Mänsklighetens utveckling under tusentals år har självklart satt sina spår i den yttre miljön. Läsaren tänker nog genast på skogsavverkning, utsläpp av gaser, förgiftning av mark och vatten och liknande trista effekter. Men en högst förnuftig syn på saken måste även innebära att nyttiga fenomen som bättre skolor, sjukvård, livsmedel, bostäder osv varit dominerande följder av industriell samverkan. I huvudsak har med andra ord vår livsmiljö genomgått en fantastisk förändring till det bättre. Detta syns i en dramatisk ökning av medellivslängden.
Framväxten av välfärdssamhällen har alltså skett på gott och ont. Juridiken framstår under kapitalismens era som en viktig kugge i detta maskineri för plus och minus. Det har blivit nödvändigt att reglera den demokratiska staten, mängder av avtalsområden och rader av sociala skyddssystem. Så även miljön. Enorma rättsliga framsteg har skett.
Men juristers arbete har inte stannat vid regler för människans basala skyddsbehov. Växande nationella statsapparater – stora byråkratier – söker ständigt efter nya sysselsättningar för juristens yrke. Under bara de senaste hundra åren har därför en ofantlig mängd regler skrivits om allt mellan himmel och jord.
Just ”fenomen mellan himmel och jord” är startpunkten för denna krönika som har fokus på baksidan av miljörättens explosion. Initialt har regleringen betingats av människors och företags rop efter bättre livs- och försörjningsvillkor. Utan tvekan har politiker och juristers arbete för regler om skydd av den yttre miljön varit fruktbart. Denna utveckling bör alla svenskar vara glada över.
Men vanan att forma regler om allt mellan himmel och jord har rasat vidare. Politiker och jurister har sökta efter nya regelområden. Byråkrater ropar nämligen alltid efter paragrafer att slita i. Låt mig i denna text bara nämna två fenomen. Det första rör vår planets klimat. För politikerna har klimatet visat sig vara ett nytt budskap för frälsning sedan klasskampen gått bankrutt. Detta trots att klimatet skiftat fundamentalt under människans tid på jordklotet – alltså långt före kapitalismens CO2-släpp. Det har varit såväl extremt mycket kallare som varmare än i nutid. Visst bidrar människans hantering av kolväten till värmen. Ändå pekas enbart fossila bränslen ut som den stora boven.
En formlig lavin av rättsregler har vuxit fram för att med exakta procentsatser och årtal försöka avvärja något diffust som sker mellan himmel och jord! Tusen och åter tusen forskare och byråkrater har fått sin försörjning i det drama som makthavarna tror sig kunna reglera. I politikens maskinrum dras det vilt i spakar – hit och dit. Lagar och förordningar flödar ut. Ett nationellt klimatråd hetsar på. Människan tror sig nämligen kunna lösa delvis okända naturliga problem i solsystemet.
Det andra problemet är lika politiserat och globalt. Förklaringen är densamma. Politiker tror sig kunna ta herraväldet över urgamla och storskaliga krafter på vår planet: nämligen arternas spridning runt jordklotet. Mest häpnadsväckande är tystnaden om den i alla tider främsta artens spridning. Nämligen människans själv, genom folkvandringar under hundra tusentals år fram till dagens värld.
Än en gång tror sig homo politicus kunna reglera bort naturvetenskapliga krafter. Nu gäller det biologiska fenomen rörande djur, växter och andra arters naturliga spridning. Förnuftiga människor vet att det idag på Jorden finns omkring 10 miljoner olika biologiska arter. Vidare är det känt att det tidigare funnits kanske tusen gånger fler arter på jordklotet, av vilka mer än 99 % försvunnit under årmiljonerna!
Vid sidan om människan själv – och hotfulla krafter i kosmos – är dessutom antalet virus och bakterier det största hotet mot vår civilisation. Antalet sådana arter är omöjligt att bestämma. Men de kan kanske uppskattas till siffran 1 med 30 nollor! Denna verklighet dämpar tyvärr inte våra lagstiftare. Nej, med hej och hå fortsätter man regleringen av det man kallar invasiva djur och växtarter.
Hyllmeter med föreskrifter och motivuttalanden finns redan på plats i ämnet och det juridiska arbetet accelererar. Från EU:s byråkrati i Bryssel har en oräknelig och oläsbar mängd regler flödat i ämnet. Och den svenska förordningen om invasiva främmande arter (SFS 2026:311) fortsätter i samma hysteriska anda. Samspelet mellan Miljöbalkens inferno och mer än en handfull olika byråkratiska ämbetsverk gör saken ännu mer krånglig. Till vilken nytta?
Jag har givetvis inget mot att politiker kämpar mot allvarliga fenomen som väderkatastrofer eller livshotande arter (framför allt virus och bakterier). Det ska ske med frenesi. Ändå läggs enorm tid på spridandet av skräck rörande atmosfäriska krafter och ofarliga naturliga arter.
Jag menar således att juridiken till stor del missbrukas på de två ämnesområden jag nämnt. Det vi ser är flagranta exempel på politikers oförmåga och byråkratins plågor. Den viktiga frågan är varför det sker. Jag tror inte det bara rör sig om mänsklig dumhet. Problemet är tyvärr den invasiva art jag redan kallat homo politicus.
Politiker vill förstärka sin maktställning. Nu ger välfärdens samhälle dem nya muskler. Verkliga hot mot individerna blir tyvärr inte tillräckliga uppgifter. Även imaginära mål måste angripas! Att sprida skräck om klimat och invasiva arter blir på så vis lämpliga sysslor. Och via lagregler samt byråkrati hålls grytan kokande.
Därför kan exv förbränning av skogsråvaror i fordons motorer bli en stor framgång, trots att lika mycket CO2 sprids genom bensin/diesel. Därför kan samma Miljöparti ogilla hinder mot invandring, samtidigt som man jagar invasiva arter av djur och växter som i allmänhet inte utgör något hot mot civilsationen (såsom människan, bakterier och virus däremot gör).
I dessa dagar sjungs den sköna sången ”Mellan hägg och syren”. Njut så länge det varar! Myndiga byråkrater har nämligen med stöd av lag förklarat att syrenen är invasiv, tillsammans med lupin och vresros! Ansvariga för detta juridiska spektakel är politiker som inte förstått att människor vill vara ifred, inte vill betala skatt i onödan och maximalt önskar hantera sin egen verklighet.
Torsten Sandström
En variant av texten har publicerats på Epoch Times
