Jag vet att svenska journalister inte vill ha kritik. Man går därför i taket då jag skriver om att deras vinklade reportage är en form av ”konspiration mot Tidöregeringen”. Journalister anser nämligen att sådan ord nästan är olagliga, i och med att flertalet av dem ser sin egen kår som en fjärde inofficiell statsmakt (efter de formella Regeringsformen, dvs riksdag, regering och domstolarna).
Pyttsan säger jag. I min ungdom var uppfattningen om ”statsmakt” kanske befogad. Då agerade medierna med tydlig distans till skillnaden mellan fakta och åsikter. Nu anses det – hör och häpna – till och med ”oberoende” att rapportera med stöd av egna politiska åsikter (frånsett då rapportören formellt är partimedlem). Därför anser jag det självklart att journalister, som framför egna åsikter i faktareportage och liknande, måste kunna utstå kritik. Det är nämligen inte journalistik, utan privata ord (frånsett då orden annonseras som krönikor ed). Rapportörer av åsikter är förvisso inte formellt beroende av annan part, men driver egna politiska värderingar. Krönikörer, kåserier och dylikt är som sagt en annan sak, i och med att det rör sig om formellt utannonserade helt egna upplevelser, dvs berättelser om ditt och datt – alltså även politiska frågor.
Därför är det befogat att anklaga majoriteten av journalistkåren – alltså inte alla – för att delta i en konspiration. Inte minst med anledning av det stundande valet i vårt land. Deras ständiga kritik av Tidöregeringen påverkar givetvis väljarna. Om de senare fått rösta utan inblandning från de som utbildats vid landets prästseminarier, förlåt journalistutbildningar, hade regeringen tveklöst fått godkänt och vunnit det kommande valet.
Nu är en sådan vinst mer osäkert. Men tendensen i Europa är att vindar blåser till höger. Och detta av goda skäl (trots medierna). Detta med hänsyn till massinvandring, nedlagda kärnkraftverk (i tider av påtagligt behov av elektrifiering), AI-arbetslöshet, klimatskräck samt år av storskaligt schabbel av vänsterliberaler inom EU. Bara den enorma byråkratin inom våra 21 landsting/regioner – alla med samma vårduppgifter – är något fullständigt sjukt. Man måste vara blind – eller helkorkad – ifall man ger en rösta på sådana politiker!
Det enda säkra är följande tes: den som lever får se!
Torsten Sandström
