Jag är luttrad som läsare av tidningars spalter om konst. Uppvuxen med strikta och kritiska ideal om krav på handens förmåga att skapa kvalitet har jag tvingats se hur alla gränser numera suddats ut. Konstnärlig nihilism är förstås resultatet. Och därför är det tröstlöst att ta del av mediernas så kallade konstkritiker. Det går inte längre att slå rekord i fattigdom vad gäller skaparförmåga.
Idag den 1/7 har SvD köpt en text av Sara Ullberg från TT. Hon anstränger sig verkligen för att lura publiken. Ullberg säger sig presentera fem utställningar som hon kallar ”konsthöjdare”. En av dem skildras i bild i SvD med undertexten: ”konstverket ´The magical moment of silence´ har också gett namn åt hela utställningen med Roland Perssons verk på Nässjö konsthall”.
Det magiska konstverket ser ut så här. Tänk dig en schabbig svart flygel från en soptipp utan höger framben. På flygeln ligger den döda kroppen av ett brunt föl. Huvudet sticker ut över flygeln vänstra sida, så att ena frambenets hov hamnat strax ovanför klaviaturen (tangenterna). För att kadavret ska ligga kvar på flygeln har hästens huvud stöttats med två brädlappar. Några smutsiga vita trasor/plastdukar omger delar av den döda hästen.
Det var allt.
Tänk dig att du besöker en soptipp på någon avlägsen plats i Småland. Man kan kanske tänka sig att ett avlidet föl tippats där. Och att det råkat hamna ovanpå en utrangerad flygel. Ifall jag vågade fråga 1.000 personer vad som hänt med fölet på det slitna instrumentet är jag 100% säker på att ingen skulle påstå att det rör sig om ”det magiska momentet av tystnad”. Jag skulle bli utskrattad bara för själva frågan. Någon skulle säga att jag borde veta att vad som helst kan ses på soptippar.
Men både Sara Ullberg och Roland Persson – samt förstås redaktionen på SvD – anser att detta är en ”konsthöjdare”. På så vis vill man förmå SvD:s läsare att något viktigt skett inom den svenska konsten.
Den som inte själv – med pensel, mejsel eller annat verktyg – kan skapa något som är svårt att åstadkomma lockas alltså till den loppiskonst som nu väller fram. Några filmklipp och en politiskt korrekt text räcker för dagens kritiker, som väl själva aldrig övat och slitit med att skapa bildkonst. De nya idealet uppfyller på så vis det nutida ropen på jämlikhet. Vem som helst som vill kalla sig konstnär ska få din belöning. Politik, som förr levt tillsammans med åldriga kvalitetssyften, tycks därför nu bli tillräckligt. Rop om ”magisk tystnad” blir på så viss ett reklambudskap för en konst utan egen substans. Ställ ut vad som helst som låtas vara konst – och saken är klar. Sara Ullberg och SvD faller i farstun för den nya tidens konstschamaner. De agerar som marodörer. Kraven höjs inte utan sänks till vad som helst. En häst på en flygel blir därför något stor för kulturens pajasar.
Jag tror alla inser att den svenska mediala synen på konst tillåter att allt godtas. Om allt accepteras så blir följden – logiskt nog – att konstbegreppet saknar gränser. Vi står således inför ett gränslöst bedrägeri om någon påstår att detta är märkvärdigt. Det svenska kultursamhälle som godtar en sådan syn på god konst måste ha ett hål i huvudet.
Det rör sig om humbug. Märk hur det strunt som uppvisas kläds med vackert mystiska ord på engelska. Allt för att få det som är ingen konst att se ut som något märkvärdigt. Konstbegreppet är alltså lika med ordbajsande. Tacka för att ingen vill köpa sådant, mer än den svenska kulturens många prussiluskor.
Torsten Sandström
