Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Goda och dåliga myndigheter

Uncategorised Posted on tor, mars 26, 2020 22:36:29

Heder åt Anders Tegnell och för övrigt även han kollegor på Folkhälsomyndigheten. Det är svårt för en lekman att själv bedöma vilka beslut som måste fattas mot spridning av virus. Men Tegnell berättar sakligt, faktarikt och utan choser om virusutvecklingen och lämpliga motåtgärder. Just vetenskapligheten och beredskapen att analysera svåra frågor som möter honom imponerar. Så ska en statlig tjänsteman fungera, låt vara att myndighetens namn klingar förskolemässigt.

Däremot är många av de andra myndigheternas representanter vid de dagliga pressträffarna bedrövliga. De framstår som vittnen vid bönemöten i Filadelfiakyrkan. På grund av att de inte nämner minsta fakta som är nya står de där och bara maler på, för att – som de tycks tro – lugna lyssnarna. Socialstyrelsen och Beredskapsmyndigheten tillhör detta bottenskikt. Igår upprepade alltså företrädaren för Socialstyrelsen allehanda trivialiteter, som inte tillförde något konkret. Hon lyckades i varannan mening använda ordet ”säkerställa”, typiskt nog. Om något över huvud taget går att säkerställa så är det att vi inte har de vassaste knivarna i toppen på flera av våra vildvuxna och byråkratstinna statliga myndigheter.

Ett problem är att det förstås slösas med pengar. Ett annat, och i sammanhanget allvarligare, är att människor inte förstår vad de säger och varför de bara orerar. Det skadar förtroendet för den svenska staten och politikerna bakom den. Det vill säga de politiker som var dag verkar för att utvidga byråkratin. Ridå!

Please follow and like us:


Politiker på rad med huvudet i sanden

Uncategorised Posted on tor, mars 26, 2020 11:42:44

I flera tidigare bloggar har jag skrivit om ett påtagligt dödläge i svensk politik. Tunga politikområden med stora problem, såsom bostäder, skola, vård, försvar osv. Jag menar inte att dödläget beror på det nuvarande parlamentariska läget, dvs den låsning som skett genom Jöken. Problemen är nämligen mycket äldre.

De har inte heller adresserats på senare tid, mer än i svepande uttalanden i stil med ”att så kan vi inte ha det” eller ”nu måste vi verkligen”. I den senaste valrörelsen sågs affischer om exv behovet bostäder. Men inget händer efter valet, mer än att nya drömmar yppas. Några konkreta lösningsförslag har alltså inte lanserats för lösa nationens flera stora strukturproblem.

Mitt konstaterande gäller i princip för samtliga politiska partier. De har i huvudsak enbart manövrerat för att erövra nya väljare vid valet år 2022. Jag menar att vi ser ett bedrövligt politiskt schackspel. Nya idéer saknas helt enkelt. Samma gamla politik tycks med andra ord fortfarande gälla. Och detta trots att Sveriges kroniska problem alltmer skärps. 

I en blogg häromdagen knyter jag an till den passivisering eller rentav förstening som ägt rum. Jag diskuterar två historiska skeden i svensk politik. Det första var några årtionden efter att tvåkammarriksdagen satts på plats, alltså perioden omkring 1880-talet. Också då var den politiska tankefattigheten utbredd. Begränsade reformer genomfördes av kungens betrodda adelskamrater och några högt utbildade byråkrater. Men dåtidens stora frågor om rösträtt, 8-timmarsdagen, bostäderna och försvaret lämnades i träda. Idéer och ambitioner saknades då – liksom idag – hos den politiska eliten för genomgripande reformer. Först senare generationer av politiker tog under 1910-talet på sig att i praktiken lösa några av de stora problemen. Och det var då ännu inte S-partiet som regerade, utan liberala krafter som stod för reformerna.

Det andra skedet jag lyfte fram i min blogg var perioden efter andra världskrigets slut. Under 1950- och 60-talen fullbordades S-partiets storskaliga kollektivisering av Sverige. Det var inget arbete som genomfördes slumpartat. Här fanns en röd tråd att låta S-partiets organisationer styra riket i samarbete med villiga storföretagsintressen (och många av fanns av det senare slaget). En viktig länk var en kraftig utbyggnad av statens olika myndigheter.

Det var under Erlanders tid som den statliga byråkratin erövrade och cementerade nationen. Det var under Palme som de av folket finansierade radio-och tevebolagen fick en tydlig vänsterprägel. Och det var även han som storskaligt lyfte det globala projekt, som tidigare kanske varit Brantings mest bestående bidrag till nutidens Sverige. 

Trots att de två skeden jag pekar på har olika innehåll – de beskriver dels en handlingsförlamning, dels en omfattande kollektiv expansion –  har de intresse för dagens svenska politiska situation. 

Jag menar att S-partiets kollektiva uppbyggnadsfas idag är passerad huvudsakligen .  Vi befinner oss nu alltså i den tankefattiga era som jag pekat på inledningsvis. Ett stagnerande S-parti kämpar med näbbar och klor för att sitta kvar vid regeringsmakten. Desperationen syns tydligt. Därför säljs idag ut det lilla lager S har kvar av traditionella vänsteridéer.  

Samtidigt väljer C- och L-partierna en vacklande färdriktning. Man vet inte vad som är god sakpolitik – trots de stora problem som existerat sedan flera år – utan vill endast säga nej till SD-partiets medverkan i statens politik. Resultatet av Jöken blir därför att mandatperioden 2018-2022 framstår som en transportsträcka. Alltså fyra år av käbbel om marginella samhällsproblem.

Intressant är hur få politiker och medier som uppmärksammar det läge av politisk stagnation som nationen befinner sig i. Ett exempel. Politikerna bråkar om en extremt improduktiv offentlig arbetsförmedling ska läggas ned – vilket först beslutats En tid senare bråkas det om den ska hållas vid liv, något som man senare enas om. De många miljarder som i åratal slängts bort på projektet ska alltså nu följas av ytterligare förlorade miljarder.  

Partiernas avsaknad av rejäla sakpolitiska stora frågor är pinsam. De stora mediehusen lägger också locket på rörande framtidens frågor. Men tystnaden och handlingsförlamningen påtalas av många fristående kritiker, i det som något föraktfullt brukar kallas alternativa medier.

Det etablerade samhällssystemet under kritik står inför två val. Antingen nytänkande och reformer eller handlingsförlamning och förstelning. Reformvägen tycks otänkbar. Kvarstår tankefattighetens träda, som påminner om läget under det sena 1800-talet (se ovan). Stagnationen följs alltså av angrepp på de personer som blottlägger vad som sker. I min tidigare blogg visar jag på hur giftiga kritiker som Strindberg och Moberg utsatts för påhopp. En liknande förklaring finns till politikernas och mediernas fundamentala tystnad om den pågående kritiken av politisk korrekthet. Eliterna inser nog udden av kritiken. Men man vill inte veta av den. Kritiken anses nämligen som olämplig. Och visst är den det för den som har något att dölja. 

Enligt min mening finns det dock ingen annan väg framåt än ett öppet politiskt samtal. Förklaringen är enkel. Det svenska samhället måste reformeras på flera viktiga områden. Att stoppa huvudet i sanden inte är någon lösning visar världshistorien med tydlighet. Ändå står Sveriges politiska makthavare idag på rad med sand ända upp till axlarna. 

Torsten Sandström

2020-03-26

Please follow and like us: