Förenklat kan moral ses som rådande mellanmänskliga värderingar (av olika slag) i ett samhälle. Juridiken är däremot lagens maktspråk. Det säger sig själv att de två i huvudsak bör gå hand i hand. Men människornas värdemässiga tankebanor löper förstås friare. På gott och ont. Moralen anger normalt färdriktningen för rätten. Men så är inte alltid fallet. Denna text handlar om ett antal konflikter – främst i ett svenskt perspektiv.
I boken ”The Evolution of Moral Progress”, A Biocultural Theory (2018), beskriver de amerikanska filosoferna Buchanan och Powell moralens historiska framväxt som ett samspel mellan människans biologiska utveckling och rådande kulturella förhållanden. De menar att utvecklingen är paradoxal. Kort sagt anser de att modern mänsklig moral har blivit mycket mer inkluderande än vad evolutionär biologi kan förklara. Vår samhällsmoral är således lika altruistisk mot andra varelser som mot den snäva stammen.
Författarna menar att årtusenden av mänskligt liv har gett upphov till en mer inkluderande moral än vad som syns hos andra arter. Vi har i modern tid alltmer kommit att visa hänsyn till andra medborgare, inkludera utlänningar samt även skapa system till skydd för andra arter av djur och växter. Denna moral är annorlunda jämfört med andra biologiska arters beteenden. Och antagligen även främmande för den hos våra anfäder långt tillbaka i tiden.
Jag tror att Buchanan och Powell är något djupt mänskligt på spåren. Om vi betraktar moralens utveckling i ett flerhundraårigt perspektiv stämmer sannolikt deras teori. Även som jurist måste man konstatera att inkluderande samverkan stegvis kommit att regleras genom rättsregler. Detta syns i skyddet för medborgarna på ett nationellt plan. Grundlagar, socialrätt (dvs vård, skola och omsorg), familjerätt och straffrätt är fullproppade av lagregler om ett hänsynstaganden till enskilda (även sådana som ställer till besvär). Sak samma med rättsregler för utlänningar och en uppsjö internationella folkrättsliga konventioner.
Man kan på så vis säga att politiken stegvis kommit att förändra juridiken. Märk väl att massmedier och vänsterliberal politik under senare decennier förstärkt detta grepp. Generellt sett har jag inga invändningar mot den inkluderande moralens positiva krafter (även om onda tyvärr också finns, varom mera snart). De speglar en ofta naturlig biokulturell samt politisk utveckling inom exv vår nation. Men samtidigt finns det anledning att varna för ett fritt surfande på vågen av inkluderande politik/moral. Jag tänker nu på uppkomsten av konflikter med rättsordningen och liknande samhällsproblem.
Jag har i en tidigare krönika kritiserat effekten av svepande gummiregler inom folkrätten. Enligt min åsikt riskerar oklara normer att urholka en traditionell lära om tillämpning av olika rättskällor. Folkrätten ger domare avsevärt utrymme för politisk hänsyn vid sitt dömande. Inkluderande hänsynstaganden riskerar alltså att ta över en säker rättstillämpning.
Inom den svenska utlänningsrätten syns kanske tydligast den moraliska paradox som Buchanan och Powell presenterar. Det svenska systemet för asyl och uppehållstillstånd framstår som en spegelbild av tanken om omsorg för andra. Utan tvekan har denna liberala juridik skapat större problem för Sverige än för andra nationer i Europa, med tanke på den storskaliga invandringen till vårt land under ett par decennier. En viktig del av Tidöregeringens arbete har därför ägnats åt att anpassa svensk utlänningsrätt till EU. Att det delvis skett under politiskt motstånd från oppositionen är bekant. Oppositionen speglar på så vis den nya moralen.
Till stor del kan samma sak sägas om den svenska straffrätten. Det svenska påföljdssystemet har varit en tummelplats för hänsyn till unga och personer med svag social bas i landet. Som bekant har en svår klankriminalitet under decennier plågat nationen. Rätten har därför inte förmått skydda folket på ett vis som annars sannolikt varit möjligt.
På två områden är inklusionsparadoxen särskilt tydlig. Den svenska skolan tog i min ungdom tydligt sikte på ett kravfullt byggande av kunskaper. Social hänsyn hade därför ibland låg prioritet. Genom lagstiftning har skolans mål tydligt förändrats till jämlikhet. Skolans och lärarnas verksamhet har därför alltmer fått inslag av dyrköpt socialvård. Att utbildningens positiva resultat sjunkit är ett obestridligt faktum.
Utvecklingen mot en arts- och djurrätt är kanske mest remarkabel. Olika arter ska i svensk rätt – huller om buller – ges skydd och inkluderas medan andra ska utrotas. Vidare dömer domstolar hästar som troget står ensamma i sitt stall till slakt. Vad gäller sjuka ensamma hundar framförs däremot krav på lagstiftning för djurvård i samhällsregi!
Den nya moralen avspeglas naturligt nog i en samhällsdebatt som ständig försöker påverka juridikens innehåll. Debatten kan förstås ha sina positiva verkningar. Men överdrifter i form av woke eller politisk korrekthet pekar i motsatt riktning. Tydliga exempel är tabun i frågor om etnicitet och kön. Begrepp som ”vithet” och ”rasifiering” förhindrar ett mångsidigt och kritiskt samtal om etniska frågor. På liknande vis angrips biologins tvåkönsnorm genom ett extremt hyllandet av ”ickebinär sexualitet” i olika former. Problem av dessa slag syns numera i olika lagregler om exv diskriminering och könsdysfori.
Enligt min åsikt har den sköna dogmen om ”jämlikhet” ockuperats av olika politiska eliter. De önskar använda likhetsidén som ett juridiskt vapen, även på områden där den är dysfunktionell eller till och med samhällsskadlig. De som vågar ifrågasätta elitens åsikter utsätts för angrepp och misstänkliggöranden. Dystra exempel är påhoppen på medicinprofessorn Agnes Wold för hennes ifrågasättande av könsdysforisk behandling. Den vackra tanken om en utvidgande moral har närmast förvandlats till ett självspelande piano.
Vi ser med andra ord allt oftare hur politiska eliter leder folket vilse via formandet av ny moral som ska läggas till grund för lagstiftning. Det rör sig om en politisk etik med sikte på vidsträckt inkludering. Alltså inte om någon biologisk eller social naturlag! Dessutom tycks den tjusiga idén om utökad hänsyn inte omfatta alla människors demokratiska åsikter! Därför anser jag att tanken om en vidgad gemenskap inte sällan brukas i strid mot uppenbara medborgerliga intressen.
Torsten Sandström
Tidigare publicerad i Epoch Times
