I Karl Marx´tankevärd om ekonomins krafter återkommer Hegels teser om dialektiska maktskiften. Hegel postulerade nämligen att en gammal idébas som utsätts för kritik, försvagas så att en ny elit på sikt etableras. För att senare i sin tur kritiseras osv. Motsättningar ger alltså upphov till lösningar i en kedja av historiska skeden: tes – antites – syntes. Tankar om politisk förutsägbar förändring som var djärva. Frankrikes olika revolutioner brukar anges som skådebröd. Det är inte fråga om vetenskap, men ändå intressant samhällspolitisk teori. Vi kan kanske även idag lära oss något av dessa åldriga tankar.
USA:s gamla vänsterliberala politiker – under ledning av Demokraterna och Biden – tycks ha misslyckats. Deras tystnad talar för sig själv. Många amerikaner drabbas av AI, hög statsskuld, högre priser och sämre framtidsutsikter. Även om Nasdaq-börsen går het så finns det orosmoment. Trump, Vance och deras allierade styr landet med dekret. Högsta domstolen försöker styra upp deras övertramp.
Vi ser i USA:s medievärld tydliga tecken på en kulturell och politisk kamp i nutid. Stora medier – som ofta kritiserats för woke – har erövrats av intressen närstående Donald Trump och de storas AI-bjässarna. Grupper med Trump i ledningen styr USA som ett gigantiskt finansimperium. Protester förekommer förvisso. Men mycket tyder på att USA hamnat i ett nytt politisk skede genom regering via dekret och den nya finanselitens oblyga affärer. Inte ens kriget i Iran hindrar den från att handla med olja/gas, AI-teknik och vapen. Men det amerikanska folket har knappast fått det så mycket bättre. Man kan kanske säga att den gamla eliten i USA ersatts av en ny. Men en krasch för SPACEX och ett bakslag för USA:s övriga hightech-företag kan snabbt förändra situationen, liksom kriget i Iran och andra geopolitiska motsättningar.
I Europa brottas samtidigt vänsterliberala eliter med problem som liknar dem som Biden och Trump hamnat i. Vi ser det tydligt i UK, Frankrike och Tyskland. Det finns gott om nationella utmanare inom ledandet stater i Europa. Dvs flera organisationer som står Trump nära. Kriget i Ukraina och Trump pressar den europeiska politiska eliten. Det gör även EU:s regeldiktatur. Ett allt starkare folkligt missnöje hotar alltså Europas vänsterliberala eliter.
För svensk del befinner sig Tidöregeringen i en mellanposition. Vänsterliberala krafter inom regeringen ( KD, L och delar av M) konkurrerar med SD, som intar en politisk position som delvis påminner om Trumps. Höstens val kommer att ge besked om – och i så fall vilken utsträckning – pendeln kommer att svänga.
Jag menar inte att framtiden för Trumps högerallierade partier inom Europa är ljus. Det är dock nya krafter som begär makt. Jag är dock osäker på om de vid makten kommer att kunna frälsa västerlandet. Men det tror jag inte heller nuvarande politiska ledare i Europa förmår. Såväl USA som Europa tycks således befinna sig i en politisk rävsax.
För svensk del utgör vänsterns och de grönas partier, enligt min mening, ett hot mot en god demokratisk utveckling i landet politiskt och ekonomiskt. Tidöregeringens parter drar å sin sida åt skilda håll. På ömse sidor krävs stora politiska förändringar för att man ska kunna tala om en syntes eller en ny och bättre politik för Sveriges del
Torsten Sandström
