Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
DN är bottenlös vad gäller skrämsel i syfte att driva politik. Wikimedia.
DN är sedan några år i fritt fall. Detta pga frånvaro av förmåga att presentera fakta som kan bevisas med rimligt vetenskapliga metoder. Innebörden är att tidningen spekulerar och politiserar å det vildaste. Riktningen följer den politiska korrekthetens agenda. Och skeendet styrs från tidningens ledning, som hejar på och alltså inte drar i nödbromsen.
Utvecklingen syns i smått och stort. Egotrippade åsiktsmånglare tillhör den förra kategorin. I den senare kategorin är spådomar om klimatets framtid och orsaker det vanligaste problemet. Den 10/10 trappar tidningen upp i genren hänsynslöst stora spekulationer med avsikt att skrämma läsekretsen till lydnad. Följande rubrik säger en hel del:
Forskare: Då upphör livet på jorden
att existera
Texten tar givetvis avstamp i klimatskräckens evangelium. Men går snabbt över i gissningar som har så omfattande format att även ett barn förstår att de omöjligt kan vara fråga om vetenskap. Det rör sig om kontinentaldriften och perspektivet rör miljoner av framtida år! I texten talas om en möjlighet att temperaturen då kommer att stiga så att livet på jorden riskerar att utrotas.
Varje sansad människa – som känner till svårigheterna att bestämma vädret kommande vecka – förstår att DN nu sysslar med missbruk av vetenskap. Tidningens talesman må ha en vetenskaplig titel, men denna utnyttjas av DN å det hiskeligaste. Ingen – alltså inte ens den professor som DN anlitar – kan veta något om skeenden om miljoner år. Dessförinnan kan mänskligheten långt dessförinnan vara eliminerad genom exv krig, himlakroppar från världsrymden, epidemiers osv. Så vad tjänar DN:s korkade spekulationer till?
Det finns ett svar – tyvärr. DN driver politik och nu vill redaktionen hålla skrämseln i klimatfrågan uppe. Detta genom att peka på en kollaps om miljoner år. Detta är inte bara befängt. Det är faktisk omoraliskt. Journalistik vilar på tanken om saklighet och oberoende rapportering i kritisk anda. Det DN gör i den text som jag menar tillhör soptippen går tvärt emot alla de krav jag nyss angett.
Det rör sig om ett fasansfullt övertramp i strävan efter att driva propaganda. Kommunisternas Pravda hade bleknat av avund – nej, även Pravda hade tyckt texten var för magstarkt spekulativ.
I en tidigare blogg har jag diskuterat samhällets ansvar att rädda människor som helt frivilligt begett sig upp på bergstoppar och liknande – varefter ett eller annat problem uppstått och krav på samhällsingripande påkallas. I den bloggen menade jag att det offentliga borde ta ut en rimlig avgift (kostnaden) för sin insats.
Nu en en liknande vinkling. Många människor är lystna på att ge sig ut på långa resor till trakter där krig, terror och andra problem föreligger eller ligger i farans riktning. Ett exempel är den man som länge hamnat i fängelse efter en resa till Iran för att hälsa på en kompis. Visst finns det frihet att rensa vart man vill. Och det är klart att man tycker synd om killen där han sitter i ett hemsk fängelse i diktaturens Teheran. Men ingen tycks våga problematisera saken och ställa frågan: vad hade han egentligen där att göra? Ska människor inte ta ansvar för sina egna val i äventyrsbranschen? Åtminstone borde samhällets kostnader ersättas.
I dagarna ser vi rapporter i media där människor som rest till Israel eller Gaza och nu av förklarliga skäl vill åka hem bums. De skäller på regeringen som inte tillräckligt snabbt ordnar fram en returresa. Givetvis är det fruktansvärda upplevelser som många ställs inför i Israel. Och enkelt för mig att döma från trygghetens Sverige. Till bilden hör att svenska staten genom stora bidrag gött den palestinska basen för terror.
Oförutsedda händelser är svåra för den inblandade att själv lösa. Men jag menar att ett offentligt och medialt samtal ständigt måste föras så att människor får klart för sig att de kan hamna i klistret om de ger sig på resa i farliga miljöer utomlands. En beredskap att själv kunna tackla följderna – åtminstone betala för sig – måst växa fram.
I grunden rör det ett stort mentalt samhällsproblem, dvs upplösningen av individens eget ansvar eller oförmågan från samhällets sida att ställa krav på medborgarna. Från dagis till vuxen ålder tycks svenskar stå under politikernas förmyndarskap. Det offentliga betalar bara du anpassar dig och röstar på dem. Kravlösa politiker agerar på detta vis. De vågar inte annat.
Märk dock att utrikesminister Tobias Billström höjde rösten och vägrade räddningsaktioner avseende Gaza. Han sa att UD under tio års tid förklarat att Gaza är alltför osäkert. Det är kanske dags för en breddning av denna strategi så att dagissnöret kan klippas?! Varför ser vi bara varningsskyltar vid kraftledningar?
Vänstern i aktion: en blind leder en blind. Wikimedia
Den Texasbaserade geopolitiska organisationen (GPF) presenterar fortlöpande inträngande studier om världens ekonomi. Här följer en presentation av EU-ländernas ekonomi. Särskilt intressanta är att Sverige intar en bottenposition:
Jag är inte ekonom av facket. Men någon allvarlig svensk sjukdom avtecknar sig helt klart i bilden. Jag gissar att Riksbanken bär ett tungt ansvar för situationen i samspel med de sossar som styrt landet fram till slutet av 2022. En svag krona och inflation står i centrum. Vi har importerat mer inflation än andra nationer.
Varför lönar det sig inte bygga hyresbostäder i Sverige? Är boven en bostadsbeskattning som gynnar ägare av villor och bostadsrätter? Har kanske en lång tid av låga räntor skapat en dysfunktionell bostadsmarknad. Boverkets upprullade kvalitetsnormer samt nationens via lag långa planeringstider avseende byggande tyck ha medfört en dyrbar och stillastående bostadsproduktion. Hyreslagstiftningen ger inte tillräcklig incitament för lönsamt byggande.
Svaret tycks vara att alltför mycket svensk politik är orsaken till Sveriges svårighet. En politisk Riksbank. Sossar som kramar hyresgäströrelsen samt sabbar en rörlig marknad för hyra. En storskalig bostadsbyråkrati som driver upp kostnaderna för boendeplanering. Och politiker som inte vågar ta tag i bostadsbeskattningen. Ett självförvållat elände avseende elbrist (nedlagd kärnkraft) och höga priser på drivmedel (skatter) kompletterar den dystra bilden.
Länken ovan bevisar att Sverige är en nation som simmar i ett ekonomiskt träsk. Det krävs strukturreformer efter åratal av sossestyre. Jag förstår att regeringen prioriterar bomber och mord från klanernas gäng. Det är svårt att ta itu med allt. Men svenska medier borde beskriva verkligheten och inte skönmåla. Framför allt borde man peka ut sossarna som eländets motor, tillsammans med C, Mp och V.
Arabiska soldater för ett heligt krig och belönas i himmelen. Europas folk bidrar med pengar. Wikimedia
Min bild är att västvärldens nationer, med några undantag framför allt USA, gullar med Israels motståndare PLO och Hamas. Förvisso är Israels expansion och nuvarande premiärminister djupt problematiska. Men landets motståndare är groteska. Veckans anfall från Gaza och det blodiga dödandet av civila blottlägger inte bara palestiniernas desperation utan också deras människofientliga regim och ideologi. Genom att många nationer i Europa ger dem politiskt och ekonomiskt stöd fortsätter deras mordiska framfart år efter år. Gång efter annan då PLO/Hamas anfallit Israel så skänker väst pengar till att bygga upp Ghaza som palestinierna självmant – genom anfallen – sett till att rasera.
En fred med Israel blir givetvis inte enkel. Den försvåras dock enligt min mening av att nationer i väst vänligt klappar de genomkorrupta PLO-potentaterna på axeln, som låter sin terroravdelning, Hamas, ständigt bomba och mörda. Det är inte klokt.
Jag menar därför att Sverige måste ta sin hand från PLO (och givetvis även Hamas som redan skett i ord). Ta tillbaka godkännande av PLO-regimen. Se till att Sida stoppar fortsatt penningstöd till PLO. Först när dessa odemokratiska muslimska krigare slutar med politiken att gång på gång kommendera sina egna soldater i döden finns det åtminstone en bas för fred. Så länge man håller på med sin terror får det israeliska folket besked om att man lika gärna kan expandera och bygga nya bosättningar. En genuin fredsvilja från ledarna för folket i Gaza och på Västbanken öppna sannolikt dörren för gynnsamma fredsförhandlingar med Israel. Det är fullständigt klart att Israel är villiga att inleda ett gigantisk ekonomiskt samarbete med sina arabiska grannar i Gaza och på Västbanken bara man får tydliga bevis på genuin vilja till kompromisser utan fortsatt terror.
Dagens efter att Hamas terrorkrig mot Israel eskalerat är det intressant att se hur DN tar sida, inte för Israel, utan för palestinierna och deras dubbla kommando PLO och Hamas. Detta sker genom vänsterjournalisternas vanliga trick. I rubriken skrivs med stora bokstäver att ”över 300 palestinier uppges ha dödats”. I texten som följer framgår det – i mindre bokstäver alltså – att även 300 israeler dödats. Senare visar det sig att majoriteten dödsoffer är israeler. Många i publiken på en stor ungdomsfest har helt enkelt slaktats av palestinierna. Dödsoffer visas upp – de trampas och bespottas.
Det vi ser är dåliga journalisters vanliga grepp. Man väljer sida och propagerar genom att peka ut vissa fakta. Att det sker i DN, som en gång i tiden varit en frihetlig oas, är typiskt för mediernas ekonomiska och politiska förfall. DN skriar i annonser om att man driver ”humanism”. Men i praktiken politiserar tidningen. Det är uselt.
Samtidigt ser vi en historisk kamp i ett land som är heligt för åtminstone två urgamla religioner. Att inte judar och muslimer ska kunna leva sida vid sida är djupt tragiskt. Judendomen är förstås äldst på platsen, men islam har ändå omkring 1500 års närvaro i regionen. Slutsaten borde bli ett en samfälld strävan efter ett gemensamt liv och samhällsbyggande. Både judar och araber bär ett tungt ansvar för misslyckandet – ty tillsammans hade de kunna bygga mellanösterns framgångsrikaste stat. Här har Israel misslyckats allvarligt.
Men enligt min mening bär även palestinierna en blytung börda av kompromisslöshet. Det muslimska terror- och skräckväldet är mest motbjudande. Hamas skryter idag med att man dödat två civila israeler som man tagit som gisslan! Att bilar åker runt i Malmö och firar mördandet med palestinska flaggor och tutande bekräftar bara att eländet tyvärr spridits till vårt land. Det blodiga klanvåldet här har nämligen tydliga inslag av den muslimska problematiken.
Men ur en helhetsbild av mörker och hopplöshet har förr hoppfulla lösningar utvecklats. Jag tror inte att människan i grunden är god. Men ofta finns ett gnista av förnuft, även i de mest dystra situationer. Inte sällan just på grund av det totala mörkret.
I delstaten Kalifornien pågår just nu en process där en könskorregerad ung kvinna stämt den klinik som utfört en könskorrigerande operation. Den unga kvinnan har nu ångrat sig och vill ha skadestånd. Skeendet är tänkvärt och bekymmersamt, enligt min mening. I vårt land driver som vanligt vänster en ensidig identitetspolitik som propagerar för att liknande operationer kan drabba unga. Därför måste man vara försiktig i en rättslig diskussion om ungas rätt till könskorrigerande ingrepp.
Kallelsen nedan – i min e-postlåda – till ett nära förestående juridiskt doktorandseminarium är delvis problematisk. Mötet rör könskorrigering. Att sakfrågan är juridisk fragmentiserad håller jag förstås med om. Det rör sig om svåra bedömningar. Men den av mig spärrade texten visar enligt min mening på ett ställningstagande, som kvinnan i Kalifornien inte skulle instämma i, tror jag. Att ett barn har rätt till deltagande i ett samtal om könsingrepp är självklart (det rör sig yttranderätt) – annars föreligger ju inget problem med barnets begäran om medicinsk korrigering. Det är ordet om självbestämmande som utgör ett hot. Plötsligt är saken klar: barnet påstås ha rätt att själv bestämma. Enligt min mening har transungdomar ingen rätt att själva – dvs ensamma – bestämma.
Enligt min mening måste jurister visa stor försiktighet med att – om än inlindat – uttala sig om barns rätt till könskorrigering. Det svenska samhället borde historiskt sett vara medvetet om riskerna att släppa vårdapparater fria vad gäller behandling av unga människor. Flera skandaler finns i svensk historia där politiker valt fel väg. Det vi nu ser i Sverige är upptrappade krav från hbtq-rörelsen om rätt till könskorrigering för unga människor. För mogna människor är saken en annan.
Torsten Sandström
Här kan du läsa kallelsen.
A fragmented welfare system for (trans) youth
The premise that healthcare should be patient-centred is fundamental in Sweden. For trans youth needing gender-affirming healthcare, however, there is substantial legal uncertainty on what this premise entails. Over the last few decades, the number of young patients in need of medical care for gender dysphoria has increased massively, bringing the health of young trans individuals to a new light. The treatment protocols of gender-affirming healthcare have been subject to critical scrutiny by medical professionals and public welfare institutions. Against this background, and with regard to the stigma young lgbtq+ people often face, situations may occur where a child requests medical interventions and measures that the legal guardians oppose. Trans youth, as patients and children, have a right to participation and self- determination. Still, they depend on the care and protection of their legal guardians as well as healthcare providers and practitioners. As a result, tension and conflict can occur between thechild’s wishes, their legal guardians’ responsibility (and right) to make decisions regarding their children’s health and the healthcare’s obligation to provide the resources young trans people need for their well-being and development.
5 September 2023 PARTICIPANTS
DENNIZ SABO, doctoral student in Public Law at the Department of Law, Stockholm University, will present their PhD project. The project explores and critically analyses the legal realization of patient-focused healthcare for trans youth.
Någon dag innan Nobelpriset i litteratur utdelades pläderade DN:s kultursida för att akademin måste fatta ett historiskt beslut. Innebörden var att en kvinnlig pristagare skulle utses i år liksom förra året (vad hon nu hette). Bara själva könsaspektens framhävande är något märkligt för en tidning om själv gärna ser sig som tillhörande kvalitetens tidningar (utan nutida saklig grund för detta). En öppen diskussion om god litteratur förvandlas till en fråga om feminism. Det är något synnerligen märkligt. Dvs att visst kön blivit en kvalitetsstämpel.
Nu blev det inte som DN propagerade för. Som bekant fick en norrbagge priset. Man undrat hur DN med sin kulturchef Björn Wiman – den förskräcklige – hanterar detta besked om nobelpris i litteratur. Det enda rimliga vore att glömma det nyss förflutna feministsnacket. Men så funkar inte Björn Wiman. I stället utbrister han i DN:s rubrik: ”Synd att inte akademin tog chansen att bli historisk.” Han insisterar med andra ord att i sin rapportering framhålla könsaspekten framför Fossums långvariga och påtagliga meriter som arbetare i den litterära vingården. Wimans bedrövliga hantering av saklighet i sammanhanget bevisas dessutom genom hans försmädliga underrubrik. ”Men kul med en norrman som inte kallbadat eller åker skidor. ” Litteraturens innehåll blir alltså ovidkommande och förpassas via löjliga epitet.
Jag är som bloggens följare vet djupt kritisk till DN:s journalistik. Tidningen stoltserar med att man är ”humanismens” förespråkare. Men det Wiman sysslar med är rena åsiktsterrorn, som han vill proppa i läsarnas halsar. Man kan invända att vanliga journalistiska principer om saklighet och oberoende inte gäller på mediernas kulturspalter. Där gäller de fakto åsiktsjournalistik. Men det finns gränser. Analytiska resonemang måste ändå vara centrala.
Då det gäller navelskådning och egotrippning tar Wiman förmodligen priset i svenska kulturmedier. Någon minns kanske hur han för något år sedan pläderade för flygskam i en text, medan han i en följande berättade om familjens skidsemester i Alperna. Dubbla moraliska krav gäller i hans värld.
Wiman är enligt min menig en skam för Bonniers litterära ambitioner. Han är inget annat än en journalistisk pajas. I stället för att resonerar om Fossums starka och svaga sidor skriver Wiman om en författare som varken kallbadar eller åker skidor. Alltså en person som inte lever upp till myten om en norrman. Så bottenlöst lågt!
Enligt min mening måste Wiman sparkas från sin tjänst som kulturchef på DN. Han är nämligen journalistikens och kulturens dödgrävare. Förr var DN kultur en intellektuell budbärare. Men inte längre.
Sedan länge driver socialdemokraterna linjen att uppmana folk att sluta partyknarka. Man argumentera som de vänsterpopulister de är. Det gäller att vinna röster från folk som är lika korttänkta som partiets ledning själv är.
Någon invänder: är det inte bra om partyknarkandet upphör? Jovisst, liksom mindre alkohol kan vara nyttigt, men det löser inte det gängvåld och dödande som odlats under åtta år av sossejakt över nationen. Det är naivt att tro att klanvåldet upphör om efterfrågan på knark minskar eller upphör. Klanerna utvecklar snabbt sina andra kriminella affärsmetoder i stil med den utpressning man redan bedriver exv mot restauranger eller bilbränning på beställning från den som vill få pengar av sitt försäkringsbolag. Den italienska maffian visar hur olaglig affärsverksamhet kan odlas av personer utan skrupler.
Lika tokigt är sossarnas argumentering i relation till den svenska verkligheten. Det är inte knarket som fokus ska riktas mot, utan själva orsakerna till brottsligheten. Genom sin propaganda ger S-partiet sken av att de olagliga varorna/tjänsterna är förklaringen till dagens problem. Den avgörande orsaken är en storskalig invandring som Sverige inte klarat av – av naturliga skäl då en miljon anländer under 10 år (och dessförinnan ytterligare en miljon inom tio år). Om 3 procent av dessa ägnar sig år kriminalitet blir det stora volymer (60.000 individer). Det är detta som få politiker vill tala om. Brottslighetens koppling till invandring är tabu.
De höga socialdemokarter som pratar om att stoppa partyknarkandet vill alltså vilseleda allmänheten. Man vill få folk att tro att välbärgade festprissar är roten till det onda. Därför bör deras argumentation kallas vänsterpopulism. Man försöker slå röda dunster i folket ögon. Partiets historia (i modern tid) visar tyvärr att man brukar lyckas.
Detta särskilt som S-partiet har god hjälp från vänsterns många journalister. Idag skriver Isobel Hadley Kamptz en mångordig text i DN där hon försöker att visa varför den svenska välfärdsstaten misslyckas med brottsligheten. Hennes lösning är förebyggande åtgärder så att unga inte dras till gängen. Sådana lösningar borde ha prövats tidigare, under sossarnas tid vid makten. Inte ett ord fram Kamtz om att gängen har sina rötter i klaner som baseras på invandring. Här har vänsterliberaler stora skygglappar. Detta medan DN skryter via om att man verkar för upplysning. Det är hårresande.
Svensk politik lider av en allvarlig sjukdom: önsketänkande utan normala spärrar. Sjukan gäller framför allt partierna till vänster, som rad på rad lanserar förslag utan rimlig förankring i vilka effekter de kommer att få i praktiken. Man vänder sig med andra ord till väljare som är godtrogna och därför inte inser problemen med de luftslott vänsterns politiker lanserar. Förslagen emanerar sannolikt även från mindre begåvade tänkare.
Önskningarna syns över närmast hela det politiska fältet. Allvarligast är synen på asyl och invandring där fortfarande öppna dörrar presenterar på vissa håll, trots att möjligheterna till gott mottagande är minimala och problemen med blodigt våld och sprängningar blivit en svensk vardag. Lika problematisk är en sanslös bidragspolitik, som leder till sysslolöshet, fusk och kriminalitet. Måttlighet finns inte i vänsterns värld där alla ser rött.
Att jag idag fattar pennan beror på ännu ett politiskt förslag som får mig att häpna (nästan). Nu är det Miljöpartiet som utmärker sig. Förslaget rör den svenska skolan som redan befinner sig utförsbacken sett från ett perspektiv rörande kunskaper och studiero. Mp konstaterar att alltför många får den lägsta betygsgarden F, något som kan hindra fortsatta studier på gymnasienivå. Därför vill Mp slopa F!
Personer med F är uppenbart ursvaga i det ämne saken gäller. Gymnasieutbildning är tänkt att vara ett avstamp för högre studier (inte en grundutbildning). Om F slopas blir förstås E lägsta betyg i skalan och tecken på detsamma som F pekar ut idag. På så vis kommer hela betygssystemet att inflateras. Och gymnasierna kommer tvingas jobba med elever utan rimliga förkunskaper.
Innebörden är förstås en sänkning av utbildningen på nationell nivå. Med lägre krav kommer förstås ambitionerna hos elever att minska ytterligare. Miljöpartiet agerar med andra ord samhällsfarligt. Mp tror att man handlar klokt och vänligt men sparkar i själva verket viljan att studera i baken. Ett sådan parti som Mp borde egentligen förbjudas, men det är något som demokratin förbjuder. Folkviljans system bygger dock på att kloka politiker agerar för smarta förslag. Men – framför allt – på vänstersidan gäller det inte några rimlig spärrar eller tankar om att krav kan fungera som goda sporrar. Nej här köps röster hänsynslöst.
Mp:s båda talespersoner, sk språkrör, är hänsynslösa skitsnackare. Per Bolund påstod för något år sedan att ökningen av utsläpp och CO2 kunde påverka jordaxelns lutning. Men historien visar att lutningen av axeln under årtusendenas lopp förändrats stegvis/fortlöpande åtskilliga gånger, varför också klimatet justerats i varmare resp kallare riktning.
Förslaget om att slopa betygsgraden F kommer från Märta Stenevi, dvs kvinnan med den fanatiska blicken (och i dagarna känd för sin terroriserande ledarstil inom partiet).
Hursomhelst, både Miljöpartiet och dess representanter företräder en politisk linje som på djupet skadar det svenska samhället. Först torpederar man kärnkraften, sedan den svenska skolan. Tala om lekstuga inom politiken! Fy sjutton!
Vetenskapsakademin har fyra timmar för tidigt skickat ut ett mejl som talar om vilka personer som kommer att få nobelpriset i kemi 2023. Alltså fyra timmar innan de fina gubbarna och gummorna i akademins kemiska sektion sammanträtt för att fatta ett formellt beslut.
Det vi ser är ett pinsamt grus i elitens ceremoniella spel kring Nobels dynamitpengar. När akademiledamöterna väl sammanträder – de har rest lång väg och är fint uppklädda – inför kamerornas ljus vet hela världen redan resultatet av det formella och rituella möte som håller på att spelas upp.
Jag kan inte låta bli att skratta åt spektaklet kring det man måste kalla den svenska nobelprisadministrationen. I och för sig är priset en viktig vetenskaplig drivkraft. Men låt forskningseliten bestämma själv. Då kan ceremoniernas män och kvinnor stanna hemma och syssla med något kreativt.
Nyligen berättade SR om att man måste skära ned antalet tjänster. Nya pengar från skattebetalarna tvångsvägen var uppenbarligen inte att vänta. Idag rapporterar även SVT om ned skärningar beträffande antalet anställda. Förmodligen rör det sig bara om att skära bort ”dött kött” om yttrycket tillåts, dvs en rad byråkrater.
Ändå är nyheten god. Public service´gräddfil inom mediesverige krymps, vilket är bra. Andra medieföretag har det jobbigt i tider av expansion inom internet. Ett nytt mer rörligt – och tyvärr kommersiellt – medielandskap håller på att växa fram. Där finns hot i stil med dem vi ser exv i USA, där partibossarnas horribla välde skakas om av läskiga högerpopulister i Trumps anda. Men i bästa fall finns öppningar för mindre centralstyrd politisk propaganda. Vem vet?
Frågan är hur SR/SVT kommer att skära ned sin verksamhet. Är det nöjen, sport och annan underhållning som ska bantas? Vad gäller vulgariteter och tjohej finns det ett överföd som inte motiverar ett statligt tvång att betala avgift till framför allt SVT. Eller är det den politiskt korrekta rapporteringen som får stryka på foten? Mitt tips är att politikerna, som ytterst bestämmer medelstilldelningen, inte vill se en politiskt oberoende nyhetsrapportering – eller rättare sagt inte förmår styra upp vänsterns journalister så att de slutar med sina egna åsiktsreportage.
Hursomhelst är frågan om public service´ framtid viktig. Inte främst på grund att många miljarder slukas av dina och mina pengar i onödan. Utan framför allt på grund av den politiska debatten i Sverige kraftigt snedvrids åt vänster. Så ville förstås Olof Palme ha det då han med näbbar och klor försvarade SR/SVT. Idag gäller det att bryta upp sossarnas mediala autostrada. Annars kommer nationen inte ur den onda cirkeln som avspeglas i denna regeringens intensiva kamp för att få nationen på fötter. Åtta år med sossemakt svider rejält…
Under en vecka på Côte d´Azur laddar jag batterierna med energi från solen. Här är fortfarande behaglig sommar i slutet av september. Det på vintern så omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna fungerar normalt året runt som barriär mot dåligt väder samt promotor av ett skönt klimat. Temperaturen förefaller därför alltid gynnsammare än på näraliggande platser i norr och syd. Luften mellan bergen och havet är mättad av fukt och av gröna dofter. Solens reflexer i havet gnistrar. Allt bidrar till ett gott humör.
Mängden väl beställa gäster från utlandet (och Paris) kan förefalla stötande och kan få svenskar – som av medierna matats med klasskampens paroller – att tappa sugen. Och visst är de materiella skillnaderna mellan permanentboende och gästande påfallande. Nedanför mig på havet ligger för ankar en hel flotta av privatägda jakter i miljardklassen. Som ett pärlband i skyn syns jetflyg på väg ned mot flygplatsen i Nice. Och tusentals nöjeslystna fördriver tiden. Medan de flesta andra arbetar.
Man skulle kunna tro att denna miljö är ett växthus för svåra klassmotsättningar. Men så är det inte. Den politiska likgiltigheten är stor och intresset för att rösta är lågt. Det tycks som vänster-högerskalan fått maka åt sig för olika alternativ rörelser. På Côte d´Azur förefaller detta logiskt (liksom på många andra ställen i Frankrike). Här lever lokalbefolkning och gästande resenärer i ett slags symbios. Båda är beroende av varandra för sin existens. Båda sidor ger och tar, låt vara att de bofasta människorna må tycka att resenärerna tar för mycket plats.
Jag funderar över skillnaden mellan politiska åsiktsyttringar jämfört med Sverige. I vårt land röstar närmast halva befolkningen på partier som idogt vilar på klasskampens budskap. Och valdeltagandet är högt. Är svenskarna mer politiskt initierade och kloka? Inser inte fransmännens vänsterbudskapets välsignelse?
Sannolika är det nästan tvärtom. I Sverige har socialdemokratins budskap blivit något av en trygghetsreligion som framför allt kvinnor tillber. För fransmännen har vänsterns långvariga närvaro avslöjat budskapets otidsenlighet. Socialistpartiet är närmast utraderat!
Orsaken till den svenska – och i någon mån nordiska – särställningen går enligt min mening att förklara. För svensk del är det tydligt hur socialdemokratin genom lagstiftningen och statsapparaten byggt en försvarsborg för sin egen maktställning. Detta har inte bara skett genom demokratiskt vedertagna metoder i stil med ett omfattande system av offentliga bidrag. Det har genomförts med medel som i andra nationer ses som odemokratiska. Genom lagstiftning har S-partiets satelliter, framför allt fackföreningar och hyresgäströrelsen, blivit en del av den offentliga makten. Och det svenska skolsystemet har också infogats i ett system som baseras på vänsterns ideologi, vilket inneburit att kunskaper nedprioriterats så att sociala dogmer om jämlikhet, likvärdighet och feminism blivit övergripande målsättningar. Även statsapparaten – som i såväl Sverige som Frankrike är alltför tung – har i vårt land förvandlats till en S-märkt bastion. Detta genom att tillsättningsmakten missbrukats så att hundratals statliga myndigheter fyllts med personer som hyllar socialdemokratins program.
En annan viktig kugge i S-partiets ritning för sin svenska bunker gäller nationens medier. Här syns Olof Palmes strategi tydligt. Hans linje för makt över SR och SVT är väl känd (men lite omtalad). Likaså hans modell att bygga särskilda statliga skolor för utbildning av journalister. Resultatet har blivit dagens vänsterinriktade mediesverige. Till bilden hör även mediernas pressade ekonomiska ställning, något som medfört att medieföretagens ägare tvingats koncentrera sig på att räkna pengar och därför överlämnat en stor mängd makt över tidningarnas innehåll till kadrer av journalister väl pålästa i vänsterns program.
På så vis har socialdemokratin tagit ett kraftigt och långvarigt grepp över den svenska nationen. Sammantaget har statsapparaten och lagstiftningen använts för att bygga ett värn för partiet visavi sina motståndare. Ett värn som fungerar även då S-partiet är i opposition. Normalt ska som bekant lagen i en demokrati stå fri från band till enskilda partiers strävan efter kontroll. Men i vårt land har lagen missbrukats. Dessutom har S-partiet köpt röster på löpande band via offentliga bidrag. Inte undra på att svenska folket till hälften lutar åt vänster.
Det franska folket har som sagt påtagligt tillbakavisat vänstern. Man har genomskådat socialistpartiet. Det förefaller som om denna utveckling sakta håller på att ske även i Sverige. Man kan kanske säga att SD är den rörelse som tydligast driver oppositionen mot vänsterns strukturella grepp över statsapparaten. Socialdemokratins smygande annektering av det offentliga Sverige, som jag nyss skissat, bemöts med en populism, nu från höger. SD:s retorik tar förvisso i grunden främst sikte på invandring, men jag tror att partiet gärna vill ta över vänsterns hittillsvarande samhällskontroll.
De svenska medierna är likväl den främsta bromsklossen mot en sundare svenskt politik utan socialdemokratisk betong. Ett annat hinder är att den borgerliga oppositionen alltför länge vuxit upp under ständig beskjutning från socialdemokratins många bastioner. Partierna hukar och ursäktar sig. Man talar i alla fall inte öppet om socialdemokratins snedvridning av demokratin. Dessutom undviker tyvärr även de svenska universitetens statsvetare att tala om de problem jag lyfter i denna artikel. På så vis är vårt land politiskt annorlunda.
Ett fritt Sverige kräver att socialdemokratins redprint nedmonteras. Många besvärliga lagändringar krävs, exv inom arbets- och hyresrätten. Vidare måste det svenska utbildningssystemet frigöras från S-partiets övergripande och kunskapsfientliga dogmatik. Rättsstaten måste dessutom befästas genom att tillsättningsmakten neutraliseras, lagprövningsrätt regleras, tjänstemäns övergrepp åter straffsanktioneras, domare tillsätts utan politiskt inflytande osv. Slutligen måste staten upphöra att kontrollera medier och journalister via statliga bidrag (av alla de former) samt skräddarsydda utbildningar.
Först då S-partiets modell för Sverige ersätts av vanliga europeiska lösningar slutar nämligen halva befolkningen trollbindas vänsterns anspråk på att äga nationen. I Frankrike har vänsterns magi brutits.
Sverige har det som bekant idag svårt pga av lågkonjunktur, inflation, dödliga klankrig och åtta år av vanstyre under socialdemokratin. I dåliga tider brukar åtstramning vara en allmän metod att sträva efter, frånsett sedvanliga budgetstimulanser. Detta innebär att alla måtste se över sin utgifter och stryka dem som är minst angelägna. Detta förutsätter ett öppet sinnelag, dvs förmågan att inse att alla utlägg inte är lika viktiga, något som förstås är en sanning.
Men dessa teser gäller inte i fattighuset Malmö, som inte klarar sin budget utan mångmiljardstöd från staten och andra kommuner. Med bitterhet läser jag därför i Sydsvenskan (29/8) följande rubrik rörande Malmö kommunala bostadsbolag, MKB:
MKB vill ge alla anställda fyra dagars arbetsvecka
Det är möjligt att arbetstidsreformer bör prövas. Kortare arbetstider behöver inte betyda minskad produktivitet. Detta har näringslivet bevisat. Men frågan är om samma sak gäller inom en kommun, där rädda och ofta okunniga politiker fattar beslut, alltså människor som är rädda för facket makt. Att Malmös eget bostadsföretag ska gå i täten kortare arbetstider förefaller därför egendomligt, särskilt på grund av att företaget (i bästa fall) ska tillföra kommunen pengar via uthyrning av lägenheter. Ju mer pengar desto bättre – hål i kommunens budget måste ju fyllas. Men Malmö kommun lever inte i ekonomisk balans. Vad är ett budgetunderskott för en kommun som vant sig vid att knäppa med fingrarna för att få bidrag genom statliga beslut. I åratal har sossar styrt i Malmö och kommunen har gett det offentligt slöseriet ett ansikte. Flott ska det vara, men andra ska betala för kommunens utgifter. Så tänker planekonomins sossar.
Malmö kommun lever som socialismen lär. Ansträng dig inte själv. Planera för bidrag från andra. Att arbeta för lön är dåligt, det är bättre att leva på andras penga. Regn med pengar från ovan är att föredra.
Därför är det bra med en ny borgerlig regering, som måste inse att svarta hål kan fyllas med hur mycket pengar som helst. Följden blir att den som äger hålet inte vill laga det. Då upphör ju bidragen. Så tänker man inom Malmö kommuns sosseledning.
Socialdemokratin var en gång i tiden en rörelse för befrielse av förtryckta. Nu har man nått vägs ände. Varför jobba om andra kan betala mitt liv?
Genom Centerpartiets stora borgerliga förräderi 2019 förde Annie Lööf partiet mot avgrunden. Hon tog plats i jökens bo. Där svek partiet landsbygdens folk och satsade på sossar och liberaler i städerna. Alla vet hur det gick i valet 2022.
I stället för en sanningsenlig valanalys då såg Lööf till att ”rädda minnet av sin tid”. I stället för att låt verklighetens folk runtom i landet återta makten över politiken befästes partiets vänsterliberala profil, dvs en politik som avspeglas i Lööf ytterlighetsförslag från forna dagar: att tala för införande av månggifte i Sverige. Lööf agerade alltså som många dåliga ledare på väg ut. Hon såg till att en person av hennes typ valdes till efterträdare.
Resten är historia. Demiroks två domstolsdomar för misshandel sänkte en redan skadeskjuten man. Partiets opinionssiffror har nu sjunkit under 4%-spärren. Demiroks förtroende saknar botten. Partiet framstår helt enkelt som förlorat. Desperation råder. Nu hoppar man på det kärnkraftståg som man själv – under Lööf – bidragit till att det spårat ur. Vem blir imponerad av det? Och än värre förklarar Demirok att man nu vill delta i en regering tillsammans S och V. Plötsligt lägger han koren på bordet och visar att C-partiet inte längre tillhör borgerligheten. Han tror kanske att C kan ta tillbaka de röster som många kvinnliga väljare 2022 lagt på sossarna.
Tala om draksådd från Lööfs sida. Upp som en sol – stöddig som få – kännetecknar hennes resa. Nu ned som en pannkaka. Hon tycks inte ens få den golden handshake – i form av statligt toppjobb – som varit vanlig för ministrar från den politiska klassen i Sverige! Lööf tvingas i stället nappa på obskyra styrelseuppdrag för nya bolag. Vi ser en utslagen lycksökare som säljer det lilla hon har att visa upp.
Jag är vanligtvis inte särskilt hämndlysten. Men Lööf har i sin roll medvetet bidragit till åtminstone fyra för nationen skadliga år med S-styre. Under dessa år har klanvåldet skördat blod i strida strömmar från förorterna. En striktare politik rörande invandring och integration – tillsammans med de partier som nu styr Sverige – hade sannolikt kunnat minska våldet och dödandet påtagligt tidigare.
Lööf har stött en vänsterregering som skadat den svenska nationen på djupet. Hon har sått problem och måste nu göras ansvarig för en viktig del av en usel skörd. En formell armkrok med S-partiet bli förmodligen dödsstöten för ett sargat bondeförbund från historiens led.
Socialdemokratin har länge – senast under åtta år vid regeringens roder – låtit kriminalpolitiken löpa vind för våg och satt polismakten under det egna partiets val av chefer. Vi ser hur det gått! Klanvåld, mord, blod och skräck. Vidare har sossar och borgare tillsammans raserat det svenska försvaret så att idag såväl manskap som utrustning saknas i bred omfattning.
Därför kan man inte låta bli att ta sig för pannan då politiker nu sonderar möjligheten att sätta in försvarsmakten i kampen mot klanernas omfattande och dödliga våldsbrottslighet. Hur ska ytterligare en krets av dåligt utbildade och organiserade soldater kunna förändra det svenska vardagsvåldet? Hos poliser och soldater tycks ju råda principen om lågaktivt bemötande (inga tuffa krav), dvs det elände vi såg hur hur det gick under påskkravallerna. Då försökte man sött snacka gangsterungdomarna till rätta… Många poliser skadades, men ytterst få busar togs om hand.
När jag läser domar om klanernas dödliga våld och om deras sexuella övergrepp förvånas jag ofta över domstolarnas milda straffmätning (som de facto följer Brottsbalkens bestämmelser). Många unga våldsmän frihetsberövas inte, utan tillåts snabbt återuppta sina kriminella aktiviteter. Åtskilliga får bara samhällstjänst för något så grovt som en våldtäkt. Flertalet av de dömda som saknar medborgarskap utvisas inte heller. Det är ju självklart vilka slutsatser bossarna inom gangstervärlden krav av detta: använd unga brottslingar och locka dem med feta sedelbuntar.
Respekt för rättssamhället byggs inte genom mildhet och vänliga handlingar. Det sker bara i de politiska drömmarnas värld. Klanvåldets ungdomar må vara fjuniga, men deras hat till Sverige förändras inte genom fortsatt förståelse, mildhet eller valhänta soldater. Det är fasthet tuffa ord som krävs.
Bygg därför snarast barackläger på ensligt belägna platser (havsöar/öppen mark i norr), med stängsel och synnerligen tuff elektronisk övervakning. Låt brottslingarna laga mat och städa själva. Och framför allt: utvisa de gangsters som saknar svenskt medborgarskap. En svensk idé med asylrätt förutsätter nämligen utvisning av den som vägrats asyl av domstol.
Någon svarar att inlåsta brottslingar utbildar varandra till fortsatt verksamhet. Det är troligt. Men nu gäller det avskräckning samt att hålla unga borta från de samhällen där de sprider skräck. Inlåsningen kan möjligtvis – man inte alltid – vara till deras bästa. Men den är ett skydd för hederliga människor!
Den som läser mina bloggar förstår att jag anser den nya tidens åsiktsjournalistik som påfrestande. En linje är att försöka uppfostra publiken. En annan är att skrämma upp den. Och en tredje att trösta de som oroats. På så vis fungerar journalistiken som en nutida religion. Vi möter överstepräster som predikar.
Att DN har satsat på detta med full maskin är uppenbart. Omgiven av bla Hanna Hellqvist och Björn Wiman är Alex Schulman ett proffs i grenen. Den 7/8 lanserar han följande rubrik:
Alex Schulman: Vi glömde allt och drack oss genom semestern
Schulmans person intresserar mig föga. Han får för mig leva vilket liv han vill. Och om han vill supa är det upp till honom. Om det försämrar hans och familjens liv är det hans sak. Vad sjutton intressera det en stockholmstidnings läsare?
Det finns bla två svar. Dels säljer han ut sin familj via positionen som kändis i mediernas samhälle. Bland annat har han – som Svante Nordin konstaterar i SvD (2023-05-16) – beskrivit sin morfar Sven Stolpe som en person som försökt mörda sin hustru (alltså Schulmans mormor). Schulman kan alltså försörja sig – liksom Hellqvist – på att avyttra olika delar av sitt och familjens privatliv. Och det gör han så det skvätter om det. Det är en del av en nutida svensk identitetspolitik, där man kränger ut sig själv, sitt kön, sina sexuella preferenser, sina åsikter om ditt och datt samt naturligtvis hela sin familj.
Det andra svaret är att han försöker trösta publiken. Sommarens ledighet inbjuder naturligt – och trevligt – nog till festande. Därför är många människor något trötta då det är dags att börja jobba igen. På så vis kan kändisen Schulman sticka fram huvudet och ropa några tröstande ord: även jag har baksmälla. Det är helt och hållet i mediesamhällets, Expressens och Aftonbladets anda. Hej och hå, kräng dina egna futiliteter!
På detta vis försvinner tidigare års kvalitetspress. Kvar står en sörja av underhållning, sport, spekulationer och politisk propaganda. Då man i mitten av 1800-talet började benämna pressen som en tredje statsmakt var det fakta, saklighet och kritik av politikernas maktutövning som man tog sikte på. Det var förstås en hederstitel. Men idag finns det liten anledning att se upp till svenska medier. Äran är borta. Den är avyttrad. Och det ansvarar inte minst DN för, trots stolta utrop om ”humanism” som mål.
Jag har just läst Svante Nordins fina bok om Sven Stolpe, ”Blåsten av ett temperament” (2014), en skrift som biblioteket i Markaryd gallrat ut då och därför gratis under sommaren kommit i mina händer.
Jag har aldrig varit en beundrare av Stolpe, främst på grund av hans ovetenskapliga besserwisser-stil och orerande (kanske något som även dottersonen ärvt). Men Stolpe var en lärd man, med många strängar på sin lyra. Och blev genom sin egen kunskap och sina speciella intressen en svensk kulturpersonlighet. På så vis en man som är värd att studera. Hans breda kulturella kontaktnät tycks för mer än tio år sedan ha lockat den gode vetenskapsmannen Nordin till ännu ett värdefullt verk, där Stolpe placeras in i sin samtids kulturella Sverige. Det är denna värld som intresserar mig – inte så mycket Stolpe själv.
Både Stolpe och hans dotterson lämnar ut sig själva. Stolpe har något intressant att presentera. Skillanden är att Schulman inte har det. Bara idag sommarens baksmällor.
För någon vecka sedan skriade DN om att en kräftart som kallas rovmärlan riskerade att invadera Mälaren. Jaha, tänker jag. Är det inte denna process som pågått i årtusenden, dvs arternas kamp för livet. Tusen och åter tusen olika djur, växter och andra biologiska varelser utvecklas enligt egna biologiska lagar. Det har skett innan människans hade herravälde på jorden och det sker förstås även i tiden därefter. Några mänskliga miljöer påverkar förstås denna biologiska kamp – i och med att människans nu länge själv stått i centrum för att breda ut sig. Men man kan inte säga att det är homo sapiens sak att agera domare, frånsett i situationer då vår egen existens hotas uppenbart.
Men klimat- och miljörörelserna vill agera som mänskliga domare och fatta ödesdigra beslut om den ena artens överlevnad och denna andras död. Bara detta godtyckliga beslutsfattande utgör enligt min mening ett hot mot jordens biologiska balans. Det tycks som rörelserna menar att det antal arter som fanns för ett visst antal hundra år sedan ska utgöra riktmärke för vilka som idag ska segra. Från min horisont rör det sig om godtyckets balans och något mycket vanskligt.
Även då det gäller människans avtryck – vi är ju en del i Darwins värld där den mest livskraftiga segrar – är det svårt att höra klimatrörelsens skrianden om att våtmarker ska återställas. Dikning har varit en nyttig mänsklig aktivitet och vad säger att de arter vilkas konkurrenskraft ska återställas är de riktiga i jordklotets långa tidsperspektiv (varför inte arterna före dem osv)? Samhällets storskaliga politiska experiment med invasiva arter är i mina ögon rena kasinot. Som jag redan skrivit på annat håll är de värsta invasiva arterterna numera de härskande politikerna och deras drabanter, byråkraten. Men dessa segrar inte via biologins lagar, utan genom politisk ideologi. Det hela luktar sovjetforskning där beslut fattades enligt då rådande politiskt korrekta tankar!
Till saken hör att det svenska kasinot rörande invasiva arter kostar dig och mig som skattebetalare stora pengar årligen. För mig får gärna vresrosor, lupiner och rovmärlor frodas. Det är politiker och byråkrater som är hotet mot svenska folket. Riktigt skadliga biologiska arter måste däremot angripas. Vi jagar redan bakterier och virus. Och fästingar samt myggor. Antagligen har dessa också plats i viktiga historiska samt ekologiska näringskedjor. Men här gäller tesen om the survival och the fittiest.
Följande rubrik i DN från den 17/9 emanerar från Åsa Beckman:
Författarfruarna är litteraturens
tjänarinnor
Beckman är en av DN:s många navelskådande sk journalister. Hon bekymrar sig föga om saklighet och kritiska berättelser. Hon skriver rakt ut vad hon för stunden vill tro och vart hennes politiska övertygelse pekar. I och för sig sysslar många krönikörer med egna åsikter. Men hon gör det med passion utan självkritik. i Ett av hennes mest egotrippade reportage för några år sedan avhandlade hon sin egen hud (inte ens sin släthåriga hund alltså). Rubriken var: Jag minns den den lena huden.
I den text som inleds med rubriken ovan är det feminismens budskap som Beckman serverar. Läsaren ser att hon agerar med starkt patos. Samtidigt med med den vanliga kritiska tonen mot män som grupp. Hon klumpar således ihop alla manliga författare och erbjuder en dåligt underbyggs analys av dem (som härskare) och deras fruar som slavar och hjältinnor. Det är ett tema för många kvinnliga journalister.
Utan att kunna nämna några namn tror jag många manliga författare är tämligen jämlika och lever samman med kvinnor som inte är några undergivna fån. Möjligtvis baseras Beckmans text på egna erfarenheter. Med tanken på hennes utfall förefaller det troligt.
DN skryter ohämmat i komiska helsidesannonser med att tidningen framför ”humanismens” budskap. Att skandalisera en hel yrkeskår av män samt deras kvinnor är föga humant, såvitt jag förstår. Dessutom är liknande strukturella rapporter – kampen mellan könen – osakliga. Om jag bara finner en grupp jämlika män och kvinnor inom yrkeskåren ifråga måste Beckmans text anses vara fake news. Strukturalism är ingen vetenskap – möjligtvis slarviga gissningar utifrån enskilda exempel.
Beckmans text i tidningen visar att DN är en blaska och inget annat.
I förra månaden framförde The Financial Times tankar om en ny bok om EU, ”Eurowhiteness”, skriven av Hans Kundnami, en europakännare av rang. I boken kritiseras med fog själva den europeiska ramen som sägs vara problematisk för EU redan nu och i framtiden. Organisationens bas i europeisk historia, kultur, religion mm skapar nämligen stora politiska och ekonomiska problem, något som direkt syns i världsdelens geografi i öster och söder. EU vilar på sina historiska rötter och en civilisation som särskilt Frankrike torgför efter tre svåra krig sedan 1870. Även i The Economist (19/8-23) skriver man kloka ord a propå Kundnamis bok under den talande rubriken ”Chauvinism with a European face”. Den europeiska kopplingen tynger unionen utåt mot nationer i omgivningen.
Vad värre är att svårigheterna tornar upp sig även internt mellan de 27 medlemsnationerna. Enbart en storskalig muslimsk invandring innebär en spricka i europaidén. EU:s betongartade och ökande federalism är ytterligare ett problem, som avspeglas i en obehaglig splittring mellan medlemsnationerna, laviner av gränsöverskridande reglering (utan hänsyn till närhetsprincipen) samt den ekonomiska nedgång som EU drabbats av enligt bilden ovan. Inte minst den ekonomiska krisen sedan omkring 15 år sedan är mycket illavarslande. Den pekar på en union med uppenbara svårigheter. Verkligheten tycks vara att EU följer sin förebild – romarriket – i spåren. Jag tänker alltså på orden om den som gapar efter mycket…
En union måste givetvis bygga på en tydlig kulturell, ekonomisk och politisk gemenskap (helst också även en religiös). Senare års utvidgningar av den europeiska gemenskapen har visat på att nationer i obalans vad gäller demokrati, ekonomi, korruption och ovilja till samarbete har tillförts ett Bryssel som redan haltat betydligt (exv avseende Italiens svårigheter). Ambitionen från framför allt Frankrike att bygga en union har medfört en en strävan efter överstatlighet som fått Storbritannien – demokratins moderna fader – att lämna båten. EU har hamnat i en svår ekonomisk och politisk knipa. I stället för en klok taktisk reträtt har följden blivit ytterligare en rad federala lagprojekt som fråntagit medlemsnationerna folk en beslutsrätt som de tidigare haft. Rättigheter som de med tanke på närhetsprincipen bort behålla.
En utvidgning av unionen till Turkiet förefaller mindre lämplig – ottomanska traditioner och bazaarpolitik passar helt enkelt inte in i den europakultur som Kundanami talar om. Sak samma gäller en utvidgning till länderna på söder sida av Medelhavet. Ett inlemmande av islam i det nuvarande europaprojektet förefaller högst problematiskt. Vi ser redan påtaglig turbulens. Och enligt min mening – och antagligen också Kundnamis – är rådande Eurowhiteness ett betydande framtida hinder. Unionen går som sagt redan på nedsatt marschfart.
Mitt recept är inte ett skrotande av europagemenskapen. Affärsgemenskap är något viktigt och lönsamt för folkflertalet om den bedrivs förnuftigt. Föregångaren EEC var en sådan klok sammanslutning baserade på demokrati, ekonomi och gränsöverskridande kommunikationer (i vid mening). Jag menar därför att kloka europeiska ledare måste bita i det sura äpplet och ta ett par steg tillbaka. Renodla den verksamhet som går ut på affärer och kommunikationer (i bred bemärkelse) samt rasera den politiska överbyggnad som parlamentet representerar (med uppenbara skadeverkningar vad gäller expansion av federalismen). Överstatligheten – frånsett affärslivets behov – är det centrala problemet. Det är fel att svenska skogar, älvar, vargar och andra nationella frågor ska styras från Bryssel. Federalismens hindrar lokal initiativkraft och konkurrens, något som kan avläsas i EU:s dystra ekonomiska utveckling, se bilden igen. En mindre men effektivare handelsorganisation bör givetvis resultera i en kraftig begränsning av den förfärliga EU-byråkratin, där nationerna i Europas hjärta under fransk ledning tillåtits ta makten. Oviljan att se sanningen i vitögat kostar stora pengar.
Det är inte nationalism som jag förespråkar, utan gemensam handel. Fri handel innebär en potential för utvidgning. Att erbjuda Ukraina, Turkiet, Tunisien, Algeriet, Marocko och liknande nationer inträde i en demokratisk union är omöjligt av flera skäl (krisen är redan uppenbar). Men att öppna upp för dessa länders deltagande i en samverkan om handel är något helt annat. Det kräver enbart en begränsad samsyn samt en koncentration på företag och affärer. Business kan föda folkligt engagemang och främja folkstyre. Detta borde Europas marknadsliberaler och socialdemokrati förstå. En inriktning på handel kan även bidra till lösningar av de svåra folkvandringar som tillhör vår tid och redan nu vållar omfatta de problem för unionen. En handelsgemenskap kan ”köpa” fördelaktiga affärslösningar för nationer i öst och syd (omfattande bla hinder mot utvandring till Europa). Lockelsen för främlingar utanför den europeiska civilisationen att söka sig till den nuvarande unionen kan möjligtvis även minska. Särskilt som den kulturella försvarsborgen nedrustas, dvs det onda som EU idag liknas vid av kritiker som Kundnami och The Economist.
Det jag pläderar för är givetvis en historisk omvälvning. Men mina ord baseras på odiskutabla fakta. Överstatligheten stryper sakta europeiska företags konkurrenskraft. EU-parlamentet är en politisk lekstuga som konsekvent föder nya federala riskprojekt. Medlemsländerna är splittrade på flera plan. Byråkratin i Bryssel är skadlig och extremt dyr. Och EU-ländernas ekonomier sackar efter USA och andra stora konkurrenter. Något måste givetvis göras! Att bara bygga Babels hus högre i Bryssel – och låta franska nationalister styra – leder till fler nederlag. Frikoppla Euron för de nationer som passar in och kör!
Alltså bör medlemsländernas statsministrar enas om en reform samt bjuda in Storbritannien till samtal om bildandet av en handelsorganisation av EEC-typ (med bud om att EU i så fall ska omformas). Låt oss i nästa års val rösta för partier som vill reformera EU! Det är hög tid.
När en till upplagan stor tidning politiserar – såsom DN oftast gör – går mycket fel. Rubriken den 23/9 säger vad det rör sig om:
Amanda Sokolnicki: Pourmokhtari borde inte acceptera förnedringen – det är dags att avgå
Pourmokhtari har en svår uppgift. Hon ska nämligen balansera mellan klimatets talibaner och en regering som försöker på fast grund arbeta mot beroendet av energi från olja, kol och skogsråvaror. Utan att för den skull skada ett ansträngt svenskt folks vitala ekonomiska intressen. Bara regeringens stora inriktning mot en satsning på kärnkraft är central. Och därför bär DN:s politiska allierade – vänstern inklusive Mp – en synnerligen tung börda, i och med att de redan har avvecklat flera väl fungerande kärnkraftverk, som kunnat leverera stora mängder billig elektricitet som idag ersätts av energi av inte minst det skadliga slaget! Här står DN Solkonicki med brallorna nere i sin oändliga dubbelmoral och skrin om Pourmokhtaris avgång.
Nu anklagar Solkonicki regeringen för smärre förändringar som strider mot tidigare sosseplaner via begränsade utsläpp av CO2. Och då är att märka att en minskad inblandning av skogsolja i dieseln inte det minst påverkar CO2-utsläppen. Även förbränning av skogsråvaror medför nämligen växthusgaser, vilket klimatets talibaner vet, men inte vill klargöra för allmänheten.
DN – som påstår sig vara liberal – borde kritiskt nagelfara den tidigare S-regeringens klimatpolitik. Och därför låta bli att kritisera den pragmatiska linje som Kristerssons regering driver. Men DN styrs inte av liberaler, som kännetecknas av öppna sinnelag. De som bestämmer är journalister som gör vad man vill och är inpiskade vänsterliberaler.
Svenska medier står alltså för en katastrofal linje. Man ser inte att socialdemokratin efter år vid makten har kört fast och blivit beroende av minoritetspartier som drar åt olika håll. Samtidigt kritiserar man den nuvarande regeringens försök att finna praktiska lösningar. Det är inte öppenhet vänsterns medier pläderar för, utan splittring. Historiens dom över svenska medier kommer att bli hård. Sanna mina ord!
Vänsterns journalister hatar SvD:s Lena Andersson av minst två skäl. För det första att hon vågar ifrågasätta deras politiska samsyn. För det andra att Andersson återkommande kritiserar feminismens teser, som hon utmönstrar som ovetenskapliga (utan att därför påstå att det finns en hel del att göra på fronten för jämlikhet mellan könen).
Bonniers landsortsblaska avviker förstås inte från den normala bilden av svenska medier. Den 19/9 träder således Malin Krutmeier fram och avrättar författaren och hennes nya bok ”Studier i mänskligt beteende”. Jag erkänner att jag inte läst boken. Men bara valet av ord i Sydsvenskan talar sitt tydliga språk. Min kännedom om Andersson gör att jag förstår att påhoppet saknar rimlig grund. Vad sägs om följande två rubriker:
Lena Andersson skildrar feministerna som ryggradslösa as
Malin Krutmeijer läser en författare som leker gud.
Valet av ord pekar på politisk propaganda från en av vänsterns drabanter. Den som vågar kritisera feminismens dogmer måste nämligen ifrågasättas av journalistkårens lakejer. Tanken är att kritik som emanera från en person som tillber en annan och främmande gud än Krutmeijer måste förbjudas.
I själva verket rör sig Krutmeijers påhopp om avund samt om en protest mot att en analytisk och väl påläst skribent som Andersson vågar beträda den arena som journalisternas skrå pinkat in. Det finns en tydlig medial strävan efter att hålla alternativa skrivare utanför mediernas offentlighet och avlöningskontor. Där ska enbart av statens särskilt utbildade (läs indoktrinerade) löneskrivare sysselsättas. Mängder av väl skrivna och kritiskt relevanta texter refuseras med andra ord. Inte ens på insändarsidorna tas de in. Ty även där ska bara vänstersynpunkter från folket publiceras – bla i syfte att få journalisternas egen politik att framstå som förankrad i breda folklager.
Jag menar att huvudlinjen i svenska medier är ett hån mot det som borde vara varje demokratiskt samhälle främsta ambition, dvs en öppen samhällsdebatt. Detta gör att att jag ser Krutmeijer som en typisk lakej i kampen MOT åsiktsfrihet. Mer allvarligt är att medieföretagens ägare förhåller sig passiva mot aktörer i stil med Krutmeijer. Hon är bara en i mängden. Det medför att politisk propaganda blivit ett strukturellt samhällsproblem.
Tidningen berättar med andra ord om sin egen chefredaktör. Prismotiveringen lyder:
”Genom att så aktivt värna det publika tilltalet bidrar han till en mer levande offentlighet, där tidningen både kan debattera och debatteras, granska och granskas.”
Motiveringen bär sannolikt ordföranden Kerstin Brunnbergs hand. Hon är en person som haft maktpåliggande roller inom det svenska mediesamhället, bland annat som VD för SR. Hon har själv fått Stora journalistpriset.
I min värld har Wolodarski bidragit till att kraftigt dra den gamla fina liberal tidningen in i S-partiets närhet. Dessutom har – under Wolodarski – DN:s tätposition som etta inom den kritiska faktajournalistiken gett vika för ett obegränsat flöde av åsiktsreportage i vänsterns riktning. Rena nöjebladet! Hans ledare omfamnar normalt socialdemokratins ledning. Och han påstår helt fräckt i stora annonser att tidningen verkar för en ”upplyst värld”. Om ha tänker på skenet från egoreportage modell Schulman, Hellqvist, Beckman mfl så ser åtminstone inte jag något annat upplysning ön brinnande navelskådning av personer som tror på sig själva .
Hursomhelst har vandringspriset nu gått vidare från Brunnberg till Wolodarski. Det är stor medial komik – eller kanske tragik.
Idag på SR Morgon talas det om Riksbankens förra och långvariga (c.a 10 år) lågräntepolitik med åtföljande inflation. Lundaprofessor em Lars Jonung använder tribunen för att – i SR:s sammanhang – tala ovanlig klartext. Det han säger är att Riksbanken tidigare varit en syndare. Han frispråkiga inlägg talar för stor grad av synd. Det är så bra! Hurra! Lyssna gärna på länken.
Igår presenterade regeringen som bekant sin statsbudget för 2024. I svåra tider kan man förvisso inte vänta sig mer än en återhållsamhet som finansministern pratar om som ett mantra. Men budgeten har åtminstone en cancersvulst. Jag tänker på det som regeringen beskriver som en reform och innebär att kommuner och landsting får ett penningtillskott på 16 miljarder kronor för 2024. Det är sjukt att skicka ännu mer pengar till det svarta hål som den kommunala sektorn har blivit. Inga uttryckliga krav på rationaliseringar, dvs framför allt bantningar avseende en omfattande byråkrati (särskilt inom sjukvården) eller rader av kommunala lyxprojekt (exv tre nya badhus i Malmö). Tala om att stoppa friska pengar ned i kommunernas slukhål! Följden blir att den politiska klass som leder landet inte behöver tänka på att spara.
Reaktionen från SKL (Sveriges kommuner och landsting) blir därför som väntad. Man säger på SKL:s hemsida att nya pengar behövs, men att ytterligare 12 miljarder måste till! Bilden av ett barn som vill ha höjd veckopeng tonar fram. Inget tal om rationaliseringar inom byråkratin där det finns miljarder att spara!
Lika illa är fd sosseminsterns Mikael Dambergs reaktion på SVT Aktuellt igår kväll. Även han säger att mer pengar måste till – framför att det belopp som regeringen använde för förra årets indexanknutna skattesänkning. Under åtta års tid i s-regeringar har han inte tagit itu med Sveriges många strukturproblem – ett exempel är 21 regioners eländiga sjuka – utan Damberg bara skäller på M-regeringens budget. Om Sossarna inte lagt ned ett antal kärnkraftverk hade svenska folket idag haft det bättre. Om man inte höjt skatterna på drivmedel likaså. Att låta Riksbankens sossetropp sänka kronan för en farlig lågräntepolitik är ytterligare ett exempel (här har vi kärnan i svensk inflation). Att man inte tagit itu med SIDA:s storskaliga slöseri är ett annat problem. För att nu inte tala om den brottsvåg som framför allt sossar importerat och som idag kostar folket såväl liv som enorma penningbelopp. Tala om dubbelmoral från Dambergs sida. Han personifierar den svenska sjukan. Han är en symbol för en sjuk svensk politiks klass som bara skäller på motsidan.
Det finns alltså ingen större glädje över en ny regering och dess nya budget. Man angriper förvisso några viktiga problem – det är bra. Men kör vidare i gamla hjulspår genom att stoppa pengar i ett jättelikt kommunalt slukhål!
I en hovrättsdom häromdagen döms två killar som har rånat andra män som de stämt träff med via en dejtingapp för homosexuella. Domarna är på fängelse i fem år och åtta-tio månader. Brotten är bland annat grovt rån och övergrepp i rättssak. De två männen utvisas även från Sverige med förbud att återvända i tio år.
Jag kan godta att nästan sex år fängelse för ett så förslaget och vidrigt brott. Det måste råda livsfara för brottsoffret. Däremot är det fel i lagstiftningen om en begränsning till tio år utvisning ska gälla! Människor som invandrat och i väntan på medborgarskap och begår så vidriga brott ska permanent förlora rätten att återvända till Sverige. Någon rätt att vistas i vårt land kan inte ens gälla i framtiden.
Det vi ser är den vänsterliberala statens vacklan och svårighet att sätta ned foten. Man kan tala om en synnerligen missriktad snällism. Den ger signalen till brottslingar att samhället är räddhågset och kraftlöst. Inte undra på att brottsligheten frodas i vårt land.
I åratal har socialdemokratiska ledare anklagat SD för allsköns häxerier. Okej att det finns tydliga politiska skillnader mellan S-partiet och SD. Och att SD har flera politiker som är läskiga. Men det finns kanske fler likheter i sakfrågor mellan de två partierna.
Magdalena Anderssons utfall mot SD vid riksdagens öppnande rör inte den svenska politiken innehåll. Det är till 99% strategiskt tänkande som är orsaken. Med ett SD som ligger kring 20%-gränsen och en betydande borgerlig väljarkår kan socialdemokraterna knappast nå makten i framtiden, utan stöd av darriga småpartier till vänster. Och med dessa vänner blir det svårt att föra politik som är rimlig för nationen, något dom de senaste åtta årens politiska förfall bevisar. Alltså måste Andersson måla ut SD som djävulens anhang.
Följden blir den politiska splittring som nationen upplever. Trots att Andersson vet att hon tillsammans med SD kan genomföra en och annan politisk fråga, så väljer hon vägen att brunsmeta SD. Under många år har hon tyvärr lyckats med denna splittring för den egna maktens skull. Även borgerligheten har ryckts med. Men nu har pendeln svängt och borgerliga väljare, som se pragmatiskt på politisk, har bejakat ett samarbete med SD i sakfrågor. Därmed är Anderssons parti, som vi sett sedan valet 2022, illa ute i framtiden.
I stället för att bita i det sura äpplet och tänka i nya banor fortsätter Andersson med sin mobbing. Jag röstar inte på SD. Men jag vill se kompromisser i svensk politik i marknadsekonomsik riktning. Här är inte SD att lita på, man flörtar liksom S-partiet med bidragsgåvor. Men naturligtvis är inte heller socialdemokratin pålitlig, som under åtta års tid utövat makt tillsammans med partier som inte tillhör svensk framtid. Det märks i raden av politiska problem som S-regeringarna lämna olösta och som M-regeringen nu tvingas att brottas med.
Fråga Andersson vad hon gjort under de senaste åren inom svensk politik. Hon svarar förstås inte. Men resultaten är allvarligt skadeladdade för nationens del. Hon söker inte en förnuftig svensk politik. Hon försöker bara rädda sig och partiet kvar vid makten genom rader av dåliga beslut med V, Mp och C. Det är ynkligt att se.
Nu det verkligt stora eländet. Att svenska medier låter henne hållas utan att fråga vad hon gjort under de senaste åtta åren är katastrofalt. SR/SVT, DN, SvD osv deltar i drevet mot den nya regeringen som tvingas reda ut vanstyret. Man talar inte om sossarnas skräckregim under två mandatperioder. Andersson och hennes förra chef – som inte såg kriminaliteten komma – har bedrivit blindstyre! Därför står svenska folket nu mitt i ett blodbad. Och medierna utkräver inget politiskt ansvar av marodörerna från S och vänster ut.
Två personer söker idag jobb på grund av sina politiska ”meriter” Annie Lööf och Anna Maria Corazza Bildt. Vad de egentligen uträttat är svårt att säga. Att Lööf orsakat nationen – och tilltron till politiken – stor skada är utom allt tvivel. Det syns för övrigt såväl i valresultatet som i dagen opinionsiffror för C.
Båda personerna är väl situerade inom den klass som länge delat på den politiska makten över Sverige (tillsammans med rader av liknande klasskamrater med s-märkning).
Som vanligt är svenska medier behjälpliga med att hålla den politiska klasen samman. Stor rubriker. Men ingen kritik.
Skotten smäller i förorten. Blodet flödar. Unga män dör och förbipasserande kvinnor. Invandringen fortsätter, om än i dämpad takt. Detta efter åtta (8!) år med sossestyre.
Varför sjunger inte regeringen ut? Högt och tydligt! )Det är S-regeringarna Lövfen och Andersson som – för att behålla makten agerat tillsammans med kommunister, miljötalibaner och C-partiet (om någon minns det) – låtit bli att angripa det samhällsproblem som folket länge sett komma och verkligen känt av (men sossarnas mörkat). I stället hukar åtminstone justitieministern, som ser gråtfärdig ut. Okej, han grymtar något om tiden, men pekar inte ut bovarna så folk förstår att det är sossarna. Samtidigt låter man S-partiets före detta ministrar – alltså skurkarna i sammanhanget – slänga skit på en regering som faktisk försöker vända den av vänstern (huvudsakligen) skapade katastrofen. En slug – men infam – Magdalena Andersson tillåts plocka hem superbilliga poäng, rad på rad, utan att möta tufft motstånd. Landets kvinnor tycker att hon verkar trovärdig och ger tyvärr henne sin röst. Tacka feminismen för det!
Politik är att tala klarspråk. Moderaterna måste alltså ta bladet från munnen och sjunga ut. Justitieministern må vara en klok jurist. Men han är tyvärr ingen politiker. En person med svag medial förmåga vinner idag val, hur duktig mannen än är sakligt sett.
Ett parti som kallar sig nya moderaterna måste vara på hugget i mediesamhället. Särskilt som mediernas vänster är motståndaren.
Svenska statstjänstemän är många men visar sig inte på styva linan.
Jag ser på regeringens hemsida att en statlig utredning ska tillsättas för att se över en viktig del av myndighetssverige. Det är ett initiativ som undvikits under åratal av sossestyre. S-partiet har i stället trott sig visa handlingskraft genom att tillsätta nya myndigheter så fort ett samhällsproblem yppats. Nationen har som bekant stora problem. Följaktligen hade vi den första januari 2023 totalt 344 myndigheter under regeringen. I Sverige finns minst 250.000 statsanställda (kommunala tjänstemän är alltså oräknade!). Om jag räknar rätt är kostnaden över 125 miljarder per år. Jag har räknat på en årslön i snitt på 500.000 kr.
Att det går att spara stort är självklart. Det är det gnetande som svenska företag dagligen sysslar med för att höja produktiviteten. Ett fenomen som inte ens varit tänkbart för svenska sossar. Enligt S-partiets dogmatik blir en stark stat lika med många tjänstemän. Många av de anställda är för övrigt S-väljare, framför allt kvinnor. För politikerna är det enklare att höja skatterna än att rationalisera och visa förnuft.
En del av Sveriges sjunkande BNP – vi ligger risigt till inom EU vad gäller tillväxt – beror säkert på att vår nation ligger i toppskiktet avseende offentligt anställda. Svenska folket tvingas med andra ord avlöna tjänstemän i onödan – pengar som hade kunna minska skattetrycket och ökat svenskarnas privata konsumtion eller sparande.
Därför är det klokt av den nya regeringen av se över eländet. Man har redan bantat bort en myndighet. Mer tycks nu på gång. Framför allt kan sammanslagningar påräknas, ty utredningen ska tyvärr enbart granska myndigheter med max 100 anställda. Men alltid något. En bra start.
Men man kan anta att en översyn av de stora myndigheterna hade gett ännu större potential för bantningar.
Ord från feminismens lekstuga. Där sitter dockorna på rad. Wikimedia.
Jag läser i SvD idag att Margot Wallström utlåter sig om hur Sverige ska driva utrikespolitik. Ni kanske minns henne? Den person som Göran Persson försökt dekorera sin regering med och därför kvoterat in henne. Idag säger hon till tidningen:
”Sätt press på den brutala iranska regimen”
Jag har definitivt inget mot själva idén. Men undrar vad hon själv gjort under alla år inom politiken och som utrikesminister? Hon kanske kan tala med sin föregångare Eliasson, som inför kamerorna kramat höga dignitärer från Iran? Detta med ett läskigt leende på läpparna. Fy sjutton!
Sossarna försöker i opposition framstå som handlingskraftiga. Men efter år av passivitet är de patetiska och måste ses som svenska mästare i dubbelmoral. Att många kvinnor röstar på S visar hur farligt feminismens budskap är. Kvinnorrörelsens ledning vill ha könskamp. Svenska folkets kvinnor eftersträvar konsensus och tror på Magdalena Andersson med ansiktet på sned. Resultatet blir elände, dvs de åtta år av politiks som skapat våld och blod i förorterna genom invandrarnas klaner. Om detta var Wallström tyst.
Det bästa vore om Wallström fortsatte i tystnadens värld efter alla sina år av inkvotering i olika sammanhang.
Idag återbloggar jag en fin text från Klimatupplysningen.se skriven av docent Gabriel Oxenstierna. Hans tankar är som vanligt förnuftiga, initierade (efter flera års studier rörande klimatet) samt inte minst pedagogiska.
Nu tar han itu med en riktig kärnfråga: vilken betydelse har solen för uppvärmningen? Hans resonemang om verkan av högre temperaturer på planeter inom vårt solsystem förefaller vara svåra att motsäga, såsom IPCC gör (han pekar ut IPCC-källan).
Hans data – från offentliga källor – bekräftar enligt min mening FN och IPCC:s roll som politiska organisationer i sammanhanget. Politiken förklarar också skrämselns budskap som medierna ständigt stoppar i oss från morgon till kväll. Det är en frälsningslära vi ställs inför – inte vetenskap i strikt mening. Om jag har rätt står vi inför ett stort bedrägeri.
På så vis framtonar klimatfrågan som vår tids största. Inte som vetenskapens sanning, utan som politisk propaganda. Koryféer som Stalin och Mao har varit avundsjuka.
Talibaner har som bekant sin egen rätt. Wikimedia.
Sydsvenskan – Bonniers propagandablad -skriver den 13/9 följande rubrik om en person som tagit lagen i egna händer för att driva klimatpolitik:
Klimataktivisten om fängelsestraffet: ”Jag gjorde nytta”
Den som anser att svensk lag måste respekteras hade givetvis inte formulerat sig så. Men de journalister som menar att varje människa själv ska bestämma om man vill följa lagen uttrycker sig på detta vis. Respekten för lagen tillåter inga undanflykter som medierna ska presentera. Lagbrott är helt enkelt lagbrott. Det vi läser är en återgång till forna tiders lagstiftning om att brott utförda via passion ansågs fria från straff. Klimataktivisterna har alltså sin egen rätt, menar de.
Det påminner om dagens dödliga våld i svenska städer. Även förorternas klaner och deras våldsdåd kan sopas undan mattan genom hänvisning till fattigdom och strukturellt tvång. Det är åtminstone vänsterns favoritargument. Det vill jag inte acceptera. Brott blir på så vis något relativt. I rättssamhället är åtlydnad av lagen inte något subjektivt – som kan ursäktas genom aktörens åsikt – utan ett oeftergivligt krav. Nödvärn är inte en leksak för ligamedlemmar eller klimattalibaner.
Många svenska journalister, som aldrig funderat över rättssamhällets uppbyggnad, tycks däremot mena att laglydnad är något som individen själv väljer.
Det senaste decenniets mest korkade ord inom politiken – och konkurrensen är där stenhård – har uttalats av förrförre statsministern. Sedan år av blodigt våld i förorterna hade Sveriges politiska chef inte sett det komma. Det alla talade om påstår han sig inte ha sett växa fram!
Nu har massor med nytt blod flödat. Jag tänker på detta då en 13-åriga klanmedlem dödas och ännu fler inbitna gangsters avrättas var dag av ligor med bas utomlands. Givetvis ljuger Löfven. Han visste förstås vad som skedde. Men hans politiska ideologi förhindrade honom att tala öppet om skeendet. Ett ärligt samtal hade nämligen avslöjat S-partiets supermånga år av passivitet.
Den officiella vänsterbilden är att människan är god samt att fattigdom och social misär är det som tvingar fram gangsterdåd. Jag bestrider inte att utanförskap är en delförklaring till brottsligheten. Men inte den huvudsakliga, ty i så fall hade en mycket större grupp av invandrare befunnits sig brottets klor. Enligt BRÅ ligger andelen brottsmisstänkta med rötter i utlandet på omkring 4 %. Totalt sett blir det förstås ändå många unga människor som väljer – märk det personliga ordvalet – brottets väg. Genom sina ideologiska skygglappar ville inte Lövfen erkänna sitt politiska misslyckande under nästan åtta års tid vid makten.
Sossarna driver en populistiska politik. Nu vill den nya M-regeringen storsatsa på kriminalpolitik och nya fängelser. Då svarar Shekarabi, som suttits i Löfvens regering, att det är för lite pengar och att S-partiet vill satsa mer. Efter åtta år utan tillräckliga platser för fångar vill plötsligt sossarna storsatsa! Tala om populism! Den är systematisk och kränkande för svenska folket.
Det jag skriver borde ofta synas i svenska journalisters reportage. Men efter åtta år av passivitet så anfaller vänsterns mediefolk nästan samfällt den nya regeringen. Ingen hånar mannen som inte såg verkligheten komma (och alltså underlät vidta åtgärder). Men den borgerliga regering (med SD) som länge krävt aktioner får idag massvis med stryk. Det är ju inte klokt. Medierna agerar absolut inte politisk oberoende vid sin nyhetsrapportering.
Sverige behöver en ny politik avseende journalism. De av Palme gödda journalistutbildningarna har misslyckats. Att skriva eller rapportera sakligt är uppenbarligen inget för vänsterns folk, som ser det som sin uppgift att förändra världen och propagera för politiska lösningar. Mitt krav är att stoppa statsbidrag till existerande journalisthögskolor. Den som vill skriva bör läsa ämnen som går på djupet med de fenomen man vill resonera om. Lärare bör vara vetenskapsmän (eller kvinnor) som inte redan vuxit upp inom befintliga mediala nätverk. Det är forskarnas ord som ska fostra saklighet och inte vänsterns ideologers ständiga politiserande. Universitetsstudier är en god bas för journalism. Men det krävs också en attitydförändring: koncentration på fakta och inte på åsikter om fakta.
Vänsterns samhällssyn är en produkt av det sena 1800-talet, dvs klasskampens era. Idag behövs öppenhet och förnuft. Att en svensk statsminister bara säger att han inte såg ett stort elände komma är en allvarlig dom över vänsterns ideologiska bas. Att den backats upp av kriminologer som Jerzy Sarnecki är ett tecken på hur djup maktens ideologi tyvärr förändrat det svenska samhället.
En fet public servicekatt som inte följer lagstiftningen och heller inte jagar några möss. Ett riktigt rödskinn! Wikimedia.
Idag meddelas det att SR och SVT public service måste spara miljardbelopp. Hurra! Idag tvingas nämligen det svenska folket betala omkring 9 miljarder per år. Men nu ska det alltså skäras i budgeten, framför allt på SR, då nya anslag inte påräknas. Det behövs alltså krafttag från två feta katter som vant sig att slippa jaga möss.
Den intressant frågan är hur besparingarna ska ske. Är det på underhållning, nöje, sport eller på inslag som kräver mer tydlig tankeförmåga hor personalen på de två bolagen? Underhållning od kan ju de privata medieföretagen ta hand om. Staten har ingen anledning att få folket att flabba, så att man glömmer hur eländigt landet har styrts, särskilt med sossar vid makten.
Jag antar att ytterligare besparingar ligger i den nuvarande regeringens pipeline. För att slippa framtida total slakt bör de två bolagen försöka skära bort den politiska vänsterpropaganda som dagligen serveras, trots lagregler som förbjuder politiskt beroende rapportering.
Bara en besparing på Erika Bjerström vore en god gärning och hennes ständiga resande för att rapportera det som man inte behöver flyga jorden runt för att påstå. Dubbelmoralen – flygskammen – är enastående. Låt henne och rader av andra politiserande reportrar bli de första som sparas in! Slå dessutom samman Rapport och Aktuellt – skillnaden mellan programmen blir för var dag allt mindre. De känns redan som repriser.
En mager och politisk oberoende nyhetsradio och teve räcker väl.
FN har under senare decennier ständigt ökat språkbruket vad gäller den klimatskräck som organisationen förutspår. Häromdagen ännu ett steg: ”Kollapsen har börjat.”
Jag är själv övertygad om att en uppvärmning av jordens klimat är på gång. Däremot råder stor osäkerhet om omfattningen och tempot. Den svenska beredskapen för att minska utsläpp ökar ständigt och förhoppningsvis är renare el snabbt på väg. Ett klokt budskap från FN vore att applådera detta och be beslutsfattare att skynda på i en förnuftig takt (så att inte fel beslut tas och pengar förloras). Detta borde FN förstå. Men varför agerar FN som man hittills gjort och sprider skräck?
Ett ganska säkert svar är att det rör sig om politik. FN jobbar hårt för att bygga en maktställning över planetens nationer. Hittills har det inte gått så bra. Flera av det största aktörerna vill inte släppa makten till det vänsterdominerade FN. Där har sossar som Palme och Brundtland hållit i trådarna för att starta krisbudskapet och en annan sosse – António Guterres – försöker just nu skrämma jordens befolkning till lydnad.
Okej att så kallade avtal har slutits i stil med det i Paris, men detta instrument saknar viktiga rättsverkningar. Det är mest ord och siffror – ibland kloka – men vad gör man mot stora nationer som inte ser FN som en god ledare för jordklotet? Organisationen vet samtidigt att skäck kan fungera för att få människor att tänka till. Men i så fall måste skräcken ta gestalt i annat än väderhändelser som människor upplevt förut. Därför blir varje återkommande skyfall (eller torka) ett FN-bevis på jordens undergång.
Det eskalerande språkbruket börjar enligt min åsikt nu får komiska effekter. Under trettio års tid har krisen av FN beskrivits som nära i tiden. Nu talar man alltså om en kollaps som börjat. Jag tror att FN missbedömer hur skräckens politik fungerar. Vänsterliberala nationer lyssnar säker och instämmer – ty man tror att FN:s politiker är goda. Men vanliga människor och världens stora nationer går inte i FN:s ledband. Och snart tror jag att vardagens folk – om uttrycket tillåts – riskerar att slå dövörat till raderna av skrianden från FN.
FN spelar alltså högt. Man kan kanske lyckas. Men utvecklingen innebär ett stort bakslag vad gäller en seriös och säker politik mot begränsad utsläpp och utbyggnad av nödvändig kärnkraft. Miljöns många talibaner och FN sitter i samma sjunkande båt, som jag ser det. Om båten kapsejsar kommer världen ändå inte att gå under och kampen för minskade utsläpp kommer likväl att fortsätta. Detta kommer förnuftiga politiker och företagare att se till. Mycket talar alltså för att FN håller på att spela bort sina bästa politiska kort. Det är en vanlig utveckling inom vänsterns rörelser.
Det svenska samhället står under angrepp från krafter som förut inte funnits. Och deras anfall är ibland olagliga och i andra fall systemfientliga. Jag tänker nu på en alltmer utbredd politisk aktivism inom myndighetssverige samt journalister som inom medievärlden breder ut sig och propagerar för sina högst egna värderingar i sammanhang där mediet ifråga förväntas inte en saklig och värderingsfri position. Båda dess tendenser överskrider gamla gränser, som är lagreglerade för SVT/SR och i strid med yrkesinterna principer.
Mest flagrant är den politiska aktivism som sprider sig inom svenska myndigheter. Enligt statsrättsliga regler ska en offentlig tjänsteman agera uteslutande inom det regelsystem han eller hon är satt att sköta. Där finns inte sällan utrymme för olika tolkningar. Men absolut inte någon rätt för tjänstemannen att driva sina egna åsiktsfrågor. De egna värderingarna ska alltså trängas tillbaka. Regelsystemet ska med största lojalitet tillämpas.
Jag anser att svenska domare närmast genomgående har hög integritet och oberoende. Vad gäller åklagare är variationerna stora. Och beträffande tjänstemän i exv miljöärenden är aktivismen påfallande stor. Vanliga människor skörtas upp av politiska miljöhandläggare!
Sedan länge pågår en stor svensk skådeprocess där åklagare under mer än 25 års tid har bestämt sig för att sätta fast två höga chefer inom råvaruföretaget Lundin Oil. De ska straffas för folkrättsbrott i mörkast Afrika, dvs Sudan. Det är möjligt att inhemska chefer där varit giriga. Men att Lundins direktörer medvetet kommenderat dem att begår brott förefaller långsökt. Svenska åklagare har satsat svenska statens heder och pengar på ett politiskt hämndprojekt, som DN typiskt nog lovordade i en ledare häromdagen. . Min grundläggande invändning mot åtalet rör frågan om behovet av att Sveriges rättsväsende ska blandas in i skeenden i Sudan samt inte minst hur stora pengar skattebetalarna ska tvingas betala för svårutredda skeenden en generation tillbaka i tiden i Afrika.
Behovet av svenskt ingripande måste mätas mot chanserna för framgång i processen respektive möjligheterna till alternativa satsningar mot kriminalitet inom Sveriges gränser. Bevisproblemen i Sudan gör chanserna till framgång minimala. Händelserna som åtalet rör ligger omkring 25 år tillbaka i tiden. Att svenska åklagare idag är överlastade med utredningar om vår inhemska klanbrottslighet är dock ett faktum. Därför bör pengarna i stället satsas mot klanmord i Sverige. När det gäller åklagarna kan man sannerligen tala om politiskt aktiva statstjänstemän!
Det vi ser är den nya tiden fogdar, som plågar vanliga människor genom att utöva makt enligt eget huvud. I Lundins-fallet gäller det att brännmärka storkapitalister. Massor av miljoner av statens pengar hanteras av åklagarna i Lundinfallet på ett för rättssäkerheten osäkert vis mot två direktörer.
Medierna deltar i förstås i häxdansen kring Lundinprocessen. Vi kan läsa texter av journalister som försöker tvätta Greta T:s och hennes anhangs olagliga aktivism vit. Man måste förstå ungdomarnas desperation påstås det. Politiska åklagare och journalister måste kritiseras!
Stor konst är något mäktigt. Motsatsen är intet. Nära det senare ligger mycket av dagen bildkonst, Inte allt lyckligtvis . Det finns fortfarande personer som är skickliga med öga och hand. Åtskilliga som tränat länge för att utveckla en hög kompetens.
Men tyvärr är det inte de senare som hörs mest. Nu tänker jag på Sadaf Ahmadi i Borås. Hon har serietillverkat hängande tygstycken och smetat in dem i flytande murbruk. Högst upp syns vaga ansikten. Symboliken är så enkel. Skaparen talar om slöjornas betongförtryck i Iran. Det hade varit mer intressant om hon snackat om slöjornas kvinnoföraktande roll i vårt land. Men huvudfåran i svenskt konstliv är PK. Vänstern har tolkningsföreträde.
Ahmadis gestaltning är inget märkvärdigt att tala om. Men hennes hårda krav – och tal om att censureras i Borås – är inte klokt. Hon borde vara glad över att få visa upp just nästan inget i Borås. Det är hennes krav på att bestämma som är anledningen till denna kort blogg. Jag förstår om stora mästare är krävande. Men de som just bara gör inget har jag svårt för.
Det verkar som rumänska tiggare nu ofta dragit sig tillbaka söderut. I stället har ett storskaligt offentlig tiggeri i trätt in. Jag tänker på välgödda politiker och administratörer från de svenska regionerna, som har till uppgift att framför allt sköta sjukvården i landet. Dessa feta katter drar sig inte från att ständigt tigga pengar från staten. Man pockar på åtskilliga miljarder! I ställer för att spara och gneta – dvs hushålla som är politikernas sanna uppgift – så är det andra som ska betala miljarder för att fylla hål som politiker och byråkrater påstår finns. Folket tvingas spara i sina privata ekonomier, men den politiska klassen kör bara på i samma gamla hjulspår. Det är enklare att kräva bidrag från staten än att göra något gott!
Enligt min mening är det bra om den nya regeringen håller dessa utstuderade tiggare på svältkur. De har nyligen haft stora överskott under sossarnas epok. Och har ännu budgetar med massor av pengar som kan strykas av den som vill hushålla. Men sparandet är just något som regionerna vant sig av med. Under år av sosseslöseri har de feta katterna götts. Och man kan förstå dem – de har ju fått massor av nya pengar från dig och mig.
Orsaken är enkel. Det rör sig om regionernas speciella nivå inom den politiska klassen. Regionerna är nämligen en mycket viktig P-plats för försörjning av svenska politiker. Alltså en mittpositionen i karriären från kommunpolitik i på bottenplanet, på väg mot toppen, dvs riksdagen. Det rör sig om c:a tusen tjänster/anställda förtroendemän per år. Utan dessa många positioner skulle partierna på basnivån få svårt att locka till sig politiska klättrare. Att flertalet av de politiska tjänsterna på regionnivå är onödiga säger sig själv. Sverige har nämligen 21 regioner – för en befolkning av storlondons storlek – dvs klättrare som i princip utför liknande arbetsuppgifter (men tyvärr med högst olika gott resultat). Det säger sig själv att detta system är synnerligen ineffektivt. Men effektivitet är inte av vikt för den politiska klassen. Det gäller ju politikernas egen försörjning.
Ungdomar som studerar svensk historia undrar ofta hur det kan komma sig att en adlig elit förr kunde styra landet, utan närmare personliga egenskaper för detta. Man inser alltså inte att något liknande sker än idag inom den svenska politiken. Tydligast är det inom regionerna, som fungerar dels som språngbräda till riksdagen, dels som parkeringsplats av trötta klättrare som inte kan komma högre upp med sina magra politiska meriter.
Värst är ändå förstås situationen på toppen, dvs i riksdagen. Där kan man verkligen tala om feta katter som slutat jaga möss (enligt kloka ord från ordförande Deng Xiaoping). Riksdagens ledamöters funktion är i huvudsak att inte göra annat än det partiernas ledningar redan bestämt. Den kritisk och frustrerad M-ledamot Ann-Marie Pålsson kallade uppgiften ”knapptryckare”. De fungerar alltså som en dekoration på den krokan som det svenska politiska systemet kan liknas vid. De gör i grunden inget annat än att representera ett politiskt system som kallas demokratiskt. Att pensioneras som marzipanfigur på den svenska tårtan är många feta katters dröm och slutpunkt. Man glömmer att folket ofta ser på dem med förakt – med alla rätt i allmänhet.
Den svenska historien visar med andra ord hur gamla eliter ersatts av nya. Måste det vara så? Jag tror inte det, men tvekar år 2023.
I grunden är jag positiv till vindkraft. Den förefaller genial. Men för det första måste det blåsa för människor och företag vill ha el. Vidare tycks långa kablar dyra samt människor missnöjda med snurror inom syn. och hörhåll. Och dessutom måste det vara ekonomiskt lönsamt att producera vindel till rimligt pris (och utan subventioner).
En god nyhetsreporter håller masken och visar inte sina känslor. Är det någon annan än jag som reagerat över journalisten Karolina Skoglund? Hon har ett sätt att tala och framför allt med miner berätta en särskild historia i sitt eget budskap. Jag undrar om det är standup komik som pågår. Intryck skapas av att det är något skämtsamt som hon berättar om.
Även om det som sker vid nyhetsförmedlingen på SVT inte sällan får komiska proportioner – jag tänker bla på Erika Bjerströms ständiga resande under rådande flygskam – så antar jag public service vill framstå som seriös. Det lyckas man inte så bra med.
Den sista raden på bilden är DN:s. I övrigt min tolkning.
DN bekräftar den 1/9 sin position som åsiktspolitikens ledare inom svenska medier. Tidningens medarbetare saknar allt oftare förmåga att skilja fakta från egna värderingar. Kanske struntar DN helt enkelt i att journalist måste kräva ett minimum av verklighetsanknytning. Jag talar givetvis inte om tydligt egna värderingar i krönikor. Utan om uttalanden om samhället med konkreta uppgifter om vad som sker eller skett. Vad sägs om följande rubrik:
Denise Rudberg: Männen är alltid handfallna vid skilsmässor
Märk ordet ”alltid”, dvs hundra procent med andra ord. Att författaren av texten upplevt detta är en sak. Vad vet jag, som för övrigt är helt ointresserad av hennes sociala förhållanden. Men alla känner till många män som klarat skilsmässan avsevärt bättre än sin partner. Jag anser således att det är utmanande av tidningen att så flagrant struntar i verkligheten. Någon säger att det ju är en uppenbar överdrift. OK, men sådan falska ord får faktisk betydelse. De bekräftar i detta fall feministers verklighetsuppfattning. Men så blir det inom ett medium som släppt kvinnoligans dogmer fria. Vi får en försmak av matriarkatet, som tyvärr redan tagit flera steg in på arenan. Att de opererar tämligen fritt på landets universitet och högskolor är en fara för forskning i ordets äkta bemärkelse.
Jag läser ofta domar i brottmål för att få en bild av den nya svenska våldskulturen. Förvisso har redan i äldre tider fruktansvärda dåd genomförts i vårt land. Men då ofta i en fylle-, sex- eller grannskapsrelation.
Det nya är ett näringsmässigt våldsutövande som ofta sker genom unga grupper av klanmedlemmar som flyttat in för bara en handfull år sedan. Eller av ungdomar som fötts i svenska utanförskapsområden, som uppståt på grund av en oreglerad invandring utan rimliga tankar och verktyg för mottagande och anpassning.
Idag läste jag om ett rättsfall på JUNO:s sajt (Norstedts juridik) om ett dödsfall i Ånge. Det hela utspelades 2019 under vintertid. En man och hans fyra vänner bestämde sig för att stjäla en Canada Goose-jacka från en 20-årig man som de visste hade en sådan. Offret slogs, sparkades, bands och tejpades över munnen så att han senare avled. Alla har nu dömts, ledaren har fåt 16 års fängelse för rånmord.
I sin brutalitet är fallet bara ett enda exempel från vardagens Sverige. Människor från helt andra platser på jordklotet och med främmande kultur, religion och familjesammanhang tillåts flytta in i Sverige. Där hamnar många – givetvis inte en majoritet – redan från starten på kant med (eller utanför) skolan. Ofta rör det sig om stora familjer med låg köpkraft. Omkring sig ser barnen svensk välfärd. Klanernas tänk gör att den måste erövras – genom gemensam kamp – från välmående svenskar (tillhörande en fientlig grupp). Klanens rätt anses legitimera våld och dödande.
Inte var det så här som jag i min ungdom trodde att Sverige skulle byggas. Förvisso kan krig utomlands svårligen förutses. Men nationens politiker har påtagit sig uppgiften att skydda nationen och dess folk. Kloka politiker hade i tid dragit i nödbromsen. En moderat ledare talade om att vi måste öppna våra hjärtan. En sosseledare såg efter nästan åtta år vid makten ”det inte komma”. Inte undra på att en negativ syn på politikerna som grupp vuxit fram.
Det som oroar mig är att en ny generation politiker från de två partier jag nämnt nu tagit över. I sossarnas fall inte några ord om misstag förstås. Magdalena Andersson har ju tillhört Löfvens ministär av gravt synskadade. Moderatregeringen kämpar med invandringen och kriminaliteten. Juristen Maria Malmer Stenergard arbetar ihärdigt och målmedvetet. Men regeringen kunde gott vara mer outspoken. Just nu talar vänstern om miljöflyktingars rätt till asyl. En ny lavin av invandring hotar. Det gäller att öppet tala om asylrättens problem. En asylrätt utan fungerande utvisning (vid domstols avslag) är inte värd namnet! Det gäller att förespråka kvotering i situationer då nationen har beredskap och förmåga.
Descartes, en filosof som pläderade för tvivel rörande möjlighet till kunskap. Wikimedia
DN har i sitt krönikerstall två professorer i filosofi. Åsa Wikforss, Stockholm, och Sven-Erik Liedman, Göteborg. Båda har valt sida i den politiska kampen. Den senare driver kommunism och den förra agerar som den politiska korrekthetens apostel och mediernas skyddsängel. Hon sitter till och med i den svenska akademin. Hur dessa beteenden kan sammanfalla med filosofins primära metod – att tvivla – kan jag inte förstå. Hursomhelst göds de båda av DN:s feta arvoden.
Det Andersson i SvD den 2/9 kritiserar journalisterna för är just det fenomen som varje filosof värd sin titel borde instämma i. Dels att svenska journalister tenderar att tänka strukturellt, dvs att plädera för osynliga samhällskrafter i stil med feminismens teser. Dels att journalistkåren nästan samfällt underlåter att tvivla på FN:s politiska agenda, där IPCC:s för det första väljer ledamöter på det vis man själv önskar (fräckt nog talar man om att konsensus råder inom forskningen). För det andra underlåter IPCC medvetet att kvantifiera de naturliga CO2-utsläppen i förhållande till människans användning av kol, olja mm vad gäller orsaker till uppvärmningen. Även ett barn bör inse att FN och IPCC inte agerar seriöst och politiskt vinklar vanliga vetenskapliga metoder för forskning. Följden är det skräckens budskap som medierna trumpeterar ut. Läs Anderssons fina text:
Svenska journalister borde förstå dessa problem. Sydsvenskans politiska chefredaktör, Heidi Avellan, har i ett mejl till mig skrivit att tidningen använder en försiktighetsprincip i klimatfrågan. Möjligtvis är det samma princip som syster mediet DN använder? Men tala då för sjutton om det för läsarna!
Wikforss borde i rollen som filosof förstå det berättigade i Anderssons välartikulerade kritik. Men hon agerar som förblindad av positionen som språkrör för DN och akademin. Hon har mage att framföra kritik mot Andersson och därmed försvara sin tidning som, i mina ögon, är PK-ismens centralkommando i Sverige. Hon borde vara försiktig i sin roll som universitetsfilosof. Dessutom betänksam i egenskap av ny akademiledamot efter organisationens Me-too-skandal. I dagarna kritiserar nämligen franska Le Monde akademin för dess medverkan i förra veckans cause célèbre avseende inbjudan av en rysk ambassadören till ceremonielet vid årets utdelning av nobelpriser (mitt under Putins anfallskrig).
Jag menar att en vetenskapsidkare kan uttrycka politiska åsikter. Det är till och med att rekommendera. Den gamla kommunisten Liedman drabbar min kritik alltså mindre – alla vet ju att han fortfarande pläderar för marxismen som samhällets räddning (numera förstås kryddad med klimatskräck!). Wikforss seglar däremot under neutral flagg. Det är detta som gör hennes kritik av Andersson så infernalisk. Hennes angrepp på Lena Andersson är skamlig och oprofessionell, helt enkelt.
Här ska det första av tre nya badhus i Malmö byggas
Den korttänkte säger: vad roligt för Malmös befolkning med tre nya bad! Som realist blir jag tvärtom arg. Malmö kommun har miljardhål i sin budget som staten och andra kommuner via lagstiftning tvingas fylla. Det är klart om man inte är beroende av att balansera sin kommunala budget går det bra att satsa på lyx, dvs hela tre nya badhus, som Malmö gör för att bara peka på ett exempel på hur en mångårig sossekommun slösar.
Än värre är påpekandet vilka konsekvenser kommunala stöd får – och de är många i vårt land (särskilt från staten och andra kommuners medborgare). Det är självklart att en kommun som Malmö inte behöver vinnlägga sig om att spara. Man lever ju på bidrag.
Någon säger upprört att detsamma faktiskt gäller många medborgare i landet då de lyfter bidrag av allehanda slag. Mitt svar är: just det! Bidragssystem är förstås ibland nödvändiga för att lindra nöd och uppenbara svårigheter, som länge slukat statens pengar utan att rationalisera nämnvärt. Med många bidrag följer självfallet en stor risk för tillvänjning. Varför anstränga sig – dvs agera vitt och ärligt – om man kan få bidrag för att inte göra något eller skärpa sig för förnyelse? Detta måste fram i svensk debatt. Men saken är tabu. Svenska politiker och journalister har inte förstått samhällets verklighet.
Det är därför jag kallar Malmö det befästa fattiguset. Att inte svenska politiker förstått att tydliga incitament till sparande krävs framstår som uppseendeväckande. Detta särskilt inom en politikertung regional vårdapparat. Snarare är det nog så att politikerna struntar. Man behöver inte förändra politiska beslut då det är enklare att höja skatterna. Sådan herre, sådan hund, med andra ord. Bland hundarna syns kåren av journalister.
Föremål som ställts ut i Lidingö stadshus. Det kallas konst.
Sveriges finkulturella elit klagar ständigt över att de få för litet pengar. Är det verkligen så? Den som ser på statens årsbudget för 2023 ser att den totalt omsluter omkring 1200 miljarder. Av dessa går 17 miljarder till det som i budgeten kallas ”kultur” . Det kan tyckas litet. Men den största budgetposten, 157 miljarder, rör bidrag till landets kommuner som i sin tur bedriver kultur i olika former. Ungefär lika stora är satsningarna på stöd till familjer, barn och åldringar. Utbildning, försvar och rättsväsende kostar vardera c:a 90, 80 och 60 miljarder. I det perspektivet är inte 17 miljarder påfallande litet. 0ch då måste vi komma ihåg att svenska folket är tvingat att betala ytterligare 9 miljarder i avgifter för det som förskönande kallas public service, dvs för bland annat SVT och SR. Till detta kommer landets många kommuner och regioners satsningar. I grova drag kostar alltså den offentliga kuluren nästan hälften av vad det svenska rättsväsendet behöver för att hålla igång domstolar, polis mm.
Enligt min mening har den offentliga kulturen alltså inte alls särskilt dåligt med pengar från staten. Med tanke på det nödvändiga behovet samt vad som åstadkoms kan man snarast säga att det är väl betalt.
Enligt min mening är problemet närmast vad som folket får för omkring 30 miljarder från staten? Den kultur som SR och SVT levererar är rena skämtet. Det rör sig huvudsakligen om utgifter för nöjen, sport och annan flummig underhållning. Hundratals kändisar och nöjeshabituéer äter nämligen upp en god del av SR/SVT:s budgetar med resultat i miljontals flabb och tjoanden i etern. Förvisso kan det kallas kultur, men knappast enligt den officiella måttstock som svartklädda och allvarliga kulturgubbar och tanter menar. Men dem tycker jag inte det minsta synd om.
Däremot har förmodligen många fria och privata kulturetablissemang det svårt att få sina kostnader och intäkter att falla samman. Det är här den sanna kampen för kultur utspelas. Här finns det åtskilliga hjältar. Men den offentliga kulturens ledare har jag däremot liten sympati för då de skriar efter högre bidrag. Här finns en grupp av självutnämnda förståsigpåare in spe som givetvis högeligen uppskattar sin egen verksamhet som de gärna vill kalla kultur. De borde i stället rätta mun efter matsäcken, enligt min mening. Alltså starta egen kulturverksamhet. Ett Sverige som kan satsa 9 miljarder på SR/SVT för en blandning av tjo och tjim samt vänsterinriktad åsiktsförmedling borde knipa käft. Det är kanske bara väderleksrapporterna som än så länge förhåller sig politiskt oberoende – så länge nu detta varar i klimathetsens tider.
På lidingöbanan färd från Ropsten brukar jag ibland ror mig med att gissa vilka människor i vagnen som kan tänkas stiga av vid första stoppet, dvs Millesgården. Bara att kolla deras grav medelålders framtoning, moderiktiga klädsel, ofta svart samt glasögon med breda bågar (av ben eller med blå/röd färg) brukar ge bra resultat för att peka ut den offentliga kulturens förespråkare. Människorna är givetsvis svåra att kategorisera. Men Millesgården får 4 miljoner från staten för 2020 (det är svårt att hitta aktuella siffror).
Svensk kultur är väl gödd, men använder pengarna på fel vis. Det är vänsterns marodörer som normalt bestämmer kulturens program. Om man bara ser på den moderna konst som ställs ut så rör det sig ofta – inte alltid – om rent strunt, som vem som helt med dåligt omdöme vill kalla konst.
Varje samhälle har sin övergripande ideologi i ordets vida bemärkelse. Det rör sig om politik, religion, kultur, ritualer, symboler mm – alltså åsikter och beteenden som betraktas som gemensamma och som kräver respekt. Det är dock tydligt att ett samhälle även normalt har en eller flera alternativa ideologier, dvs tankar eller rörelser som på olika plan konkurrerar med den ledande åsiktsyttringen.
Som grundare till anti-pk-bloggen har jag förstås en relation till det nyss sagda. Den är inte så enkel att artikulera, ty begreppet politiskt korrekt är tämligen flummigt. Demokrati är exv en politisk kultur som omfattas av många och inte bör kritiseras. Likaså måste mord och våld motverkas. Svårigheterna framgår tydligt av rådande svenska definitioner av begreppet PK.
Enligt Wikipedia används PK-begreppet i Nationalencyklopedin om personer ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, i synnerhet som nedsättande beteckning på gängse vänster- och feministiska åsikter. Svenska akademiens ordlista definierar PK som ”överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar”. Norstedts Nyordbok beskriver PK som något ”som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle”.
I och med att konkurrerande ideologier i regel finns i ett samhälle så saknar alltså användningen av begrepp PK språklig pregnans. Då demokrati knappast kan kritisera som PK, kan ändå missbruk av folkvälde i riksdagen ifrågasättas som politiskt korrekt. Jag tänker exv på partistyrelsernas stora makt, individers avsaknad av specifikt inflytande vid allmänna val (exv inslag av direkt demokrati), förekomsten av upprepade röstköp genom bidragsbeslut eller framväxten av en politisk klass kritiseras som utslag av rådande politisk korrekthet i Sverige. PK framstår på så vis som en form av politisk och kulturell dubbelmoral, dvs ett missbruk av ett grundläggande gott demokratiskt system. Ett annat viktigt exempel är public service, som regleras i svensk lag, men där kontrollmetoderna mot politiskt vinklad (beroende) rapportering avsiktligt fått en rättslig konstruktion så att några verkliga hinder mot vänsterpropaganda inte finns.
För min del innebär PK i huvudsak en förvrängd samhällsideologi av det sistnämnda slaget av dubbel moral. I min blogg kritiserar jag givetvis främst den etablerade samhällstrenden och dess medlöpare. Men detta innebär inte att jag är okritisk till alternativa rörelser i samhället. För övrigt är det inte helt enkelt att bedöma vilket tänkesätt som dominerar en nation. Jag är exv kritisk till feminismen, som har en stark officiell ställning i vårt land, men ändå i verkligheten måste ses som minoritetsrörelse omfattande akademiska kvinnor på vänstersidan. Alltså en grupp som menar att nationen styrs av en för vetenskapen synlig maskulin maktordning. Denna ideologi är inte inskriven i någon grundlag. Ojämlikhet är av rimliga skäl reglerad i lagstiftning för olika sfärer av samhället. Att denna lagstiftning emellanåt går för långt och låter beskäftiga administratörer fatta ingripande och tokiga beslut inom undervisning, forskning, arbete osv är något som kan ses som ett uttryck för PK. Att feminismen enligt min mening måste kritiseras är tydligt i och med att rörelsens ledare hävdar att könen är sociala konstruktioner. På så vis motsäger kvinnorörelsen alltså en grundläggande vetenskaplig princip och forskningssamhällets grunder rubbas därmed. Feminism är nämligen ren politik.
På så vis har feminismen en tydlig länk till hbtq-rörelsen. Tesen att varje människa väljer sin sexuella läggning eller preferenser har jag dock inga invändningar mot. Jag uppfattar det som en mänsklig rättighet. Däremot är jag kritisk mot PK-tendensen att samhället måste acceptera att en ung människa ska ha en obegränsad rätt att medicinsk förändra sitt kön. Sådana medicinska ingrepp måste regleras noggrant i och med att en ung kvinna eller man genom misstag riskerar livsvariga problem. Sak samma gäller flummiga diagnoser av ADHD-typ.
Avseende religion och politik är svårigheterna att hantera stämpeln PK också legio. Som ateist i ett lågreligiöst samhälle ser jag religionen närmast som ett bekymmer för en minoritet – frånsett den radikala islamismens hiskeliga anspråk på kamp mot otrogna. På det politiska planet blir för mig kritik av vänsterns dogmer en given uppgift. Detta sammanhänger med min syn och vördnad för demokrati. Min tes är nämligen att socialdemokratin under snart hundra år i maktställning – med smärre avbrott – strategiskt via lagstiftning byggt institutioner som ska trygga det egna partiets ställning vid makten. Socialdemokratiska partiets intressen främjas tydligt genom staten – som enligt svensk rätt ska vara partineutral – inom arbets- och hyresmarknaderna. Inom medie-och kultursektorn hanteras S-partiets tolkningsföreträde genom journalistutbildning, SR/SVT, presstöd samt oräkneliga myndighetschefer och organisationer som via statsmedel normalt driver S-partiets linje. Acceptansens av socialdemokratins lagfästa blueprint för Sverige är enligt min mening PK av högsta potens. Den befäster att konservatism och och marknadsstyrning närmast blivit politiska skällsord med officiell och allmän medial acceptans.
Det mest tydliga exemplet på PK i dagens Sverige är presentationen av klimatfrågan som ett nära förestående hot mot nationens och världens framtid. Svenska medier publicerar varje timme rader av krisrapporter som stödjer den ”sanna” läran. Här ser vi PK i sin smutsigaste form, om uttrycket tillåts. Jag försöker så gott det går följa den vetenskapliga rapporteringen om de mänskliga CO2-utsläppens betydelse för ett varmare klimat. Teoretiskt förefaller det vara klart att ökad grad av CO2 i atmosfären uppmätts och att människan bidrar till uppvärmningen. Men lika klart är att människans användning av ved, torv, koll och olja bara är en av flera tänkbara förklaringar. Det finns nämligen flera viktiga naturliga förklaringar. Det är vidare uppenbart att bedömningen av CO2-effektens omfattning och tajming är en oklar bedömningsfråga, som fått tydliga politiska implikationer. Den som vill se en öppen vetenskaplig diskussion om klimatet inom politik och medier måste, såvitt jag förstår, kritisera den nuvarande PK-ideologin! Idag råder motsatsen, dvs en sluten och propagandistisk attityd i klimatskräckens Sverige.
Som framgått är PK-begreppet en vindflöjel som pekar ut existensen av okunskap, illusioner, dubbelmoral, politisk snedvridning och ovilja inom den svenska demokratin. De samhällsaktörer som styr flöjelns riktning måste därför kritiseras. Oavsett vad denna kritik ska kallas – PK, motvallspolitik eller hillbillyism od – är ifrågasättandet nödvändigt i ett samhälle som vill kalla sig öppet. Om kritiken är nyanserad och väl underbyggd kan den inte förkastas som utslag av faktaresistens, kunskapsförnekelse, antivaxx, klimatförnekelse, populism, högerextremism etc. Det är något mycket allvarlig för demokratin att dessa etiketter blivit den dominerande trenden inom svensk politik och svenska medier.
Kommunsektorn är rena Babels hus! Den måste bantas! Wikimedia
Hör just nu på SR P1 att Sveriges kommuner och regioner (SKR) får gratis reklamplats. Där ges SKR:s ekonomichef möjlighet att än en gång breda ut sig om kommunernas stora behov av ytterligare statsbidrag. Den kommunala sektorn har vant sig vid att man inte behöver hushålla och spara som privata företag ständigt sysslar med. Nej, SKR äskar ständigt bara mer pengar från staten.
Regeringen måste enligt min mening svälta kommunsektorn in på benen så att man tvingas skära bort delar som funkar dåligt. Inom sjukvården finns uppenbara sparmål. En byråkrati som de senaste femton åren vuxit katastrofalt måste bekämpas. Det sker inte av regionerna godvilligt. Man ömkar sig och håller fram håven till staten med stora skrik. Regeringen bör ställa tydliga krav innan nya pengar skjuts till. Kräv att regionerna fördelar om sina kostnader. Det är klart att det går. Men givetvis enklare att ropa efter nya pengar.
SKR är landets värsta kravmaskin. Bara en besparing där skulle vara till största nytta. Byt ut Wallenskog! Legosoldater av hennes typ hör inte hemma i det öppna samhället där argument för och mot ständigt måste prövas inom politiken. Mer sunt förnuft krävs. Inte bara megafonrop om mer pengar!
Tyvärr finns ett stort problem i sammanhanget. Den politiska klassen som har hundratals parkeringsplaster inom särskilt regionerna, dvs 21 organisationer som i princip utför samma jobb – enbart på olika plaster i landet. Klart att en sammanslagning måste kunna ske! Men då riskerar den politiska klassen sina jobb. Det är där skon klämmer. Tyvärr. Liksom under ståndssamhällets Sverige finns det grupper som inte vill genomföra förändring på grund av rädslan att försvinna från makten.
En lagerkrans till journalisternas banekvinna! Wikimedia
Idag har SvD en ledare som heter duga. Lena Andersson analyserar svenska mediers allvarliga tillkortakommanden. Hon ser två orsaker. Det ena är marxismens teorier om strukturer, ett bipolärt system med en god sida och en dålig i konflikt, där den goda segrar, vilket leder till exv vänsterpolitik och extrem feminism.
Den andra är en enögd syn på vetenskap, där balans mellan olika faktiska skeenden saknas, varför journalister stenhårt -och utan öppen diskussion – satsar på en enda teori och förbannar alternativa förklaringar. Alla inser att Andersson då tänker på det tema av klimatskräck som nu sprids var eviga dag i svenska medier. Den läsare som hänger med på min presentation inser att de två förklaringsteorierna sammanfaller och att de leder till ett medialt system som påminner om propaganda. Läs och njut , även om texten är krävande.
Utan att slå mig för bröstet – eller än mindre påstå att jag skulle vara upphovsman – är Anderssons kritik påminnande om de teman som länge dominerat mina bloggar. Där har mediernas ensidiga vänsterideologier granskats och fördömts. Bristen rör frånvaron av en öppen diskussion, som jag menar har inneburit en ensidig PK-ism, som fördärvar svensk politk. Anderssons analys är mer filosofisk och elegant än mina nålstick.
Hon är en verklig prydnad för sin tidning SvD. Och en nagel i ögat på många av landets journalister som inte tänker klart och främst propagerar för sin egen politiska övertygelse åt vänster. När hon nu i SvD gisslar kåren av journalister – inte minst de som arbetar under prefixet vetenskap – gör hon en betydande insats för det svenska samhällets framtid. Det gäller nämligen att försöka styra det Sverige i öppenhetens riktning. Här finns som framgått starka motkrafter. Men en spricka i fronten kan få stor betydelse, även om journalistkåren förstås kommer att fortsätta sin linje att ifrågasätta Anderssons heder.
En gammal bild som även beskriver Nobelstiftelsen funktion. På nivå två från botten intas middag för elitens sammanhållning. Längst ned ett folk som drabbas av systemet. Wikimedia.
Länge har jag varit kritisk till Nobelstiftelsens fisförnäma attityd gentemot ett enda av landets riksdagspartier. Nu det nästa största, dvs SD. Oavsett vad man tycker om SD borde partiet behandlas som övriga, så som kommunister och miljötalibaner hanterats. Att nu låta en invitation går till Jimmy Åkesson – efter år av kritiserad vägran att släppa in honom – är att bjuda med armbågen, som det brukar heta. Så agerar en organisation som genom åren impregnerats av vänstermän och ledare med sosseinriktning. Ordet fisförnäm är det rätta när det gäller val av inbjudna till elitens julparty. En kungafjäskande aktieförvaltarorganisation låter i nåder Åkesson få vara med vid elitens bord. SD-ledarens nobbande av invitationen är den rätta behandlingen av denna PK-mobbare i S-partiets ledband (socialdemokratins samhällsmakt har hittills styrt stiftelsens politik via dess ledning).
Ett ännu värre fiasko från Nobelstiftelsen är att man mitt under brinnande anfallskrig I Ukraina bjuder in Rysslands ambassadör. Det är faktisk en horribel handling i en värld där västländerna enats om att bojkotta affärskontakter med Ryssland. Snacket om diplomatisk tradition är rena smörjan då det gäller stiftelsens – en privat förvaltarorganisation – samvaro med en diktatur.
Jag hoppas att regeringen – eller kanske kungen – snarast under bordet talar ut gentemot den fisförnäma stiftelse som skadar Sveriges anseende genom att bjuda in Ryssland. Min tanke går till uttrycket ”kreti och pleti” som tyvärr kan vara en tanke hos mobbarstiftelsen. Genom att bjuda in såväl Åkesson som den ryska ambassadören agerar man som kungar förr gjort. Man klumpar samma det man ser som ett patrask, som man av nöden tvingas umgås med.
Nobelstiftelsens ledning måste få en ny sammansättning, Det är hög tid! Jag hoppas att flera inviterade avböjer julfesten med hänvisning till stiftelsens förödande politik. Ty det rör sig om politik!
Politik kostar. Oavsett om det rör sig om skattebidrag eller utgifter för statlig eller kommunalförvaltning. Allt offentlig betyder utgifter via skatter, som enskilda måste betala. Även år av satsningar inom kulturen har förstås skapat ett högt kostnadsläge inom denna sfär av politiken. Särskilt som det nästan aldrig är tillåtet att spara, särskilt inte inom kulturen, där lagda kort ligger oavsett om de idag har den nytta som de initialt haft i dåtidens samhälle. Jag tänker exv på bibliotek som förr fyllde en angelägen uppgift att sprida litteratur till mindre bemedlade. Idag har nästan alla råd att köpa den bok man önskar – ytterst genom att spara på bilresor, cigaretter, öl 6 vin osv. Vissa andra kulturyttringar kan varje person med dator eller mobil ta del av över internet. Krav på kultursatsningar för ett fattigt folk är inte längre helt seriösa.
Det svenska skattetrycket ligger idag på sjätteplats från toppen räknat inom Europa. En stor byråkrati och vidlyftiga bidrag kostar enorma summor. Det gör förstås även satsningar på vård och skola. Det är därför klart att den offentliga kulturen kommer i kläm. Den ses, naturligt nog, idag som en service som kan finaniseras privat. Så skedde i stor utsträckning förr, gratis pengar från mecenater, detta innan skatterna sköt i höjden och många välbeställda backade ut från rollen som kulturens finansiärer.
Enligt min mening kan därför skatteavdrag för kulturella insatser vara en väg att gå (idag får bara 25% dras av upp till 3.000 kronor). Men i grunden måste det offentliga spara och inrikta sig på kulturens kärna. Idag är sparandet tabu, varje ingrepp i kulturen kritiseras av människor som typiskt nog i allmänhet jobbar där. Idag måste budskapet vara satsningar som är absolut nödvändiga. Det går inte längre att skria om att alla blommor måste blomma. Min bild av offentligt stöd till bildkonsten är just att mycket nuförtiden finns att undvara. Detta gäller även min käpphäst avseende ALMA-priset till alla världens barnboksförfattare. Det är rent slöseri att skänka 5 miljoner per år. Sedan 2003 har alltså 100 miljoner utbetalats till författare från världens alla hörn. Så agerar kanske en störtrik saudisk oljenation, men även Sverige, där det är du och jag som tvingas betala skrytprojektet!
Klart är att några stora muséer måste få stöd så att samlingarna kan visas och underhållas. Däremot kan en storskalig museiadministration med karaktär av forskning enkelt slopas. I stället för att spara här har Nationalmuseum skurit ned öppettiderna! Det är nämligen kulturgubbars och tanters tummelplats som räddas. Alltså de personer som i eget intresse hävdar att offentlig kultur ska ha frikort. Det finns ju redan ett överflöd av universitet och inte minst högskolor som kan sköta eventuella studier. Så renodla visnings- och undehållsfunktion på landets offentliga muséer! Bort med onödiga chefer och sk forskare.
Snacket om att kultursatsningar är ett nationellt adelsmärke emanerar normalt just från denna gubb- och tantgrupp, som vill få en egen försörjning i lugn och ro bakom kulturlivets kulisser. Därför menar jag att M-partiet i Norrköping agerar rätt då man ifrågasätter kostsamma och improduktiva satsningar på kultur i ett pressat budgetläge. Jag pläderar absolut inte för att kulturen ska strykas ur offentliga budgetar. Men vad man ska satsa på måste upp på bordet. Diskutera öppet för och mot och kompromissa för sjutton bövlar. Och då räcker det inte med vänsterns ständiga dogmer om nyttan av all offentlig kultur. Ett nytt samhälle med höga skatter måste hushålla med sina utgifter.
Då hamnar kulturen av naturliga skäl långt ned på listan, trots alla rop från vänsterns kulturelit om det storslagna med deras egen verksamhet. Deras funktion är just att sprida budskapet om kulturens storhet och samhällsbetydelse. Därav begreppet ”finkultur”, som är en respirator för dessa märkvärdigheter in spe, som få medborgare bryr sig om. Låt i stället storföretagen ta större plats och vara med vid bestämmandet av kulturens ansikte (dvs verksamhet som de önskar finansiera). Genom kompromisser i stället för den fina elitens tolkningsföreträde – och experimenterade med skattepengar – kan svensk kultur ta ett steg framåt mot den vi alltmer möter i England och framför allt USA (i Frankrike huserar däremot sedan länge finkulturens legosoldater- och det kostar miljarder). För en turistnation som Frankrike kan det kanske funka, men Sverige är en perifer plats på många vis.
Nu gäller det nämligen att sätta P för vänsterns tolkningsföreträde över kulturens arena. Det syns tyvärr i galna projekt i stil med ALMA, som trängt undan rader av mer vettiga kulturinsatser för flera hundra svenska kulturarbetare. Det visar på kulturfolkets ideologi: släng iväg pengar och snacka om kulturens storhet. Många bibliotek gallrar och ger bort olästa böcker, typsikt nog av de goda författare som jag gillar och därmed kan tillskansa mig gratis…Det är faktiskt ett tecken på dålig svensk politik.
I förrgår sände SVT direkt från Kristallen. Alltså ett av medieindustrins många jippon för att öka inslaget av politisk korrekt nyhetsrapportering och nöjesverksamhet. Alla ska med i båten. Och övertid har nästan alla chans att få priser. Att SVT:s Aktuellt får pris är alltså inte för att de är bra på det tvångsfinansierade tevebolaget.
Man kan alltså vara lugn i båten. Alla ska med. Konkurrensen är svag och det är inte tillåtet att över tid mobba någon särskilt. Alla insatser ska på detta svenska kasino vinna pris. Familjen Wahlgren abonnerar som vanligt på de högsta vinsterna och bekräftar på så vis att svensk kultur tillhör bottenträsket. Eller så håller den samma nivå som populärkulturen gör överallt i andra nationer som lyder under mediernas makt. Det typiska är hur medieindustrin skapar sina egna jippon – i stil med Kristallen – och tillåts på så vis skapa ”nyheter” även under de långa delar av året då inget särskilt händer. Under sommartid kan som bekant vad som helst bli en stor nyhet.
Mediernas grepp över svenska folket är så starkt att människorna inte längre engagerar sig i politik. Man inser ju att det finns ett självspelande politiskt piano i mediernas regi. Därför tillåts den politiska klassens yrkesarbetare att hållas. Dessa jobbar alltmer i vakuum. Medierna, som i ideala fall ska kritisera det offentliga beslutsfattandet, låter yrkespolitikerna hållas, åtminstone om de agerar åt vänster.
Dessutom tenderar medierna att hålla samhällskritiker kort och svartmåla dem. Enskilda ska inte sticka upp och hota mediernas makt över samtalet. På så vis ges medierna större utrymme åt sina egna favoriter, dvs sport, nöjen och andra timekillers. Här tjoas det och flabbas för glatta livet, liksom på Kristallens årliga seanser. Därmed befästs medierna makt över folkets sinnen.
Som framgått av mina bloggar ogillar jag Alex Schulman. Därför borde jag kanske inte skriva mer om honom. Men jag gör det för jag uppfattar honom som PK-ismens företrädare i koncentrat.
Först när en medial moralcirkus pågått en tid fattar han pennan och utlåter sig. Och han kräks ut orden, indirekt om sin högstående etiska position, genom att ta all heder och är av motståndaren. Denne är en man som redan fått stryk så det räcker med anledning av det inträffade: en löjlig puss på munnen på en skicklig kvinnlig fotbollspelare inför världens tevekameror. Detta som gratulation eller tack en stor spansk fotbollsframgång.
I detta fall handlar det förstås om om det spanska fotbollförbundets ordföranden Rubiales. Han är en man som fullständig gjort bor sig och fått massor av medial kritik för detta. Det måste sägas att han fått kritik med all rätt – en kram och en kindpuss hade antagligen varit kulturellt tillräckligt i rollen som officiell lyckönskare till vinnande lag.
Men nu ska Schulman fylla sin krönika för veckan. Han väljer ett feministiskt anfall mot en person som redan fått vad han bör få genom internationella medier. Men nu vittrar feministerna blod och en chans att än en gång sparka mansetablissemanget i röven. Och det tåget hoppar lättingen Schulman på med all kraft. Nu ska hela kåren av härskande män få stryk. Och Schulman formligen spyr ut sin ilska och äckel över det kön han faktiskt själv tillhör (såvitt jag vet). Vad sägs om den vedervärdiga rubriken, som drabbar hela värdens män (en övertext som DN senare ändrade i mildare riktning):
Alex Schulman: Bakom en äcklig gubbe döljer sig hundra andra äckliga gubbar
Krönikörens mål tycks vara att ösa hat över Rubiales och närmast förinta honom och andra ledare av manskör. Schulman tyck vilja visa att motståndaren är ett ökänt sexuellt monster. Vad sägs om följande ord?
När slutsignalen ljuder grabbar Rubiales tag i sin kuk. En machogest, som säger: det krävs ballar för att vinna VM! Som om någon kuk över huvud taget varit inblandad när damerna precis vunnit VM-guld.
Plötsligt har Rubiales blivit fredlös. En dumhet – inför offentligheten ! – förvandlas till ett brott närmast mot den kvinnliga mänskligheten. Könsord dryper ur Schulmans dreglande mun.
I stället för att bejaka det spanska guldlagets framgått – där den manliga ledningen förstås varit en pusselbit – används Rubiales dumma tilltag i hastigt mod till en feministisk kamp mot män i fotbollens värld samt män i allmänhet. Äckliga gubbar måste korsfästas tycks det.
Jag menar att Schulman åstadkommit ännu en bottennapp inom den sk journalistikens värld. Ett legojobb för feminismen. Detta pga av att han löpt politiskt amok.
Det är såväl tröttsamt som ledsamt att ta del av DN, som förr var en kritisk liberal morgontidning. I dag är det vänsterns politiska propagandablad. Här följer ett exempel. Den 27/8 utbrister tidningen:
Stjärnsociologen Eva Illouz: Romantisk kärlek fungerar inte idag
Det rör sig om en intervju. Men allt som sägs behöver inte bilda en rubrik, som i detta fall rör något som tidningen vill stryka under. Illouz må vara hur känd som helst i sitt hörn av världen, men det hon säger rör inte vetenskap. Om bara en person på jordklotet upplever romantisk kärlek (vad nu det är) – så faller hela hennes uttalande och tidningens usla rubrik med det. Än idag måste det vara ganska vanligt med romanser. Liksom förr fungerar de ibland länge, men då som nu faller de ibland till marken. Så vad är nya, mer än att skilsmässorna har blivit många. Att de var förre förr tror jag inte beror på romantik, utan på traditionella mönster – på gott och ont.
Det trista är att DN vill tala om för dig och mig vad som gäller i en högst personlig kontext. Vad Illoz och journalisten ifråga har för erfarenheter vet jag förstås inte. Att Illouz skulle vara stjärna inom sin vetenskapsgren förefaller osannolik (jag har hursomhelst aldrig hört hennes namn). Men att låta enskilda upplevelser förvandlas till generella sanningar är något allvarligt. En sådan rubrik hade förr varit omöjlig. Ty då tänkte skribenterna kritisk i den stil som jag nyss gett prov på. och de försökte hålla en rågång till högst personliga åsikter. Men nutidens journalister saknar sakliga spärrar. De vet nämligen bäst, tror de. Och från en vänsterbakgrund vill de riva alla traditionella synsätt. Därför ägnar de sig åt propaganda. Deras egna åsikter blir viktigare än kritisk och försiktig analys.
Detta sker nästan på var sida i nutidens DN. Därför är tidningen ett propagandablad. I ledningen talar man högljutt om att DN är upplysningens ljusbärare. Enligt min mening är det tvärtom, man är saklighetens dödgrävare. Dagens text är nästan samma fenomen som att låta Hanna Hellqvist betrakta sin kropp och sitt liv varje vecka. Men Hellqvist tituleras inte som en stjärna i vetenskap. I Hellqvists fall förstår alla det rör sig om löst pladder.
Många av mina vänner har som prenumeranter lämnat DN. Tacka för det. Tidningen vänder sig ju numera till lättrogna.
Donald Trump är en person som jag absolut inte tycker om. En politiker måste kunna uttrycka sin mening i mer än det format som Twitter förr tillät Trump. Han bevisar att det för framgång inom politiken i USA i stort sett räcker med en välfylld plånbok. Money talks.
Detta är han inte ensam om, varken på hemmaplan eller utomlands. Han uppträder dock utan norrmal uppsättning av spärrar avseende moral och syn på demokrati. Inte heller detta är han faktiskt ensam om, även om ganska få internationella politiker håller samma låga nivå.
Men. Trumps oklart utredda kontakter med Putin inför sin resa mot presidentposten 2017 visar både på bristande moral och demokratisk övertygelse. Hans förnekande av sin valförlust, telefonsamtal med Georgias valnämnds ordförande samt uttalanden inför (och efter) stormningen av Kongressen är flagranta övergrepp av demokratins spelregler. Det är tydligt att aktionerna även kan lagstridiga.
Mina tankar går till Adolf Hitler, en person med likande själslig karaktär som Trump. Båda tycks vara gormande egocentriker utan minsta självkritik och fullständigt galna efter makt. Sådana människor ska inte syssla med politik, just på grund av att de saknar alla normala spärrar vad gäller hänsyn till gällande spelregler och andra människors rättigheter.
Det är nästan en ofattbar tanke att Trump faktiskt förefaller ha en god möjlighet att bli presiden 2024. Han talar redan vitt och brett om hur han ska förändra USA – det låter läskigt – för den nation som hittills betraktats som världens främsta demokrati. Om han vinner ställs han av allt att döma än en gång inför ”kompisen” Putin. Att amerikanska folket inte tycks ta de pågående rättsprocesserna mot Trump på allvar är ytterst betänkligt. Åter tänker jag på Hitler som efter en tid i fängelse valdes av folket till en hög position för att till sist gripa all makten över Tyskland. Hur det gick vet vi.
Hitler, Putin och Trump är en förskräckande kombination av antidemokrater – alla med hänsynslösa och motbjudande karaktärsegenskaper. Trump borde inte vara valbar 2024. Väljs han ändå rör det sig – enligt min mening – om en risk för världshistorisk katastrof. USA:s nationella heder måste sättas ifråga. Att inte det demokratiska partiet har förmått utse en ung och dynamisk motkraft till Trump är ännu ett tecken på den amerikanska demokratins tillkortakommande.
Just nu pågår en debatt om kulturpolitiken i Norrköping. Det är borgerliga besparingar som vänsterns folk förfasas över. Kulturen är deras ögonsten och en av dess arenor för politiskt arbete. Varje ifrågasättande av kulturella åtgärder väcker fyrop från vänsterns politiker och journalister. Stoppa inte vår propagandacirkus!
Häromdagen väckte kritik av politiskt korrekta sagoläsare på offentliga bibliotek stor ilska – enligt vänsterns måste ovillkorligen ”bystiga vinhoror få hållas” bland barnen. Idag är det alltså förändringar av Norrköpings kulturpolitik som skapar rubriker. Det tycks som vänsterns kulturideal ständigt är den rätta vägen. Alltså fy skam för reformer, besparingar och förnyelse. Tacka för det – genom sitt frikort tillåts vänstern lansera propaganda.
Enligt min mening ska inte kulturen vara en gräddfil. Det allmännas roll är rättssäkerhet och politisk välfärd. I detta perspektiv finns det inget som säger att ett kulturhus måste skyddas eller att en 90-manna symfoniorkester måste betalas av medlemmarna i Norrköpings kommun (med 143 000 invånare).
Jag är själv en stor lyssnare av klassik musik. Min arena är musik från nätet eller från CD. Jag är nöjd med detta och begär inte att Lidingö kommun – där jag numera bor – ska bygga kulturhus och anställa musiker i en symfoniorkester. För övrigt skulle kloka M-politiker på ön bara skratta ut mig om jag under yrsel väcker ett sådant förslag. På Lidingö vänder man nämligen på alla stenar då det gäller utgifter.
Musik och mycket annan kultur kan numera njutas enskilt över internet. Lyxen att lyssna live anser jag inte som en given rättighet. I det moderna samhället – där kraven på offentlig service ständigt stegras – måste politikerna rätta munnen efter matsäcken. Inom kulturens värld måste man vara sparsam med gratis luncher. Skola, bibliotek (alltså med böcker!) och ungdomssport är högst rimlig service. Därutöver måste det vara fritt fram för politikerna att bestämma vad som inom kulturens sfär ska serveras gratis.
Men det tycker sannerligen inte vänsterns journalister. Socialismens ideal är att nästan allt ska vara gratis. Det är i sig en förklaring till att deras samhällsbygge inte funkar. Ändå är stridsropen: in med mer pengar och spara över huvud taget inte.
Jag återanvänder min kampanjbild från valde hösten 2022. Vänstern har ingen ny resultatpolitik – bara dålig gammal.
Så här skriver professor em Lars Calmfors i vänsterliberala DN (25/8):
Statsbidragen till kommunsektorn bör värdesäkras. Det är centralt för den demokratiska transparensen. I dag har väljarna svårt att veta om höjda statsbidrag i kronor innebär en real ökning eller inte. Formerna för värdesäkring måste utredas. Kommunernas utgifter för varor och tjänster beror på priserna medan kostnaderna för anställda – och skatteintäkterna – följer lönerna. Värdesäkringen bör ske med avdrag för krav på viss produktivitetsökning.
Även om Calmfors ord inte är klara avseende vad värdesäkring innebär och hur den ska kunna genomföras tycks han driva sosseoppositionens linje i riksdagen, dvs att bidragen till kommuner och landsting ska lagfästas i kombination med någon form av automatisk uppräkning. Det är sensationellt att en nationalekonom stödjer ett sådant projekt. Resultatet blir att mottagarna av bidrag får de fria luncher som nationalekonomer brukar håna. Och att de slipper tänka på att reformera sin verksamhet. Man slipper med andra ord spara och kan bara köra på i gamla hjulspår.
Förvisso slutar Calmfors vagt med krav på produktivitetsökning. Men i så fall är en frånvaro av lagstiftning om nivåsäkran mycket bättre, dvs det läge som frågan befinner sig idag. Beslut om bidrag ska fattas från fall till fall mot bakgrund hur varje enskild mottagare sköter sin hushållning – inte genom svepande bidrag till alla. Dagen svepande stöd bör därför kritiseras för att dåliga mottagare får frikort.
Gladast att läsa Calmfors är förstås landets 21 regioner, som sedan länge misskött den svenska vårdens tillgänglighet. Antalet politiker och byråkrater har dock inte begränsats under resan, administratörerna har ökat dramatiskt. Byråkrater är farliga kravmaskiner för ökande bidrag. Genom bidragsautomatiken slipper de tänka på besparingar. Målet är endast att skaffa fram mer pengar från folket. Det riktiga borde i stället vara många färre politiker och en jättebegränsning av antalet byråkrater. Men en sådan rimlig reform är tabu, dvs politiskt inkorrekt i vårt land.
Därför är Calmfors illa ute som vetenskaplig tänkare. Men det är bra att han visar sin partifärg. Han ansluter sig den svenska linje som är förklaringen till den svenska nationens allvarliga strukturproblem.
Svenska sossar lär sig inte av misstagen. Man försöker bara pumpa ballongen. Wikimedia
Att demokratin kräver en effektiv statsapparat är självklart. Det gäller att försvarar rättssamhället, helt enkelt. Under kapitalismen krävs även ett regelsystem som dels värnar fritt företagande, dels begränsar företagsamhetens inbyggda funktion att dumpa egna kostnader på samhället och kränga farliga samt dåliga produkter till sina kunder. Vidare måste en stat som har ambitionen att värna om medborgarnas sociala och ekonomiska välfärd se till att avsevärda uttag av skatter sker från medborgare som har det väl ställt.
Välfärdsstaten förenas samtidigt med uppenbara risker till missbruk. Vi ser det framför allt i dagens Sverige. Här har den socialdemokrati, som ursprungligen med liberaler bidrog till bygget av folkhemmet gått till stora överdrifter. I nutida desperation på grund av väljarflykt har partiet missbrukat den beskattningsrätt som riksdagen har. I våg efter våg har skatter höjts för att i någon mån stoppa tappet av väljare. S-partiet har helt enkelt tagit röstköpet på entreprenad. Enligt demokratins bäste vän i Storbritannien, Churchill, utgör denna lockelse också statsskickets värsta fiende.
Ambitionen att köpa röster har tyvärr samtidigt varit en undanflykt från politikerna huvudsakliga roll att ständigt lösa samhällets strategiska problem. Historien visar åtskilliga exempel på att ett sopande av problemen under mattan kan funka temporärt, men inte på lång sikt. Tyvärr syns saktfärdigheten på många politikområden. Tydligast inom vården och skolan. I stället för att ge den offentliga vården en ny huvudman – en sammanslagning av de bottenkörda 21 vi ser idag – har riksdagen i åratal gett svärmen av bristfälliga regioner rader av statsbidrag för att klara av de svårigheter som försummats av regionernas politiker.
Inom skolan syns ungefär en liknande process. Här har pedagogiken gått i botten på grund av en kravlös inställning, dvs ambitionen att alla elever ska ta studenten, som det heter. I tider av invandring har detta projekt inneburit stora spänningar i skolsalen och resulterat i oordning, bristande kunskapsförmedling samt inte minst att rader av elever – som efter en begränsad basutbildning i att räkna, skriva och tala svenska – inte uppmanas att skaffa sig lärlingsjobb (sådan utbildning råder det tyvärr även brist på). I stället för reformer av skolan har ballongen pumpats upp med ”nya resurser”, som det brukar heta. Dvs skattebidrag som inte löser grundproblemen, utan snarast bevarar dem.
På så vis har skattehöjningar blivit såväl den svenska demokratins räddningsgumma som en målsökande robot för samhällets tillbakagång. Denna allvarliga utveckling borde socialdemokratin har förutsett. Historien visar som sagt på att linjen inte funkar i längden och att nya politiker träder in på scenen (om inte mediernas tystnad räddar dem) . Men hungern efter makt över statsapparaten har förblindat S-partiet. Via samhällsskadliga allianser med framför allt V och Mp samt hundratals utstuderade röstköp från bla grupper av invandrare (samt svängdörrar för nya invandring) har socialdemokratin kört den svenska staten mot botten. Skattesänkningar har närmast blivit omöjliga om inte röstköpen upphör och tusentals byråkrater ska sägas upp.
Sista halmstrået för S-partiet är snacket om den ”starka svenska staten”. Med alla medel vill man rädda en till sprickningsgränsen uppumpad statsapparat. Varje nödvändig reform rörande SIDA, systemen bakom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, skolan, vården osv måste frysas. I stället måste som sagt ”nya resurser” sättas in.
Där befinner sig sossarna nu utanför regeringsmakten. En ny regering ska hantera den svåra uppgift som tio år av samhällsfarlig S-politik medfört. Till skandalen eller eländet hör att gränslöst populistiska sossar har mage att rikta kritik mot Kristersson svåra arbete. Om vänsterns svärm av journalister bidrar till en i grunden falsk politisk analys.
Den starka svenska staten är ett farligt projekt. För varje frisinnad människa borde den vara ett hot. Offentlig makt och styrka är ett nödvändigt ont som måste fjättras, om det ens är möjligt. Frihet och rättssäkerhet riskerar att förvandlas till intet utan effektiv juridisk kontroll. I en ekonomiskt ytterst svår tid har således den nya regeringen ställts inför detta inferno. Klarar man detta är regeringen guld värd. Förvisso tyngs regeringen av partier som kan sägas vara infekterade av sossarnas smitta av storvulenhet. Det gör en framgång än mer hedervärd. Lyckas Kristerssons regering med sin uppgift sätts definitivt punkt för socialdemokratins tid vid makten. Mitt hopp därom är stort. Men tyvärr också tvivlet.
Under sommaren har SÄPO-chefen agerat högkomiker. Vid högtidliga träffar framför mediernas uppbåd (det råde nyhetstorka) har hon dryftat terrorhotet mot Sverige fram och tillbaka. Stegvis har hotet ökats uppåt. Men allt sker utan händelser som direkt ritas mot det svenska samhället. Ändå talar SÄPO om att ”planerade terrordåd har avvärjts”. De ska nämligen låta tryggt och säkert så att nya tjänster ska inrättas på SÄPO:s stora avdelning som sysslar med att lugna svenska folket. Att galna fanatiker bränner svenska flaggor i Orienten är en sak. Men sambanden med liknande skeenden i Sverige är oklara. Under hela tidsperioden hade det räckt med att peka en särskild risk, utan löjligt att bolla den gradvis uppåt.
Det som händer ska ge en bild av att SÄPO har koll. Men historien visar att myndigheten normalt haft dålig koll. En utvisningsdömd invandrare körde som bekant ihjäl en hop människor på Drottninggatan. Och två invandrande spionbröder har tilldelats offentliga tjänster på hög säkerhetsnivå tills de dömts för spioneri.
Det tråkiga är att få personer talar om roten till det onda. 1953 fanns uppskattningsvis 500 muslimer i Sverige. Sjuttio år senare har muslimerna ökats omkring 600 gånger till c:a 300.000 inflyttade. Vidare skriver Invandrarverket detta 2023: I år beräknas cirka 80 000 ansökningar om medborgarskap komma in och under 2024 drygt 70 000 ansökningar. Hur många som kan vara muslimer framgår inte, men förmodligen ett betydande antal. Alla är inte extrema förstås, men det behövs tyvärr bara ett fåtal för att skapa oro.
Orsaken till Sveriges säkerhetsproblem är med andra ord en bekymmersam invandrarpolitik. Det är enkelt att vara efterklok, brukare det förvisso heta. Men ändå måste svenska politiker ha förstått att öppna hjärtans och öppna gränsers politik varit en hot mot den svenska nationen. Islam är inte en religion som frihetligt agerar tillsammans med andra grupper av troende. Islam eftersträvar monopol och är absolut inte främmande för heligt våld och terror.
Detta borde svenska politiker och medier åtminstone i efterhand – dvs idag – tala öppet om. Men i bilden av den svenska sjukan syns i raden av heliga kor och tabun. Hur många SÄPO-tjänstemän som än anställs eller hotbildsrapporter som åsätts alltmer stigande nummer så stoppas inte risken för allvarlig terror.
Att däremot sträva efter en reglerad invandring, där kvoter av lämpliga sökanden anpassas till Sveriges förmåga, är däremot ett konkret steg i rätt riktning. Här går det att välja kandidater som inte är grovt främmande för svensk kultur. Släpp gärna in välutbildade muslimer – de har notmalt annat att tänka på än heliga krig. Men begränsa antalet outbildade och personer som tar Allah på allvar. Det är ju hans ord som sporrat muslimer till attacken mot skyskraporna i New York. Det är dessa människor som hotar Sverige med terror.
Omkring 200.000 svenska barn i åldern 10-15 år har idag en psykisk diagnos av typen ADHD eller liknande, alla med en påtagligt diffus symptombild. I grova drag berörs 5% av unga i åldern 0-17 år.
Uppdrag gransknings (UG:s) uppföljare häromdagen av den alarmerande ökningen av psykiatriska diagnoser med ytterst oklara symptom – i stil med ADHD – väcker många tankar. Det är fint att SVT lyfter problemet, även om redaktionens svar och lösningar enligt min mening är tveksamma. Det man föreslår är ännu mer byråkrati. Detta avseende ungdomar som har allvarliga problem i den vanliga skolan. Såvitt jag förstår måste de slussas över i en helt annan skolform, mer påminnande om särskolan med sina särskilda metoder och dämpade krav på inlärning. Men det finns kanske även något enklare lösningar.
Jag har länge funderat över vad det är som händer. Vad är orsaken till att psykiska sjukdomar idag existerar som knappast rapporterades för femtio år sedan? Ungdomarna uppvisar diffusa beteendeproblem som man inte verkar ha sett förr (de är också i nutid svåra att bevisa vetenskapligt). Men även om bokstavsdiagnoserna är nya kan det knappast vara fråga om sjukdomssymptom (dvs faktiska beteenden) som inte fanns två generationer tidigare. Det måste vara fråga om förklaringar som beror på nya attityder från familjer och samhälle. Tyvärr lyfte UG inte alls fram dessa politiskt inkorrekta förklaringar. Men enligt min mening måste det vara samhällets nya syn på barnuppfostran som är den springande punkten. Åtminstone avseende de mest diffusa symptomen som yppas idag (inte de allvarliga störningar således).
I och för sig bestrider jag inte att samhället förändrats under femtio år. Familjer har splittrats – särskilt pappor har lämnat söner vind för våg. Elektronik och medier har fått ett kraftigt grepp, med allvarliga implikationer på familj och skola. Detta har tillsammans med med en kravlös pedagogik lämnat vissa familjer i sticket. Följden har såvitt jag förstår blivit stämplar i stil med ADHD.
Kraftigt förenklat tror jag orsaken till alla dessa diagnoser är det nya samhällets kravlöshet visavi ungdomar och barn. En av upphovsmännen till detta problem är den vänsterinriktade amerikanska läkaren Benjamin Spock, vars tänkande under 1960-talet erövrade västvärlden. Spocks uppfattning sammanfattas på Wikipedia så här.
Spock brukar ges äran för att ha introducerat den fria uppfostran med sitt verk The Common Sense Book of Baby and Child Care, men han var också tydligt påverkad av behaviorismen, såsom den utvecklats av barnpsykologen Arnold Gesell. Grundtankarna i boken kan sammanfattas som att barnen själva visste vad de behövde, varför det inte var adekvat att till exempel ge dem mat vid fasta tider. Även för modern var det bäst att vara ”naturlig” och inte fyllas av ånger, men att följa barnens behov som de uttryckte.
Läsaren ser direkt att idealet är frihet från krav. Eller med andra ord att barnet själv ska välja väg och inte fyllas av krav eller idéer från sina föräldrar och samhället (skolan). Det hela påminner om idén att barnet föds som ett oskrivet blad (tabula rasa), men nu med tillägget att det själv ska fylla bladet med egna värderingar och val av lösningar. Tillspetsat kopplas således familjen och samhället bort och betraktas i grunden blott som en form av försiktig materiell servicepatrull. På så vis har vänsterns naiva tänkande kommit att försvåra livet för många föräldrar av det slag vi mötte i UG:s reportage.
Spocks tankar har tyvärr – i den svenska socialdemokratins växthus – vuxit sig starka. I min omgivning såg jag på sjuttiotalet flera vänner som hukande styrdes av sina barn (som alltså inte leddes med tydliga direktiv). Krav från föräldrarnas sida ansågs nämligen av samhället som något auktoritärt. Hotbilden var historisk – dvs den gamla skolans dressyr inramad av hugg och slag. Spock bidrog till att den naturliga medelvägen – med andra ord normalt rimliga krav – kom att fördömas från samhällets sida och följden blev att föräldrarna kom att utelämnas till barnens maktutövning. Åldriga sanningar kom på skam om att föräldrarna tydligt måste styra och vägleda sina barn till fungerande samhällsmedlemmar. Bara mina sista ord framkallar normalt fördömanden. Vänsterns grundtes är ju att det är ”rätt att göra uppror”. Det hävdades att man måste forma ett nytt samhälle med barn som visste vad de själva ville.
De exempel från problemfamiljer, som UG rapporterade om, belyser enligt min mening vådorna som Spocks version av frihetsideal fått inom pedagogiken. Vi möter barn som inte tidigt tycks ha mött det normala motstånd som enligt min uppfattning är basen för all framgångsrik pedagogik. Det rör sig alltså inte om enkelriktad frihet för barnet, utan om både tydliga krav och varm kärlek från föräldrarnas sida. Detta är i själva verket en urgammal tradition som kan härledas åtminstone från Aristoteles. Men den har förstås brutits av andra tänkare, alltså innan Spock tog till orda. Mest känd är nog Rousseau´s plädering för fri uppfostran i romanen Émile (1762). Noteras bör filosofens svajande egna mentala tillstånd samt att hans fem barn tycks ha försvunnit i glömskan på hem för hittebarn.
Den nutida bristen på budskap om en fast ömsesidig relation mellan barn och förälder – med mammans och pappans tolkningsföreträde – har inneburit ett stort steg tillbaka i utvecklingen av barnuppfostran. Varför rapporterades inte förr i tiden hyperaktivitet, stök, ovilja och vilsenhet i samma proportion som idag? Hur hanterade föräldrar saken innan statens prussiluskor trädde in på scenen? Jag medger att en del aga och drastiska övergrepp brukades emellanåt. Men absolut inte generellt sett. I huvudsak var skillnaden att föräldrar själva ansåg det som självklart att man måste ställa krav och försöka styra de ungas uppfostran och framtid. Detta med kärlek och fasthet. Den unge fick på ett tidigt stadium klart för sig att anpassning krävdes (åh, detta idag så auktoritära ord!). Bara genom tillrättavisningar – stegrat till hårda ord – formas barnet normalt i en rimlig riktning, låt vara att övergrepp som sagt ibland skedde. Så har givetvis också många föräldrar än idag – trots Spock och vänsterns pedagoger – sett sin uppgift som vårdnadshavare.
På så vis blir behovet av samhällsinsatser mindre. Och läkarprofessionen kan ägna sig åt de själsliga avvikelser som är av svår art. Nu fungerar psykiatrin i stället som slussvakt till kravlöshetens samhälle. Där skrivs lämedelsrecept och ges råd i massor. Ungdomspsykiatrikern Christopher Gillberg bär enligt min mening ett särskilt tungt ansvar för eländet på den svenska arenan. Om inte Spock frälst västerlandets vänstern för budskapet om fri uppfostran hade sannolikt mycket av detta inte skett. Västvärlden har alltså lämnat miljontals föräldrar och barn i sticket på grund av en dröm – en farlig villfarelse.
Det går antagligen att vrida klockan tillbaka. Men nu fungerar tyvärr Spocks frihetsbudskap – och ropen mot fasta krav inom uppfostran och pedagogik – som proppen Orvar. Läkare, psykologer, pedagoger och politiker har således enligt min mening misslyckats gravt och kört fast. En kursändring blir tyvärr svår och kommer troligtvis att dödskallemärkas med rop om förtryck, auktoritetsvälde och än värre. Jag menar därför att Sverige är illa ute. Våra grannländer tycks inte ha fastnat i träsket på samma svåra vis. Förklaringen till deras bättre utfall är enligt min mening helt enkelt mer förnuft och mindre vänsteridealism.
Spock menade sannolikt väl med sin idé om fri barnuppfostran. Den var för övrigt inte fullt så enkel som Wikipedias sammanfattning antyder. Men han tänkte enligt min mening allvarligt fel genom att välja en ytterlighetsposition. Det gör nämligen vänsterns folk ofta. Liksom Rousseau sökte Spock efter en vacker frihetslösning, visionen om det fulländade, och kör därför fast i den naturliga verklighet som motsäger drömmen. Detta borde Spock ha förstått. Och den svenska socialdemokratin bär av samma skäl ett tungt ansvar för det elände vi nu ser rörande det stora antalet vilsna ungdomar som proppas fulla med psykofarmaka och kostar vården/skolan hundratals miljoner i (ofta) verkningslösa säråtgärder.
Det är således samma dystra utveckling som vi ser i den svenska skolan, i kriminaliteten och rörande krav på ersättning vid ovilja att arbeta. Begreppet vänster omfattar en grupp människor som ständigt tenderar att hamna fel ideologiskt sett.
Läsarna av min blogg vet att jag inte är emot en europeisk handelsorganisation i stil med forna EEC. Här fanns en god grund för välstånd och demokratisk utveckling.
Men tysta mönster – eller ”naturlagar” – inom politikens och ekonomins världar talar för att liten vill bli stor. För bolag är detta ofta något riktigt bra. Men inom politiska samhällsorganisationer kan tendensen att växa bli allvarlig. Ytterst leder den till krig. Vanligtvis till lägre effektivitet och skandaler.
Inom ett politisk system – ifall aktörerna är medvetna om bristerna – ställs de inför ett val. Antingen att rätta till eller att dölja problemen. Tyvärr har den senare linjen alltoftare valts. Nu särskilt av politiker som handhar EU. Alla som har öppna ögon ser hur ineffektiviteten, pengaslöseriet och problemen hopar sig inom unionen. Samtidigt som federalismen tilltar – svenska angelägenheter bestäms i Bryssel – så rullar EU på med punka på vagnens alla däck. Den kallas därför ”New generation EU”.
Under slarvbygget har en rad nya stater tagits in i unionen. Flera av dessa har stora demokratiska problem, men ska likväl delta i EU-beslut samt födas av unionens betalande medlemmar, där Sverige är en av de främsta räknat per medborgare. Splittringen skriar alltså. Men den sopas under mattan genom nya initiativ och ökad byråkrati.
En motor i denna fanatiska tillväxt av nya federala riskprojekt är den organisation kallas EU-parlamentet. Det är inget parlament i vanlig mening, det fungerar inte som högsta beslutsfattare eller ensam lagstiftare. Nej, det är just en lekstuga för tillväxt av övernationella kontroll från EU.s sida. Meningen är endast att ge EU en form av legitimitet genom allmänna val. Detta i praktiken onödiga parlament befolkas därför av nationella politiker av andrasorteringens slag. Omkring dem svärmar tusentals lobbyister, som via lock och pock vill få ledamöterna att driva lika många ärenden som kan ge pengar åt korrupta beställare. Alla vet är lobbyisterna har bra betalt för att ge skänker till parlamentärerna samt att åtskilliga av de senare plockar flickorna fulla (trots att de redan har feta arvoden från EU). Rolex-klockor har blivit ett tecken på kort och otrogen tjänst. Vidare minns vi hur Qatar lyckats muta höga parlamentsmedlemmar med jättebelopp inför Fotbolls VM. Och sedan länge pratas det om att Marocko försökt muta sig fri från parlamentskritik rörande ockupationen av Västsahara. Nu ryktas det om att grannen – terrorstaten Mauretanien – via mutor skaffat sig ett jättelikt fiskeavtal med EU. Allt talar för att det jag berättar enbart är toppen av ett isberg, dvs ett väl känt politiskt problem.
Men inget rejält tyder på att EU vill ändra sin politiska inriktning. Inget tyder heller på att den svenska politiska klassen – som känner till problemet – avser att sträva efter reformer. I stället hörs ord om ett ännu större och starkare EU. En byggnad som uppförts på bräcklig grund kan, som alla vet, inte ges nya våningar som håller i längden! Det krävs reformer i grunden som innebär ett nytt och bantat EU, som även kan locka med sig Storbritannien. För detta krävs att den nuvarande superfederala EU-politiken stoppas och att det sk parlamentet skrotas. Sedan gäller det att satsa på den gamla kärnan, dvs en gemensam affärsutveckling, utan egentliga federala ambitioner. Det gäller alltså att låt Sverige sköta sina skogar och älvar som vi vill. Samt att inte ta upp stora EU-lån för att skänka pengar till stater son inte själva vill klara sig ekonomi.
I nästa års EU-val kommer jag att rösta på det parti som för en politik närmast mina drömmar om ett annorlunda EU. Tyvärr ser det ut att bli SD, som jag är skeptisk till.
Veckans hällregn över Norden blixtbelyser de svenska politikernas val. Gigantiska penning belopp investeras i kostnadskrävande och riskfylld framställning av sk grönt stål stål. Trots elbrist ska det ”nya” stålet tas fram till enorma kostnader. Samtidigt översvämmas nybyggda hus på grund av det varmare klimatets mer ödesdigra regn. Skyfall kommer att fortsätta, medan stålet bara blir dyrare om det ens kommer ur stålverket.
Så prioriterar svenska politiker som inte förmår ha armlängds avstånd till FN och IPCC. Så agerar korkade beslutsfattare. Alltså personer som inte förmår se FN och IPCC som politiker med en egen agenda.
Det rimligaste vore att starta ett projekt för att flytta bostäder från sjö, älv- och havsnära områden. Oavsett hur uppvärmningen ska förklaras – av mänskliga eller naturliga orsaker – måste pengar satsas för att förebygga översvämningar. Fortfarande byggs villor och flerfamiljshus i lägen som hotas av rinnande vatten idag och i framtiden.
Vem som i slutändan ska betala för privata fastighetsägares olämpligt placerade hus är en svår fråga. Mindre bidrag från samhället kan inte uteslutas. Men huvudregeln är förstås att ägaren själv måste ta smällen. Kloka människor har under årtusenden undvikit att bygga på låglänt placerad mark. Variablerna är förstås många. Hur ska exv en ansökan om bygglov behandlas avseende person som köpt mark på olämplig plats? Kommunen bör förstås avråda från medverkan till projektet – även rörande avlopp mm (som kan översvämmas för andra) – men låta ägaren själv ta risken att fullfölja sin önskan utan vidare ansvar för det allmänna.
Det vi ser är således klimathysteri och symbolpolitik. Alltså tydliga tecken på att den politiska klassen försöker domptera det svenska folket. Det är på så vis naturligt att väljarkåren söker efter politiker med annorlunda förnuftiga lösningar. Men det är inte enkelt. Den politisk elitens svar är att skria om populism. Deras oförmåga att lösa nationens grundläggande problem syns i en slösaktig och ihålig politik.
Vänsterns politik för Sverige till rännstenen. Wikimedia
Det tycks som Sverige är världsmästare i en politisk gren, nämligen att importera samhällsproblem. Här har svenska politiker excellerat i åratal. Den främsta orsaken är vänsterns ideologi. Den göder storvulna drömmar, som vid första anblicken kan tyckas vackra. Men då de möter verkligheten går de i kras. Liksom inför religiösa budskap luras människor tro på underverk. Historiens bevis förskräcker. Ändå rullar det skamfilade vänstertåget från 1800-talet vidare…
Det mest tydliga exemplet på problematisk import är den invandring som skett under två decennier. I runda tal har 2 miljoner nya människor flyttat in till vårt land från kulturer som i många fall är synnerligen främmande. En så omfattande invandring klarar förstås inte en liten svensk nation av, utan att enorma problem uppstår. Klanernas blodiga våld är den tydligaste yttringen. Att en irakier bränner koraner så att det svenska NATO-medlemskapet hotas är en annan. Och att eritreaner med offentliga bidrag organiserar ett stort våldsamt party är en tredje. Att svenska samhället inte vill stoppa eritreaner från att skicka 2% av sina inkomster till hemlandets diktatur är en fjärde (en god del av pengarna kommer sannolikt från svenska statens bidrag till invandrare från Eritrea).
Ett liknande samhällsproblem tynger den svenska skolan. Här gäller det vänsterns ideal om fri pedagogik. Nu ska inte läraren längre föreläsa från katedern. Det anses nämligen auktoritärt. Nej, kunskaper ska sökas över internet och samlas av eleven själv. Kunskaper ska över huvud taget inte ”inhämtas”, de ska skapas av den ideala eleven. En sådan pedagogik passar förstås mindre bra i verkligheten, där få elever är mogna för egen studier och bara en mindre del har föräldrar som kan hjälpa till. Att hopplösa elever stökar går enkelt att förstå. Mängden invandrarbarn ligger naturligt nog sämst till, särskilt dem som kommer från splittrade familjer (pappan är offside) eller där den språkliga förmågan är låg.
Dett får mig att tänka på Peter Dalle i Lorry-sketchen ”Jag tänkta inte på det”. Vänsterns ideologer klurar således ut politiskt korrekta idéer på rad. Men när de ställs inför verkligheten faller de platt till marken, med omfattande samhällsproblem som följd. Importen av svårigheter innebär alltså att politikerna själva åsamkar svenska nationen svåra skador. Miljardtals kronor rullar från skattebetalarna. Rättsväsendet går på knäna. Människor är rädda för att drabbas av våld.
Och ändå går vänsterns ideologer oförtrutet på med sina verklighetsfrämmande lösningar. Bara det faktum att statsfinansierade medier ständigt ger personer som Göran Greider en tribun att sprida sitt farliga budskap är faktiskt ansvarslöst. Landets andra medier är knappast bättre. Vänsterns kamprop skallar i tidningarnas spalter, enkelt tillrättalagda så att marxismens inte ska sticka folk i ögonen. Med sådana ideologer är nationen illa ute.
Importen av politiska problem vilar inte. Den är en svensk sjuka. Således ett av politikerna självförvållat elände. Sverige behöver att vänsterns megafoner stängs ned.
Häromdagen noterade jag att DN har en bra ledare (11/8). Det är något överraskande. Men man måste räkna med att även en blind höna ibland hittar ett korn, som det brukar heta. Hursomhelst är rubriken: Ingenjörslandet där många inte kan räkna.
Egentligen rör problemet en allvarlig kritik av den svenska skolan. Centrala kunskaper – och här står matematiken i centrum – har förlorat utrymme inför mängden sociala erfarenheter som Göran Persson darriga kommunala skolbygge predikar. Så fort ett samhällsproblem uppstår måste det skrivas in i skolplanerna, vilka alltmer framstår som politisk åsiktspyttipanna om vardagslivet. Datorteknik är en god ska, men knappande på datorer under lektionstid har blivit ett gift som sprids i onödan, motivation finns nämligen ändå, delvis under parollen att elever måste lära sig att själva söka kunskap. Resultatet har blivit att matematik, svenska och flera andra ämnen nedprioriterats. DN pekar på mattesiffror från OECD, vilka är skrämmande för den före detta kunskapsnationen Sverige.
Att lämna skolan i politikernas händer är farligt. Nästan lika illa är att – som skett – låta vänsterns pedagoger härja med sina ständiga ideal om kravlöshet. Visst är frihet en god sak allmänt sett, men i skolan måste den balanseras med tuffa mål. Tillsammans medför frihetstänket en svensk skola i kunskapskris. Tyvärr drabbar kravlösheten främst de svaga grupper som vänsterns ideologer säger sig värna om! För detta bär i huvudsak socialdemokratin ansvar. Men även många andra politiker har inte kunna hålla fingrarna bort från att stoppa in handgreppskunskap i Göran Perssons kommunala fuskbygge. Ödmjukhet för bokligt kunnande har länge saknats. I stället har skolan blivit något av en socialpolitisk propagandamaskin: ” se så rätt vi tänker!”. I en sådan fabrik stämplas misslyckanden om till högre betyg. Alla ska med i båten ropar sossarna. Men de som blir rejält sjösjuka på grund av ointresse eller oförmåga drabbas som sagt usla betyg eller inga alls. Dåligt självförtroende odlas nämligen i vänsterns svenska skola – inte med vilja förstås, men de facto på grund av naivitet.
SACO-facket på UD är förstås ännu en socialdemokratisk stödorganisation. Nu ropar man i Sveriges Radio på mer pengar och personal. Jag hoppas att den nya regeringen gör tummen ned. Det gäller nämligen att anpassa Sveriges utrikestjänst till den svenska nationens begränsade betydelse utomlands. Det innebär kraftiga nedskärningar!
Vårt land har nämligen stora inhemska problem. Och en alltför stor utlandsrepresentation (politikerna ser Sverige som en form av stormakt). Det den svenska nationen behöver är en bred – och snabbt arbetande – utredning om hur statens budget ska slimmas. En rimlig början är rödpenna på SIDA och UD. Därefter snabbt nedskärning i otaliga bidrag till i stort sett alla människor och samhällsområden. Slå samman landets regioner till en eller ett par statliga enheter som ska upphandla folkets behov av vård. Slå dövörat till kommunernas rop på bidrag från staten – se till att lyxiga kommunala utgifter bantas bort. Skär i den statliga byråkratin så att miljarder kan sparas. Inför privata försäkringssystem på många områden där det offentliga hittills bara tvingas pumpa in nya pengar. Sänk skatterna för dem som arbetar.
Ett av Sveriges främsta problem är att rådande samhällsutgifter anses som nödvändiga. Varenda krona tycks anses göra nytta! Det är groteskt. Ett annat snedtänk är att ökade skatter inte drabbar någon vanlig människa (de ses som gratis luncher). Tänk om privata företag arbetade efter samma princip – och inte tvingades att sträva efter att sparande – konkurs skulle snart inträffa. I vårt land finns det tusentals organisationer som vill ha mer pengar från skattebetalarna. Men knappast några som tydligt pekar på att landet är på väg att gå till fanders på grund av ständigt ökande offentliga utgifter.
Det svenska folket sjunker ständigt på den internationella listan över stater med högt ekonomiskt välstånd per medborgare. Det borde svenska politiker veta och inte yra om den svenska stormakten. Politikerna borde med näbbar och klor verka för att spara och låta medborgarna själva välja sina utgifter maximalt. Men det nödvändiga talas det inte om. Det är tabu trots att de heliga korna bara växer och växer i storlek. Nej, alla myndigheter vill ha mer pengar. Bara tanken på sparande är främmande.
Det är ju inte klokt. Därför är kravet från de feta katterna på UD ett tydligt tecken på en nation i kris. Ingen verkar se nationens färdriktning. Sverige har blivit ett felfärdssamhälle!
Skidorten Åre är som bekant överexploaterad och återfinns i en synnerligen kuperad jämtländsk miljö med påtagliga risker för forsande vatten mm.
Nu regnar det som alla vet mer än vanligt i Sverige. Och genast blir det översvämning med forsande vatten rakt genom samhället Åre där redan en å flyter.
Snart får vi höra att överflödet vatten i Åre beror på utsläpp av CO2. DN:s Peter Alestig är som vanligt alltid den främsta predikanten om CO2:s vådor. Och sk vetenskapsjournalister från SR och SVT spär på, om uttrycket tillåts. Det gäller att bygga klimatskam menar de.
Men den som tänker efter ser snart den förmodligen viktigaste orsaken till att översvämningar tycks tillta i frekvens. Det är människans exploatering för bostadsändamål. I årtusenden har människan över hela jordklotet byggt sin bostäder på utsatta platser. Bara under de senaste hundra åren har det även skett i politisk regi. Detta på platser som exv Pakistan, Nederländerna, Höllviken och Åre. Människor tenderar att för försörjning eller nöje vilja bosätta sig nära hav, sjöar och vattendrag. Det är klart som korvspad att om det regnar mer än vanligt så blir riskerna för vattenskador stora på vattennära platser. Tillspetsat rör upphetsningen i nutid alltså om två slags mänsklig dumhet. Dels tron på skräckens apostlar, dels dålig samhällsplanering.
I stället för denna form av självkritik är det enklare att peka ut en god växthusgas som boven i sammanhanget. OK att mänskliga utsläpp av CO2 bidrar till uppvärmning av klimatet. Men det finns även flera naturliga orsaker, såsom solstrålning respektive utsläpp av olika gaser (från jorden, vulkaner osv) samt vattenånga. Den springande punkten är vilken orsak som dominerar: den mänskliga eller den naturliga. Om detta råder det sannerligen inte vetenskaplig konsensus. Detta är bara IPCC:s hitta-på.
Däremot är det dårskap att satsa på grönt stål och andra superdyra och riskabla projekt i stället för att använda pengarna för att bygga bostäder längre från vattnet. Så angrip den politiska dumheten!
I en reklamtext i Dagens industri påstår banken Nordea följande:
–Finansmarknaden är klimatets bästa vän, säger Annika Winsth, chefekonom hos Nordea.
Hur stollig får man egentligen vara för att få sina PK-tankar förefalla att gå ihop? Man behöver inte vara Einstein för att förstå att finansmarknaderna inte cirkulerar kring det Winsth önskar – nämligen det flummiga begreppet hållbarhet – utan lever sitt eget liv rörande ekonomiska förhoppningar och risker. Dessutom är det ju fullständigt klart att mycket som kan vara skadligt för miljön produceras av företag på finansmarknaderna, där Nordea agerar. För inte så länge sedan sysslade banken med penningtvätt.
Jag menar dessutom att det ständiga talet om hållbarhet utgör en fara för marknadsekonomin. På denna ska företag fritt konkurrera med syfte att skapa nyttigheter som kan tillhandahållas folket mot betalning. Om produktionen är hållbar eller inte är nonsens. Nyttan ska bedömas utifrån tre positioner. Är produkten laglig, är det någon som vill förvärva den samt skapar den vinst för det företag som tillhandahåller den.
Trots sitt namn förstår inte Winsth dessa förutsättningar, utan yrar politiskt korrekt om hållbarhet, ett gummiord som är omöjligt att tolka utan en rad preciseringar i stil med miljö, klimat, human rights, etik, anställdas intressen osv. Tänk om dessa ord tilläts styra svenska aktiebolag i stället för dagens normala vinstsyfte. Vad skulle då hända? Skulle på finansmarknaden noterade företag drivas mot lyckans land? Mitt svar är nej. Risken för undergång vore däremot påtaglig.
I engelsk rätt undersöktes 1998 frågan om vinstsyftet slopande på labourregeringens önskan av den kände laglorden Hampel. Även hans svar var negativt. Flertalet företagare startar bolag för att åstadkomma överskott, menade han. Vinstsyftet är klart att föredra, menade han vidare, ty med andra syften kan en företagsledning enkelt undgå skadeståndsansvar genom att peka på att en affär (som blivit dålig) avsett att främja en eller annan för stunden korrekt moraliskt lösning.
Tänk nu på begreppet hållbart. Är framställning av krigsmateriel eller kärnkraft hållbart? Riskerna är i båda fallen påtagliga. Men nyttan att besegra en ond fiende eller att framställa efterfrågad elektricitet (oavsett sol, vind och vatten) är uppenbar. Flera så kallade hållbara aktiefonder vägrar att handla med aktier som rör vapen och atomkraft. Det är ju lika stolligt som att förneka behovet av vinst (utan h på slutet).
Någon säger att Winsth och hennes anhang förstås inte tänker på de nyttiga transaktioner jag nyss nämnt. Men sluta då att använda begreppet hållbarhet som är så flummigt att det inte fungerar i praktiken. Snacket om hållbarhet är nämligen otympligt och politiskt missvisande. Jag sysslar med aktiebolagsrätt till vardags. Jag tror att vinstsyftet i bolag hotas. Liksom många kollegor vill jag därför varna för farliga flummigheter i stil med de som Winsth talar om.
Hanna Hellqvist är som läsaren av bloggen förstått inte min favorit. Därför borde jag inte skriva om henne. Men hon representera såväl DN:s och svenska mediers nya åsiktsjournalistik. Detta genom sitt navelskådande skrivsätt. Hon frågar inte vad en samhällsintresserad eller klok läsare vill läsa. Däremot upplåter hon sin egen person och kropp till läsarkårens lägsta och snaskigaste känslor.
I stället för idéer om livet och politiken skriver hon om den egna kroppen och sina känslor. Den som vill läsa sådant prenumerera normalt inte på en dagstidning. Men DN tar till alla möjligheter att sälja ord från en person som liksom en influenser lyckats bli kändis. Visst rör det sig om ett fritt åsiktsutbyte. Men friheten kan ifrågasättas i och med att tidningen lockar med det personliga, intima och vulgära. En varböld drar publikens blickar till sig. Men man borde blunda och se till att den sjuke får vård.
På bild ser vi Hellqvist bli masserad av en feministisk kollega. ”Jag ligger i gräset och Pernilla skakar mina skinkor frenetiskt” är journalistens budskap.
Det enda intressanta med Hellqvist är att vi inte kan se en lägsta nivå, ty varje dag förmår hon sänka sin sk journalistik.
Det är inte så att jag moraliserar avseende kroppsliga betraktelser. Men att en tidning som DN – med traditioner från äldre tider – ska falla så lågt vad gäller samtalet med läsekretsen är allvarligt. Svenska journalister är normalt styva i korken.
Lidingö, den kommun där jag nuförtiden bor, är välskött och har god ekonomi med låg kommunalskatt relativt sett. Delvis beror det på befolkningens sammansättning. Följden har blivit att kommunen tvingas betala några hundra miljoner till andra kommuner i skatteutjämningsbidrag.
En orsak till att Lidingö fungerar bra är förstås även ett långvarigt moderatstyre. Kommunalrådet Daniel Källenfors har flera gånger kritiserat andra kommuner för att underlåta nödvändiga reformer och i stället ropa på bidrag. I en mycket bra debattartikel i SvD den 12/8 framför han åter detta budskap, se länken nedan.
Viktigt är att han dessutom pekar på att en jämförande kommunal faktaredovisning av varje kommuns ekonomiska förvaltning är något absolut nödvändigt. Alltså något i stil med en tvingande årsredovisning (förvaltningsberättelse) avseende centrala ekonomiska fakta. Det gäller helt enkelt att jämföra den egna kommunens förutsättningar och resultat med andra kommuner. Först då kan medborgarna se hur den egna kommunen sköter skattebetalarnas pengar. Och först då kan staten se att rop bidrag används i stället för att genomföra viktiga kommunala strukturreformer. Vidare är Källenfors poäng att kommunala tjänstemän normalt har alltför stor makt och enligt Parkinsons lagar tenderar att välja ekonomisk expansion i stället för reformer (som kan utlösa bråk). Och han pekar särskilt – och med alla rätt – ut jätten SKR (föreningen Sveriges Kommuner och Regioner) som en viktig bov i dramat. SKR:s finanschef, Annika Wallenskog, fungerar som en daglig böneutropare med krav på bidrag. Från minareten invid Slussen i Stockholm hörs ständiga skrianden om miljard på miljard. Detta till bla en vårdapparat där den politiska och administrativa överbyggnaden är extremt stor. Så galen är svensk politik.
Professor em (i Earth and Atmospheric Sciences) Judith Curry från University of Georgia, USA, har nyligen skrivit en text som kort och slagkraftigt riktar allvarlig kritik mot FN och IPCC, se länken som följer. Orden är läsvärda som motvikt till den politiska propaganda som bedrivs av politiker och medier inom västvärlden.
Curry utgår från att en uppvärmning av klimatet pågår. Hon förefaller medge att människans förbränning av kol, olja, ved mm bidrar till en ökning av halten CO2 i atmosfären. Men det finns även andra källor till uppvärmingen. Hennes centrala kritik drabbar FN och IPCC för att överdriva betydelsen av människans agerande och att uppförstora frekvensen av väderkriser (något som IPCC lågmält och diskret själv medger i en fotnot). Följden har blivit en politisk retorik från FN och IPCC, som tyvärr dramatiskt fångat en majoritet av politiska beslutsfattare i väst. Curry påpekar att enorma ekonomiska satsningar som bekant sker på riskfyllda projekt som exv grönt stål och mycket annat, i stället för att använda pengar på rimlig samhällsplanering som förebygger översvämningar, torka och liknande , dvs fenomen som emellanåt är naturliga under ett varmare klimat.
Currys kritik framgår även i hennes bok ”Climate uncertainty and risk” från 2022. Enligt min bild som lekman tycks hennes åsikt i huvudsak överensstämma med vad professor em i dynamisk meteorologi LennartBengtsson skriver i boken ”Vad händer med klimatet”, 2022.
Om Curry har rätt, vilket jag tror, är FN:s agerande skrämmande. Vidare har västvärldens medier i grunden misslyckats med att inta en normalt kritisk position till politikens utveckling. Slutligen måste även en mängd män och kvinnor inom vetenskapens värld kritiseras för att de inte tillämpar forskarens fundamentala roll, som är att visa skepsis till påståenden om innehållet i presenterade data/teorier samt att bidra till en öppen diskussion om alternativa förklaringar. Det är eländigt att behöva skriva dessa ord då all verklig kunskap bygger på systematiskt kritiskt tänkande. Skräckens budskap från FN – och dess kumpan IPCC – påminner om påvekyrkans metod att kontrollera folket. Och deras alarmistiska attityd tyder på att budskapet har brister som man vill dölja.
Om det jag skriver stämmer står västerlandet inför en kunskapsteoretisk katastrof. Currys korta text måste läsas! Gör det!
Närsomhelst då man knäpper på SR/SVT intervjuas Göran Greider. Varför får denna flummiga vänsterpoet ständig plats i svensk public service? Svaret är enkelt. Journalisterna är enligt lag förhindrade att själva framföra politisk propaganda (vilket de ändå ofta gör). Men Greider blir deras serviceman. Greider rycker ut – om han inte redan har lön och rum från SR/SVT. Han rings in för att framföra det budskap som journalisten vill höra.
Metoden bygger på ett av de viktigaste knep som journalister på SR/SVT använder i sitt arbete. Intervjua den som har samma åsikter och politisk inriktning som du själv så blir innehållet det du önskar. Metoden brukas i stort sett varje timme.
Den svenska Granskningsnämndens kompetens är med avsikt synnerligen svag. Och resultatet blir därefter. Få fällningar. Att tvinga skattebetalare att finansiera vänsterpropaganda är något oerhört. Men det är tyvärr vad som händer i vårt land.
Självklart är inte historien att se som en film som vevas runt gång efter annan i en oändlig cirkelgång. Däremot finns det sociala fenomen som återkommer och skapar skeenden som känns bekanta. Även om scenariot nu är annorlunda än förr liknar det som sker på scenen något som skett förut.
Mina ord har sin bakgrund i en plötsligt uppflammande diskussion om elände som nu rör det som kallas AI, artificiell intelligens. Dvs utvecklingen av datoriserad styrning av apparater som tycks klara av mänskliga tankar och handlingar. Sådana robotliknande maskiner har funnits länge. På exv bilfabriker har som bekant i många år rader av robotar – flera tillverkade av halvsvenska ABB – tillverkat glänsande nya produkter.
Att frågan just nu poppar upp igen är än en gång en följd av mediesamhällets mekanismer. Vi lever i en tid då galna idéer blir virala. Medierna älskar projekt om mänskligheten och kosmos – exv rörande liv på andra planeter och människor som flyttar ut i vårt planetsystem. Trots dessa osannolika visioner vill olika dårfinkar inte kännas vid den nya AI-tekniken i vår vardag här på jorden. För några hundra år sedan – i tider då kristenhetens crazy budskap fångat (eller plågat) Europas samhällen – skedde kravaller som riktades mot dåtidens nya tekniska utveckling. Det demonstrerades, marscherades och maskiner slogs sönder. Den nya tekniken framställdes som ond. Den sågs som en fiende som tog jobb från fattiga arbetare. Facit visar att dessa rörelsers budskap på sikt varit falskt. Produktiviteten ökade och detta gjorde även lönerna. Dessutom förbättrades arbetsmiljön genom att tunga och monotona jobb utfördes av maskiner.
Min åsikt är att AI – liksom tidigare teknikskiften – kommer att förändra världen. Det blir huvudsakligen bättre, men med negativa inslag, förstås. Vi ser tyvärr redan hur AI används för personkontroll och av fuskande studeranden. Men negativa skeenden av detta slag kan ofta tacklas genom kloka politiker (om de finns, vilket är det övergripande problemet).
Den vanligaste kritiken är att AI kommer att slå ut jobb som går ut på att författa eller skapa konstverk. Detta tar jag med en klackspark. Genuin mänsklig kompetens kommer förmodligen alltid att segra. Det är tveksamt om AI kan programmeras att tänka medvetet, socialt eller nyskapande. Och för resten, merparten av dagen mediala skribenter – dvs gammelpressens åsiktsjournalister – ger jag inte mycket för. Deras ord klarar AI lika bra, åtminstone som nutidens skribenter härjar. Och dagens bildkonst saknar ibland minsta kvalitetskrav! Jämfört med detta bör många gånger AI bli mer framgångsrik och spara onödiga arbetskostnader.
Nu är det alltså dags igen. Elon Musk från Tesla och andra höjdare skriar i ett upprop att AI måste pausas: “Kraftfulla AI-system bör utvecklas endast när vi är övertygade om att deras effekter kommer att vara positiva och deras risker hanterbara”. Vidare strejkar författare av standardiserade filmmanus och skådisar i Hollywood i rädsla för förlorade jobb.
Man får ett intryck av att AI är ett monster – en ande i en flaska – som inte ska släppas ut på grund av att tekniken själv kan skada mänskligheten. Precis som att anden kan ta kommando över individer och maskiner kan ges mänsklig kapacitet att fatta centrala beslut. Att Musk är något av en space man kan vara förklaringen. I grunden är det fråga om en rädsla för det okända. Det vill säga tanken att vi ska vara nöjda med nuvarande teknik och samhälle.
Okej, att AI har några illavarslande möjligheter. Inmatad information som lagrats digitalt i stora mängder kan förstås användas illojalt och fientligt mot människan. Det är möjligt att följden kan bli att krig startas av misstag. Dessutom kan som sagt studerande använda tekniken för att fuska i prov. Men krig har sedan gammalt startats via snedtänk och fuskare har i alla tider funnits överallt. Vidare kan åtminstone fusk motverkas genom att prov – liksom i gamla tider – åter genomförs i särskilda skrivsalar. Dessutom kan den nya AI-tekniken antagligen brukas som ett verktyg mot sluga illdåd.
Men AI används redan till stor nytta för mänskligheten. Ökad kunskap genereras. Arbetskostnader minskas och bättre produkter skapas. Forskningen om raffinerade läkemedel stegras. Trist och dyr administration elimineras. Och så vidare.
Därför uppfattar jag nutidens anti-AI-rörelse som 1700-talets maskinstormare, dvs upprörda teknofober som sprider rädsla och vill bevara status quo. Deras tänkande harmonierar med klimatrörelsens skräckvisioner. Och följden blir skrik om hur bra det var i flydda tiders samhälle med dess primitiva teknik. Jag tror inte att dessa tillbakasträvare verkligen förstår vad som sker i nutiden. De vill enbart stoppa det okända, som de uppfattar som en fiende, en ond ande i flaskan.
Ändå är utvecklingen en tankeställare för den nutida politiska klassen. Vi måste rekrytera klokare politiker, med större kunskaper och livserfarenhet. Inte bara de mänskliga robotar som nutidens partipolitiska ungdomsförbund vaskar fram. Vi måste skapa en mer levande, öppen och roterande politisk verklighet. Jag talar alltså om min vanliga dröm om en rörlig och kritisk demokrati.
Följande rubrik i DN 10/8 och efterföljande artikel av Emma Frans får mig att reagera:
Varför har det blivit så svårt att vara man?
Först och främst är frågan tagen ur luften och på så vis ovetenskapligt baserad. Påstår alla män att det är svårt på något vis? Har nivåer på det manliga hormonet testosteron över huvud taget någon betydelse i sammanhanget? Jag har faktiskt inte träffat en enda man som ens sagt eller åtminstone antytt att hans kön skulle vara ett problem i sig, för arbetsliv, familj, själens hälsa etc. Inte heller någon som hört andra män som rapporterat något likande. Det är möjligt att män vill tiga. Men hur sjutton vet då feminister vad män tycker? Uppgifterna kanske kommer från män som själva är feminister?
Nej, det ämne som en kvinnlig journalist lyfter i DN är en konstruktion från feministernas egen rörelse. Alltså de kvinnor som vet allt och anser sig ha rätt att på lösa grunder predika sitt budskap för mänskligheten. Jag tror snarare att männens påstådda svårighet är feministernas svar på olika män och gruppers kritik av feminismen som sådan. Kvinnorörelsen anser nämligen att kritiken är ett uttryck för desperation, ty en feminist uppfattar sin rörelse budskap som vetenskapliga sanningar.
Därför fyller kvlnnliga journalister medierna med tjegissningar om mäns upplevda problem. Det gäller alltså att övertyga män om att de lider av osynliga och okända krämpor. Fram till mitten av 1900-talet ironiserade män över kvinnor som beskrevs som neurotiska. Den moderna vetenskapen har med all rätt dömt ut detta synsätt. Det vi nu ser i DN är ett tecken på något liknande från en maktfullkomlig kvinnorörelse. De ser med andra ord syner.
Politikernas och mediernas problem är att feminismen blivit en statlig ideologi. Svenska universitet levererar nya kadrer av genusvetare – den nya tidens sängvetare. Deras tankar beskrivs som sanna. Tankarna rör sig om en blandning av statistisk och lösa antaganden om manlig makt i nutidens Sverige. Biologiska och genetiska mönster hånas. Deras nya inriktning tycks gå ut på att visa att männen håller på att tappa livslust och hälsa. Beviset är att enskilda män agerar som stollar. Fienden – dvs männen – antas gå under av oförmåga och sjukdomar avseende sitt kön. Men liksom feminismens teorier är det mest hittepå. Deras uppblåsta dröm är att segra i den könskamp som främst pågår i deras egna hjärnor.
En klimatsyn som vilar på skräckens och hysterins grund är ett hot mot mot västerlandet. I våra samhällen krävs noga analyserade strategier mot en uppvärmning som antaglien har såväl atmosfäriska som mänskliga förklaringar. Att politiker och medier driver skräckens propaganda hotar nu att slå tillbaka. FN-chefen muntliga skräckvisioner är groteska. I närtid har han uppgraderat sitt tema från ”klimatkatastrof” till ”kollektiv handling eller kollektivt självmord” för att i dagarna tala om att ”planeten kokar”.Bild
I stället för att via ett öppet och sakligt nyanserat samtal resonera för och mot CO2 som förklaring till ökad uppvärmning så drivs alltså en fanatisk propaganda för att det är människornas samhällsval som är orsaken till att temperaturen stiger i vissa zoner på jordklotet. FN:s skrianden under flera decennier om en kris i närtid är helt enkelt inte seriösa och bestyrker misstanken om en politisk strategi efter makt.
Orsaken till att klimatrörelsen alltmer går in i väggen är dess fundamentalism. Människorna ser inte samma problem som klimatskräckens apostlar. Man anar i och för sig att något sker som bidrar till temperaturstegring i vissa zoner, men folket övertygas inte om att de själva och vår stil att leva är orsaken. Man tror – med viss rätt – att utvecklingen drivs av fenomen högt uppe i rymden och kring jordklotet. Dessutom är man skeptisk till de ständigt ökande visionerna om en nära förestående undergång.
Mitt utrop om miljörörelsens implosion är därför en en positiv profetia. Oavsett om temperaturen sakta stegras är människor inte övertygade om att det beror på deras livsval, dvs hur man värmer sina hus, vilken el man köper, hur man kör bil, vilken mat man äter osv. Orsaken till uppvärmningen misstänks nämligen vara delvis oberoende av mänskliga val. I så fall framstår en daglig propaganda avseende mänsklig konsumtion/produktion närmast som ett falskt rop om hjälp. Ju högre politiker, FN och IPCC ropar desto mindre trovärdiga framstår de. Vi ser i opinionsmätningar ett ytterst svagt stöd för Mp, det svenska talibanpartiet på skräckens arena. Jag spår även att Greta Tunbergs kriminella protestaktioner kommer att bidra till klimatrörelsens söderfall. Det är bra. Skrämseltaktik och eviga hot om kaos i morgon slår alltså tillbaka på rörelser som inte har rent mjöl i påsen, utan enbart vill se en sida av problematiken.
Ännu en orsak till eländet är avsaknaden av mediala reportage där klimatdebattens två sidor tillåts mötas. Det finns ju vetenskapligt skolade personer på båda sidor. Låt dem två och två mötas i debatt så att åsikterna bryts. Den skattefinansierade televisionen borde ha detta som sin främsta uppgift. I stället har SR/SVT rader av sk vetenskapsjournalister som enbart predikar FN:s budskap. De medier som inte låter en väl utbildad motsida komma till tals är inte seriös. Att kalla motsidan för vetenskapsförnekare och liknande är groteskt. Till och med SMHI och IPCC talar om att inte endast människan och CO2 är orsaken till uppvärmningen!
Jag ser att den svenska NATO-förhandlaren Oscar Stenström ska sluta på UD. Detta medförde att jag kollade upp han egen beskrivning av sig själv på Wikipedia, se länken nedan. Läsningen bekräftade mina misstankar.
Vi möter en person som är typisk för hur sossarna använder den svenska staten för att lansera sina partimedlemmar på nyckelpositioner. Man utnyttjar med andra ord statens – eller skattebetalarnas – penningmedel för att förstärka partiets politik och ställning. Stenström har cirkulerat runt på befattningar av politisk karaktär ( i bred mening) sedan 1994. Enligt Wikipedia började han som 19-åring inom kommunfullmäktige i Skövde. Snart (1998) var han höjdare inom SSU. Sex år senare syns han som statssekreterare hos Mikael Damberg och ett par år därefter var det dags att äntra UD. Han var Sveriges ambassadör i Chile 2018 till mars 2022. Därpå var det dags att tjäna Magdalena Andersson i en roll som statssekreterare. I den rollen blev han känd i och med att han fick medverka vid förhandlingarna om det svenska NATO-inträde som socialdemokratin efter år av motstånd klockan fem i tolv beslöt sig för. I brådrasket gick en del fel i förhandlingarna med Turkiet. Detta problem har förstås den nya regeringen fått ärva.
Stenström är alltså en typisk politisk karriärist. Det enda otypiska är måhända att han han har en akademisk examen (civilingenjör) och därför nu haft möjlighet att byta fot för att tjäna familjen Wallenbergs imperium. Men det bevisar å sin sida ännu en viktig korporativ sosseallians, nämligen viljan att försöka få in en fot i kapitalismens högkvarter. Med den basen kan säkert Stenström som gubben i lådan senare dyka upp då hans parti ånyo kallar. Han är en spindel i sossarnas nätverk, som staten alltför länge finansierat. Det är dessa klättrare som är den svenska demokratins problem i och med att en politisk klass byggs och främjas. Och nu tycks det för Wallenberg gälla att kränga vapen till Turkiet med en sosse i spetsen.
Propagandabladet DN har den 6/8 följande rubrik rörande svensk damfotboll (och tjejernas missnöje över betalningen):
Jesper Ahlin Marceta: Damspelarna är inte B-versioner av herrarna
Det är förvisso klart att damerna spelar verklig fotboll, liksom juniorer och knattar av båda könen. Inte sällan spelar damlandslaget trevlig fotboll. Men lika klart är att svenska herrarnas senior- och juniorlandslag spelar bättre fotboll än damernas landslag gör. Det skulle bli stor målskillnad om de möttes. Därför drar manlig elitfotboll stora publikskaror och lockar fram massor av reklampengar. Det gör i sin tur manliga toppspelare rika.
OK, att det beror på fysiska skillnader. Men likafullt är det bättre fotboll som presenteras av männens seniorer och juniorer. På så vis uppstår en skillnad mellan A- och B-lag. Men detta är fullständigt politiskt inkorrekt att skriva för en feminist med namnet Jesper Ahlin Marceta. Och därför vänder han upp och ned på verkligheten. Detta för att få den som han öskar. Han berättar alltså inte om fakta för DN:s läsare, utan framför sina personliga värderingar. En tidning som är full med detta är ett propagandablad.
Det är en ovana som tyvärr alltmer breder ut sig i DN:s spalter. Forna tiders tidningsmän skulle aldrig ge sig in på att ständigt propagera som DN:s skribenter gör. Förklaringen är mediesamhällets utveckling från fakta- till åsiktsjournalistik. Om detta är det tabu att tala om i svenska gammelmedier. Här tror man sig ännu vara en tredje statsmakt.
Det är inte ofta jag håller med en ledarskribent från DN. Men den 5/8 slog det plötsligt till angående ett av det svenska samhället bidragsfinansierade upplopp på Järvafältet till förmån för den eritreanska diktaturen. Följande rubrik är klockrent klok:
Susanne Nyström: Sverige måste sluta mata diktaturer med pengar
Tyvärr är DN:s klarsyn en undantagsföreteelse. Otaliga svenska bidragssatsningar har passerat utan minsta reaktion (men med hejarop) och många miljarder har slösats av SIDA på omöjliga projekt. Den som följer DN, liksom jag, ser tyvärr inte ett tecken på begynnande klarsyn, tror jag. Men ändå är dagens reaktion bra. Och givetvis naturlig.
I Norstedts Sveriges historia – avslutningen av delen om stormaktstiden – skriver historikern Nils Erik Villstrand klokt och intressant om 1600-talets svenska stormakts framväxt och sammanbrott. han menar att Sverige ömsade skinn och blev en pyttenation i Europas periferi. Det är precis vad våra land ännu är. Men svenska politiker vill för inhemskt bruk gärna tala om en moralisk eller humanitär stormakt. Man vill använda detta som ett slagträ för en storvulen självuppskattning gentemot ett trött svenskt folk. Nu är det inte kungar som segrar längre, utan socialdemokratiska politiker. Inte är det kanoner som mullrar, utan det trötta folkets skattepengar som förslösas inom och utom landet.
Trots att Sverige har rader av allvarliga politiska problem av alla de slag så fortsätter den politiska klassen att slå sig för bröstet. Nationen tyngs av kriser. Se bara det våld som flödar i nutid. Men politikerna brer ändå bara ut sig och talar om Sverige som ett föredöme för andra nationer. Till röken av bomber, brända koraner och under verop från islamska nationer så används metoden: om argumenten tryter, så höj rösten.
Jag anser att det är tid för den svenska regeringen att tillsätta en folkkommission som ska förbereda en ny balanserad Sverigebild. Vi måste bort från skrytet och kostsamt spenderade utomlands. Skär ned satsningar på FN, biståndsorganisationer och överbefolkade ambassader (där avsuttna politiker utför ickejobb)! Ställ det svenska folkets behov i centrum! Innebörden är bra skola och vård i vid bemärkelse. Premiera förmåner för dem som jobbar – eller som inte kan jobba på grund av uppenbar sjukdom – och tvinga utanförskapets folk ut från sina getton till rader av samhällsnyttiga jobb som kommunerna anvisar och staten i huvudsak finansierar. Kalla jobben vad som helst, exv kom-igång-arbeten, det gäller att bryta inlåsningen i getton framför teven från Al Jazira mot bidrag från svenska staten. Förbjud utanförskapets symboler i stil med slöjor, tiggande osv. Upphör med offentlig skolning i hemspråk samt ersättning för tolkar (med undantag för brottmålsdomstolar). Arbetsföra medborgare ska själva med kraft bidra till bygget av det goda samhället.
Den svenska Sanningskommissionen ska utveckla en ideologi för att alla arbetsföra ska slussas in i det gemensamma bygget av lille-puttarnas ministat Sverige. Här ska inte kraven på bidrag skalla, utan rop på att envar ska dra sitt strå till stacken efter bästa förmåga. Varför inte ha Schweiz som förebild?
Kanske låter det som en dröm. Okej. Men det är inte en vision om en stor nation, utan om ett land som förnuftigt och effektivt utnyttjar sina begränsade offentliga resurser. Innebörden bör vara lägre skatter och fler privata och fria val under eget ansvar. Men skola, vård, rättsväsende och försvar ska reformeras och få stöd så att verksamheten fungerar för folkets gemensamma behov i det lilla landet Sverige.
Vad är det som händer i Sverige? På Järvafältet i Stockholm samlas flera tusen invandare. Där uppstår stridsliknande slagsmål mellan olika klaner från Eritrea. 55 personer uppges ha skadats. Detta efter att tillstånd beviljats för en tillställning.
Samtidigt bränner en irakisk invandrare i huvudstaden koraner, medan tjogtals fotografer samlas för att ta bilder som kablas ut över världen. Det tycks som mannen främst agerar för att slippa utlämnas till sitt hemland då han nekas fortsatt tillstånd att vistas i Sverige. En koranbränning blir det perfekta skälet för att slippa utlämnas till en invandrares islamska hemland.
Vi ser alltså hur den svenska lagstiftningen kommer till användning i sammanhang som motverkar rättens syfte. Invandring, som – om den sker i av samhället planerad ordning – är nyttig för nationen förvandlas således till ett problem för Sverige.
Sverige bör liksom Danmark fundera över om en omläggning av asylsystemet är möjlig. Dagens de facto närmast fria invandring är ett moment 22.
Ludvig Holberg var en upplysningens man i Danmark. Han ville rikta ljuset mot problemens kärna och var inte rädd för att – med humor – skriva om de verkliga orsakerna till olika samhällsproblem. Kända är hans ord om fyllbulten Jeppe, som han menade att alla talade om. Detta i stället för att fråga varför Jeppe super.
Även om svensk vård när den är som bäst håller världsklass är tillgängligheten alltför låg. Och läkarna tar emot alltför få patienter per dag jämfört med OECD-länderna. Antalet byråkrater är däremot skyhögt för många. Många talar om dessa svenska tillkortakommanden. Nu tror jag inte att Jeppe, omklädd i läkarrock, hade rett upp vårdproblematiken. Han hade tillräckligt med problem på grund av sin hustru Nille (och sig själv).
Holbergs pjäs ”Jeppe på Berget” lär oss att personer som saknar kompetens normalt kommer att missbruka sin maktställning (Jeppe blir snabbt diktator utklädd i rollen som härskare). Denna slutsats passar även som förklaring till den svenska vårdens centrala problem. Inom sammanlagt 21 regioner styrs vården av 21 gäng av politiker och 21 ännu större gäng av byråkrater. Deras gemensamma ambition är nämligen att bevara sin maktställning. En sammanslagning av regionerna blir ett allvarligt hot mot massor av politiker och byråkrater (som i varje region utför liknande jobb, ofta med egna käpphästar). I stället för att ge läkare och vårdprofessionens folk avgörande inflytande så topprids Sveriges 21 regioner av sammanlagt flera tiotusen administratörer, såväl politiker som byråkrater. Och folket, dvs skattebetalarna, köar i onödan i ett vårdsystem som är bland de dyraste inom OECD.
Varje rationellt tänkande människa inser att en central statlig (eller privat) organisation i toppen av svensk vård hade kunna frigöra massor av resurser, pengar, genom att funktioner i dag utförs 20 gånger för mycket i en svensk vårdapparat av omkring storlondons population.
Den politiska ledningen av den svenska vården framstår som en kvarleva från ståndssamhället. Alltså höga ledare utan facklig kompetens, vilka får betalt för att slösa med folkets skattepengar. Så låt oss – i Holbergs efterföljd – sluta klaga på vården och i stället peka ut en politisk klass med bristande kompetens som år efter år levt på att driva ett svag fungerade och dyrt vårdsystem i 21 versioner. Att denna misskötsel – som kostar omkring 50 miljarder för mycket årligen – tillåts fortgå är inte bara ett tecken på det svenska samhällets många onödiga strukturproblem. Det är dessutom en skandal.
jag tycker att det är helt Ok att tala om att X är våldsbenägen. Men vänsterns journalister har förstås läst sig fulla av den kommunistiska sociologen Bourdieu´s läror. Han vidareutvecklar Karl Marx´teorier genom att skriva om flera olika samhälleliga kraftfält eller markörer förmakt – inte bara ekonomin. Tanken är i och för sig god. Likväl talar Bourdieu om flera typer av ”kapital”. Marx tog fasta på den ekonomiska maktfaktorn – kapitalägarens. Bourdieu framhäver tyvärr något som han kallar symbolisk kapital, dvs socialt och kulturellt kapital. På vanlig svenska räcker det med att prata om förmågor av socialt och kulturellt slag. Men genom ordet kapital frammanas en bild av något samhälleligt dåligt.
Bourdieu´s efterföljare – bland annat många journalister – spär på med att även predika om våldskapital, sexuellt kapital osv. På så vis försöker man förknippa vissa samhällsfenomen med den makt som kapitalägare har. Man använder sig av en abstraktion i stället för att klargöra och precisera ett fenomen. Kapitalets ”ondska” (eller snarare negativa laddning enligt Marx) släpps på så vis lös på olika andra samhällsplan.
Ofta höra man att invandrarklanen X´ ledare besitter ett kraftigt ett rejält våldskapital. I stället för att tala om X´ vilja att använda kontakter, pengar, vapen och andra resurser för brottsliga syften förminskar man X brottslighet genom abstraktionen våldskapital. En klok journalist bör försöka klargöra vad X vill eller vad han gör. I stället så sprids dimmor ut via Bourdieus´s kapitalteori. Många journalister tycks vilja dölja X´ och andra klanledares våldsambitioner. Därför frikoppas X som person. Och på honom stämplas i stället abstraktionen kapital, som inte alls behöver betyda förmögenhet som ska växa genom anställning av lönearbetare. Det rör sig egentligen om att subjektet X ska döljas genom att talaren pratar om samhällsstrukturer.
Dagens text från min hand tar med andra ord sikte på ännu en metod som svenska journalister använder för att via sina åsikter vränga fakta så att verkligheten döljs. Det sker var dag av rapportörer som gärna vill se sig som den tredje statsmakten. Men som i själva verket leder allmänheten vilse.
Så här skriver chefredaktör Jonas Kanje på Bonniers tidning Sydsvenskan den 30/7:
”Sluta reta er på Greta – läs på och bidra själva i stället!”
Orden kommer således från malmötidningens chefredaktör. Greta Tunberg har nyss dömts för ohörsamheten mot ordningsmakten. Och direkt efter domen ånyo utfört samma gärning i Malmö hamn.
Kranje ber oss läsa på. Han borde själv ta en grundkurs i juridik. Och dessutom öppna upp tidningen för en allsidig diskussion om uppvärmningens olika orsaker. Det finns nämligen flera. Men hans tidning har bestämt sig för en enda, dvs de som orsakas av människan. Om han inte känner till att förklaringarna är flera så borde han avgå som representant en tidning som förr tillhörde den tredje statsmakten. Dvs ett organ som nu är vänsterpolitikernas medspelare.
Skam över en tidning som förr skilde fakta från opinion!
Feministernas framfart bevisar att de inte strävar efter jämlikhet, utan efter ett slags svenskt matriarkat. OK, att det är lång väg dit. Men på olika samhällsarenor för de idogt fram sin enögda syn. Ett typexempel är de eviga kraven på kvotering till svenska börsbolags styrelser. Trots att andelen kvinnliga chefer inom privat sektor blott är 30% – och deras deltagande i företagens ledningsgrupper är 27 % – så vill de sitta i bolagen styrelser utan att ens ha hunnit få erfarenhet från arbete på VD-nivån. Liknande krav hörs från akademiskt utbildade kvinnor som själva vill ta genvägen till bolagens finrum.
Jag skriver detta med anledning av en text i SvD av Ann Heberlein om den nya filmen om ”atombombens fader”, dvs Robert Oppenheimer. Heberlein frågar i rubriken: ”Var är kvinnorna i Oppenheimers värld?”. Alla livets och historiens problem måste tydligen speglas mot det kvinnliga könet. Några feminina gestalter – eller hbtq-varianter – borde alltså enligt Heberlein ha kvoterats in för att filmen skulle falla henne i smaken. Det är verkligen inbilskt.
Ojämlikhetens tema skiner raskt igenom. Således talar dagligen feminister med berömmande ord om kvinnliga nätverk. Ett otal organisationer är enbart öppna för kvinnor. Partierna har egna kvinnoförbund. När det gäller det egna könet finns det ingen hejd på viljan att stänga män ute, vilket de har all rätt till. Men om killar skulle våga bygga nätverk och rörelser enbart för sig själva då hytter feministerna med näven. Det är snart brottsligt, gissar jag…
För min del skulle jag aldrig kunna tänka mig att vilja kallas feminist (risken är för övrigt minimal). Jämlikhetens ideal räcker. Och på flera samhällsområden är kvinnligt deltagande en oprövad resurs. Men det gäller då att visa framfötterna. Det går givetvis att vinna framgång. Det ”glastak” som enbart inpiskade feminister ser existerar nämligen inte. Taket finns bara i deras egna hjärnor, som är proppade fulla med strukturtänk. Statistik – exv i stil med min inledning – tolkas som diskriminering från patriarkatets sida. Den som bryter diskriminering krossar taket.
Det mest tragiska med feminismen är oviljan att se skillnader mellan de två könen (många feminister erkänner inte ens att biologiska kön finns, utan anser att de bara är etiketter som personer väljer). Men enligt min mening ger biologin och kunskapen om människans gener tydliga besked. Män vill normalt fatta beslut och ta strid om dem. Kvinnor har möda med att föda barn och få dem, familjen och andra att hålla sams. På gott eller ont ser normalpositionerna sådana ut på grund människans DNA-system. Men alla har förstås frihet själv välja roll i samhället, låt vara att pengar, utbildning, vana och mod ofta blir hinder. Och åskilliga gör val som avviker från den vanliga könskodningen. Inom den svenska juristutbildning är mer än 50% kvinnor idag! Det är givetvis jättebra förutsatt att det skapar lycka för personen ifråga.
Men feministernas skräckbudskap skapar sannerligen inte lycka. Att män blir förbannade är själva meningen. Men även kvinnor som är nöjda med sitt icke politiskt korrekta liv förminskas till svikare och mindre värda. Så fungerar vänsterns ideologi, som bygger på binära budskap: klass mot klass, kvinna mot man, klimatvärnare mot förnekare osv. De nutida politiskt korrekta tänkesätten följer ständigt detta mönster. Det är allvarligt. Men sant.
idag inleds som bekant Hbtq-veckan. Finalen är en Prideparad. Det är bra att en tidigare förföljelse av sexuellt avvikande upphört. Den har varit en mörk skugga över många av jordens samhällen. Fortfarande råder mörker inom flera nationer.
Samtidigt måste konstateras att identitetspolitik blivit överdrifternas eldorado. En person i ledande ställning påstår idag på SR P1 att förtrycket mot hbtq-svenska ökar. Jag har svårt att tro det i tider av mediala rapporter i massor om allt som rör denna svenska minoritet. Bland annat Försvaret har tagit frågan på entreprenad genom återkommande annonser utan omedelbar anknytning till nationens försvar (om det öht finns något reellt svenskt sådant). OK, att militär förmåga bygger på gemenskap, men i grunden är det fråga om annat materiel än det pansar man talar om på bilden ovan.
I dansen kring hbtq-rörelsens gran tillhör nu förslag om ändring av lagstiftningen om att homosexuella män förbjuds lämna blod till sjukvården. Även om risken för smitta är liten är en eventuell reform enligt min mening en tveksam symbolfråga. Viktigare är patienters trygghet. En infektion som uppkommer på grund av likabehandling av en uppenbar riskgrupp är en skandal.
Det gäller idag att ge regnbågerörelsen en honnör och ett stöd. Men samtidigt måste firandet av identitetspolitiken och dess julafton hållas inom förnuftets gränser. Symbolpolitik har nämligen sina problem. Minoritetens främjande får inte tillåtas skymma det svenska majoritetssamhällets många allvarliga strukturproblem. Julafton för hbtq ska inte tillåtas fungera som en undanflykt från nationens största tillkortakommanden…
De nya svenska regeringen har många goda planer. Men lider under en mångårig och svår misskötsel av nationen genom socialdemokratin. Detta parti har fört en fördärvlig politik som nu nått vägs ände. Detta på grund av viljan att till varje pris behålla makten, något som inneburit att man tvingats alliera sig med krafter på vänstersidan, dvs främst V, Mp och C.
Jag tror svenska folket – tyvärr alltför sent – nu bör ha anat detta då Magdalena Andersson, fem i tolv, lyckades klamra sig fast vid regeringens taburetter med hjälp av den kurdiska kommunisten Kakabaveh. Detta under brinnande krig i Ukraina. S-partiets plötsliga tvärvändning i NATO-frågan blottlade nationens prekära läge. Åratal av flörter med den kurdiska gerillan folk – en omfattande invandring till Sverige av röstande till vänster – medförde naturligt nog att Andersson fick Erdogan-problemet i nacken.
En skola i darrning, ett skattesystem som främjar upplåning och missgynnar arbete, avsaknaden av ett försvar, en räntepolitik som försvagat svenska kronan för att gynna exportnäringen (och skapat inflation) och framför allt en kriminalitet som importerats från fattiga nationer har sammantaget lett till att den nya regeringen fått problem på alltför många fronter. Att lösa dem alla är ett sisyfosarbete. Saken blir inte enklare av att svenska medier i stort sett enhällig ropar på mer vänsterpolitik. Bovarna i dramat, dvs ett nedkört S-parti, får ett starkt medialt stöd av framför allt SR/SVT och Bonnierkoncernen. Det vi ser är eländes elände…
Den svenska nationen befinner sig således i nedförsbacken. Det gamla och fria folket måste återskapas. För detta krävs ett öppet samtal, slaktande av ett dussin heliga kor, bantning av en storskalig byråkrati samt att marknadens krafter utnyttjas på ett smart vis. Bara det att problemen pekas ut och sakligt penetreras är ett första steg. Den nya regeringen är på spåret. Men mer behövs i ny riktning. Att S-partiets megafoner försvårar detta känns bittert.
Den skrämselmaskin som FN startat rörande klimatet har nu delvis blivit självspelande. Det uppdrag som IPCC fått från FN skiljer nämligen inte tydligt mellan å ena sidan naturens egna fenomen som ökar halten av växthusgaser i atmosfären och å den andra mänskligt orsakade utsläppav CO2. Distinktionen nämns förvisso men man klumpar dem helt fräck samman i en snårig definition. Läs:
Climate change Climate change refers to a change in the state of the climate that can be identified (e.g., by using statistical tests) by changes in the mean and/or the variability of its properties and that persists for an extended period, typically decades or longer. Climate change may be due to natural internal processes or external forcings such as modulations of the solar cycles, volcanic eruptions and persistent anthropogenic changes in the composition of the atmosphere or in land use. Note that the Framework Convention on Climate Change (UNFCCC), in its Article 1, defines climate change as: ‘a change of climate which is attributed directly or indirectly to human activity that alters the composition of the global atmosphere and which is in addition to natural climate variability observed over comparable time periods.’ The UNFCCC thus makes a distinction between climate change attributable to human activities altering the atmospheric composition and climate variability attributable to natural causes. See also Climate variability, Global warming, Ocean acidification (OA) and Detection and attribution.
Man kan snabbt förstå vådan eller allvaret med en sådan definition. Om alla orsaker till uppvärmningen klumpas samman riskerar naturens effekter på klimatet – som är ovedersägliga – att döljas och fokus riktas mot vad människan kan göra för att förhindra sina egna skadeverkningar. Jag uppfattar detta som ett politisk trix.
Vi vet att naturen – solsystemet – under århundradenas lopp skapat olika typer av klimat på Jorden, såväl kallar som varmare än idag. Det är troligt att människans förbränning av kol, ved och olja bidrar till skapandet av ett värmande lock över vår planet. Men det är oklart i vilken omfattning och vilket tempo detta sker. Mycket talar för att människans bidrag har betydligt mindre betydelse i sammanhanget och att marschen mot eldrift av jordklotets samhällen förmodligen medför att människans ansvar i sammanhanget är försumbart. Särskilt som naturens krafter av allt att döma är avgörande.
Em ambition att hushålla med utsläpp av CO2 är förstås rimlig – särskilt som kol och olja är ändliga och även i vissa avseenden är problematiska produkter (alltså oavsett klimatet). Men motorn för ändringar i klimatet finns i naturens krafter – det visar historien. Detta vet förstås flera ledande politiker inom och utanför FN. Men genom att peka på den mänskliga faktorn – dvs risken för vår del – och nästan bara tala om denna i skräckens termer så kommer huvudproblemet i bakgrunden. Resultatet blir att en i och för sig viktig särfråga hamnar i fokus. Det talas till och med om antropocen epok inom geologin (av alla vetenskaper).
Någon säger okej, vi kan ju inget göra åt naturens egna krafter. Det är i och för sig korrekt. Men därför ska inte människans medverkan överdrivas och människor luras eller skrämmas upp. Särskilt som våra insatser förmodligen är den orsak som har minst betydelse. Dessutom är kraven på mänskliga reformer ytterst kostnadskrävande samt framstår som kränkande politisk propaganda.
Varför agerar då FN och IPCC som man gör? Svaret är tämligen enkelt. Det rör sig om politik. Man vill sätta människor i rörelse (och rörelsen kan som sagt ha goda inslag). Men genom skrämsel kan också politiker inom och utanför FN växa sig starkare. Skrämsel är dessutom en urgammal idé för maktutövning. Lika gammal som religionernas många gånger hotfulla budskap.
Varför agerar då många – men absolut inte alla – vetenskapsmän som de gör och ställer upp på skräckens budskap? Det har tyvärr vetenskapens folk också gjort sedan flera tusen år. Flertalet av dem saknar – liksom jag själv – dessutom egen kompetens i klimatfrågor och kan inte bedöma FN:s påståenden eller hur IPCC:s experter satts samman (här har mycket fusk skett). Majoriteten av de forskare som ivrigt stödjer klimatskräckens budskap sysslar med biologisk forskning – där orsaken till klimatets förändring inte analyseras – utan enbart synbara effekter på djur och natur studeras. Men många andra forskare bedriver samhällsvetenskapliga studier om ekonomi och politik, dvs ämnen som inte rör naturvetenskap. Att dessa forskare gärna tenderar att lyssnar på FN är lika naturligt som att tro på gud. Eller att hoppas på guld till egna projekt. Ett exempel är en person i stil med Johan Rockström, som har sin forskningsbas i studier av växters liv (och inte i händelser i atmosfären eller haven).
Till saken hör att många högt kompetenta naturvetenskapliga forskare inom det relevanta klimatområdet uttrycker sig synnerligen försiktigt om verkan av människans utsläpp av CO2. De talar om olika grader av sannolikhet. Man tvekar alltså att utpeka människans som huvudansvarig. Jag bortser nu förstås från de sk forskare som tyvärr deltar i ledningen för FN:s och IPCC:s stora skräckkampanj.
På så vis framtonar skräckens budskap som rotad i en snedvriden definition av climate change – se ovan – där naturens och människans aktiviteter klumpas samman på ett försåtligt vis. Om detta borde medierna tydligt rapportera. Men de deltar tyvärr i den globala sammansvärjning som FN driver.
DN passerar ständigt nya lågvattenmärken. Vad sägs om denna fråga i en underrubrik:
Varför går Socialdemokraterna så starkt samtidigt som utspelen med konkret politik lyser med sin frånvaro?
I och för sig är frågeställningen korrekt. Varför går sossarna bra då man saknar rimlig ny politik och dessutom misskött nationen i åtta år?
Men problemet är svenska medier uppträder naivt eller falskt i och med att de inte ser sin egen roll i det politiska sammanhanget. Just DN har en stor upplaga. Och tidningen smyger under beteckningen liberal. Men i själva verket är DN sossarnas främsta uppbackare och L-partiets dolkstötsvän.
Det är ju fullständigt klart att om svenska medier – i stället för at låta vänsterns journalister löpa amok – med rimlig skärpa kritiserat S-partiet och Magdalena Andersson så hade sossarnas opinionssiffror sett annorlunda ut. DN är den nya regeringens främsta mediala fiende – faktiskt i klass med Aftonbladet som Schibstedt också håller sin skyddande hand över.
Jag menar att DN:s fråga är en oförskämdhet mot läsekretsen. Tidningen har ju själv starkt bidragit till att sossarna gått starkt efter att den nya regeringen tillträtt och försökt få ordning på åtta års sosseleände.
Sedan gammalt anses det fult att lura människor genom hutlösa procentpåslag. I sammanhanget bör nämnas talesättet: ”Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik”.
Jag skriver detta med anledning av att politiker, myndigheter och medier använder procent och statistik i syfte att skrämma medborgarna till lydnad. I dagarna försöker SÄPO dressera svenska folket genom procenttal – på en femgradig skala – som ska visa ett förhöjt säkerhetshot mot den svenska nationen Sverige. Myndigheten basunerar ut att man överväger att höja den tidigare procentsatsen. Bilden av en exakt mätsticka vill man ska tona fram. I själva verket är risken idag och i morgon förmodligen lika stor.
Värre är den pågående skrämselaktionen rörande klimatet. Mycket tyder förvisso på att en uppvärmning sakta pågår. Men den springande punkten är om den orsakats av naturliga förändringar inom solsystemet eller om det är människan förbränning (eller frigörande) av växthusgaser som är orsaken. Här pratar politiker och medier i allvarlig ton om olika procentsatser temperaturhöjning, en, en-komma-fem osv, precis som en tidtagare gör med klockan i hand. Dessutom höjer FN:s politiska maskineri insatserna genom att tala om ”topping points”. Detta för tanken till en ödesdiger position framför ett bråddjup, ett vämeinferno. Alltså bilden av civilisationens ättestupa.
I båda fallen används procent och statistik på ett lögnaktigt vis, i stil med det talesätt jag nyss nämnt. Det rör sig följaktligen inte om saklig och försiktig information till medborgarna. Det är i stället fråga om fulspel. Alltså politisk propaganda i former som ska framstå som sakliga eller till och med vetenskapliga.
I sommarens nyhetstorka är detta förstås smaskens för svenska medier. Men det rör sig om fulspel som ett civiliserat samhälle inte bör syssla med. Det är mediesamhällets onda utveckling vi skådar. Procentarstaten Sverige.
I SvD utbrister skribenten Ylva Lagercrantz Spindler den 25 juli följande:
I Spanien är kultur ett politiskt slagträ
Möjligtvis har Lagercrantz tillbringat ett decennium utomlands. Det verkar åtminstone så. Och inte kunnat se vad som hänt i Sverige. Men många svenska journalister har å andra sidan en dålig bild av sig själva och sina egna värderingar (som de uppfattar som veneksapligt korrekta). Men i realiteten ser de bara det som stämmer med deras egna bild av världen. Det vill säga den politiskt korrekta.
Därför ser hon inte att även i Sverige – och kanske i än högre grad här – är kulturen en politiskt slagträ. Begreppet ”armlängds avstånd” har gett vänsterns journalister och kulturarbetare fri rätt att på kulturens arenor plädera och framföra sina politiska åsikter.
Det borde Lagercrantz se. Men hon är således närmast blind och vill bara se mer av vänsterns självpåtagna rätt att via kulturens scener propagera politiskt. Vad värre är även i offentliga lokaler och på skattebetalarnas bekostnad. Mest skatt per individ betalar givetvis de högst beskattade. Normalt röstar de inte åt vänster, men tvingas tyvärr betala vänsterns kulturkalas i offentlig regi.
Det är därför begreppet ”armlängds avstånd” måste skrotas. Liksom offentligt finansierade medier – såsom SR och SVT – måste den offentligt styrda kulturen vara balanserad och normalt politiskt oberoende.
Den sista raden är DN:s egen. I övrigt min tolkning.
DN, Sveriges mest politiserande morgontidning näst kommunisternas Flamman och sossarnas Aftonbladet, fortsätter att driva flummig vänsterpolitik var dag. Det vi kan läsa är en sorglig blandning påhittade nya modefraser och rena påhopp på hundraårigt vedertagna begrepp (som fortfarande är relevanta). Ibland blir läsningen sådan att man får svindel och sjukdomssymptom. Vad sägs om följande tirader av en person som heter Elsa Kugeberg och bevars sysslar med forskarstudier i filosofi.
Det råder viss förvirring bland de ”historiepositiva”. Inte så konstigt – många i världens modernaste land är konservativa analfabeter. Resten tampas med ett annat problem: konservatismen är en dålig politisk teori.
Som jurist känner jag starkt illamående bara av dessa 100 procent politiskt värdeladdade rader. Bara själva ordet ”historiepositiva” används så oklart att jag tappar andan. Rättspositivism är ett väl känt och vedertaget begrepp. Det står för att rätten ska studeras med grund i sociala beslut av lagstiftare, domstolar och andra maktens aktörer. Men vad förvirring bland de ”historiepositiva” betyder är för världen ett okänt begrepp fram till Kugelberg. Det tycks som hon tar avstånd från fakta/verkligheten för att få tycka precis vad hon själv vill. Det förefaller vara motsatsen till filosofins ideal – frånsett vissa högskolor och sk universitet. Och numera alltså typiskt för DN.
Om jag fortsätter analysen av Kugelbergs flum är nästa anhalt vilket land som avses med världens modernaste? Ett politiskt korrekt svar är förstås Sverige. Men det är förstås bara vänsterns önskedröm. S-partiets nation är en av de mest konservativa vad gäller att upprätthålla det sena 1800-talets vision om klasskamp. Alltså förespråkare för en bakåtsträvande ideologi där marknadsliberala friheter underkänns. Genom att DN sprider denna dröm visar tidningen förstås faktaresistens.
Sedan snackar vår filosof in spe om konservativa analfabeter. Det är självfallet en smocka från vänster som forskarstuderanden Kugelberg nu levererar. I en undertext kan man kanske inte vänta sig belägg för allt. Men de följer typiskt nog inte heller senare i texten.
Och så närmar vi oss finalen från denna politiska filosof som säkert snart kan få jobb på Aftonbladet. Hon skriver nämligen vad som behövs för inträde i socialismens Hall of Fame, dvs att konservatismen är en dålig politisk ideologi. Slutsatsen är given. Socialism är bättre. Men jag antar att Kugelberg kanske listigt invänder att den är lika dålig…
Summa summarum kan vi läsa en text av en tjej i karriären i vår nation nihilistiska nutid där inget har särskilt värde utan allt bara är strunt som kan ifrågasättas. En sådan navelskådande moralfilosofi är förstås enkel att försvara. Men i tider då Ryssland för krig i Ukraina, då invandrarnas klaner dödar sina motståndare och då svensk ekonomi går på knäna efter åtta år av misskött sosseregim är Kugelberg ord en cancersvult på den svenska samhällskroppen.
DN ger således henne sin arena. Tidningen agerar ansvarslöst. I stora annonser pläderar DN för en upplyst värld. Men i praktiken släpper man fram dödgrävare som Kugelberg. Eller filosofen Liedman som fortfarande lever under kommunismens ok. I Kugelbergs fall en person som för fram ett budskap som inte kan förstås ens med en normal texttolkning. På så vis blir titeln doktorand enbart liktydig med ingenting, eller snarare som ett skämt. Så långt har värdenihilismen sjunkit i Sverige.
Samma dag som åtalet mot henne för olovligt hindrande av trafiken i Malmö oljehamn avdömdes i tingsrätten där så deltog den kriminella Greta T i ännu en olaglig aktioner av likande slag i hamnen.
Min tes är att hon nu – efter en dom på böter – gett sin på en väg som inte bara är brottslig utan även hotar att spräcka den mediala helgonglorian kring hennes huvud. Hårt arbetande svenskar – som kör sina bilar på bensin eller disel – kommer sannolikt att tröttna på en person som inte vill följa svenska lagar, utan tror sig veta bäst själv. Att själv bestämma vilka regler man ska följa i det svenska samhället är inte demokratiskt. Hon tar lagen i egna händer. De produkter hon vill stoppa är inte samhällsfarliga utan faktiskt nödvändiga att använda för flertalet svenskar. Hon har inget rimligt skäl att protestera. Klimatkrisen är inte akut. Gretas aktioner hotar däremot akut svenska folkets intressen.
Jag tror inte att Malmö tingsrätt nästa gång kommer att nöja sig med böter som påföljd. Greta T:s trots mot domstolen är nämligen flagrant. Jag tycker man ska sy in vanebrottslingar.
Det som sker är även en käftsmäll mot klimatrörelsen. FN, IPCC, svenska politiker sam medier som hyllat Greta T står där nu med skammen. Demokratins gräns har passerats genom deras helgonflicka. Man har med andra ord närt en kriminell vid sin barm! Sagan om Greta Tunberg som Rödluvan får antagligen inte någon happy end. Inte mig emot.
Jag läser i SvD terea Küchlers rapport om dagens val i Spanien. Jag förväntar mig en rapportering som inte avslöjar skribentens personliga värderingar, utan försöker beskriva de motstående politiska lägren i den spanska nationen. Alltså vänster mot högern, kryddad av vänster- och högerpopulism.
Men Küchlers text andas den vanliga svenska vänsterjournalistiken. Där framstår kommunism som något mindre farligt än den yttre högern. Fram växer rädslan efter Francos diktatur. En sådan projektion verkar fullständigt verklighetsfrämmande i den moderna spanska nationen.Men för svenska journalister av Küchlers klass är det år 2023 ett godtagbart grepp i en tidning som enligt SvD:s egen definition ska vara moderat.
Küchler – liksom flertalet av hennes kollegor – uppfattar sitt medium, SvD, som öppet för personliga åsikter. Det är den svenska mediala situationen i ett nötskal. Alltså åsiktspolitik framför saklig rapportering för och mot. Det vi ser är ett budskap med pekpinnar från en politiskt laddad budbärare.
För mig är vänster- och högerpopulism två lika främmande lösningar på en nations problem. Många svenska journalister har en inbyggd förståelse för vänsterns budskap. Man uppfattar det som sant. Det är inte fråga om att ifrågasätta sin egen syn på politiken. Därför bidrar svenska medier till en förvrängd bild av den politiska verkligheten.
Tyvärr bidrar jag som prenumerant till att finansiera Küchlers propaganda.
En annalkande storm. Wikimedia. Ivan Konstantinovich Aivazovsky.
Under flera år av ledamotskap i styrelser för två olika bostadsrättsföreningar har en särskild tanke vuxit fram hos mig. I denna typ av styrelser fattas som bekant ganska viktiga beslut om de boendes angelägenheter. I styrelserna sitter normalt ansvarskännande individer som mot ganska dålig ersättning kan tänka sig att jobba för föreningen omkring ett tiotal kvällar per år (och däremellan ofta med olika besvärliga frågor som måste lösas). En plusfaktor är att styrelsens möte i allmänhet är trevliga och vänskapliga.
Men nu kommer jag till det knepiga. I decennier har i Sverige utvecklats en socialdemokratisk ideologi om att krav mot medborgare är något som ska undvikas. Man måste förstå de enskildas problem och därför begränsa kraven på individerna i samhället. Tanken är inte sällan god och nära nog religiös. Men för socialdemokratin har den knutits till en kontroll över medborgarna, främst via bidrag. Tillspetsat rör det sig om makthavares syn på omyndiga. I slutändan är syftet förstås att människorna ska rösta på S-partiet i allmänna val.
Att åratal med den nya ideologin fått skadliga verkningar syns på åtskilliga samhällsplan. Tydligast inom familje- och kriminalpolitiken. Men att även skola och högre utbildning lider under kravlöshetens ok är uppenbart. Om detta har jag också bloggat åtskilliga gånger. Det rör sig inte bara om en generationsfråga, utan förstås om en medveten strävan från politikerna att påverka människors samhällsvärderingar i en – enligt min åsikt – fördärvlig riktning.
Jag märker resultaten av ett långt antal år med sossemakt även i min trevliga krets av styrelseledamöter i bostadsrättsföreningen. Det är normalt inga problem att bevilja medlemmarnas rop på insatser från föreningen. Men att avslå medlemmarnas krav är värre. Inte sällan ställs exv frågan avseende uthyrning i andra hand (där medlemmar gärna vill tjäna en skattefri storkova och låta styrelsen hantera olika praktiska problem).
Jag tillhör en äldre skolan med vana att hantera krav från föräldrar, lärare och andra. Som prefekt under många år på en universitetsinstitution (med c:a 100 anställda) tvingades jag dessutom många gånger ta till tuffa beslut (flera kollegor har säkert förfärats). Min grundinställning är att konflikter måste hanteras rättframt och rimligt rättvist. Särskilt då det gäller gemensamma pengar (statens respektive föreningens). Hursomhelst har jag verkat för krav och tydligt tillbakavisat kravlöshet. Jag är nämligen övertygad om att krav – dvs ordning och reda – är ett måste inom familj, skola, arbetsliv, politik osv.
Och således även inom en bostadsrättsförening. I vår lilla förening har inte sällan följden antagligen blivit att jag – i all vänlighet förstås – ansetts som en gammal stöt som nog ibland vill agera alltför hård. Jag brukar bemöta undran med att jag har svårt för kravlöshet och gärna ställer upp för att agera ”bad boy”. Det är nämligen viktigt för en god utveckling. Slagordet om allas plats i båten bör ersättas med allas ansvar för skutan (efter egen förmåga).
Denna blogg handlar förstås inte om vår hemtrevliga förening. Det jag vill belysa är hur en samhällsfientliga ideologi tillåtits växa fram. Om inte denna nya kultur förändras är Sveriges framtid enligt min mening dyster.
Häromdagen hade Greta T ”skolstrejkat” omkring 250 fredagar på rad utanför det svenska riksdagshuset. Budskapet har under fem års tid varit att klimatet snart ska kollapsa. Men fortfarande går livet vidare som förr, om än med omväxlande väder. Vissa år varmare, andra kallare. Regn och torka om varandra. Oftast bra skördar för svenska bönder, men inte alltid. Förvisso problem med tätorter som byggts utan tanke på extremväder. Tänkandet är ohistoriskt. Bara sedan år 1000 har stora växlingar skett. Och jag minns min ungdoms kalla vintrar för 50 år sedan.
Under alla år har medierna gjort Greta T till en kändis. Hon har getts en central roll i olika politiska sammanhang. Är det för att hennes budskap varit sant? Nej, kriser har inte synts frånsett som sagt de vanliga skiftningar i vädret som rapporterats så länge vi kan minnas.
Den uteblivna krisen borde få medier och politiker att ta sin hand från sitt skötebarn – alltså Greta – som nu passerat 18-årsgränsen. Men det kommer inte att ske. Greta T är nämligen en symbol för den politiska linje som FN valt i klimatfrågan, dvs skräckens och enögdhetens väg. Och detta val är politiskt betingat. Genom att skrämma människor vill FN och nationella politiker vinna gehör och få makt.
Få människor vågar anklaga FN för att vara politisk månglare. Men enligt min mening är det dagsens sanning. Efter decennier av klimathysteri är resultatet enbart en sakta utveckling mot ett något varare klimat. Den historiskt kunnige vet som nämnts att temperaturen har skiftat i cykler så länge det finns tillförlitliga mätningar. Det är möjligt att förbränningen av olja och kol bidragit till ökad värme. Men likväl har varmare och kallare perioder växlat under århundradens lopp. FN anspråk på att vara vetenskaplig sanningsägare vilar alltså på lös grund då man främst pekar ut människan som syndare och håller tyst om naturliga förklaringar.
Greta T är således inte i närtid en förbrukad kraft för FN, politiker och medier. Hon är en lönsam symbol för deras politiska rörelse. Greta kommer därför fortsatt kunna tala om kriser i närtid, dvs problem som inte realiseras lika litet som hänt avseende hennes passerade fem år av hot om omedelbar klimatkollaps.
Jag har för några år sedan i en blogg skrivit om riskerna för Greta T att hyllas som sanningssägare, trots att hon inte yppat några påtagliga sanningar. Medierna har skapat en storhet som trycker många platt till marken. Hon har helt enkelt – men inte mot sin vilja – låtits sig utnyttjas som symbol. När strålglansen sannolikt med tiden avtar står hon där som en sliten, men liten, flicka som trott att hon vetat bättre än många experter. Redan nu syns kristecken genom att Greta T ställer upp i odemokratiska aktioner och troligen kommer att bestraffas för det. På ett personligt plan för Greta T riskerar detta att förvandlas till en psykisk katastrof. En frälsargestalt som visar sig förbrukad i och med att hennes profetior inte infrias.
Detta struntar såväl FN, politiker och medier i. Greta T är nämligen bara ett verktyg i en politisk kampanj där det gäller att skrämma världens medborgare till politisk underkastelse. Rörelsen som sådan har förändrat västvärlden. Tusental politiska förslag har lanserats mot CO2-utsläpp. Miljardtals med pengar satsats på svagt underbyggda reformer. Medierna skriar var dag om syndafallet. Men ännu har bara naturliga förändringar till ett något varmare klimat kunnat bevisas.
Min åsikt är att alarmismen antagligen inte kommer att hålla i sig. Förr eller senare kommer mängder av människor att kräva vetenskapliga bevis. På sikt duger inte bara teorier om allvarliga skeenden, det kommer att krävas verkliga katastrofer utöver det som kan kallas dåligt väder. Då riskerar etablissemangets helgongloria – och därmed deras profet Greta T – att gå i kras.
När räntorna nu stiger finns det anledning att tänka på en skattereform som borde ha skett under den långa lågränteperioden. Då borde ränteavdragen på 30% för bostadslån vid beskattningen ha reducerats så att de då låga räntorna inte blivit så förmånliga att människor – som skett – skuldsatte sig högt utan tanke på framtida räntenivåer.
Förmodligen hade Sveriges ekonomi då sett bättre ut idag. Lägre inflation och bättre framtidsutsikter för bostadssektorn. Kanske även en mer prisvärd krona, som hotas av risken för en svensk fastighetskris. Men politiker är fega, dåligt pålästa och kortsiktiga. Det gäller främst att vinna röster några år framöver. Om ränteavdragen sänkts med 15 % hade det funnits möjligheter till lägre beskattning på arbete, något som många hårt arbetande väljare (men knappast bidragstagarna) efterfrågar, inte minst just ägare av villor och bostadsrätter. Men förstenade politiker saknar som sagt en klok kompass.
Det man missat visar att den politiska klassen – över partigränserna – har haft gemensamma intressen i att inte rubba väljarnas invanda cirklar. Man har tyckt att det då är bättre att inte göra något så att den politiska klassen består intakt. Det tydligaste exemplet på år av passivitet är den svenska vårdapparaten med hundratals onödiga politiker som försörjs av svenska landsting, dvs regioner som inte klarar av vård i tid utan mest ropar på bidrag från staten (så låt därför staten ta över!). Tyvärr är detta demokratins inbyggda problem. Skatter, bidrag och skatteförmåner blir hart när omöjliga att rubba av politiker som vill väljas om. Kloka demokrater bör veta detta och försöka finna lösningar som är bra för nationen. Alltså fungerar den politiska klassen som Proppen Orvar.
Sveriges många etablerade strukturproblem har tyvärr sina rötter i ett grundmurat oförnuft hos den politiska eliten. Det är därför jag pekar ut klassens medlemmar som ett trist, oklokt och egoistiskt toppskikt. Det är av samma skäl som nationens statsanställda statsvetare öht inte talar om en ”politisk klass”. Man vill nämligen inte stöta sig med dem som föder nationens forskare i politisk vetenskap (som är den korrekta termen på deras forskningsområde). Här bär således forskarna i sk statsvetenskap ett tungt ansvar. De agerar som barn på dagis i väntan på fruktstunden.
Sverige utsätts just nu för en kampanj från muslimska länder. Dvs från nationer som med religiös fanatism motsätter sig kritik av islam. Rörelsen går ut på att Koranen inte får kränkas – den är en helig skrift påstås det.
Sveriges grundlag, som bygger på öppenhet och rätt till det fria ordet och protester, inom ordningslagens ramar, utesluter som bekant varken bränning av bibeln eller koranen. Jag tycker egentligen detta är bra. Men allmän sammankomst på offentlig plats kräver normalt tillstånd av polisen. Märk att tillstånd idag kan vägras om ett förbud är ”nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den”. Vidare kan en sammankomst förbjudas inom vissa områden ”om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi eller för att förebygga eller bekämpa epizooti enligt epizootilagen”, (15§). Här ges regeringen samt på bemyndigande Länsstyrelse rätt att inskrida med förbud.
Den svenska ambitionen måste anses som god samtidigt som vi kan se att den delvis är begränsad. Men öppenheten riskerar att spela politiska vettvillingar i händerna. Alltså människor som gärna vill ställa sig själva i centrum och på teatraliskt vis önskar bränna Koraner på platser som maximalt irriterar radikalt troende muslimer. På så vis blir faktiskt vår tillåtande ordningslagstiftning ett verktyg för personer som inte vill (eller förmår) ge sig in i en verbal debatt mot islam, utan endast önskar åstadkomma uppmärksamhet genom en så simpel handling som att bränna eller förinta ett eller flera exemplar av en för andra helig religiös skrift. En sådan protest saknar enligt min mening faktiskt opinionsvärde i och med att det är tillåtet att i ord förkasta Koranens innehåll och till och med kalla den djävulens verk.
Dessa simpla vettvillingar vill som sagt endast dra åt sig mediernas intresse genom den simpla handlingen att tända eld på en bok de inte gillar. De förmår inte verbalisera sin protest och vill bara åstadkomma sensation och bråk med islamister.
Det är uppenbart att den svenska staten på så vis hamnat i kläm mellan åsikts- och demonstrationsfriheten å ena sidan och å den andra intresset av att slippa in- och utländska protester. Enligt min åsikt bör ordningslagen även ta hänsyn till risken för protester av senare slag. Det är uppenbart att de kan få för Sverige – eller svenska medborgare – negativa verkningar av politiskt, militärt och ekonomiskt slag från nationer som styrs av islamska fanatiker. På sikt är detta självfallet synnerligt skadligt för vår nation, vårt folk och våra företag.
Därför anser jag att riksdagen måste införa rättsliga lösningar – i ordningslagen – som kan stoppa de meningslösa demonstrationer som ett fåtal korttänkta och egotrippade upprorsmakare vill genomföra. Det ovan citerade undantaget i 15§ bör således utvidgas till att även omfatta destruktiva religiösa protestaktioner – en förändring som knappast är kontroversiell i vårt land. Däremot ska givetvis pro- eller antireligiösa opinionsmöten via tal vid sammankomst vara tillåtna, men liksom idag inte nödvändigtvis kunna hållas på sådan offentlig plats som är känsligt belägen så att upplopp och protester riskerar ske från människor som inte förstår nyttan av den svenska åsiktsfriheten .
Det är knappast en mänsklig rättighet att elda böcker – oavsett deras innehåll – på allmän plats och allra minst framför religiösa motståndares tempel eller på områden där upplopp kan riskeras. Bokbål är för flertalet svenskar något högst motbjudande, helt i klass med ordningslagens förbud mot offentliga tillställningar som är pornografiska, 14§. Därför bör ordningslagstiftningen snarast ändras så att brännande eller förstörelse av religiösa skrifter och liknande symboler – oavsett innehåll -förbjuds som protestaktion på allmän plats.
För den vanliga svensken betyder som antytts religionen mycket lite. Trosfrågor spelar i vårt land en högst underordnad roll. Spektakel som melodifestivalen och Fotbolls VM tycks för många mer viktiga. Tyvärr gäller inte samma sak de många invandrare – räknat i något mindre än en miljon – som flyttat till Sverige under de senaste tjugo åren. Det är inte så att jag menar att denna minoritet ska diktera svensk ordningslagstiftning. Min argumentering vill främst slå undan benen på människor som vill skada Sverige. En bränning av Koranen har som bekant förvandlats till en meningslös – men för vår nation ändå farlig -protestaktion i och med att den riskerar Sveriges och svenskars säkerhet och ekonomi. Fanatisk islamism är givetvis ett problem. Men ett större nationellt elände har idag faktiskt blivit de korttänkta och oartikulerade proteser som idag tillåts trots att de enbart går ut på att reta motståndaren till våldsdåd. Detta genom att elda en för denne helig bok. Dessa protester är knappast skyddsvärda, särskilt inte som de tycks går att avvärja genom ett rättsligt förbud i träffsäker form.
Alltså bör en Lex Paludan stiftas så att trögtänkta och elakartade bråkmakare kan förhindras att orsaka det svenska samhället onödiga skador.
Min tomat gör inga anspråk på konst – bilden är enbart politisk. Symbolen för ett krossat S-parti.
Följande brev har anlänt till Bulletin med anledning av en text där. Göran Linde skriver:
Hej redaktion. Jag tror inte att Bulletin tar in genmälen till debattartiklar men om ni gör det vill jag gärna ge en replik till Torsten Sandströms inlägg om nutida konst. Annars sklle jag uppskatta om mitt kommentar vidarebefordras till honom (han har inte angivit e-mailadress)
Jag vill väldigt gärna instämma i vad Torsten Sandström anför om kvalitet i bildkonst att dent är knuten till skickligheten med penna och pensel, att med akuratess utföra bildskpandet. Jag håller också med om att det finns modernt måleri där denna handens skicklighet inte är påtaglig utan andra uttryckssätt tar över.
Att skapa bildkonst handlar om två förmågor. Den ena är att skapa bildidén i huvudet och det rör seende, påhittighet, fantasi, esteiska avgöranden och idéer och det förutsätter att ha betraktat och tänkt över bilder och andra visulla intryck. Den andra förmågan är att kunna få bildidén att falla ut genom fingrarna med skicklighet i penselföring eller andra instrument. Det räcker inte med att vara snillrik i det ena och skicklig i det andra utan båda förmågorna behövs för att skapa bildkonst.
Vad jag inte håller med Torsten Sandström om är hans utsaga: ”Sällan ser jag alster som visar långvarig övning med pensel i hand” Det finns verk som inte visar sådan skicklighet, javisst. Jag har dock de senare åren före pandemin varje år i februari besökt Arte Contemporánia i Madrid. Det är världens största samlingsutställning där gallerister från hela världen ställer ut sina unga adepter.Vad som visas där är trenderna i nutida bildkonst.
Vad är det utmärkande i trenderna och vad är på väg ut? På väg ut och som knappast visas är abstrakt expressionism med reliefartade oljor. Vad som i stället dominerar är mycket släta ytor med en väl utförd frontfigur. Man kan säga att den traditionella och numera nostaligiska raklambilden från femtiotalet ersattes av inspiration från den moderna bildkonsten och det var en påfallande omdaning av reklambilden. Nu ser vi den reverserade trenden. Konstbilden har tagit intryck av reklambilden och har ofta en neutral bakgrund och en pregnant förgrundsfigur och ytan är superslät. Figuren är inte en fotgrafisk avbildning av något som finns i verkligheten utan kan vara fantasifull, ofta humoristisk och med en sureealistisk ton. Den är i alla fall oftast påtagligt skickligt utförd i linjeföriing, alltså grundad i övning i handens utförande. Jag kan tänka mig att dettta är en motreaktion mot att mindre hantverkskrävande måleri inom den abstarkta expressionismen varit upphaussad på marknaden och att skickliga utövare vill återta terräng.
En nutida svensk konstnär som jag uppskattar är Liv Strömqvist. Hon är verkligt utskälld för sin s.k. menskonst som ställts ut i Stockholms tunnelbana men hon är otroligt skicklig i konturens linjeföring, vilket förutsätter omfattande övning och också i underfundig bildkomposition. Hennes ganska burleska humor kan man ha olika uppfattningar om men skickligheten kan vi inte frånta henne.
Jag undrar om du Torsten Sandström har tagit del av senare års trender i bildkonsten eller mer ser till närmast föregående.
Jag tackar för Göran Lindes intressanta ord. Det mesta av det han skriver kan jag hålla med om. Det han rapporterar från Madrid – före pandemin – är givetvis värt att begrunda. Sådana alster skulle inte alls irritera mig, tror jag, utan tvärtom vinna bifall. Och Liv Strömqvist bilder om ”menskonst” är skickligt utförda, med kritisk ambition rörande – som det förefaller – ettenda viktigt tema. Alltså ändå tämligen enahanda och mer politik än prov på ögats och handens bravur.
Mina texter om konst under senare fyra år – se rader av texter på www.anti-pk-bloggen.se – bygger främst på sk konstkritik i DN och SvD. Senast häromdagen såg jag ett reportage i DN (17/7), som föranledde mig att skriva en blogg som jag därför nu publicerar:
Kan du tänka dig en huggkubbe och ett spöke utan huvud och armar. Båda objekten är vitmålade klumpar av cement eller gips. De ställs ut på en utställning och bedöms i Dagens Nyheter av en sk konstkritiker.
Ingen kan påstå att de krävs minsta konstnärlig förmåga att yxa till kubben och spöket. Det kan till och med ske nästan av misstag. Men det är inte någon slump i detta fall. Skaparen har nämligen gett dem ett namn, Reef, dvs revet. Personen som åstadkommit eländet låter jag av av hygglighetsskäl vara anonym.
Min berättelse är så långt närmast en vardaglig upplvelse för den som studerar kultursidorna i svensk press. Föremål som dessa är inte några föremål – eller konst – att åstadkomma för att visa upp.
Men nu kommer det anmärkningsvärda. Nämligen konstkritikerns bedömning. Hon heter Birgitta Rubin! Och rubriken till bilden med kubben och spöket lyder: ”Svindlande bråddjup.”
Jag är tämligen säker på att anmälaren inte kritiskt menar sig se ett bottennapp i havets djup vid revets kanter. Skribenten ser nämligen i syne. Kritikern vill se något som inte finns att berätta genom rubrikens ord om bilden med kubben och spöket.
Under sjuttio års tid har det svenska medielandskapet förändrats i grunden. Allmänt sett har rapportering vulgariserats. Man kan säga att kvällstidningarna varit de som lett utvecklingen. Deras frammarsch i Sverige i form av tabloider som Expressen, Aftonbladet, Kvällsposten och Göteborgstidningen/GT har angett färdriktningen. Kvällspressens teman var lättviktiga sensationer som tidningarna i grunden skapade själva såsom brott, skandaler, sex, rafflande sport osv. Det skedde via liten mängd text, men stora bilder och journalister med klen kompetens kunder braskande ”nyheter” (sensationer) säljas som lösnummer under eftermiddagarna. Målgruppen var ”trötta” arbetare och tjänstemän på väg hem från jobbet.
Jag menar att merparten av dagens medier – press, radio och teve – i stor utsträckning tagit över stafettpinnen från kvällsblaskorna. Skräck och sensationer har blivit ledande och stående teman i rapporteringen. De enkla samt (även i ekonomisk bemärkelse) billiga reportagen har kommit att dominera, med enkel utfyllnad av texter från Tidningarnas telegrambyrås rymliga skafferi. Mord, våld och klimatskräck fyller således upp hälften av utrymmet. Andra halvan rör sport nöjen och andra rapporter från mediernas värld.
Följden har blivit att seriös nyhetsrapportering hamnat i kläm. Antalet högkompetenta kritiska journalister har på så vis minskat och ersatts av rapportörer som hanterar mediernas löpande band av raffel och underhållning. Det allvarliga är inte bara bristen på djuplodande nyhetsanalyser. Värre är mängden av skräck – och nöjesreportage som ältas dag efter dag och där journalisterna normalt framför sina egna åsikter. På så vis kommer deras politiska värderingar att styra innehållet i press, radio och teve.
Kombinationen av politisk åsiktsförmedling och skräck har på så vis blivit mediesamhällets kärna. Det är djupt olyckligt. Ty den öppna diskussion som krävs om klimat, klankriminalitet, vårdköer, kunskapsskolans dekadens osv hamnar på så vis alltmer i bakgrunden. Det skyms av journalisternas egotrippade framställningar av vardagen med betoning på färdigtuggade vänsteråsikter.
På så vis har medierna blivit en samhällsfara. Verkligheten hamnar i bakgrunden och i fokus ställs rapportörernas egna värderingar och mediernas eget brus. Resultatet blir att rapportörerna politiserar i stället för att sakligt kritisera och kontrollera nationens makthavare. Min och andras bild av samhället tar just sikte på mediernas nya funktion. Den avser idag inte upplysning – som DN fräckt påstår – utan att förändra läsarnas politiska värderingar av olika samhällsfenomen.
När öppenheten ersattes av politiska budskap i kommunistiska nationer talade man förr om propaganda. Jag menar att även dagens mediasamhälle propagerar, låt vara att det sker mer inlindat och smart i vårt land. Hos oss syns förvisso ingen ond statsmakt bakom mediernas utveckling, men väl det sammansvetsade PK-samhälles aktörer, dvs politiker och journalister.
Med anledning av att sk drag queens önskar att läsa sagor på svenska kommunala bibliotek har debatten blivit hård. Frågan om vem som ska ges rätt att läsa är enligt min mening enkel att besvara. Nämligen: vem som helst som själv kan anordna en sagostund. Punkt och slut.
Det som däremot är problematiskt är om det offentliga ska tillåtas anordna sagoläsning med utspökade dragqueens som kallar sig bystiga vinhoror. Plötsligt blir frågan allmänpolitisk. Varför ska samhället finansiera politiska projekt av detta slag? Har bystiga vinhoror en juridisk rätt att få sina sagostunder finansierade med statsmedel? Givetvis inte. Det är inte ens kommunala biblioteks uppgift att driva politik om sexuella rättighet till förmån för en grupp män som väljer en uppenbart vulgär sexuell attityd gentemot små barn som inte förstår vad saken rör. Den enskildes sexuella val ligger givetvis under rättsligt skydd. Men det innebär inte att den politiska arenan – som finansieras med skattemedel – måste öppnas för dem som som enligt svensk pk-lära måste prioriteras.
Det är självklart inte kommunala myndigheter sak att driva politik visavis små barn och deras föräldrar. Sedvanlig moralisk uppfattning utgör en gräns som – om den överträds – framstår som en politisk demonstration. Och om den riktas mot värnlösa små barn blir det högst politiskt problematiskt.
Låt män och kvinnor läsa sagor för barn under vanliga former. Låt det även ske under teatraliska former under utklädsel. Men gränsen går då det rör sig om en politisk aktion – med tydligt sexuella ambitioner – som drabbar små barn och väcker anstöt hos deras föräldrar. Det ska inte samhället tvingas betala för.
IIlja Batljans snabbygge – som startats 2016 – skälver och en konkurs kan inte uteslutas. SBB-koncernens halvårsbalansräkning ger en skrämmande bild. Från sista juni förra året har resultatet sjunkit med omkring 13 miljarder kronor. Frånsett en allmän nedgång inom ekonomin tycks den främsta förklaringen vara en bokförd kraftig nedgång i värdet på koncernens intresseföretag, dvs aktier i olika företag – i huvudsak fastighetsbolag – som SBB som i trans köpt på sig. Värderingen av koncernens tillgångar har varit uppblåst, vilket inte pekar på seriositet. Förvärven har skett via upplåning till räntor som ursprungligen varit relativt låga, men under ett par år nu ökat rejält. Skulderna på omkr 81 miljarder tickar förstås räntor och flertalet lån ska återbetalas inom några år eller omsättas till förmodligen mycket högre räntor. Med tanke på att flera värderingsinstitut signalera tveksamhet till koncernens ekonomi tycks bolagets utförsbacke vara brant då det gäller att till vettigt pris finna nya finansiärer. Aktieägarna är illa ute om de varit med länge.
Batljans företagsbygge är skapat alltför snabbt – en sjukt frenetisk upplåning och köp fastigheter (eller andelar i fastighetsbolag) på så sätt delvis ett bygge på på lösan sand. Affärsidén innebär i grunden ett hot mot de kommuner (och staten) som avyttrat delar av sitt fastighetsbestånd till den moderna rövarbaronen Batljan. SBB:s fastigheter riskerar att hamna i nya – och annorlunda tänkande – ägares händer varför den offentlighet som nyttjar en stor del av fastigheterna drabbas av osäkerhet, såväl av verksamhets- som ekonomiska skäl. Fastighetsförsäljning till SBB kan visa sig bli en mycket dålig affär, inte bara för offentliga säljare, utan för långivare och SBB:s aktieägare (som redan nu drabbats hårt).
Kan man lära sig något av detta, annat än att inte lita på den som lovar guld och gröna skogar? Enligt min mening finns den främsta lärdomen på ett politiskt plan. Okunniga politiker inom stat och kommun ska inte göra affärer som är svåra att överblicka, utan överlämna företagsamheten till tränade och seriösa experter.Bäst är nog att fortsätta själv äga de fastigheter som det offentliga anser sig ha ett varaktigt eget behov av.
