I flera tidigare bloggar har jag skrivit om ett påtagligt dödläge i svensk politik. Tunga politikområden med stora problem, såsom bostäder, skola, vård, försvar osv. Jag menar inte att dödläget beror på det nuvarande parlamentariska läget, dvs den låsning som skett genom Jöken. Problemen är nämligen mycket äldre.

De har inte heller adresserats på senare tid, mer än i svepande uttalanden i stil med ”att så kan vi inte ha det” eller ”nu måste vi verkligen”. I den senaste valrörelsen sågs affischer om exv behovet bostäder. Men inget händer efter valet, mer än att nya drömmar yppas. Några konkreta lösningsförslag har alltså inte lanserats för lösa nationens flera stora strukturproblem.

Mitt konstaterande gäller i princip för samtliga politiska partier. De har i huvudsak enbart manövrerat för att erövra nya väljare vid valet år 2022. Jag menar att vi ser ett bedrövligt politiskt schackspel. Nya idéer saknas helt enkelt. Samma gamla politik tycks med andra ord fortfarande gälla. Och detta trots att Sveriges kroniska problem alltmer skärps. 

I en blogg häromdagen knyter jag an till den passivisering eller rentav förstening som ägt rum. Jag diskuterar två historiska skeden i svensk politik. Det första var några årtionden efter att tvåkammarriksdagen satts på plats, alltså perioden omkring 1880-talet. Också då var den politiska tankefattigheten utbredd. Begränsade reformer genomfördes av kungens betrodda adelskamrater och några högt utbildade byråkrater. Men dåtidens stora frågor om rösträtt, 8-timmarsdagen, bostäderna och försvaret lämnades i träda. Idéer och ambitioner saknades då – liksom idag – hos den politiska eliten för genomgripande reformer. Först senare generationer av politiker tog under 1910-talet på sig att i praktiken lösa några av de stora problemen. Och det var då ännu inte S-partiet som regerade, utan liberala krafter som stod för reformerna.

Det andra skedet jag lyfte fram i min blogg var perioden efter andra världskrigets slut. Under 1950- och 60-talen fullbordades S-partiets storskaliga kollektivisering av Sverige. Det var inget arbete som genomfördes slumpartat. Här fanns en röd tråd att låta S-partiets organisationer styra riket i samarbete med villiga storföretagsintressen (och många av fanns av det senare slaget). En viktig länk var en kraftig utbyggnad av statens olika myndigheter.

Det var under Erlanders tid som den statliga byråkratin erövrade och cementerade nationen. Det var under Palme som de av folket finansierade radio-och tevebolagen fick en tydlig vänsterprägel. Och det var även han som storskaligt lyfte det globala projekt, som tidigare kanske varit Brantings mest bestående bidrag till nutidens Sverige. 

Trots att de två skeden jag pekar på har olika innehåll – de beskriver dels en handlingsförlamning, dels en omfattande kollektiv expansion –  har de intresse för dagens svenska politiska situation. 

Jag menar att S-partiets kollektiva uppbyggnadsfas idag är passerad huvudsakligen .  Vi befinner oss nu alltså i den tankefattiga era som jag pekat på inledningsvis. Ett stagnerande S-parti kämpar med näbbar och klor för att sitta kvar vid regeringsmakten. Desperationen syns tydligt. Därför säljs idag ut det lilla lager S har kvar av traditionella vänsteridéer.  

Samtidigt väljer C- och L-partierna en vacklande färdriktning. Man vet inte vad som är god sakpolitik – trots de stora problem som existerat sedan flera år – utan vill endast säga nej till SD-partiets medverkan i statens politik. Resultatet av Jöken blir därför att mandatperioden 2018-2022 framstår som en transportsträcka. Alltså fyra år av käbbel om marginella samhällsproblem.

Intressant är hur få politiker och medier som uppmärksammar det läge av politisk stagnation som nationen befinner sig i. Ett exempel. Politikerna bråkar om en extremt improduktiv offentlig arbetsförmedling ska läggas ned – vilket först beslutats En tid senare bråkas det om den ska hållas vid liv, något som man senare enas om. De många miljarder som i åratal slängts bort på projektet ska alltså nu följas av ytterligare förlorade miljarder.  

Partiernas avsaknad av rejäla sakpolitiska stora frågor är pinsam. De stora mediehusen lägger också locket på rörande framtidens frågor. Men tystnaden och handlingsförlamningen påtalas av många fristående kritiker, i det som något föraktfullt brukar kallas alternativa medier.

Det etablerade samhällssystemet under kritik står inför två val. Antingen nytänkande och reformer eller handlingsförlamning och förstelning. Reformvägen tycks otänkbar. Kvarstår tankefattighetens träda, som påminner om läget under det sena 1800-talet (se ovan). Stagnationen följs alltså av angrepp på de personer som blottlägger vad som sker. I min tidigare blogg visar jag på hur giftiga kritiker som Strindberg och Moberg utsatts för påhopp. En liknande förklaring finns till politikernas och mediernas fundamentala tystnad om den pågående kritiken av politisk korrekthet. Eliterna inser nog udden av kritiken. Men man vill inte veta av den. Kritiken anses nämligen som olämplig. Och visst är den det för den som har något att dölja. 

Enligt min mening finns det dock ingen annan väg framåt än ett öppet politiskt samtal. Förklaringen är enkel. Det svenska samhället måste reformeras på flera viktiga områden. Att stoppa huvudet i sanden inte är någon lösning visar världshistorien med tydlighet. Ändå står Sveriges politiska makthavare idag på rad med sand ända upp till axlarna. 

Torsten Sandström

2020-03-26