brukats ses som samhällets främsta makthavare. I viss mån
kan man säga att detsamma gäller i nutid.

Men när det
gäller PK intar det svenska kungahuset, svenska kyrkan och svenska näringslivet
en bakrundsposition. Visst tänder kungligheter, biskopar och direktörer ljus på
PK:s altare. Allt oftare deltar dom i offerhögtider av olika slag, som gärna avslutas
med ett kritiskt utfall mot dom som vill ifrågasätta PK-läran. Men de eliter
som nyss nämnts leder inte normutvecklingen inom PK. Dom försöker främst skaffa
sig sympati och ekonomiska resurser
genom att pliktskyldigt ställa upp då och då.

PK-elitens kärna
finns på annat håll. Högkvarteret finns så att säga hos det politiska
etablissemanget. Främst till vänster på grund av ideologins innehåll (se Om PK), men även hos grupper som ser sig som
marknadsliberala och frisinnade. Att moderater och liberaler omfattar PK kan
tyckas märkligt. Men de är folkrörelser, som alla gärna vill fånga breda
kretsar av väljarkåren. Liksom vänstern för därför den sk Alliansen fram förslag
som tenderar att dra till sig individer som är svaga och har problem av olika
slag. Alliansen ansluter sig på så vis till PK. Egentligen är detta naturligt
och i viss mån något gott. Men problemet är att PK-läran vill inte vara öppen, den
vill inte balansera för och emot, utan är till sin natur ortodox. Liksom andra
trosläror kräver den anpassning.

Vid sidan om
politikerna finns även en PK-elit inom kretsen av myndighetspersoner av olika
slag. Ju högre position desto starkare koppling till PK, i princip. Detta
sammanhänger främst med beroendet av den hand som föder byråkratin, dvs
politikerna. Men det har också att göra med mer mänskliga – och föga altruistiska
(!) – strävanden hos myndigheternas chefer: man hoppas göra karriär. Detsamma
gäller förstås den politiska klassens lägre skikt, dom som ännu inte tagit sig upp.
PK-kramande är ett gott medel, till och med en förutsättning, för klättring till politiskt
ledande och lukrativa positioner i landet. Det som utmärker myndighetscheferna är
att dom har en viktig basfunktion inom PK-rörelsen. Dom befinner sig nära den
sociala verklighetens, där folk bråkar, har det svårt och vill ha hjälp. På så
vis blir dom PK-rörelsens vardagsofficianter. Sneglande uppåt försöker dom dämpa
oron och hålla ordning i samhällets basplan.

Men det verkliga
prästerskapet finns inte bland politiker eller på statliga ämbetsverk och kommunala
myndigheter. Det finns hos personer inom media. Det är tidningar, teve och
radio som dagligen utvecklar PK-läran. Ett ständigt flöde av politiskt korrekta
journalistiska alster håller PK:s andliga soppkök kokande. Hur kan det komma
sig att journalisterna fått den rollen? En förklaring är att staten utbildar journalister,
via kursplaner som dignar av moraliskt utvidgande
normbildning, som knyter an till folkrätten, dvs konventioner om mänskliga
rättigheter, om flyktingar och asyl och om barnens rätt. En viktigare förklaring är att nyhetsmedia hamnat i en ekonomisk kris. Kritiskt
analyserande och professionella korrespondenter är dyra och har i allt större utsträckning
ersatts av billigare krönikörer, som varje vecka levererar ett åsiktsdrypande alster
för publicering. I denna miljö passar PK väl in. Publikum får klart för sig vad
som är gott och vad som är ont i samhället. Då media själva väljer vad som ska
offentliggöras hålls dörren stängd för kritiska åsikter utifrån. Och den
journalist som (mot förmodan) inte anpassar sig är också snart ute i kylan. Till
denna bild hör medias koppling till politiken. Detta syns tydligast för SR och
SVT. Organisationerna kallar sig public service. Man vill ogärna förknippas med
statlig styrning. Men ändå är dom varma anhängare av det gemensamma idésystemet,
dvs PK-läran.

Vad som mest oroar
det ny journalistiska prästerskapet är antagligen utvecklingen rörande mediaföretagens ekonomiska ställning samt
framväxten av sociala medier. Här finns en potential för försvagning av och angrepp
på PK-rörelsen. I kristallkulan ser jag därför ytterligare statliga stöd till
media, så att prästerskapet kan jobba vidare ostört på skattebetalarnas
bekostnad. Snart är en medieavgift på väg att ta plats på våra skattsedlar, vid
sidan om begravningsavgiften. De facto statskontrollerade SR och SVT ska på så vis få omkring 8 miljarder per år. Staten vill nämligen inte låta medborgarna
själva bestämma över sina högst privata angelägenheter – i stil med begravning och åsiktsbildning

Torsten
Sandström

2017-10-27