Finns det verkligen anledning att just nu fira 250-årsminnet av USA:s uppkomst som självständig stat? Dagens jubileum utspelas nämligen i en kraftigt splittrad nation som våndas över politiska motsättningar och ett oavslutat krig, som Trump lovat att aldrig inleda (och som han hånat tidigare presidenter för att föra).
Att firandet sker med just Trump som självvald huvudfigur är alltså tragikomiskt. Förvisso ska man inte förvåna sig över att festligheterna formas som en såpopera från Hollywood med centrala karaktärer påminnande om Walt Disney´s. Det flödar med andra ord av amerikansk superkommersiell kultur. Att se Trump som huvudpersonen vid hågkomsten av nationens hjältemodiga kamp för sitt enande och sin självständighet är ändå extremt magstarkt. Vi ser ett pajaseri för en person som utan tvekan jämför sig med en kung. En Trump som gärna styrt utan demokratiska former och på kort tid i en rad viktiga fall stoltserat med att strunta i konstitutionen.
Det som verkligen förvånar mig är att många kloka konservativa svenskar inte vill eller vågar se den antidemokratiska president som Trump är. Han är inte bara auktoritär utan skryter till och med över sin framfart. Kriget har med stollkompisen Hegseths hjälp planerats med en klackspark. Visst är USA:s vapen överlägsna, men hur ska kriget kunna avslutas och uppnå ett rimlig mål mot en fundamentalistisk stat som Iran?
Intryck skapas att kriget blivit en del i Trumps personliga affärsverksamhet. Hans utspel – hit och dit eller fram och tillbaks – avspeglas i börshandel och affärsuppgörelser (i olja och annat) som kraftigt berikat hans familj. Miljardvis med dollar strömmar i familjens fickor via sluga och korrupta beslut. Hans arena är således inte den konstitution som USA hyllar, utan stora mediala och kommersiella nätverk som de facto styr nationen. Och mitt i detta vill Trump nu framställa sig som en hjälte i USA:s 250-åriga demokratiska historia. Jag tar mig för pannan.
Det är enkelt att förstå att Trump är en person med begränsad intellektuell förmåga. Till detta kommer karaktärsdrag som tydligt pekar på megalomani (i blandning med MAGAlomani). Enstaka förnuftiga beslut av Trump kan inte dölja mannens påtagliga olämplighet som president samt representant för den stora 250-åriga demokratin i USA. Med Trump som ledare har nationen blivit ett hot mot ett sansat umgänge mellan världens folk. Ett land som har en stolle som president får därför stora problem för dem som kräver att han ska bli hyllad i förening med minnet av USA:s tillkomst.
Min förvåning rör att min bild av Trump definitivt inte stämmer med den hos flera personer som jag annars uppfattar som förnuftiga. För mig är det omöjligt att svälja Trumps antidemokratiska högerpopulism. Om den ska forma USA framtid står världen inför två ekonomiskt gigantiska stormakter utan folkligt styre. Men min ängslan rör inte bara Trump. Det parti som måste axla motståndet mot Trumps politiska rörelse – alltså Demokraterna – förefaller detroniserat i sökandet efter en partigängare som vågar att ställa upp. USA:s partisystem tycks förstenat. Någon bred makt underifrån erbjuds inte, frånsett på valdagarna. Miljardärer bestämmer nämligen färdriktningen.
Torsten Sandström
