SvD lyfter idag en intressant text om vådan av att oförnuftiga och ålderdomliga värderingar styr gigantiska svenska investeringar i fregatter och flygplan. En ukrainsk militär expert riktar nämligen allvarlig kritik mot den svenska satsningen på fyra fregatter för 40 miljarder kronor. Han pekar på att man i stället – till ett lägre pris och med större positiv effekt – kunnat förvärva tusentals avancerade digitala havsdrönare för drygt 2, 5 miljoner stycket.
Med mitt bondförnuft – jag har bara 10 månaders försvarsskolning på A6 – borde åtminstone 2 fregatter och ett par tusen havsdrönare varit en tänkbar och bättre kompromiss. Varför inte pumpa in pengar i den ukrainska krigsindustrin och betala för snabba leveranser av drönare till vårt land!
Jag är alltså rädd för att en liten svensk försvarsledning lever i en militär värld från förr. När det luktar krig i vårt närområde blir det enkelt att få pengar för att köra på i gamla fotspår. Särskilt som en inte liten del av landets politiker inte ens vill hålla ett krigsvapen i egen hand. Extremt dyrbara stora fartyg tros ge oss stor förmåga. Fregatter och flygplan framstår i historieböckerna som löften. Men världen är idag en annan! Rysslands erfarenheter i pågående krig – på land och i Svarta havet – är en annan. Via digitala och relativt billiga spjutspetsar kan Ukraina slå ut det gamla krigets mastodonter. Man kan tycka vad man vill om AI, men i krig på land och vatten har människan uppenbarligen mycket att hämta hos det digitala.
Vi har tyvärr alltför få svenska soldater. Men många unga människor i vårt land har stor skicklighet inom det digitala och borde kunna tränas att på distans hantera grupper av drönare som allvarligt kan hota det gamla krigets mastodonter. Det sker nog redan i mindre skala. Men det tycks som att mycket lärdom finns att hämta till rimligt pris.
Jag menar således att risken för felaktiga militära beslut är uppenbar. Det som sker ger mig vatten på min kvarn om att en nutida vänsterliberalism driver politiken alltmer in i drömmarnas värld. I denna utveckling är militära mastodonter guld värda, trots att billigare och mer smarta lösningar tycks finnas. Mastodonter gillas nämligen av andra urtidsdjur, dvs den svenska politiska klass som fördriver dagarna med att bråka med varandra om vem som ska få folkets röster i september i år.
Bara det faktum att sossarnas försvarspolitiska talesman – Peter Hultqvist, en gammal vapenvägrare – riskerar att ta över den svenska krigsmakten i höst tillsammans med ett gäng rödgrön talibaner gör mig knäsvag. Men moderaternas Pål Jonsson imponerar inte heller, frånsett antalet miljarder han sätter sprätt på för att lugna ett folk som till stor del tycker det är fel att i krig döda den fiende som anfaller.
Torsten Sandström
