Visst är det väljarnas röster som formar Riksdag och Regering. Men röstningen blir en formalitet. Ty i verkligheten är det svenska medier som talar om vad som sker i landet och på så vis även bestämmer politiken. Detta genom att majoriteten journalister systematisk rapporterar om vad de själva anser som bra respektive dåligt. Åsiktsjournalistiken (utan att rapportören klargör sin egen politiska partiposition) blir på så vis utslagsgivande då svenska folket lydigt går till valurnorna den 13/9 2026. Man tror nämligen i allmänhet på vad journalister myndigt säger.
Årets valrörelse har gjort detta fenomen något tydligare. I exv SVT och DN har journalistiska pajaser – alltså människor som sysslar med flabb eller ytligheter – fått i uppgift att intervjua partiernas ledare. I SvD sysslar Henrik Torehammar med denna flumpropaganda med rödgrön sorgkant. Landets statsvetare är tysta och skrattar antagligen med i kören.
Mediernas roll blir på så vis avgörande politisk. Detta trots att alla gammelmedier kallar sig oberoende så pläderar majoriteten av deras anställda för egna åsikter. Och det innebär en politik som är rödgrön – detta finns tydligt klarlagt i vetenskapliga studier för den som inte vill tro sina ögon/öron då man ställs inför vad SR, SVT, DN och SvD politiserar. Det är trist att behöva upprepa dessa grundläggande fenomen. Men medierna själva har alla anledning att dölja sanningen. Särskilt som majoriteten av de fyra medier som nyss uppräknats får bastanta skattepengar för sin propaganda.
Det nyss sagda gäller politiseringen på en högre eller nationell nivå. Det är den som som är allvarligast. Men det vardagliga politiska finliret – eller rättare sagt fulspelet – är också eländigt. Ett typfall är rapporteringen om Israels krig mot sina fiender Hamas och Hisbollah. Varje dag rapporteras om dödade araber. Visst är det trist. Men vad Hamas och Hisbollah gör nämns i bästa fall bara parentetiskt. Ingen säger ”att så länge dessa terrorister dödar israeler så måste Israel försvara sig för att fortsätta sin existens som självständig av FN bestämd stat”. Genom en enögd rapportering – ofta framförd av journalister med västorientaliska namn! – styrs svenska folkets åsikter. På fester möter jag människor som är skrämda över Israels framfart och som inte vet ett dugg om den dödliga terror som Hamas och Hisbollah envist bedriver (delvis med stöd från ”bistånd” från naiva stater i Europa).
Lika illa är det alltså på flertalet politiska områden. Inte minst ett ständigt spridande av klimatskräck tillhör denna bild. Vad ska unga människor tro om CO2-skräcken? Särskilt svenska skolflickor tycks bekymrade. Denna oro passar förstås medierna på att framhålla. Särskilt SR Studio ett har tagit saken på entreprenad. Mönstret av en mer aller mindre smygande propaganda präglar alltså nationen och dess medier.
I vårt land behövs därför inga val – om det inte vore för behovet att legitimera journalisternas röster i landets medier. I Absurdistan sköts politiken med andra ord rationellt. Stalinistiskt tvång är givetvis förlegat. Medierna sköter politiken snabbt och smidigt på folkets bekostnad. Och det sker på den politiska klassens uppdrag.
Glad midsommar om du förmår fira! Jag skriver för att skingra min ångest.
Torsten Sandström
