I dagens SvD sätts en tydlig punkt för all eventuell kritisk rapportering. Inte för att den står högt i kurs i denna tidning. Men nu tar skräckrapporteringen fullständigt över. En vardag med total hets över klimatets uppvärmning ersätts plötsligt med en pågående köldkatastrof i norra Atlanten. Textförfattaren heter Jonathan Westerlind – en av tidningens många predikanter. I artikeln talas om vargavinter med med 50 grader minus. Även om det inte går att utläsa varför och hur. Låt mig citera presentationen av artikeln:
En mystisk blå fläck i havet har länge förbryllat klimatforskare. Nu visar en studie vad som kan ligga bakom fenomenet – och det är en varningssignal, enligt forskarna. ”Risken kräver omedelbar uppmärksamhet”, skriver de i rapporten.
Finns det inte längre några mediala spärrar då det gäller rapportering om vetenskapligt komplexa problem? Kan inte journallister förstå att vetenskapens folk är människor med vanliga politiska preferenser och att åsikterna ibland löper amok? Klimatprocesser har som bekant blivit mediernas nya vapen i samhällsdebatten. Det har redan kostat Sverige tjogtals miljarder. Journalisterna driver publiken framför sig genom dödlig hetta och nu svår köld. Det är ju inte klokt. Om skeenden är svåra att förstå borde tonläget i rapporteringen vara nedstämt och rubrikerna finstilta (eller inte ens i tryck) .
Men det är motsatsen som sker. Gasen i botten! Stundande val gör att all skräck gynnar de rödgröna partierna och deras profeter. Ena dagen hetta, andra dagen isande köld. Vilken kritisk inställd person som helst förstå att försiktighet och lågt tonläge är nödvändigt.
Men mediernas missionärer är inte förnuftiga. De är som berusade stamkrigare på väg ut i bushen för vinna en drabbning. Vapenskrammel och höga tjut. Nu rör det sig nämligen om en politisk strid. Det gäller att frälsa folket! Det är uselt. Men jag berättar bara vad jag ser hända.
Torsten Sandström
