Wikimedia
Jag har länge röstat på M. Men vacklar också sedan flera år genom SD:s nydanande resultatspolitik. Kombinationen av de två partierna är alltså en rimlig regeringskombination. Politiskt sett har SD pressat M att jobba hårt med nationens två största sammanhängande problem: invandring och våldsbrottslighet. Detta har SD fått mycket medialt/politiskt stryk för, som bekant. Men via folkligt stöd och Tidö har SD blivit en segrare, trots medievänsterns hat.
Reinfeldt har sagt en sak som irriterat mig mycket. Han berättade för flera år sedan att han ville att M – i likhet med sossarna – skulle bli ett statsbärande parti. Ord om levande och folklig demokrati hade passat mig bättre än snack om ett ideal som – i mina ögon – innebär grå sossebetong. Jag bekymrar mig av samma anledning för M-partiets personuppsättning. De personifierar bilden av lång och trogen tjänst i den politiska klassens regi. Visst finns det stjärnor som exv Forsell, Dousa och Strömmar. Men många andra har hoppat på en lång resa som yrkesjobbare inom den politiska klassen. Inom de 21regionerna häckar alltför många.
SD:s personuppsättning har en mer ungdomlig karaktär, vilket är bra och naturligt för ett nykomlingsparti, en uppstickare. Men man lider samtidigt delvis av sitt förflutna, dvs resterna av den unkna gatans parlament. Kent Ekeroth med järnröret och Björn Söders tes-tuggande om raser är varnande exempel. Jomshofs inhopp i valrörelsen med snack om quislingar likaså. Det verkar dock som partimajoriteten med Åkesson i spetsen försöker hålla ordning i leden. Om det nu inte bara är ett spel för gallerierna. Jag minns nämligen att Åkesson för flera år sedan inte – på en sedvanligt larvig fråga från en journalist – svarade att han inte kunde välja mellan Putin och Macron. Valet mellan trög demokrati och diktatur är ju inte svårt.
Så i skrivande stund har jag inte bestämt mig. Antingen blir det M:s – alltför sega ”trygghet” – eller SD:s krisiga framåtanda. Vad är bäst? Jag vet inte.
Torsten Sandström
