En tiggare i Ystad. Wikimedia.
Håkan Boström är en skicklig journalist som skriver rader av läsvärda texter i GP (Göteborgsposten/gp.se). Idag den 30/6 är hans tema: ”Ojämlikhet bekämpas bäst genom hjälp till självhjälp”. Texten rör hur skillnader mellan fattiga och rika (lycka eller olycka) – eller mao framgång eller utanförskap – ska motverkas i det svenska samhället. Så här lyder Boströms slutsats:
Livet är på intet sätt rättvist. Vissa föds i familjer med mycket ekonomiska resurser, kunskaper och sociala nätverk. Vissa har mer av naturliga talanger, intelligens, driv eller fördelaktigt utseende. Tron att politiken kan kompensera för alla dessa orättvisor är dock feltänkt. Samhället kan bara ge bättre förutsättningar för alla att använda de resurser man redan har – och som tur är så motverkas ojämlikheten av att drivet att ta sig upp i samhället ofta är starkare hos den som inte fötts med en silversked i munnen. Rikedom ”förslöar” ofta människor över tid, men det är betydligt värre att förslöas, ge upp eller gå ned sig om man är fattig och saknar skyddsnät. Just därför är den inre drivkraften den viktigaste resursen vi människor har. Och den är oersättlig. Ett gott samhälle lägger inte hinder i vägen för människor att ge utlopp för den kraften.
Det är sannerligen sköna ord! Att jag kan kan skriva under på dem framgår av mina bloggar. Tyvärr fortsätter inte Boströms och meddelar hur den goda kraften ska byggas. Jag begär inte det av honom, ty jag vet att han kan. Annars är det här som föga sluga vänsterliberala politiker ständigt går vilse. Man sysslar bara med morötter, nästan aldrig med piskor. Eller med andra ord är det aldrig påföljder eller sanktioner som man basunerar ut. I stort sett bara bidrag sprids för vinden.
Genom ansvarsfulla mönster – eller legala sanktioner – kan människor med normal förmåga ges stor kraft. En kombination med initiala bidrag är förstås ofta rimligt. Men den svenska modellen är normalt kravlös. Alla ses som offer för en hård verklighet. Plats för eget ansvar saknas därför i den vanliga ”offermodellen”. Där vimlar det av morötter, dvs en uppsjö av bidrag. Dessa knyter normalt ”offret” fast i utanförskapet. Det sätter alltså inte denne i den rörelse för det bättre liv som Boström och jag förespråkar.
Vid sidan om en svensk dyrkan av allsköns stackars offer finns i vårt land en rädsla för att tala klarspråk. Det rör sig om den heliga kon att inte vara kategorisk eller auktoritär, trots att klara besked tillsammans med en morot erfarenhetsmässigt är en förnuftig lösning i åtskilliga fall. Offret måste så att säga ”puttas ut” från sin förlamning. Alla som sysslat med uppfostran av barn – eller under – vet vad det rör sig om. En kombination av krav och kärlek – eller sanktion respektive belöning.
Men för politiker och många vänsterjurister är krav något full. De anses till och med kränkande många gånger! (Därför skrev jag sanktion och inte påföljd i näst föregående mening!) Inte undra på att det svenska samhällets utveckling delvis har gått i stå. Här finns med andra ord en potential för uppsving. Släng offermodellen i sophögen och satsa på tuffa krav i förening med morötter! Annars blir tiggaren i Ystad kvar på gatan. Det är ingen modell för framgång – annat än hos rödgröna tänkare, som behöver någon att dyrka och tycka synd om.
Torsten Sandström
