Anti-PK-bloggen

På SR:s morgonnyheter i P1 var ett inslag om det erkända svenska minoritetsspråket Meänkieli. Enligt statistik ska det finns omkring 70.000 talande längs Torneälven och västerut. Enligt nyhetsinslaget var det bara 200 skolbarn som ville studera språket. Genom listig klippning av inslaget framgick att det rör det sig om ”förtryck” mot denna språkliga minoritet.

Historiskt sett rör det sig antaglien om en hårdpress på skolbarn som önskade tala meänkieli, men som av svenskutbildade lärare förbjöds använda sitt tungomål. För på 1970-talet skedde en liberalisering.

Man kan alltså tala om ett förtryck i förfluten tid, men inta alls idag. Numera är det företrädare för minoritetsgruppen som är ledsna över att barnen sviker. Jag kan väl förstå att ungdomar i nutid hellre studerar svenska, engelska osv i stället för att plugga ett språk som närmast måste ses som dött, frånsett lagstämpeln ”minoritetsspråk” och en mindre krets fanatiska förespråkare.

För mig som lyssnare framstod det som klart att det ”förtryck” som nämndes i inledningen av SR-inslaget var nutida. Och på så vis formade sig det korta reportaget till en vanlig svensk litania av typen propaganda. Svensk skola förtrycker alltså skolbarnen i Tornedalen. Vem som helst kan förstå hur falskt detta budskap. Barnen vill helt enkelt inte tala ett språk som få andra inom nationen kan förstå. Engelska blir faktiskt ett bättre val, för att inte tala om svenska.

Någon invänder att jag rapporterar om en petitess. Mitt svar är att den av skattebetalarna finansierade radion och teven varje dag sänder ut en svärm av politiskt korrekta, men overkliga, budskap som följer vänsterns traditionella värderingar. Minoriteters språk är en sådan blindtarm, åtminstone avseende meänkieli, som är en kulturyttring av nytta eller nöje för ett litet fåtal. Naturligtvis ska man själv kunna välja sidospråk. Men det är kulturföreningen för meänkieli som ska sköta upplysning och propaganda om man så vill. Men att SR rapporterar om språkförtryck påminner om hur diktaturer propagerar för majoritetens språk, vilket är lika illa.

Kulturföreningar i norr får vara nöjda med att åtminstone 200 skolungdomar visar minsta intresse för meänkieli. Men den svenska vänstern släpper inte taget. Om alla minoriteter inom Sverige ges plats på olika plan och till höga kostnader kommer många att rösta vänster. Och ordet förtryck är det bästa för att sätta fart på vänsterns journalister och anhängare. Applåderar gör förstås de föreningar i Tornedalen som med offentliga bidrag driver språkfrågan. Varje svensk minoritet har sin ledning som försörjs av stat och kommun i och med att medlemmarna inte sällan är likgiltiga vad gäller egen betalning.

Torsten Sandström

I en angelägen och bra artikel berättar DN den 24/10 om EU:s oförmåga att hantera ett miljövänligt fiske i Östersjön. DN skriver att en anledning till fiskbristen är det storskaliga fisket där stora trålare går in i Östersjön och dammsuger havet på strömming, som sedan blir djurfoder. Tidningen noterar att omkring 95 procent av den svenska fångsten av sill och skarpsill tas upp av 20 industritrålare. Det är hårda fakta som varje miljömedveten människa måste reagera över.

Jag är inte teknikfiende, men en vän av levande miljö. Industrifiske för djurfoder tar över och svenska kunder ser snart inte en färsk fisk till rimligt pris i livsmedelsaffären. Runtom i världen pågår en kamp mellan kuststaters rätt att fiska på sina vatten. Ofta gäller det flera hundra stora kinesiska trålare som inkräktar och formligen dammsuger havet rent från fisk och skaldjur. EU tillåter de facto att samma sak sker i Östersjön, även om kvoten för sillfiske begränsats med 40%.

Enligt min mening ska Östersjön fiskas av mindre och kustnära fartyg, som landar fisk i Östersjöns hamnar för föda till människor! Varför bråkas det inte mer om detta? I stället genomför miljötalibaner olagliga aktier för att återställa våtmarker som dikats för flera hundra år sedan av idoga bönder (som strävat efter en knapp försörjning). I stället försöker Greta T olagligt stoppa införsel av nödvändiga drivmedel i Malmö och på andra platser. Förklaringen är FN:s stora propagandakampanj med målet att förklara att mänskligheten håller på att kokas bort. Detta trots att västerlandet jobbar hårt för övergång till el. Och även trots att bevisen för FN:s kampanj är delvis darriga. FN agerar uppenbart slugt i syfte att skaffa sig makt över Världens befolkning. I stendyr kostym och slips ser vid översteprästen själv, FN-chefen, varje dag predika att domedagen närmat sig ytterligare. Inte bara i Gaza utan över hela jordklotet.

Jag har givetvis inget mot elektrifieringen. Kärnkraft verkar vara den bästa storskaliga lösningen. Men det gäller ju att även – och förmodligen främst – verka för jord- och havsnära lösningar, mot utsläpp och rovfiske mm. I ställets jobbar tusentals svenska miljöbyråkrater mot invasiva arter, för fåniga och dyra projekt att rädda enskilda arter, för ett brett skydd för miljöer som inte alls är unika, för bevarande av gammelskogar i Norrland osv. Målet är föga praktiskt och kostar dessutom alltför stora pengar. Det är en typ av frälsningsrörelse som drabbat Sverige. En rörelse som terroriserar vanliga fastighetsägare.

Nej, ut med byråkraterna och in med praktiska jord- och havsnära lösningar. Det gäller fiske, gödsling, besprutning osv. Kontroll av fiske och handel med kemikalier är bättre än maktfullkomliga byråkrater från stat och kommun.

Torsten Sandström

Som bekant tillhör Sven-Erik Liedman DN:s stall av PK-predikanter. Den 25/10 publicerar han ytterligare några rallarsvingar mot den nya regeringen. Den tycks få skulden för allt elände i Sverige sedan år 1900. Rubriken lyder:

Så ser det skandalösa förräderiet mot de unga ut

I texten anfaller han som sagt regeringen, SD och Tidöavtalet. Men dessa aktörer kan knappast vara skyldiga till att unga män dödar varandra en massa i dagen Sverige. Men det påstår faktiskt Liedman, ty någon adress till socialdemokratin finns över huvud taget inte. Han skriver detta efter åtta år med S-makt!

I texten kritiserar han med rätta ett svensk förfall inom utbildningsområdet i stort, framför allt Göran Perssons kommunalisering av den svenska skolan samt en långvarig och erbarmlig kunskapsfientlig skolpolitik. Jag håller givetvis med Liedman om att den varit skandalös och ett svek mot de unga. Men han vägrar än en gång att se förklaringen. Det är ju vänsterns makt över Sverige som har skapat en skola som varit upptagen med jämlikhet och socialpolitik och därför har missat en inriktning mot kunskaper, krav, betyg etc. Okej att Reinfeldts regeringar fortsatt i samma hjulspår, men man har ändå signalerat kritik och idéer om reformer. Att förändringar i stort inte skett har att göra med att skolbyråkratin och landets pedagoger ständigt burit fram vänsterns slappa syn på utbildning. Typexemplet är Mp:s krav häromveckan om att slopa den lägsta betygsgraden F i syfte att lindra utanförskapet. Tala om intellektuell härdsmälta!

Liedman som så riktigt beskriver skolans kris har alltså skygglappar för orsaken till det svenska förräderiet. Som gammal kommunist vill – eller kan – han inte förstå den verkliga orsaken: vänsterpolitik. Det är beklämmande. Eller tragisk att ett långt liv med kommunismen som ideologi kan förvandla en persons tankar så fundamentalt. Hans slutkläm om regeringen neddragning av statsbidrag till folkbildningen missar också den politiska aspekten. Kan en problematisk skola i ena ändan räddas genom byråkraters flummiga jobb för folkbildning? Institutioner från fattig-sveriges dagar är knappast nyttiga år 2023, då miljard efter miljard månatligen slukas av en dysfunktionell skola och vänsterpolitiserade universitet/högskolor.

Det är hög tid att vakna Liedman! Ta av skygglapparna! Se det elände som vänstern är den främsta orsaken till!

Torsten Sandström

Den som följer svenska medier inser att snacket om grönt stål, alltså vätgastillverkat stål, befinner sig i en jättestor ekonomisk uppförsbacke. Forskare inom såväl teknik som ekonomi framträder på rad med budskapet att projekttet är såväl osäkert som ofantligt fyllt med stora ekonomiska risker. Att privata finansiärer vill satsa är deras sak. Men att staten och skattebetalarna ska ta så stora risker inom stålindustrin är något synnerligen allvarligt.

Problemet är att det rör sig om politik. Eller med andra ord om politiskt korrekta beslut som nationens miljötalibaner hyllar. Politiker saknar kompetens för affärer (och för bedömning av klimatet). Därför ska största försiktighet visas. Men för vänstern gäller det att styra samhället, dvs även affärsföretag om man får tillfälle. Och det får man genom att använda sig av skattebetalarnas surt förvärvade slantar på statens företag. Genom lagstiftning kan staten plöja ned hundratals miljarder i riskprojekt som många utländska affärsmän bara skakar på huvudet åt.

Någon kanske minns hur Maud Olofsson och Elisabet Thand Ringqvist tog omfattande risker med Vattenfalls pengar. Den misslyckade Nuonaffären kostade Sverige flera hundra miljarder. Och Olofsson blev på så vis antagligen Sveriges dittills dyraste minister. Hon gjorde affärer på politikens bas och inte på kritiska ekonomiska kalkyler.

Och vem är nu ordförande för LKAB som är statens bolag i satsningen på vätgasstål? Svaret är Göran Persson, en person med ett dystert politiskt register, åtminstone om man ska döma av kommunaliseringen av den svenska skolan. Nu kommer antagligen Göran Persson att ge LKAB en jättesmäll på många fler hundra miljarder än Maud Olofsson lyckades med beträffande Vattenfall.

Att cheferna på LKAB är villiga att ta chanser är en sak (de är för övrigt anställda genom en styrelse i vilken politiker tillåts övervintra). Men ingen kommer ihåg företagschefer som misslyckas. Nu motiverar de högsta cheferna i Dagens industri sina rop på mångmiljardsatsningar från det offentliga med ”att planeten håller på att brinna upp” respektive att det gäller ”vår överlevnad.” Handelskammaren i Norrbotten tillbakavisar också kritiken och säger att den bara ”spär på polariseringen” mellan norr och syd i nationen. Argumentationens osaklighet är påfallande. Utan nyanser sjunger man med i skräckens och risktagandets tonart. Det är inget annat är hybris, som projektet rätteligen borde kallas.

Avgörande för en statlig affärssatsning måste vara en hög procentuell chans för framgång. Är risken däremot stor ska andra aktörer sköta affärerna. I fallet med vätgasstål är inte bara satsat kapital med i kalkylen. Det gäller också sysselsättningen av anställda uppe i Norrland, tillgången på el för andra viktiga samhällsbehov samt Norrlandskommunernas satsning på bostäder, vård, skolor och service. Göran Persson och hans politikerkompisar i LKAB fantiserar och spelar med rekordhöga insatser och risker i rekordklass.

Vi ser alltså hur flummiga politiska visioner än en gång riskerar att skada Sverige. Skomakare ska hålla sig till sin läst brukar det heta. Större sanning har idag tesen att politiker inte alls ska syssla med affärer. Sovjetunionens sammanbrott är skolboksexemplet på att planekonomi inte fungerar. Urvalet av politiker baseras nämligen inte på deras kompetens, utan på deras förmåga att drömma och snacka. Det är en dålig grund för den som ska göra affärer. Det tycks som om Göran Persson kommer att bevisa denna tes.

Torsten Sandström

Sydsvenskans Olle Lönneus är mediernas Ole Dolyckan. Vad sägs om den rubrik som följer med anledning av morden på två fotbollssupporters i Bryssel? Rubriken saknar förmodligen det väsentligaste. Kolla själv:

En gul svensk fotbollströja kan göra dig till måltavla för terror

Nämligen vem eller vilka som kan tänkas attackera svensks fotbollsfans i blågula tröjor. Det som saknas är ordet ”muslimsk” framför terror.

Är detta en slump eller finns en tanke? Mitt svar är att det är planerat. Tidningen vill inste stöta sig med islamska grupper och deras vänsterallierade i Malmö. Där har båda grupperna ett strak fäste via S-partiet.

Det som sker är att bidragaren av statligt presstöd, Sydsvenskan, bidrar till att urskulda Malmö kommuns passiva ledning, som också lever på statsbidrag, genom att inte tala om muslimsk terror. Vi ser hur eländet hopas i lager på lager i vårt land.

Samtidigt ser vi hur journalisternas propagandan blir alltmer raffinerad och på sätt och vis diskret. Genom att utelämna det centrala ordet i en rubrik. i Nordkorea skriks budskapet ut. I Sverige sker det i smyg. Men illa är det i båda fallen.

Torsten Sandström

Som bekant har fackförbundet Metall inlett en strejk mot ett antal svenska verkstäder för service av Teslabilar. Hela mediesverige står nu på tårna. Fotograferna bevakar verkstaden och det tält som Metall rest i sin kamp mot det svenska utsugarföretag som servar elbilar från Tesla, ett fortskaffningsmedel som många drömmer om äga. Att Elon Musk är en skurk har förstås länge berättats för svenska folket. Nu bekräftas det genom att han även vågar att anfalla den heliga svenska modellen.

Just anfallet på ”den svenska modellen” är ledmotivet. Det är som att lyfta Bibeln mot Musk. Det är fräckt att Tesla bara vågar ifrågasätta denna socialdemokratiska dogm. Denna trossats påstås nu vara hotad av några mellanstora teslaverkstäder i landet. Dvs företag som inte tycker sig ha någon nytta av ett kollektivavtal med Metall.

Enbart själva den mediala dramaturgin är alltså intressant. Alltså en helig dogm mot boven Musk. Men medierna berättar knappast om verkligheten på de moderna verkstäderna. Hur många anställda vill vara med i facket? Ett fåtal tycks det. Varför är de flesta oorganiserade? Medierna talar om hot. Är de anställda underbetalda? Man skriver inget om anställningsvillkoren på verkstaden. Mycket talar därför för att de anställda betalas minst lika bra som Metalls kollektivavtal föreskriver för hela det svenska riket. Sannolikt har de anställda hos Tesla även rätt till sedvanliga försäkringar.

Den som tänker efter en stund – och försöker att bortse från Socialdemokraternas dogm som numera alla medier och större delen av Riksdagens ledamöter värnar om – inser snart att strejken egentligen inte gäller svenska arbetares löner utan svenska politiska principer. Tesen är att i Sverige ska centrala rikstäckande kollektivavtal reglera lönearbete, punkt slut. I svensk lagstiftning upphöjs nämligen detta till gällande ideal. Ty på denna tes baseras hela den svenska arbetsrätten. Och denna lagstiftning har det heliga socialdemokratiska arbetarpartiet slagit fast. Därigenom ges detta parti möjlighet att skaffa sysselsättning åt tusentals fackliga förtroendemän (och kvinnor), märk väl på företagens bekostnad. I sin tur kommer dessa många lojala förtroendemän att bidra till S-partiets framgångar i svenska allmänna val. Knepet är alltså en statlig lagstiftning som ytterst ska befästa socialdemokratins makt över landet.

Nu över till det centrala. Vilken nytta har arbetarna på Teslas svenska verkstäder av denna listiga juridiska metod? Vi vet att amerikanska bilarbetares löner är avsevärt bättre än svenska motsvarigheter. Tesla kan alltså betala! Vidare sägs det att de anställda på Teslas verkstäder i Sverige redan har bonusar som överstiger villkoren i Metalls kollektivavtal. Så vad talar egentligen för att Tesla försöker underbetala sina svenska arbetare.

Det vi ser är de facto en politisk procedur från Metall och socialdemokratin som avser att befästa en principfråga som faktiskt ytterst tycks gälla Metallbossarnas egen framtid och S-partiets makt över nationen. Denna slutsats passar förstås inte massmedierna alls. Därför berättas det tårögt om hotet mot den heliga svenska modellen. Det rapporteras även bristfälligt om de svenska industriarbetarnas löner. De är nämligen inget att skryta med internationellt sett.

Vid den svenska fackföreningsrörelsens tillkomst omkring år 1900 var verkligheten förstås annorlunda och dyster. Motsättningarna var stora och arbetsklimatet synnerligen bistert. Då behövdes sannerligen fackliga organisationer! Och ledarna var många gånger lokala hjältar med osäker och dålig lön. Företagen, staten och domstolarna bekämpade nämligen ofta facklig organisering.

Min centrala tes är följande. Finns det något som talar för att denna arbetsfientliga ideologi idag skulle återkomma till vårt land, dvs drygt 100 år senare? Skulle svenska arbetsgivare drastiskt sänka de anställdas löner och vägra att göra avsättningar till de försäkringar som med tiden vuxit fram? Några enstaka företagare skulle kanske försöka. Men efter 100 år är den stora skillnaden att Sverige är ett helt annat land ideologiskt sett, en nation som liknar flertalet av västvärldens industrinationer. En tyst lag föreskriver därför att bra jobbare förutsätter en marknadsmässig betalning. Lönekampen har således blivit mindre påfallande och fackföreningar också mindre efterfrågade relativt sett. Svenska arbetsgivare inom industrin vet att de i huvudsak måste anpassa sig till lönerna på en större marknad.

Det sista sagda är pudelns kärna. Idag har centrala kollektivavtal främst betydelse för Metalls kontroll över sin medlemmar på arbetsmarknaden. I många nationer har industriarbetare avsevärt bättre betalt än i vårt land. Det intressanta är att Metall inte längre utnyttjar möjligheten att pressa fram höga löner för sina skickligaste medlemmar. I stället driver Metall en politik som medför att liknande lön ska ges för tämligen okvalificerad arbetskraft. Därför är svenska låglöner relativt höga. Allmänt sett är Sverige faktiskt det land inom OECD som har minst skillnad mellan låga och höga löner.

Detta har förstås blivit en allvarlig tröskel mot att få in oskolade i industrin, i och med att svenska företag måste betala högre låglön än vad som är konkurrenskraftigt på en internationell marknad. Utomlands löses detta problem genom lagstiftning om minimilöner, som ger arbetsgivaren en friare möjlighet att betala till den lägre nivå som lagen anger. Tänk om vi haft minimilöner även i vårt land! Det hade förstås spräckt Metalls politiska ambition att ge sina medlemmar mittenlöner. Skickliga svenska industriarbetare hade säkert fått bättre betalt om inte den svenska modellen funnits. Sådana topplöner förefaller för övrigt vara själva idén med en fackförening. Men Metalls ambition är att sluta avtal för en hel bransch (vilket är stommen i den svenska modellen) varför lönesättningen påminner om mellanmjölk.

Metall är alltså idag – liksom förr – en politisk aktör i samverkan med S-partiet. De anser inte att företagens behov – och industriarbetarnas intressen – ska främjas utan i stället hyllas den jämlikhetsideologi som socialdemokratin driver inom i stort sett varje sfär av det svenska samhället. Tesen är som bekant: alla ska med i båten. För S-partiet är konkurrens och höga löner något som man helst inte vill se eller åtminstone inte så gärna tala om. Det är låglönesatsningar som gäller oavsett att många skickliga arbetare inom industrin borde kunna betalas påtagligt högre. Genom lägre lön främjas svensk export, menar man, något som gör att näringslivet ser med blida ögon på den svenska modellen, även om man klagar över att ingångslönerna är för höga och att inte låg lönesättning tillåts för dem som är okvalificerade.

Min slutsats är att kvalificerade svenska industriarbetare förmodligen inte är vinnare på den svenska modellen. Segrare är vänsterns politiker och de arbetare som kan få jobb via satsning på de mellanlöner som ständigt står i fokus. Givna förlorare är de invandrare som arbetsgivarna inte ens tycker det är värt att anställa på grund av att saknar kompetens att få anställning till marknadsmässig låglön.

Jag menar därför att dagens svenska tillstånd delvis påminner om det gamla skråsamhällets. Nu är det Metall (och andra förbund) som genom sina ledare går med på löner på internationell låg nivå. Man önskar nämligen bestämma över den svenska industrin. Så vill socialdemokratin ha det. Följden blir inga topplöner och arbetslöshet för dem som inte ens får jobb. Det blir på så vis relativt få strejker och förhållandevis hyfsade löner för arbetare utan särskild utbildning och erfarenhet. Men bland förlorarna ser vi de skickligaste industriarbetarna om man jämför med utlandet.

Låt oss nu tvärtom se på vinnarna. Två viktiga och för den svenska nationen skadliga segrare kan direkt utpekas. Inom fackföreningsrörelsen vinner fackförbundet Metall, som med näbbar och klor försöker värna sin förlegade svenska modell. Dvs en lösning som numera egentligen är kontraproduktiv för en stor grupp av de skickligaste medlemmarna. Men Metalls bossar har en hel del att vinna på modellen, utan att jag närmare behöver gå in på chefernas lönevillkor.

Inom politiken är vinnaren den socialdemokrati som (tillsammans med LO) sedan länge lyckats lansera en modell för lönebildning som främst främjar jämlikhet (dvs stegrade låglöner). Dessutom har det socialdemokratiska partiet genom en ”svensk modell” lyckats att maximalt bevara att den politiska makten över Sverige stannar i partiets händer. En modell som till och med S-partiets politiska motståndare, Moderaterna, tyvärr bugar inför.

Någon kanske säger att jag sprider desinformation och en bild av konspiration. Dessutom att jag inte hyllar arbetsfreden. Men lönestatistiken och motviljan mot statlig reglering av minimilöner (i stil med utlandet) talar sitt tydliga språk. De topplöner som arbetsgivarna idag slipper betala uppväger mer än väl kostnaderna för jämlikhet i lönemitten. Därför har många företag svårt att rekrytera industriarbetare av toppklass och även stora problem med att anställa okvalificerad arbetskraft till låg lön på golvet. Det sammanlagt dämpade svenska löneläget gör att företagen ändå kan konkurrera på världsmarknaden med hyfsade vinster som följd.

Min poäng med denna text är att den svenska modellen har många förlorare som man talar tyst om. De med högsta och lägsta kvalifikationer förlorar mest. Det vill socialdemokratin inte tala om. Därför används ”den svenska modellen” som ett politiskt slagträ mot frifräsande verkstäder hos amerikanska Tesla. Detta trots att dessa företag minsann inte tycks betala några svältlöner till sina anställda. Det vi ser är ännu ett exempel på en S-märkt modell att styra Sverige. Men att använda lagen för ett partis egna intresse av att gynna Metall är inte förenligt med normala demokratiska principer.

Dessutom ser vi en förlegad modell som innebär att individen ska stå tillbaka för kollektivet. Det skaver i nutidens liberala epok av identitetspolitik.

Torsten Sandström

DN:s krönikör Hanna Hellqvist behöver bara skriva om sitt eget privata och simpla liv för att få plats i tidningens spalter. Det förefaller vara en typ av nutida ”gräv där du står”. Men den billigaste varianten. Den 17/10 berättar hon om att en kille på 10-11 år försökt tränga sig före henne i en kioskö. Där skulle Hellqvist i all hast köpa en yoghurt inför ett nära förestående redaktionsmöte på Radiohuset (!).

Händelsen och hennes ilska fyller alltså den dagens krönika. Någon mer vardaglig händelse kan man knappast tänka sig i det offentliga vimlet. Men hon blir sannerligen ilsken på barnet och skriver att smockan hängt i luften.

Sedan inser hon uppenbarligen att texten ser illa ut. Därför blir rubriken ”Artighet mellan främlingar gör livet lite lättare att leva”. Och hon avslutar med harang på harang om hur mycket hon uppskattar artighet. Hon skriver till och med om sina tårar.

Min undran är av följande två slag. Vem sjutton vill läsa sådant dravel om en obehärskad tant som inte kan ta ett steg tillbaka för en påflugen tioåring? Är målgruppen personer som är lika töntiga och gärna vi sett att en ”upphöjd” krönikör är likadan? Hon och kollegan Alex Schulman försörjer sig bra på att skriva om egna tårar (han måste senast stanna bilen och gråta över en beatleslåt!). Återkommande ord om gråt ger läsarna en känsla av ärlighet och vardaglighet. Det tycks med andra ord som om folk vill läsa om sina egna livsproblem och inte om intressanta samhällsskeenden.

Dessutom frågar jag mig vad Hellqvist har på en redaktion i Radiohuset att göra. I krönikan beskrivs det som rutinbesök. Är det verkligen skattebetalarna sak att finansiera en person som knappast någon gång tycks uttrycka en väl genomtänkt eller analytisk tanke. Utan mest flum och flams. Uppenbarligen är det sådan som SR och SVT gillar att odla i sitt omfattande skafferi av kändisar. Detta förråd tvingas du och jag betala överskattsedeln.

Att SR:s framtid måste vara utmätt blir min förhoppningsfulla slutsats. Låt public service gå i graven så att Hellqvist tvingas försörja sig genom Bonniers medier… Med nya tårar går det att försörja sig i mediesamhället – hur eländigt det än kan tyckas.

Torsten Sandström

EU har i grova tal en tredjedel fler medborgare än USA (440 miljoner jämfört med 330). Av ålder och genom näringslivets effektivitet är ändå USA storebror. Och vad gäller tillväxt sackar EU påtagligt efter sin vän på andra sidan Atlanten.

Detta är ett problem som EU:s ledning och framför allt medlemsstaternas regeringar kritiskt borde reflektera över. Man tänker på´t förstås. Men knappast självkritiskt. Den vanliga reflexen från Bryssel har blivit: fler medlemstater och mer överstatlighet. Jag har däremot i olika bloggar pläderat för en decentralisering av EU, som borde låta medlemsstaterna, nationernas medborgare och inte minst företagen få större inflytande. Jag menar att EU:s federalism medför en hämsko på kreativitet och konkurrens inom Europa. I USA är det i grunden delstaterna som har makten att lagstifta i de många ämnen som konstitutionen inte reglerar. Näringslivet i USA är således avsevärt friare, något som förklarar de amerikanska ekonomiska framgångarna visavi EU.

A propå nutidens gigantiska digitala utveckling lyfter The Economist häromveckan (23/9) den centrala fråga som jag vill kalla ”bilen och släpvagnen”. Som bekant är det de amerikanska datagiganterna som driver utvecklingen nu med AI i fronten. EU:s roll har blivit att försöka reglera det monster som EU talar om i sina drastiska utrop. Tekniken och affärerna hanteras från bilen (USA) medan släpvagnen (EU) lagstiftar så ögonen blöder. Efter det fasansfulla regelverket GDPR har byråkraterna i Bryssel en duo nya.

Det är inte så att jag menar att lagstiftning är onödig. Men det är bra om den ledande nationen på det digitala området ges ett betydande inflytande över regleringen så att juristerna i Europa inte bestämmer takten samt marknadens och medborgarnas frihet. I och för sig verkar det federala USA vara saktfärdigt. Det är inte bra, men förklaringen är förstås det kraftiga och fria drivet i det amerikanska affärslivet. Följden har blivit att juristerna i Bryssel tillåts bygga labyrinter med regler. Är det något som en byråkrati missbrukar så är det lagstiftning.

Därför menar jag att alla som – liksom jag – vill se en effektiv europeisk handelssamverkan måste enas om att EU:s federala inriktning ska brytas. Unionen är ineffektiv och blir än värre med nya medlemmar och mer överstatlighet. Enligt min mening andas statsminister Kristersson våndor över EU:s framtid om man läser hans uttalanden mellan raderna. Han tycks våndas över Sveriges roll som lekboll då Europas stormakter gör upp. Enligt min mening borde därför Sverige ta ledningen för en rörelse som vill banta unionen till en handelssamverkan som är på hugget. Frankrike och Tyskland har förvandlat EEC till den släpvagn i EU-skepnad jag nyss talat om. I stället för ett friare och effektivare näringsliv i vår världsdel ser vi djungler av nya regler för en union som redan förefaller vara på bristningsgränsen. EU har blivit en tummelplats för politiker och jurister. Likheten med 400-talets Rom är lockande och pekar inte på någon lysande framtid. Den centrala kraften måste träda tillbaka och låta Europas nationer och företag konkurrera i en handelssamverkan av tidigare EEC-snitt.

När jag skriver detta är val till det som kallas Europaparlamentet stundande. Denna institution är enligt min mening själva sinnebilden av en central kravmaskin som befolkats med politiker som drar åt många olika håll. Här bråkar personer som knappast vet något om hur ett effektivt näringsliv (industri, jordbruk, handel och transporter) ska bedrivas. Däremot excellerar parlamentarikerna i lagreformer av alla de slag – kraven på rättigheter formligen väller ut från parlamentets två (2!) palats. På så vis ger parlamentet ett synnerligen trist – men klargörande – ansikte åt EU:s övergripande problem. Svårigheterna hopas. Beredskapen till handling tycks kunna sammanfattas i orden: mer av samma sak. I USA gäller däremot business as usual – förvisso frånsett hot från Trump och demokrater som inte inser behovet av en yngre och klokare ledare.

Torsten Sandström

Under drygt 500 år, mellan cirka 750 och 1250, utspelades en period som brukar kallas islams guldålder. Vetenskapen frodades utifrån Persien och Irak. Forskare i naturvetenskaper och filosofi gjorde lysande insatser. Även juridiken gjorde framsteg. En kultur som i några avseenden överglänste den grekiska antikens växte fram från Mellanöstern till Spanien på södra sidan av Medelhavet.

Detta var innan mer råa och hänsynslösa ledare tog makten i Mellanöstern i form av exv mongoler och ottomaner. Ökad plats gavs då för olika grupper av dogmatiska muslimer. Forskning ansågs som vidskepelse. Koranen blev allomfattande och lagbok, varför juridiken förstås hamnade i vanrykte.

Jag skriver detta då jag tänker på vad som idag sker i den region som förr ansågs bärare av en gyllene kultur. Vi ser idag islamska ledare som uppmanar till folkmord och som hetsar unga män till terrordåd för att bli lyckliga i paradiset. Präster och militärer som förtrycker sina egna folk och lämnar dem i fattigdom och utan kunskaper om vetenskap. Vi ser också en turkisk president som slutit ett avtal med Sverige rörande militärt samarbete i NATO, men som gång efter annan ändrar villkoren för avtalet. Det är sannerligen en beklämmande kultur vi ser omgivande Israel.

Den givna slutsatsen är att fanatisk tillämpning av religiösa tankar är fientlig för mänskligheten. Vi har tidigare sett hur katolska kyrkan jagat och bränt oliktänkande. Och även svenska präster med lutheransk tro har senare sett till att få kvinnor på bålet för häxeri. Religionens civiliserande effekt bör alltså ifrågasättas.

Det är klart att människor kan ha nytta av religiösa tankar. Men idéer om högre makter kan som nyss nämnts vara farliga. Särskilt då de får reaktionärt dogmatiska uttryck och predikas av fanatiska präster. Förvisso har staten Israel sina ortodoxa troende, som ibland får allvarligt störande verkningar för nationen och dess grannar. Men de är ändå fredliga relativt sett (fanatiska judar vill inte ens göra militärtjänst!). Däremot är palestinierna kraftigt under islams ok. Den religiösa krigshjälten är på mångas läppar. Och shiamuslimerna inom Hamas är dödens apostlar som vettlöst terroriserar och dödar människor av annan tro – allt med stöd från ayatollornas Iran.

Vi befinner oss därför nu i islams avgrundstid. Samtidig som många i västerlandet – av rädsla för terror – hukar och inte vågar säga ifrån. På Sveriges gator och torg syns palestinier och hamasvänner demonstrera. Medan Israel och USA för kampen mot i den islamska terrorn.

Enligt min mening måste förnuftiga människor sluta sig samman så att Ghasa i framtiden kommer att förvaltas av ett ledarskap som saknar religiös bindning. Ett helt nytt kompetent och fredligt ledarskap måste ta itu med palestiniernas verkliga problem, dvs ekonomi, utbildning och vård. Prio nummer ett är därför att lyfta islams ok och eliminera Hamas. Först då kan palestinierna slippa dras djupare ned i shiamuslimernas träsk. Först då bör ekonomisk bistånd ges till palestinierna. Först då kan de och Israel ges möjlighet till fred.

Torsten Sandström

Sara Sommerfeld skriver i SvD 29/10 en mångordig text på temat: hon träffade bara hopplösa män – tills hon insåg vad problemet var.

Att män är problematiska är förstås den vanliga feministiska inkörsporten. Tänk om en man skrivit en liknande rubrik! Vilket liv det skulle bli i svenska medier. Men via statsfeminismen som sossarna odlat fram är dörrarna öppna. Bara detta påhopp i könsdebatten kan få mig att må illa. Sanningen är förmodligen att frekvensen hopplösa män är lika stor som hopplösa kvinnor.

Nu över till vad som var Sommerfelds problem enligt henne själv (hon är som nämnts inget sanningsvittne). Sommerfelds lösning är uppenbarligen yoga. Men enligt min mening behöver man inte ta till sådan verklighetsflykt av utländsk modell. Navelskådning och mumlande av mantran är ingen väg till vishet, även om många österländska siare påstår detta. Det räcker med att sätta sig ned och läsa, fundera och tillsammans med andra snacka om livet. Alltså att kritiskt analysera sig själv och sitt liv. Det är just bristen på sådan självkritik som tycks ha varit Sommerfelds problem.

Sommerfelds brist är alltså i klarspråk henne själv och hennes ytliga bild av livet och på samvaron med män. Men det skriver hon förstås inte. Hon tar till ett svepskäl: yoga. Mellan raderna framskymtar ändå det reella problemet. Hon har festat och tumlat om med män som hon inte valt med omsorg. Man behöver inte ta till yoga för att bryta en sådan livsstil. Sommerfeld flyr alltså från sin förra ogenomtänkta livsstil till en av indisk spiritism inspirerad ny drömvärld. Såvitt jag förstår innebär detta ingen egentlig frigörelse. Det är enbart en växling mellan två liv som båda är bortom en genomtänkt reflexion.

Det är typiskt för dagens mediesamhälle att en sådan text som Sommerfelds över huvud taget publiceras. En halvkänd skådis bekänner sina svårigheter och föreskriver en hippy-lösning, dvs yoga. Ett idealt scenario för dagens vänsterjournalister. I stället för sakliga analyser med kritisk distans lanseras opium för ett folk som redan förvirrats av det ständiga åsiktsbombardemanget från mediehusen. De medier som förr fungerande som en tredje statsmakt – med kritik av politikernas framfart – har nu blivit en medial cirkus, där mediernas eget liv står i centrum och allehanda flumbudskap förs fram.

Texten är alltså tidstypisk: identitetspolitik in extremo.

Torsten Sandström

Wikimedia

Sydsvenska meddelar idag följande nyhet:

Sagostunden ”Drag story hour Sweden” och dess skapare, dragshowartisterna Lady Busty och Miss Shameless från Malmö, får Greta Renborgs pris för 2023.

Jag tycker att kultur ska belönas efter sitt innehåll och kvalitet. Det gäller skönhet och kreativitet. Inte efter aktörernas identiteter, personliga val eller politiska preferenser vad gäller framträdande. Sagor kan läsas av vem som helst. Personens könsinriktning är såvitt jag förstår ovidkommande. Om den ställs framför sagans budskap eller idé rör det sig om propaganda.

Men svenska medier eller offentliga myndigheter tar kvaliteten med en klackspark och väljer i stället att belöna politiskt korrekta aktörer. Uppenbarligen menar man att Lady Busty och Miss Shameless uppfyller gällande politiska krav för sagostunder. Det gäller att förmå små barn – som inte vet något om sex – att att förstå minoriteternas val av sexuella läggning. Att ett mindre antal medborgare väljer ett annat sexliv än majoriteten är givetvis en rättighet som måste skyddas. Men därför behöver den inte blåsas upp och fastställas som biologins vardag. Det rör sig ändå om ett udda val av sexliv – förvisso vackert på sitt sätt – men ändå en undantagsform i samhället. Hbtq är något som måste värnas, men därför inte prackas på små barn som inte förstår vad det rör sig om. Jag har inte svårt att omfamna en hbtq-are, men vill inte utsättas för vänsterns vanliga medvetna prioritering av fåtalets syn på livet. Hänsynsfullhet köper jag, men inte att vi alla ska promenera med exakt samma offentliga värderingar.

Jag menar således att den offentliga kulturens pk- aktivister sysslar med politisk propaganda. Därför ger man Bystiga damen och Fröken skamlös 25.000 kronor i pris. Med tanke på kvinnornas artistnamn går de sannolikt fria från sexköpslagen. Men ändå är det en spekulation i sexuell dubbelmoral vi utsätts för.

I fokus för den dubbla moralen står kriminaliseringen av den som köper sex, medan säljaren (normalt en kvinna) betraktas som ett oskyldigt offer. I min värld gäller antingen fri sexhandel eller kriminalisering av såväl köpare som säljare. Svensk folket måste vända sig mot vänsterns syn på sex i samhället!

Torsten Sandström

Bonniers tidning DN är som bekant landets största på morgonen (mätt i upplaga). Trots en tilltagande reklamnedgång tycks DN klara sig bra ekonomiskt. Mediesamhällets driv gynnar Bonniers koncern där DN fungerar som marknadsförare av allehanda spektakel. Tidningen är alltså inte frisk.

Anpassningen till den nya tidens läsare har brutalt förändrat DN:s innehåll. Jag vet, ty har varit prenumerant till och från sedan slutet av 1960-talet. Då var tidningen faktajournalistikens svenska flaggskepp. Varje dag många goda kritiska analyser. Visst fanns det en och annan journalist som skrev kåserier, men de presenterades inte på första sidan som stjärnor (vilket de inte heller var). Nu kan det kritiska och analytiska antalet skribenter i DN räknas på en handens fingrar.

Däremot har vänsterns åsiktsjournalister kraftigt brett ut sig. Dessvärre många gånger på nyhetssidorna där de driver sossepolitik. Den pragmatiska L-ledaren Pehrsson får mer stryk än instämmande ord. Däremot hyllas Magdalena Andersson, såväl för att hon har rätt kön som lagom ljumma vänsteråsikter. Ett exempel på propagandister är DN:s Amanda Sokolnicki.

Den mest tydliga expansionen av åsiktsjournalistiken syns inom en svällande ram krönikörer. En god krönika kan förvisso vara rejält underbyggd med fakta. Men det är inte det visser på DN. Här finns ingen hejd på hur egotrippade spalterna kan vara, oavsett om det drar åt samhälle, kultur, sport, nöjen osv.

Ledande navelskådare är utan tvekan Hanna Hellqvist, tätt följd av Alex Schulman. Endast undantagsvis förmår de betrakta världen utanför sina egna familjer – samhället framstår mer som en parantes som vagt skymtar fram bakom huvudpersonen: den uppburna krönikören som ställer ut sitt ego på första sidan av tidningen med fet rubriker, ofta i rött (kanske som en form av positionsangivelse).

Den 19/9 slår Hanna Hellqvist till med följande drapa i rubriken på första sidan:

Min relation med min mamma är en av de viktigaste i mitt liv och

därför nöjer jag mig aldrig

Denna rubrik måste vara den hittills mest navelskådande som DN sett och det säger en hel del. Ord (pronomen) med koppling Hellqvist utgör som synes omkring halva textmassan (se min kursivering). Och budskapet måste sägas vara det mins upphetsande som skådats. Mödrar är väl nästan alltid centralfigurer. Och vad Hellqvist inte nöjer sig med är så oklart att hon fått underkänt i en skoluppsats.

Det är uppenbart att DN vill ha dessa egotrippade utrop. Tidningen vill presentera nonsens. Hellqvist representerar nämligen ett slags slumpvis utvald läsare från gatan som snackar på ett vis som vem som helst. Detta är så fjärran från DN:s ursprungliga kvalitetslinje som man kan komma. Det är rena spekulationen i populism. Ett känt ansikte som åbäkar sig. Den nya tidens läsare förväntas känna samhörighet i den båt som alla förväntas ta plats i, för att använda S-märkt språk. Jag får extremt dåliga vibbar av den smaklöshet som DN erbjuder läsekretsen. Själva namnet DAGENS NYHETER är också numera inflaterat. Det mesta textmaterialet är inte allas dagsaktuellt, utan bär karaktären av vecko- eller månadstidning. Så dagens nonsens vore en mer korrekt benämning – med tillägget beroende socialdemokratisk.

Torsten Sandström

Tidvis har jag tagit del av Micael Dahlens eskapader i svenska medier. Jag tänker på den person från Handelshögskolan i Stockholm som nyligen blivit professor i lycka och välmående. Min spontana bild – via fotografier och mediala uttalanden – har varit: ännu en hippie-entreprenör som marknadsför sin egen person. Jag är säker på att min uppfattning är något fördomsfull. Inom forskningen har han sannolikt gjort betydande resultat. Det är bara så att min bild av hur en forskare bör agera avviker helt från Dahlens personligen ambition. Tankar och ord bör, som jag ser det, stå i centrum och inte personliga attribut och löst snack. Att han nu satsat på forskning om lycka bekräftar på så vis min spontana uppfattning.

Enligt min mening kan nämligen forskning svårligen bedrivas om lycka. Själva begreppen lycka eller välmående rör känslor som i grunden är så subjektiva att de inte kan hanteras vetenskapligt. Därmed inte sagt att orden är meningslösa eller ointressanta. Alla vill förmodligen bli gladare och lyckligare. Det är normalt bra för personen ifråga och i allmänhet även för omgivningen. Vidare agerar den som är välmående normalt så som många företag älskar, dvs konsumerar, vilket förstås förklarar Handelshögskolans intresse. Och konsumtion kan i flera avseenden (inte alla!) vara samhällsnyttig.

Alltså menar jag att det inte är möjligt att med vetenskapliga anspråk bestämma vad det är som gör en person lycklig – oavsett om det rör sig om en individ eller personer inom en viss grupp. Bara att mäta lycka är omöjligt. Tänk efter. Inte går det att genom frågor till X att avgöra om dennes svar är korrekt eller en flykt från verkligheten. Dessutom har personer som X och Y förmodligen olika definitioner av lycka. Frågor till en konsument belyser detta problem. En spelmissbrukares ord kan svårligen tas för sanna. Konsumtionen är bara en indikation på vad X gör för tillfället. X´ motivbild förblir högst oklar.

I grunden visar Dahlens och Handelshögskolans lyckoprojekt på den samhällsvetenskapliga forskningens problem och gränser. Det är nämligen svårt att analysera vad som sker i ett samhälle eller vad som gör att en människa tycker eller agerar på visst sätt (för att nu inte tala om flera individer!). Märk att jag redan förkastat metoden att samla information visa frågor och svar (enkäter). Denna väg är en ytterst ytlig och osäker väg att samla kunskap. Alla känner till talesättet ”som man frågar får man svar”. Och den som är lycklig eller missnöjd just då svar avges fyller alltså bara enkäten med subjektiva och plötsliga reaktioner.

Det som förvånar mig är att Dahlen har en bakgrund som ekonom (fördomsfullt nog trodde jag först att han var psykolog). Visserligen sysslar ekonomer med mänskliga val och beslut som är mätbara i pengar. Och ting som kronor eller euros kan därför hanteras med relativ säkerhet där de syns på papper eller i digitala register. Alltså med samma vetenskapliga anspråk som historiker analyserar samhällsbeslut eller jurister studerar lagar och andra rättskällors tillämning. Men ingen av de discipliner som nämnts kan med anspråk på vetenskaplighet bestämma varför människorna bakom samhällets mångskiftande beslut agerat som de gjort.

Steget över till varför en person handlat som han eller hon faktiskt gjort är med andra ord ett kliv ut i en sfär som är omöjlig att bearbeta strikt vetenskapligt. Ännu så länge saknas som bekant verktyg för att direkt och tryggt avläsa vad som händer i en människas hjärna och varför det sker. Tolkningen av miljoner av kemiska och elektriska impulser i hjärnan är idag inte möjlig. Detta är samhällsvetenskapens ständiga dilemma eller handikapp. Men det går att minimera samhällsforskningen svårigheter. Och det gör historiker och jurister genom att inrikta sig på skrivna ord och enbart uttala sig om dessa. Men sådan tolkning är alls inte enkel.

Men den som forskar om vad lycka är ställs däremot inför oöverstigliga svårigheter. Ändå sysslar forskare inom vissa samhällsvetenskaper ständigt med försök att uttala sig, trots att de enbart sysslar med mer eller mindre lösa spekulationer. Man vill med andra ord bygga förklarande teorier om mänskligt handlade på individens eller samhällets plan (psykologi resp sociologi). Förvisso kan resultaten bli intressanta, men det rör sig ändå enbart om försök till underbyggda förmodanden, något som oklart – men högtidligt – brukar betecknas som teorier, sociala mönster, strukturer eller liknande.

Dagens mediesamhälle översvämmas av rapporter av detta slag. Ofta med tydliga anspråk på att vara vetenskapliga. En stor del av dagspolitiken i vårt land baseras på ”forskning”. Tyvärr har inte ens ”forskarna” ifråga själva, många gånger, en kritisk distans till sin rapportering. Och hur ska man då kunna begära att politiker och journalister ska veta att de ställs inför spekulationer i vetenskaplig förklädnad. Alltså blir titlar som doktor, docent eller professor intressanta i samhällsdebatten för eller mot ett visst beslut. Och en uppsjö av olika samhälls”forskare” tillåts på så vis legitimera de mest egendomliga beslut.

Kanske är det sådana spekulationer som Dahlen kommer att syssla med. Vad vet jag? Men begreppen lycka och välbefinnande är ändå så hala att det måste bli fråga om hantering av så många bollar på en gång att resultatet enbart blir rena gissningar. Det tror jag både Dahlen och Handelshögskolan vet. Men deras drivkraft att som entreprenörer skära lycka och guld med täljkniv är ändå så stor att de struntar i vetenskapsteorins grunder. Detta är i och för sig ett handlingssätt i tiden – blygsamhet och försiktighet är som bekant inte mediesamhällets kännetecken. Som ekonomer vill de alltså söka välmående. Det är enligt min mening olyckligt. Vad nu detta ord innebär.

Torsten Sandström

Efter en stund framför svenska, amerikanska och arabiska nyhetskanaler igår kväll slås jag av att alla ser den palestinska befolkningen i Gaza som oskyldig för det som sker och därför inte kan hållas ansvarig för att Israel oerhört hårt strider mot Hamas, som inlett konflikten med sina groteska terrordåd.

Jag förstår att barn i Gaza inte kan hållas ansvariga och därför blir oskyldiga offer för Israels motattack. Det är en tragisk sanning. Men att vuxna palestinier inte vet vad Hamas sysslat med under årtionden i och under Gazas byggnader är rena lögnen. Naturligtvis vill den vanliga palestiniern inte erkänna sin kunskap om Hamas, men han eller hon vet faktiskt vad Hamas gör och hurrar över organisationens blodiga illdåd.

Därför blir politikernas och mediernas rop om eld upphör nu så falska. Hamas är idag illa ansatt och har allt att vinna på vapenstillestånd, så att terroristerna kan omgrupperas längre söderut på Gazaremsan. Min korta analys av ansvarsförhållandena slutar i att Israel har rätt till att utplåna sin motståndare som inte sträcker sina vapen. En motståndare som bryter mot folkrätten genom att bygga sina bunkrar på sjukhus! Helst ska förstås Hamas ledare tas till fånga för att inför domstol svara för sina illdåd. Men så länge som Hamas strider måste även den vuxna civilbefolkningen tyvärr bära ansvar för den död och förödelse de själva åstadkommit genom att i krig efter krig stödja Hamas. Att palestinska barn dör är som sagt den djupaste tragik. Men inte heller de ska kunna utnyttjas som sköldar av hänsynslösa terrorister.

Min läsare invänder kanske att även civila israeler måste veta att deras stat – efter FN:s beslut om att erkänna den – måste veta om att ny mark ockuperats. Så är det, tyvärr. Men Israel har ständigt tvingats till drastiska åtgärder efter decennier av anfall från sina kompromisslösa grannar. Enligt min analys bär den israeliska civilbefolkningen således ett mindre ansvar för dagens krig. Dessutom har Israel ständigt varit villigt att försöka undvika terror och grymt dödande av civila. Deras religion hyllar inte egna terrordåd som heliga hjältehandlingar.

Därför gäller det, enligt min mening, att välja sida och inte spela skurkarna i händerna genom att ropa på eld upphör. Jag har därför valt Israels sida, utan att för den skull hylla nationens premiärminister eller expansionsträvanden. Jag menar att Hamas måste besegras och oskadliggöras. Att nya onda terrorister sannolikt kommer att dyka upp är förstås en dyster tanke. Men nu måste Palestinas befolkning välja en framtid utan Hamas terrorister. Om nya kloka politiker i Gaza spelar sina kort med förnuft kan regionen blomstra tillsammans med Israel. Av egen maskin har palestinierna hittills i årtionden ständigt visat upp inkompetens, korruption, hänsynslöshet och religiös fanatism.

Framför teven såg jag igår att svenska nyhetsmedier spelar med i hetsen om eld upphör och propagerar för tesen om palestiniernas frihet från ansvar. Det är bara att beklaga. Vänstern saknar nämligen normalt förmåga att resonera med saklig realism. I krigiska motsättningar har man ständigt pläderats för vapenvila, eller nedlagda vapen, trots att ondskan då fått möjlighet att samla kraft för ny terror. Många vänsterkrafter har på så vis gett Hitler fria händer. Och Putins förr så smidiga ord har man inte genomskådat i debatten om ett svenskt NATO-medlemskap. Jag vill inte att ondskan ska segra även i dagens Palestina.

Torsten Sandström

Den röda megafonen skriar som vanligt. Wikimedia.

Sydsvenskan, Bonniers eget organ för Skåne, är lika vänsterpopulistisk som DN i Stockholm. Vad sägs om följande rubrik?

Insändare Öppet brev till statsministern:

Ni borde agerat för länge sedan mot morden

Sydsvenskan väljer alltså att publicera en insändare som kritiserar den nya regering som bara suttit vid makten i omkring ett år. Man anklagar Kristerssons ministär för långvarig passivitet (märk orden ”länge sedan”). I min värld betyder orden en försening på minst ett år. Alltså något som borde ha skett under den följd av åtta år med sossestyre.

Att en brevskrivare från folket (om insändaren inte är fejkad på redaktionen) saknar begrepp om tid och rum förstår jag. Men tidningens journalister borde sannerligen veta bättre. Man utnyttjar alltså en chans att utan grund kasta skit på regeringen. Insändaren borde således ha publicerats med hänvisning till Stefan Löfven och Magdalena Andersson som tillsammans visat stor passivitet i åtta år. Sossarna försökte inte ens stoppa massinvandringen 2018! Här finns faktiskt grunden till dagens klanvåld.

Så infamt agerar bara en skittidning. Sydsvenskan lever upp till denna beteckning. Det skrivs en del om att svenska medier lever i ett svårt ekonomiskt klimat då annonsering alltoftare ske över nätet. Sydsvenska uppbär presstöd från staten för sina ogärningar. Enligt min åsikt skadar det föga om blaskor läggs ned. De fyller ändå inte sin faktiska samhällsuppgift. De bedriver propaganda.

Tyvärr är sanningen att det får presstöd för att sysselsätta vänsterns journalister, som annars riskerar arbetslöshet. Många märkliga statsbidrag finns i vårt land. Frågan är om inte presstöd det mest motbjudande.

Torsten Sandström

bloggare utan statligt bidrag

Detta är min kortaste blogg. Få ord bör spillas på denne inpiskade vänsteragitator ….

Alex Schulman är en farlig medial person som DN varje vecka ger stor plats åt. Är det för att han skriver bra? Nej, det tror jag inte. Förklaringen är att han dels är kändis, dels att han framför medievänsterns vanliga åsikter. Eb tyvärr vanlig medial kombo.

Den 23/10 utropar Schulman följande i en fet rubrik:

Viket Sverige lever vi i när TIDÖ-partierna är klara?

Rubriken visar på en fullständig historielöshet. Kanske hade jag inte väntat mig något annat av Schulman. Bristen är något som nutida journalister excellerar i. Idag vet vi att TIDÖ-partierna har suttit vid makten omkring ett år. Vad sysslar den nya regeringen huvudsakligen med? Jo, en våg av blodigt våld, en svår inflation med tendenser till ekonomisk depression samt en svår energikris. Alltså tre fenomen som den gamla sosseregeringen närmast bär ansvaret för efter åtta år på Rosenbad. Detta begriper ett barn. Men det vill inte Schulman förstå. För han driver en vänsterpolitisk agenda, som går ut på att Socialdemokratin åter ska styra landet, i samma röra som senast tillsammans med sina allierade Mp och V.

Den rätta rubriken för DN:s läsare att begrunda vore:

Vilket Sverige har sossarna överlämnat?

Men, som sagt, Schulmans roll på DN är inte att driva kritisk och saklig analys av svenskt samhällsliv. Han har uppdraget att i DN varje vecka driva vänsterpolitik i kombination med analys av sin egen navel och hans familjs inre liv. Om DN idag ville leva upp till rollen som organ för kvalitetsjournalistik hade Schulman inte varit krönikör, helt enkelt.

Detta är bakgrunden till min återkommande och hårda kritik av DN. Det är inte sant, som tidningen säger i sina annonser, att man driver humanismens budskap. Snarare socialismens. Reklamkampanjen är helt falsk och visar en tidningsledning som saknar kontakt med verkligheten. Man vill kanske, men förmår inte. Resultatet är en tidning som propagerar. DN vill uppfostra läsarna. Det är magstarkt av en nyhetstidning.

Det är något synnerligen allvarligt att Sveriges största mediehus (alltså till omfattningen ) beter sig som en buse. Och Schulman är inget annat än en lymmel som utnyttjar tillfället att tjäna en hacka. Ordet lymmel tror jag för övrigt att hans morfar Sven Stolpe gärna skulle ha använt och skrivit under på.

Torsten Sandström

Ifall nyheterna om valet i Polen visar sig sanna är jag förstås mycket glad. PIS-regimen tycks ha förlorat kontrollen över nationens politik. De har drivit en nationell linje och hämtat stöd från en landsbygd som knappast kan sägas vara modern eller upplyst. En kraftigt konservativ linje med katolska toner. Dessutom en nationalism som i viljan att kontrollera landet vägrat erkänna traditionella principer om demokrati och rule of law. Trots antagonism med fienden Ryssland har PIS inte dragits sig för att styra domarmakten och använda statens medier för egen nytta, dvs en statlig propaganda som varit mer tydligt än den vänsterkontroll vi idag ser i vårt land genom journalisterna skrå. PIS har använt några av sovjetmaktens metoder.

Att traditionella mönster ska behållas om de visat sig bra är självklart. Men för mig är konservatism för sakens egen skull fullständigt ointressant. Den framstår som en dammig kvarleva. Det saken gäller är demokrati och effektiva marknader för ett frihetligt styre. Av liknande anledning är jag även motståndare till Donald Trump och hans anhängare inom republikanska partiet. Förvisso bär Trump som affärsman markandsprägel. Men han är en uppenbar falskspelare vad gäller demokrati of rule of law. Antalet rättsaffärer mot honom är skandalöst många (även om några drivs av åklagare med politiska ambitioner inom partiet Demokraterna). Till bilden hör att Trump är en vulgär person med rasistiska drag och mobbande attityder. Jag har aldrig hört honom vara självkritisk.

PIS förlust av regeringsmakten är en vinst för kampen mot Putin. Trumps möjliga vinst i nästa års amerikanska presidentval innebär motsatsen. I flera avseenden är Putin och Trump samma andas barn. Då tänker jag förstås inte bara på bokstäverna i deras namn. De två är båda diktatoriska härskare, som varken hyllar demokratiska principer eller humanismen grunder. De är hiskeliga lagvrängare av något olika slag, men i båda fallen av förfärliga dimensioner.

Mot denna bakgrund finns det anledning att välkomna en ny regin i Polen. Mest glad är förmodligen EU:s ledare. Av naturliga skäl är det inte varje dag som federalisterna i Bryssel har anledning att fira. Det är i högsta grad något självförvållat. Någon kanske tror att jag sörjer över att unionen sent omsider tar hem en giv i Europas pokerspel. Nej, det som är gott med EU ska man glädjas över, även om det mesta utvecklas i federal och fel riktning. För mig är steg mot demokrati och rule of Law viktigare och något som måste applåderas. Detta i väntan på att EU inleder ett reformarbete där ett medlemskap kan ha olika grad av överstatlighet. Och där den gemensamma nämnaren är demokrati och fri handel. Min dröm är nämligen att Storbrittanien ska kunna lockas in i en sådan lösare samverkan där norra Europa tar ett steg tillbaka från EU:s nuvarande federala inriktning. Frankrike må vara en kulturell föregångare, men det var länge sedan. Idag är nationen knappast ett föredöme eller en god politisk lagspelare. Drömmen om franskt ledarskap över Europa tynger nämligen. Napoleon Bonapartes ambition förskräcker.

Torsten Sandström

Orsak och verkan är ett stort vetenskapligt problem. Och ett viktigt sådant. Frågan rör: är händelsen X orsak till skeendet Y? Vid en politisk diskussion är relationen mellan X och Y givetvis central. Då gäller det ofta frågan om politikerna eliminerar X , som man vill, så måste även problemet Y försvinna.

Min text idag bygger på att DN – en till upplagan stor morgontidning – blandar bort korten då man påstår att X inte orsakar Y samt att frånvaron av problemet X medför en lyckligare Y-framtid. Mina exempel baseras på texter i DN den 25 respektive den 26/9 (2023).

Den 25/9 resonerar Alex Schulman om invandringens orsaker till dagens omfattande dödliga våld. Han säger rakt ut att det är osant att se invandringen (X) som orsak till det våld (Y) som trasar sönder Sverige. Hans bevisföring är ovetenskaplig och superflummig. Förvisso har Schulman rätt i att enbart ett fåtal invandrare begår brott. Men han har ändå självklart fel. Ty om man tänker bort invandringen så hade brottsvågen med största sannolikhet uteblivit, åtminstone i den flödande form vi ser idag.

Mitt andra exempel är en ledare i DN den 26/9. Nu förklarar tidningen det varmare klimatet (X) som orsak till raskatastrofen på E6:an häromveckan (Y). Min naturliga fråga blir: om inte ett varmare klimat nu varit på plats – hade i så fall raset uteblivit? Förvisso har jordskred en koppling till lager av vattenbemängd lerjord som sätts i rörelse nedför sluttningar. På så vis skulle skyfall (regn) kunna knytas till ras. Men jordskred har inträffat i alla tider, även utan stora regn. De inträffar helt enkelt under särskilda geologiska förhållanden, dvs på platser som är olämpliga att bebygga på grund lager av lera i naturlig rörelse. Sådana platser finns enbart på speciella ställen i naturen, och de är riskfulla även vid smärre vädervariationer.

Man kan begära att kvalitetsjournalistik ska baseras på rimliga orsaksresonemang av det slag jag nu sysslar med. Att DN ändå publicerar texter med svag vetenskaplig underbyggnad är därför anmärkningsvärt. En mycket viktig fråga är varför det sker? Svaret tycks enkelt. Det rör sig om politik. Tidningen driver genom en förvriden orsaksanalys tydlig politisk propaganda. Någon invänder kanske att redaktionen inte vill detta, man förstår bara inte bättre. Det må så vara – dagens journalistik tyngs knappast av kvalitet – men ändå sysslar DN med desinformation, som hade kunnat undvikas om orsaksproblematiken begrundats ordentligt.

Att man inte tänker efter har alltså uppenbara politiska skäl. DN vill inte kritisera den storskaliga invandring som skett under senare decennier. Dessutom önskar man till nästan varje pris stämma in i kampanjen för CO2 som enda orsak till klimatets skadliga uppvärmning. Jag tycker man sakligt ska diskutera såväl invandring som klimat, men inte ständigt dölja brottslighetens bakgrund eller sprida sprida klimatskräck genom långsökta argument.

Jag har tidigare kritiserat DN:s stora reklamkampanj som går ut på att man påstår sig vara ett svenskt organ för ”upplysning”. Mina två exempel visar däremot på en publicering som vilar på falsk – eller åtminstone starkt vinklad – bevisföring. På så vis framstår DN som en blaska.

Torsten Sandström

Den 14/10 gav Sydsvenskan ännu ett prov på ett beprövat trick från vänsterns journalisters sida. Man intervjuar en person dom får sprida sina privata åsikter om fortsatt pengastöd till Hamas genom rubriken:

Anders Fänge:
Stoppat bistånd? Tidöpartiernas bästa present till Hamas

Utan närmare presentation av vem Fänge är blir rubriken ytterst försåtlig. Är han bara en vanlig biståndsarbetare? Nej. Den som googlar på Fänge får snart fram att han längre jobbat med stöd till muslimska länder eller organisationer. Det framgår nämligen att han länge har arbetat som chef för Svenska Afghanistankommittén och bossat över FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar. Hans åsikt kan i och för sig ändå vara balanserad. Men just inriktningen på bistånd till plaster där några av de värsta islamska terrorrörelserna verkar är inte ett tecken på tillförlitlighet. Den som intervjuas har länge försörjt sig på att lyssna just till terroristers ord och på när håll sett deras effekter. Att han har förståelse för deras krav och metoder blir en någotsånär rimlig slutsats.

Att ett stoppat bistånd är den bästa presenten till Hamas har jag sannerligen svårt att tro. Visserligen finns andra biståndsgivare i regionen med mycket pengar såsom exv Qatar. Men svenskt bistånd skänker en form av legitimitet till palestiniernas kamp i Gaza. Formellt går pengarna till PLO, dvs den palestinska myndigheten. Men i realiteten är det Hamas som styr, utövar terror och krigar. Det är därför klart att att även svenskt bistånd måste vara attraktivt för Hamas. Stoppat bistånd är sannerligen ingen present!

Men svart förvandlas inte sällan till vitt genom journalisternas olika knep. Detta sker i en tidning som uppbär statligt presstöd. En tidning i en koncern där ledande DN skriar om sin ”humanism”. När blev det humant att desinformera läsarna av koncernens tidningar? För sig själv svarar antagligen vänsterns journalister: ändamålet helgar medlen. I detta är man helt ense med Hamas.

Torsten Sandström

Gällande regler om asylrätt, dvs domstols prövning av status som flykting, vilar på fundamentet att den som vägras asyl ska lämna det land man begärt skydd hos.

Det skandalösa för svensk del är att detta system blivit ett moment 22. För det första lämnar inte de som vägrats asyl godvilligt Sverige. För det andra beviljas de bidrag för att försörja sig då de väljer att stanna. För det tredje finns det gummiregler som förbjuder utlämning till en nation som kan tänkas skada sin egen återvändande medborgare. För det femte tillåts åtskilliga asylsökanden framföra sexuella eller religiösa skäl – som är svåra att pröva riktigheten av – då de hävdar att de kommer att lida men om de utlämnas. Man kan enkelt förstå att den som vill vara kvar i välfärdens land Sverige gärna agerar så att de kan dra nytta av vår nations moment 22. Detta är ett allvarligt problem som gör att reglerna om asyl inte fungerar.

Den svenska debatten har länge cirkulerat kring att myndighetsanställda ska anmäla personer som befinner sig det vakuum som moment 22 skapat. Det finns rimliga skäl för detta. Utlämning måste respekteras om asyl åberopas. Dessutom bör inte Sverige bidra till att bygga ett skuggsamhälle av personer som rätteligen bort lämna landet. Deras närvaro inom exv skola och vård kostar stora pengar och bidrar till allvarliga brott och annan oreda.

Men jag tror inte att en anmälningsplikt inriktad mot vissa myndighetspersoner är en lämplig eller rationell lösning. Den svensk som förespråkar en asylrätt måste ge muskler till en domstols beslut om avvisning! Det rör sig om respekt för rättssamhället. Genom en lagändring borde därför ett lagakraftvunnet beslut om avvisning göra det i princip brottsligt att vistas i Sverige. Vidare bör det med stöd i 23:6 Brottsbalken föreskrivas att detta brott ligger under generell anmälningsplikt. Den som underlåter att göra en anmälan som regleras i 23:6 Brottsbalken riskerar således att själv begå ett brott med en tämligen låg straffskala. Regler om detta finns redan rörande vissa typer av brott. Det blir på så vis en fråga för varje medborgare att ta ställning till om man ska anmäla brottet eller inte.

Fördelen är att inte bara myndighetsanställda görs skyldiga att agera. Nackdelen är förstås en vid plikt för envar att anmäla ett brott mot svensk lag. Resultatet blir dock samtidigt en mer utspädd repression som inte pekar ut just vissa kategorier av medborgare som ska värna laglydnad och upprätthållandet av asylrättens logiska innehåll. För övrigt kommer utlämning inte att kunna ske om exv dödsstraff riskerar att drabba den berörde.

Att inte genomföra några reformer alls innebär endast, såvitt jag förstår, att det svenska systemet om asyl fortsatt öppnar dörren för i stort vem som helst som vill flytta till vårt land. Inte nog med att många riskerar framföra bluffskäl mot utlämning av religiös eller sexuell typ. Efter senare års storskaliga invandring – och de problem som konstaterats avseende kriminalitet och skolstök – måste den svenska nationen vakna upp och ta itu med skuggsamhällets svårigheter. Beskedet om att det är brottsligt att stanna utan rätt till asyl kan kanske vara ett kraftfullt verktyg. Det är åtminstone ett sätt att rädda ett system med asylrätt som blivit högst problematiskt. Men ännu bättre är enligt min mening en övergång till reglerad invandring, via på förhand – av behörig myndighet – bestämda kvoter av flyktingar från läger i lämpliga nationer.

Jag menar att den moderata ministern Maria Malmer Stenergard gör tappra försök att eliminera Sveriges asyldilemma. Hon för en otacksam men berömvärd kamp. Men det gäller att flytta fokus mot avvikare från lagen, dvs de personer som inte vill respektera domstols beslut om utvisning. Måhända kan min vinkling vara en tänkbar lösning. Bäst är dock att kritisera den ihåliga asylmetoden och på sikt gå in för kvotinvandring som nationen själv bestämmer över. Tills vidare måste mängden av avslagna asylansökningar betas av genom realistiska lösningar. Tre av fyra fick avslag på sina asylansökningar i Sverige under 2021 (enligt SBC). Antalet person som vägras asyl växer med andra ord snabbt. Totalt fick knappt fem tusen personer sin ansökan beviljad detta år.

Torsten Sandström

Jag är så trött på att höra FN-chefen Antonio Guterres – mekaniskt och med gäll röst – läsa upp sina politiska litanior. En dagens skriar han om att världen ska gå under pga klimatkris. Andra dagen framför han högröstat vänsterns budskap om att Gaza måste öppnas upp för transporter efter att Hamas än en gång inlett avskyvärd terror mot civila israeler.

Att det är vänsters budskap vi hör kan vi vara säkra på. FN-chefen är själv en gammal socialistsräv från Portugal, med år av verksamhet i olika socialistdominerade organisationer. Socialdemokrater har som bekant i åratal verkat för att ta över FN och historiens visar att man länge haft fingrarna i syltburken. FN har själv en gång i tiden (1948) medverkat till att skapa staten Israel och borde därför satsa på fred genom att i grunden rota ut Hamas och liknade organisationer för terror. Dessa islamska krigare motverkar en fredlig samverkan, ty Palestina ska bli en muslimsk stat och judarna kastas i Medelhavet.

Att se Guterres stå i Egypten – på gränsens till Gaza – och skria om behovet av föra in transporter till palestinierna innebär inget annat än ett rop på att Hamas än en gång ska få respit för den terror man bedrivit från Gaza i åratal, delvis med stöd från regimer i Europa som alltid tycks tro på vackra ord från rader av FN-chefer avseende Palestina.

Det är ingen tvekan om att FN-rörelsen har ambitionen att fungera som en regering över Världen. Under detta banér marscherar miljoner av socialister. De stödjer de facto upprorsrörelser av Hamas´ slag. Jag menar inte att stödet är direkt. Men indirekt. Pengar till PLO innebär att Hamas kan bygga sitt blodiga nätverk i och under Palestina. Och med jämna mellanrum inleda blodiga terrorkampanjer mot Israel. Följden blir förstås att Gaza raseras. Och så ska FN arrangera ännu en uppbyggnad. Inte undra på att Israel nu bestämt sig för att eliminera roten till det onda, nämligen Hamas.

Det är därför FN:s skrianden är så hopplösa. Visst är nöden och lidandet stort i Gaza. Men en befolkning som faktiskt i åratal stött Hamas ska inte ges fortsatta bidrag, oavsett om civila och barn drabbas förfärligt. Kloka politiker inser att man inte kan lita på fundamentalister och deras anhang. Då måste den anfallande parten – i detta falla Hamas – bära skulden för de folkliga lidanden som attackerna från försvararen Israel nu orsakar.

Vi kan inte år efter år låta Hamas´ terror och mördande fortsätta genom att enbart fokusera på nöden hos civilbefolkningen efter att Israel svarat på Hamas´ ständiga avrättningar, raketskjutningar, gisslantaganden mm. Palestinas invånare måste göra sig av med ledare som agerar utan minsta hänsyn till konsekvenserna för folket. Förtryckarna kan inte tillåtas använda folkets nöd som en sköld för fortsatt terror.

Religionskrig är eländiga. Den som betraktar Israels fiender ser ett gäng av skurknationer som länge – med religionen hjälp – hållit sin egna befolkning i bojor. Israel är hursomhelst en demokrati, om än med uppenbara problem. Om Palestina väljer kloka ledare kan folket bygga en stat i fred, välfärd och samarbete med grannen Israel som ekonomisk motor. Det gäller ”bara” att finna dessa kloka ledare i ett palestinskt folk under islams ok. Det är nämligen islams vilja till heliga krig som är roten till det onda, dvs eländet i Mellanöstern.

Det som också oroar mig är att den svenska vänstern – inte i ord men – i handling stödjer Hamas. Kommunister, miljöpartister och sossar samlar kulturetablissemanget (med alla SR/SVT:s kändisar) på landets gator och torg för att protestera mot Israel. I praktiken innebär detta ett stöd för Hamas och den islamska rörelsen i regionen. Jag är rädd för denna muslimska kamp på svensk mark (den syns delvis även i det pågående och blodiga klanvåldet i Sverige). Även om islam inte är påtagligt markant inom svensk politik, så driver den vänster jag nyss nämnt en linje som ger stöd år en religion som skadar demokratin. Inte bara i Israel utan även i Sverige.

Torsten Sandström

Moderaternas partiledning är på Riksstämman häromdagen rädd för att fortsatt tappa röster i Stockholm till Sverigedemokraterna. Rädslan är naturlig. SD manövrerar utan formellt ansvar för regeringen. Det är SD:s styrka just nu. Efter ett kommande val är förmodligen partiet med i ministären och kanske till och med i rollen som regeringschef.

Förklaringen till väljartappet är enligt in mening naturligt. Många svenskar är inte nöjda med de politiker som man länge sett sett byta stolar med varandra. Moderaternas misslyckande rörande det karolinska sjukhusbygget luktar. Såväl moderater som sossar dyker hela tiden upp i delvis nya politiska roller, i maktställning, i opposition i kommuner och landsting samt även i EU-parlamentet.

Detta är en given följd av yrkespolitikernas framväxt, dvs det jag kallar den politiska klassen. Från skolan till pensionen sysslar de med politik och försörjs på så vis länge av det allmänna. Detta ämne är tabu att tala om i svenska medier. Även Sveriges statsvetare – som verkligen borde höja rösten – kniper förstås käft.

Tröttheten på de gamla politikerna med liknande politiska idéer – oavsett partifärg – gör det enklare för SD, som när partiet nu väl etablerats kan erbjuda väljarna nya ansikten med ibland goda idéer.

Tabut rörande framväxten av en politisk klass är ett av västvärldens stora problem. Men det går att formulera rättsliga lösningar som eliminerar eller åtminstone främjar en rotation på politiska positioner. Det normala motargumentet är att skydd för politiska uppdrag skapar mer professionalism. Jag medger att det kan ligga något i det. Men den ytterlighetslösning som i stället blivit resultatet – dvs livslånga roller inom politiken – innebär överdrifter som skadar Sverige, politiken och tilltron till demokratin. Det påminner om den onda utveckling som medfört att Donald Trump för många amerikaner framstår som en hjälte. Den elit som tidigare tagit politisk plats i egenskap av kön, arv, släktskap, samhällsposition, har nu ersatts av politiker som växt fast i Sveriges topp genom en obruten karriär från ungdomsförbund, lokalpolitik till riksdag – i slutändan via en sortering av lämpliga kandidater genom partiernas kanslier i Stockholm.

Bara själva ointresset och oviljan att tala om olika metoder för en annorlunda, mer rörlig och direkt demokrati är talande. Den politiska klassen lämnar inte makten godvilligt, precis som äldre tiders skikt av makthavare. Mottot tycks vara: ”det går så länge som det går…” Man glömmer med andra ord slutet av refrängen i Ernst Rolf text – ”och sen går det inte alls”. Där ser vid det rimligaste framtidsscenariot om svensk demokrati ska kunna räddas.

Torsten Sandström

Jag har tidigare bloggat om den strategi som Turkiets presiden Erdogan använder, dvs att ständigt och slugt byta fot om han anser sig ha något att vinna på´t. Det är basarens köpeslagan vi ser. Antagligen en arabisk kulturell specialitet där sakfrågan nedprioriteras och religion samt egoism tillåts florera.

I dagarna påminns vi om hur Palestinas ledare under många års tid utnyttjat samma bedrövliga metod. Där har man bestämt att PLO ska vara ansiktet utåt mot bidragsgivande nationer. Samtidigt är det Hamas som sköter utrikespolitiken och detta innebär år efter år att brutala terrordåd mot grannen Israel. Det vill säga stridshandlingar som inneburit att israeler dödas samt den egna befolkningen i Gaza drabbas av ett hårt bombardemang från israelisk sida. Hur många palestinier har dödats pga Hamas? Och hur många gånger har Gaza city byggt upp igen via bidrag från väst? Pengarna går förstås till PLO, men en god del hamnar i fickorna på Hamas.

Det är en gåta att nationer i väst i åratal de facto har accepterat detta skamliga dubbelspel. Det har gett basarens politiker i Palestina en brutal grund att bygga politik på. Den svenska socialdemokratin har ett särskilt ansvar för att man länge låtit Sverige skadas av denna bottenlösa politik. Bara det faktum att Margot Wallström som utrikesminister godkänt Palestina som diplomatisk motpart är en skam. Att dessutom massvis med miljoner av svenska skattebetalares pengar slängts in i PLO:s uppenbart skamliga spel är ett tecken på vad sossarna vill. Man tror och ser därför inte verkligheten. Att man kallar det feministisk utrikespolitik att ge stöd till palestiniernas gubbvälde är tragikomiskt (men klargör feminismens problem).

För kloka politiker i västerlandet – ditt sossarna således inte räknas – är det en ambition att inte kohandla utan att resonera sakpolitik i kritisk anda. Muslimsk tradition upprätthåller som sagt inte denna distinktion, utan menar att det gäller att vara smart som en affärsman ska vara. Vänsterns ideologi sprider den goda trons budskap inom samhällslivet. God tro kan tyckas bra, men det gäller på planet mellan två individer. På ett samhällsplan är det klart att många krafter är onda, dvs hänsynslösa eller sluga. Den politiker som inte har detta faktum som ledstjärna hamnar snabbt fel. Relationen mellan PLO och Hamas bevisar detta axiom.

Torsten Sandström

Mp vill som bekant ha två språkrör, en man och en kvinna. Detta är ännu en extrem gest, nu om existensen av könsskillnader i ett parti där många medlemmar menar att kön inte finns. Ja, politik har många konstiga sidor.

När Per Bolund avgått ska med andra ord valberedningen välja en kandidat av manligt kön som ska kunna driva partiet vidare tillsammans med den kvinnliga motsvarigheten, Märta Stenevi. Valberedningen utser då, efter långa funderingar, Daniel Helldén. Om beredningen frågat Stenevi vet ingen. Men när beredningens beslut blir känt vill inte ”lilla Märta” ställa upp på en pressträff tillsammans med Daniel. Detta skedde igår em, dvs den 19/10.

Alla inser att det vanliga kaoset därför utbryter inom Mp, dvs talibanernas rörelse i Sverige, precis som brukligt är i Afghanistan. Vem ska bestämma över valet av manligt språkrör? Valberedningen eller Stenevi?

Enligt normala spelregler borde en missnöjd Stenevi ställa sin plats till förfogande. Jag tror inte att hon kommer att göra det. Hon anklagas av partivänner för härskarfasoner på Mp:kansli. Hela hennes framtoning är stöddig och blicken lyser av partikämpens intensiva förakt. Men vem vet?

Min förhoppning är bara att ett långvarigt bråk sliter Mp sönder och samman. Historien visar nämligen att Mp är ett part som i grunden skadat Sverige under åtta års tid tillsammans med sossarna i regeringen – en allians som bara berott på S-partiets eviga vilja att oavsett följderna styra Sverige. Partiet har excellerat beträffande nedlagda kärnkraftverk och höjda pålagor på el och drivmedel. Under Mp:s regeringstid har myndigheter fyllts med tjänstemän i rollen ivriga klimataktivister. Svenska folket tycks ha fått nog av denna talibanism.

Stenevi kan kanske hjälpa till med det enda förnuftiga skeendet avseende Mp för nationens del. Det vill säga att splittra partiet och minska dess väljarstöd, för att på så vis motverka eventuellt fortsatta allianser med S-partiet. För sossarna är de verklighetsfrämmande och farliga partierna Mp, V och C viktiga brickor i det framtida politiska spelet.

Så mera internt Mp-bråk bara!

Torsten Sandström

Alla vet att socialdemokratin har valt sida för palestinierna mot Israel. På så vis kramar sossarna även Hamas, som dominerar PLO och terrorn mot Israel. I åratal har S-partiet organiserat rader islamska aktivister mot den judiska staten, dvs palestinier, libaneser, irakier, kurder mfl. Att flera av dessa sossar väljer att ta sida med Hamas är logiskt, men har kommit att bli en belastning för S-partiet.

Vad gör Magdalena Andersson i det läget. En reträtt från stödet till palestinierna hade förmodligen underlättat hennes position. Ungefär som då hon i hukande ordalag försökte försvara den palestinska riksdagsmannen Jamal El-Haj som deltagit i ett sammanhang nära Hamas.

Men ändå väljer Andersson fel linje i den situation som uppkommit efter Hamas oförsvarliga terror. Häromdagen sa hon att man ”måste dämpa tonläget” och minska spänningarna och konflikterna”. Hennes ord var ett indirekt ett försvar av palestinierna mot den hårda och berättigade kritiken mot Hamas och dess ansikte utåt i sammanhanget, dvs PLO. Andersson som själv jagat den nya svenska regeringen – och framför allt SD med hårda politiska ord i olika sammanhang – uppmanar nu folket att vara lugnt och och undvika splittring. Hon snubblar med andra ord på Hamas terror och sin egen dubbelmoral.

Men idag faller hon. Kort tid efter krevaderna utanför ett sjukhus i Gaza, med antagligen flera hundra döda väljer hon att stödja Hamas påståenden om att det varit en israelisk attack. Utan att avvakta orsaken så politiserar hon mot Israel och pläderar alltså de facto för våldsregimen i Gaza. Flera rapportörer från olika sidor – inte bara Israel utan bland annat al Jazeera * – pekar nämligen på att en hamasraket – uti en svärm som avfyrats från centrala Gaza – nämligen störtat strax efter start och fallit rakt ned mot sjukhuset där bomben exploderat och (en full tank med) raketbränsle även exploderat. Skadorna på marken pekar på ett sådant scenario och inte på en projektil från israeliska flygplan (som enligt Israel inte varit luften vid tidpunkten då man i Israel sett den fientliga raketsvärmen starta från Gaza).

Magdalens Anderssons val är uppseendeväckande och främmande för en svensk politiker i ledande ställning. Hon understödjer det som verkar vara uppenbara lögner från Hamas. Det svenska folket har dock – med rätta – starka sympatier för Israel. Ändå fullföljer socialdemokratin sitt mångåriga försvar för PLO som under Löfvens tid medförde diplomatiskt erkännande genom en feministisk svensk utrikesminister, dvs Margot Wallström.

Mitt under brinnande krig väljer alltså nu S-ledningen uppenbart fel sida i en historisk tvist. Det är ett spektakulärt feltramp. Det kan och bör medföra ett slut för Magdalena Anderssons tid som partiledare. Åtminstone är det min förhoppning.

Torsten Sandström

* Följande länk omtalas i flera svenska medier, bla DN. Här arabiska al Jazeera´s version: https://twitter.com/emilykschrader/status/1714372387674694078 Franska Le Monde har en liknande video: https://www.lemonde.fr/international/video/2023/10/18/guerre-israel-hamas-les-images-de-l-explosion-d-un-hopital-a-gaza_6195160_3210.html. Däremot nämndes de inte på SVT Aktuellt samma kväll. Nyhetsprogrammet presenterade frågan – samt skeendet i Gaza – vinklad till palestiniernas förmån. Så fungerar propagandateve, förklädd till public service.

Den sista raden är DN:s. I övrigt min tolkning av tidningens kampanj.

Jag upphör inte att förvånas över hur DN och andra gammelmedier spekulerar och driver åsiktspolitik. I samma upplaga av DN den 20/9 möter jag följande två rubriker:

Peter Alestig: Klimatförändringarna kan ge Europa en egen orkansäsong

Dessförinnan denna blick från kristallkulan med vänsterpolitiska glasögon:

Tomas Ramberg: Det här kan kosta Kristersson regeringsmakten

Ingen av de två utsagorna baserar på fakta som är ovedersägliga. Orden är i huvudsak tagna ur luften. Liksom gissningar. Alestigs spekulationer om orkansäsong är löst grundade. Det mesta talar nämligen mot. Och Rambergs siande är lika spekulativt och utan substans om följderna av regeringens nyss presenterade statsbudget avseende M-partiets opinionssiffror den närmaste tiden/åren. Regeringen är ju ense om den budget man lagt fram under medverkan av SD. Att skattesänkningar för mer välbeställda uteblivit behöver givetvis inte bli en framtida förlust för Moderaterna. Motsatsen kan lika gärna bli följden.

Det vi ser är alltså en medial flod av vänsterpredikningar, som baseras på gissningar och lösa antaganden. Avsikten är förstås från de båda spåmännen att påverka läsarna politiskt. Förr var DN en seriös presentatör av fakta. Nu propagerar tidningens journalister.

Tyvärr tycks det vara en utveckling som dominerar mediesamhället. Tidningsägarna har i nutid fokus på digitala inkomstkällor och låter därför tidningsjournalisterna härja tämligen fritt. Särskilt avseende lättviktiga reportage som politiskt ointresserade läsare enkelt kan smälta. Och journalisterna passar å sin sida på tillfället att uttrycka sina egna samhällsvärderingar, enkelt maskerade i nyhetsreportage.

Den svenska kåren av journalister framstår som sibyllor. Skrået ser sig som orakel och tror att man uttrycker sanningar. Det kan tyckas förbluffande. Men är faktiskt sant, gissar jag.

Torsten Sandström

Enligt dagstidningarnas rubriker idag tycks IS-terroristen som mördat två svenskar i Bryssel ofta ha vistats i Sverige. Han och IS-mannen från Drottninggatan har alltså gästat vårt land enligt gällande regler. Och utnyttjat en naiv svensk öppenhet.

Vi ser alltså hur en storskaliga invandring till vårt land (genom sin svans) har bidragit till det blod som i nutid flyter från dödade svenskar och andra. Märk ordet svans. Genom mängden inflyttade har minoriteten mördare sammanlagt blivit omfattande. Varför har svenska politiker sätt till det så?

Vi måste rikta sökljuset mot svenska politiker som hållit i spakarna och medverkat till att Sverige förvandlats till klanernas och maffians eldorado. I efterhand måste det påpekas – och det många gånger – då ansvar inte kan utkrävas i juridisk ordning.

Därför minnas vi alla Reinfelds ord om att ”öppna vår hjärtan” för flyktingars behov. Även Löfvens tönteri om att han ”inte såg våldskrisen komma”. Båda två har befunnit sig i centrum. Båda två har haft möjlighet att agera på annat vis än som skett. De hade kunna driva politiken mot en begränsad invandring, tuffare straff och rimligare krav vad gäller integration. Men de har misslyckats.

Vi ser alltså hur den politiska klassen bär ansvar för det blodflöde som nu förskräcker det svenska folket. Det måste vi minnas!

Torsten Sandström

”Alla problem har flera sidor” är ett vanligt talesätt som det ligger en hel del i. Verkligheten är sällan enkel. Och det svenska samhällets många problem har en hel mängd olika förklaringar.

Men när det gäller ondska måste vi vara försiktiga att finna skäl till tvivel. Ett gangsterdåd blir inte rumsrent på grund av att gärningsmannen är fattig eller har komplexa familjeförhållanden. Den som agerar hänsynslöst måste tåla att får möta hårda fördömanden. Det rör sig om individens eget ansvar. Viljan är i grunden fri, även om rader av svepskäl ofta kan föras fram.

Jag skriver detta av två skäl. För det första att svenska politiker och medier är extremt villiga att tycka synd om även den mest förhärdade våldsman. Genast pekas det på personens ålder, splittrade familjeförhållanden, fattigdom, misslyckade studier, position som nyanländ i Sverige osv. Jag medger att faktorer som dessa kan bidra till en förklaring till vad som skett. Men ändå måste man konstatera att personen ifråga måste svar för sina egna handlingar. Och är dessa synnerligen allvarliga är hård kritik av honom befogad. Att försöka finna alternativa förklaringar spelar ondskan i händerna. Risken är uppenbar att den hänsynslöse inte bättrar sig.

För det andra tänker jag nu på den fruktansvärda ondska som Hamas´terrorister visat prov på genom att döda civila israeler på löpande band, såväl gamla, unga som spädbarn. Nu rör det sig om kollektiv ondska där motåtgärder också riskerar att drabba ett kollektiv av civila personer. Efter några dagars fördömanden av Hamas i svenska medier så inleds nu i svenska medier en kritik av Israels hårda motanfall mot skurkarna inom Hamas. Det är som sagt sant att civila i Gaza riskerar att drabbas av israelernas insatser. Hade det varit första gången som civila skadats på grund av Hamas terror så kan jag förstå kritiken mot Israels motanfall. Men Hamas har i åratal systematiskt använt Gaza´s civilbefolkning som gisslan då Israel slår tillbaka. Hams struntar med andra ord i palestinierna välfärd. Folket i Gaza måste efter minst en handfull ondskefulla terrordåd från Hamas under årtionden bära ett eget ansvar för det som sker. Någon säger förstås att PLO – den politiska ledningen (som tillåter Hamas terror) – inte kan göra ansvarigt för Hamas aktioner. Det är inte sant! I snart 20 års tid har PLO vägrat att utlysa val i Palestina. Folket har alltså inte fått göra sin röst hörd.

Frågan är om Israel måste ta hänsyn till ett förtrampat palestinskt folks rätt efter årtionden av terror från Hamas mot sina israeliska grannar. Jag menar att PLO och Hamas måste bort och inte ännu en gång ska kunna undgå förintande åtgärder genom att använda sin civilbefolkning som gisslan. Gaza´s civila befolkning måste nu tyvärr fly eller göra uppror mot Palestinas ledare från PLO/Hamas.

Jag vet att mina ord är hårda och kan förefalla känslokalla. Men den som – i likhet med Israels folk – utsätts för ondska måste ha rätt att försvara sig, vad än den kristna religionen säger om att vända andra kinden till. Israels befolkning har under mer än en människoålder pinats av hänsynslösa terrorister. En god palestinskt ledning har haft god tid att besluta sig för kompromisser. Men ledningen är inte god. Man vill vinna allt och detta med grövsta våld.

Jag vet att ”skuld” är något högst problematiskt. Och att Israels politiker verkligen inte saknar ansvar för den situation som uppkommit. Men då Hamas – än en gång – begår etnisk rensning och avsiktligt dödar små barn är måttet rågat. Alla demokrater och humanister måste därför tillåta Israel att hårt slå tillbaka. Det gäller att tvinga Palestinas folk att välja en ny ledning.

Därför vill jag nu inte protestera mot Israels hårda motåtgärder. Vilka de nu kan bli.

Torsten Sandström

SVT och SR oroar sig med rätta över statsfinansierade medier i Polen, som driver det ledande PIS-partiets politik. Journalisterna på SR/SVT inser alltså vådan av propaganda utomlands. Och förfäras.

Det högintressanta är att man inte agerar självkritiskt och förmår se att svenska statsfinansierade medier fungerar på liknande vis. Det var just vad Olof Palme visste och önskade. Skillnaden är att inga skriftliga eller tydliga direktiv sänds från den svenska regeringen. Men det behövs inte i vårt land. Ty här vet alla politiker vilken åsikt en genomsnittlig svensk journalist hyser politiskt sett. Vetenskapliga studier pekar på att omkring 70% röstar vänsterut. Ledningarna för partierna S, Mp och V kan alltså bekvämt luta sig tillbaka. Det är journalisterna på SR och SVT som självmant driver deras politik och sköter propagandan.

Någon invänder att vi har lagregler som förbjuder politisk beroende rapportering. Visst. Men dessa regler följs knappast och det svenska sanktionssystemet mot politiskt vinklade reportage är rena farsen. Tala om juridisk legitimering av att allt står rätt till.

Det är just därför som SR/SVT antingen måste avvecklas eller rejält bantas och reformeras. För det första talar att alltfler svenskar – särskilt inom den medelålder generationen – inte använder sig av SR/SVT, som dessutom i så fall får leverera sport och nöjen som privata företag lika gärna kan fixa. Den senare lösningen, fortsatt avgiftsfinansiering av SR/SVT, förutsätter en krympning av tablåerna till samhällsviktiga reportage (alltså inte underhållning). Dessutom måste Granskningsnämnden få ett tydligare och mer ingripande uppdrag med rätt att utmäta påföljder mot lagbrytare.

SvD kritiserar idag i en ledare svenska politiker för att i åratal ha hyllat en palestinsk regim, som måste sägas omfatta Hamas terrorister, vilka i dagarna mördat civila på löpande band. SvD talar fyndigt om hur värdegrundernas Sverige fört nationen till avgrunden! Sak samma menar jag kan sägas om det regelsystem som upprättats för public service. Idealet om oberoende rapportering har förbytts till sin motsats. Detta genom listig dubbelmoral.

Torsten Sandström

Terrorn i Mellanöstern måste få ett slut. Den sprider sig över Europa. Igår i Paris, idag i Stockholms förorter. I åratal har två sidor mördat varandra. Ett demokratiskt Israel som försökt leva upp till humanismens krav, men inte alltid lyckas. Och mot detta en religiös fanatism från palestiniernas sida. Trots åratal av krigiska misslyckanden och dödliga förluster vägrar ledningen i PaIestina att kompromissa på fredlig basis. Islam är tyvärr en religion som sedan sin födelse baserats på heligt krig. Då är all kamp tillåten. Även de blodigaste och mest förskräckliga dåd kan få gärningsmannen förklarad som helgon. Det är döden ideologi som vi ser förklädd i religiösa termer. Nu liksom på medeltiden.

Det västerländska samfundet måste välja sida – vilket egentligen redan skett – och nu slutgiltigt värna Israels existens som stat och folksamfund. Sverige måste ta bort sitt stöd till den palestinska staten. Allt politiskt bistånd måste slopas och de humanitära bidragen demonstrativt minimeras. Vi kan inte längre iaktta hur en palestinskt hand, PLO, länge vänt bort ansiktet från demokrati och i stället i praktiken främjar korruption och terror från Hamas. Detta har Margot Wallström ignorerat då hon och Stefan Löfven genomdrivit ett svenskt diplomatiskt godkännande av Palestina. Mängden utav sossar och andra vänsterpolitiker till vårt land importerade palestinier förskräcker – i Malmö jagas den judiska församlingens medlemmar och palestinier (samt vänsterns anhängare) hyllar Hamas´ öppet att israeler halshuggs. Det är vidrigt, helt enkelt. Svensk demokrati och humanism hotas.

Alltså måste Sverige också ta sida med Israel. OK, att det är ett rikt samhälle med sina egna trista religiösa problem. Men det är ändå en demokrati som definitivt inte lovordar den typ av mordiska övergrepp som palestinierna begår och ibland även enskilda israeler tillgriper.

Vi har en släktskap med (ibland problematiska) israeler som måste framhållas. Även i vårt land pågår ett dödligt klankrig som delvis har sina rötter i islam och hos invandare från Syrien, Irak, Somalia och liknande nationer. Den brottsvåg och det blodiga mördande som terroriserar människor i svenska förorter har således en synbar koppling till svårigheter för invandrare att etablera sig i vårt land. Den islamska religionen hindrar tyvärr delvis en integration, något som många flummiga svenskar svenskar från vänsterns partier ändå inte vill se. Krav på anpassning till det svenska samhällets värderingar motverkas. I dagens värld är islam tråkigt nog liktydigt med auktoritärt välde samt motsatsen till demokrati. Religionen ger lögnen ett ansikte.

Låt därför det förfärliga som i dagarna sker i Israel bli en svensk hävstång för förnyelse och kamp mot religiösa ambitioner om diktatoriskt makt. Förmodligen måste alla kloka människor och humanister bilda front mot islam, så länge denna religion förtrycker sina egna och tillåter mord på oliktänkande. I norra Europa måste Sverige befrias från klanernas ligister och terrorister, liksom Israel måste tillåtas föra en tuff kamp mot sina dödliga motståndare. I grunden strävar vi och judarna i Israel efter samma mål om man tänker efter, trots avståndet i geografi och religion. En grym och omänsklig kultur med rötter i beduinernas öknar hotar än en gång västerlandets civilisation, trots att århundraden av europeisk humanism sökt uppmuntra fredliga samhällsbyggen. Leve den mänskliga kärlekens samhällen och ve det enögda mörkrets anhängare!

Torsten Sandström

DN är sedan några år i fritt fall. Detta pga frånvaro av förmåga att presentera fakta som kan bevisas med rimligt vetenskapliga metoder. Innebörden är att tidningen spekulerar och politiserar å det vildaste. Riktningen följer den politiska korrekthetens agenda. Och skeendet styrs från tidningens ledning, som hejar på och alltså inte drar i nödbromsen.

Utvecklingen syns i smått och stort. Egotrippade åsiktsmånglare tillhör den förra kategorin. I den senare kategorin är spådomar om klimatets framtid och orsaker det vanligaste problemet. Den 10/10 trappar tidningen upp i genren hänsynslöst stora spekulationer med avsikt att skrämma läsekretsen till lydnad. Följande rubrik säger en hel del:

Forskare: Då upphör livet på jorden

att existera

Texten tar givetvis avstamp i klimatskräckens evangelium. Men går snabbt över i gissningar som har så omfattande format att även ett barn förstår att de omöjligt kan vara fråga om vetenskap. Det rör sig om kontinentaldriften och perspektivet rör miljoner av framtida år! I texten talas om en möjlighet att temperaturen då kommer att stiga så att livet på jorden riskerar att utrotas.

Varje sansad människa – som känner till svårigheterna att bestämma vädret kommande vecka – förstår att DN nu sysslar med missbruk av vetenskap. Tidningens talesman må ha en vetenskaplig titel, men denna utnyttjas av DN å det hiskeligaste. Ingen – alltså inte ens den professor som DN anlitar – kan veta något om skeenden om miljoner år. Dessförinnan kan mänskligheten långt dessförinnan vara eliminerad genom exv krig, himlakroppar från världsrymden, epidemiers osv. Så vad tjänar DN:s korkade spekulationer till?

Det finns ett svar – tyvärr. DN driver politik och nu vill redaktionen hålla skrämseln i klimatfrågan uppe. Detta genom att peka på en kollaps om miljoner år. Detta är inte bara befängt. Det är faktisk omoraliskt. Journalistik vilar på tanken om saklighet och oberoende rapportering i kritisk anda. Det DN gör i den text som jag menar tillhör soptippen går tvärt emot alla de krav jag nyss angett.

Det rör sig om ett fasansfullt övertramp i strävan efter att driva propaganda. Kommunisternas Pravda hade bleknat av avund – nej, även Pravda hade tyckt texten var för magstarkt spekulativ.

Torsten Sandström

Wikimedia

I en tidigare blogg har jag diskuterat samhällets ansvar att rädda människor som helt frivilligt begett sig upp på bergstoppar och liknande – varefter ett eller annat problem uppstått och krav på samhällsingripande påkallas. I den bloggen menade jag att det offentliga borde ta ut en rimlig avgift (kostnaden) för sin insats.

Nu en en liknande vinkling. Många människor är lystna på att ge sig ut på långa resor till trakter där krig, terror och andra problem föreligger eller ligger i farans riktning. Ett exempel är den man som länge hamnat i fängelse efter en resa till Iran för att hälsa på en kompis. Visst finns det frihet att rensa vart man vill. Och det är klart att man tycker synd om killen där han sitter i ett hemsk fängelse i diktaturens Teheran. Men ingen tycks våga problematisera saken och ställa frågan: vad hade han egentligen där att göra? Ska människor inte ta ansvar för sina egna val i äventyrsbranschen? Åtminstone borde samhällets kostnader ersättas.

I dagarna ser vi rapporter i media där människor som rest till Israel eller Gaza och nu av förklarliga skäl vill åka hem bums. De skäller på regeringen som inte tillräckligt snabbt ordnar fram en returresa. Givetvis är det fruktansvärda upplevelser som många ställs inför i Israel. Och enkelt för mig att döma från trygghetens Sverige. Till bilden hör att svenska staten genom stora bidrag gött den palestinska basen för terror.

Oförutsedda händelser är svåra för den inblandade att själv lösa. Men jag menar att ett offentligt och medialt samtal ständigt måste föras så att människor får klart för sig att de kan hamna i klistret om de ger sig på resa i farliga miljöer utomlands. En beredskap att själv kunna tackla följderna – åtminstone betala för sig – måst växa fram.

I grunden rör det ett stort mentalt samhällsproblem, dvs upplösningen av individens eget ansvar eller oförmågan från samhällets sida att ställa krav på medborgarna. Från dagis till vuxen ålder tycks svenskar stå under politikernas förmyndarskap. Det offentliga betalar bara du anpassar dig och röstar på dem. Kravlösa politiker agerar på detta vis. De vågar inte annat.

Märk dock att utrikesminister Tobias Billström höjde rösten och vägrade räddningsaktioner avseende Gaza. Han sa att UD under tio års tid förklarat att Gaza är alltför osäkert. Det är kanske dags för en breddning av denna strategi så att dagissnöret kan klippas?! Varför ser vi bara varningsskyltar vid kraftledningar?

Torsten Sandström

Den Texasbaserade geopolitiska organisationen (GPF) presenterar fortlöpande inträngande studier om världens ekonomi. Här följer en presentation av EU-ländernas ekonomi. Särskilt intressanta är att Sverige intar en bottenposition:

https://geopoliticalfutures.com/europes-stagnant-economy/

Jag är inte ekonom av facket. Men någon allvarlig svensk sjukdom avtecknar sig helt klart i bilden. Jag gissar att Riksbanken bär ett tungt ansvar för situationen i samspel med de sossar som styrt landet fram till slutet av 2022. En svag krona och inflation står i centrum. Vi har importerat mer inflation än andra nationer.

Varför lönar det sig inte bygga hyresbostäder i Sverige? Är boven en bostadsbeskattning som gynnar ägare av villor och bostadsrätter? Har kanske en lång tid av låga räntor skapat en dysfunktionell bostadsmarknad. Boverkets upprullade kvalitetsnormer samt nationens via lag långa planeringstider avseende byggande tyck ha medfört en dyrbar och stillastående bostadsproduktion. Hyreslagstiftningen ger inte tillräcklig incitament för lönsamt byggande.

Svaret tycks vara att alltför mycket svensk politik är orsaken till Sveriges svårighet. En politisk Riksbank. Sossar som kramar hyresgäströrelsen samt sabbar en rörlig marknad för hyra. En storskalig bostadsbyråkrati som driver upp kostnaderna för boendeplanering. Och politiker som inte vågar ta tag i bostadsbeskattningen. Ett självförvållat elände avseende elbrist (nedlagd kärnkraft) och höga priser på drivmedel (skatter) kompletterar den dystra bilden.

Länken ovan bevisar att Sverige är en nation som simmar i ett ekonomiskt träsk. Det krävs strukturreformer efter åratal av sossestyre. Jag förstår att regeringen prioriterar bomber och mord från klanernas gäng. Det är svårt att ta itu med allt. Men svenska medier borde beskriva verkligheten och inte skönmåla. Framför allt borde man peka ut sossarna som eländets motor, tillsammans med C, Mp och V.

Torsten Sandström

Arabiska soldater för ett heligt krig och belönas i himmelen. Europas folk bidrar med pengar. Wikimedia

Min bild är att västvärldens nationer, med några undantag framför allt USA, gullar med Israels motståndare PLO och Hamas. Förvisso är Israels expansion och nuvarande premiärminister djupt problematiska. Men landets motståndare är groteska. Veckans anfall från Gaza och det blodiga dödandet av civila blottlägger inte bara palestiniernas desperation utan också deras människofientliga regim och ideologi. Genom att många nationer i Europa ger dem politiskt och ekonomiskt stöd fortsätter deras mordiska framfart år efter år. Gång efter annan då PLO/Hamas anfallit Israel så skänker väst pengar till att bygga upp Ghaza som palestinierna självmant – genom anfallen – sett till att rasera.

En fred med Israel blir givetvis inte enkel. Den försvåras dock enligt min mening av att nationer i väst vänligt klappar de genomkorrupta PLO-potentaterna på axeln, som låter sin terroravdelning, Hamas, ständigt bomba och mörda. Det är inte klokt.

Jag menar därför att Sverige måste ta sin hand från PLO (och givetvis även Hamas som redan skett i ord). Ta tillbaka godkännande av PLO-regimen. Se till att Sida stoppar fortsatt penningstöd till PLO. Först när dessa odemokratiska muslimska krigare slutar med politiken att gång på gång kommendera sina egna soldater i döden finns det åtminstone en bas för fred. Så länge man håller på med sin terror får det israeliska folket besked om att man lika gärna kan expandera och bygga nya bosättningar. En genuin fredsvilja från ledarna för folket i Gaza och på Västbanken öppna sannolikt dörren för gynnsamma fredsförhandlingar med Israel. Det är fullständigt klart att Israel är villiga att inleda ett gigantisk ekonomiskt samarbete med sina arabiska grannar i Gaza och på Västbanken bara man får tydliga bevis på genuin vilja till kompromisser utan fortsatt terror.

Torsten sandström

Dagens efter att Hamas terrorkrig mot Israel eskalerat är det intressant att se hur DN tar sida, inte för Israel, utan för palestinierna och deras dubbla kommando PLO och Hamas. Detta sker genom vänsterjournalisternas vanliga trick. I rubriken skrivs med stora bokstäver att ”över 300 palestinier uppges ha dödats”. I texten som följer framgår det – i mindre bokstäver alltså – att även 300 israeler dödats. Senare visar det sig att majoriteten dödsoffer är israeler. Många i publiken på en stor ungdomsfest har helt enkelt slaktats av palestinierna. Dödsoffer visas upp – de trampas och bespottas.

Det vi ser är dåliga journalisters vanliga grepp. Man väljer sida och propagerar genom att peka ut vissa fakta. Att det sker i DN, som en gång i tiden varit en frihetlig oas, är typiskt för mediernas ekonomiska och politiska förfall. DN skriar i annonser om att man driver ”humanism”. Men i praktiken politiserar tidningen. Det är uselt.

Samtidigt ser vi en historisk kamp i ett land som är heligt för åtminstone två urgamla religioner. Att inte judar och muslimer ska kunna leva sida vid sida är djupt tragiskt. Judendomen är förstås äldst på platsen, men islam har ändå omkring 1500 års närvaro i regionen. Slutsaten borde bli ett en samfälld strävan efter ett gemensamt liv och samhällsbyggande. Både judar och araber bär ett tungt ansvar för misslyckandet – ty tillsammans hade de kunna bygga mellanösterns framgångsrikaste stat. Här har Israel misslyckats allvarligt.

Men enligt min mening bär även palestinierna en blytung börda av kompromisslöshet. Det muslimska terror- och skräckväldet är mest motbjudande. Hamas skryter idag med att man dödat två civila israeler som man tagit som gisslan! Att bilar åker runt i Malmö och firar mördandet med palestinska flaggor och tutande bekräftar bara att eländet tyvärr spridits till vårt land. Det blodiga klanvåldet här har nämligen tydliga inslag av den muslimska problematiken.

Men ur en helhetsbild av mörker och hopplöshet har förr hoppfulla lösningar utvecklats. Jag tror inte att människan i grunden är god. Men ofta finns ett gnista av förnuft, även i de mest dystra situationer. Inte sällan just på grund av det totala mörkret.

Torsten Sandström

I delstaten Kalifornien pågår just nu en process där en könskorregerad ung kvinna stämt den klinik som utfört en könskorrigerande operation. Den unga kvinnan har nu ångrat sig och vill ha skadestånd. Skeendet är tänkvärt och bekymmersamt, enligt min mening. I vårt land driver som vanligt vänster en ensidig identitetspolitik som propagerar för att liknande operationer kan drabba unga. Därför måste man vara försiktig i en rättslig diskussion om ungas rätt till könskorrigerande ingrepp.

Kallelsen nedan – i min e-postlåda – till ett nära förestående juridiskt doktorandseminarium är delvis problematisk. Mötet rör könskorrigering. Att sakfrågan är juridisk fragmentiserad håller jag förstås med om. Det rör sig om svåra bedömningar. Men den av mig spärrade texten visar enligt min mening på ett ställningstagande, som kvinnan i Kalifornien inte skulle instämma i, tror jag. Att ett barn har rätt till deltagande i ett samtal om könsingrepp är självklart (det rör sig yttranderätt) – annars föreligger ju inget problem med barnets begäran om medicinsk korrigering. Det är ordet om självbestämmande som utgör ett hot. Plötsligt är saken klar: barnet påstås ha rätt att själv bestämma. Enligt min mening har transungdomar ingen rätt att själva – dvs ensamma – bestämma.

Enligt min mening måste jurister visa stor försiktighet med att – om än inlindat – uttala sig om barns rätt till könskorrigering. Det svenska samhället borde historiskt sett vara medvetet om riskerna att släppa vårdapparater fria vad gäller behandling av unga människor. Flera skandaler finns i svensk historia där politiker valt fel väg. Det vi nu ser i Sverige är upptrappade krav från hbtq-rörelsen om rätt till könskorrigering för unga människor. För mogna människor är saken en annan.

Torsten Sandström

Här kan du läsa kallelsen.

A fragmented welfare system for (trans) youth

The premise that healthcare should be patient-centred is fundamental in Sweden. For trans youth needing gender-affirming healthcare, however, there is substantial legal uncertainty on what this premise entails. Over the last few decades, the number of young patients in need of medical care for gender dysphoria has increased massively, bringing the health of young trans individuals to a new light. The treatment protocols of gender-affirming healthcare have been subject to critical scrutiny by medical professionals and public welfare institutions. Against this background, and with regard to the stigma young lgbtq+ people often face, situations may occur where a child requests medical interventions and measures that the legal guardians oppose. Trans youth, as patients and children, have a right to participation and self- determination. Still, they depend on the care and protection of their legal guardians as well as healthcare providers and practitioners. As a result, tension and conflict can occur between thechild’s wishes, their legal guardians’ responsibility (and right) to make decisions regarding their children’s health and the healthcare’s obligation to provide the resources young trans people need for their well-being and development.

5 September 2023
PARTICIPANTS

DENNIZ SABO, doctoral student in Public Law at the Department of Law, Stockholm University, will present their PhD project. The project explores and critically analyses the legal realization of patient-focused healthcare for trans youth.

Någon dag innan Nobelpriset i litteratur utdelades pläderade DN:s kultursida för att akademin måste fatta ett historiskt beslut. Innebörden var att en kvinnlig pristagare skulle utses i år liksom förra året (vad hon nu hette). Bara själva könsaspektens framhävande är något märkligt för en tidning om själv gärna ser sig som tillhörande kvalitetens tidningar (utan nutida saklig grund för detta). En öppen diskussion om god litteratur förvandlas till en fråga om feminism. Det är något synnerligen märkligt. Dvs att visst kön blivit en kvalitetsstämpel.

Nu blev det inte som DN propagerade för. Som bekant fick en norrbagge priset. Man undrat hur DN med sin kulturchef Björn Wiman – den förskräcklige – hanterar detta besked om nobelpris i litteratur. Det enda rimliga vore att glömma det nyss förflutna feministsnacket. Men så funkar inte Björn Wiman. I stället utbrister han i DN:s rubrik: ”Synd att inte akademin tog chansen att bli historisk.” Han insisterar med andra ord att i sin rapportering framhålla könsaspekten framför Fossums långvariga och påtagliga meriter som arbetare i den litterära vingården. Wimans bedrövliga hantering av saklighet i sammanhanget bevisas dessutom genom hans försmädliga underrubrik. ”Men kul med en norrman som inte kallbadat eller åker skidor. ” Litteraturens innehåll blir alltså ovidkommande och förpassas via löjliga epitet.

Jag är som bloggens följare vet djupt kritisk till DN:s journalistik. Tidningen stoltserar med att man är ”humanismens” förespråkare. Men det Wiman sysslar med är rena åsiktsterrorn, som han vill proppa i läsarnas halsar. Man kan invända att vanliga journalistiska principer om saklighet och oberoende inte gäller på mediernas kulturspalter. Där gäller de fakto åsiktsjournalistik. Men det finns gränser. Analytiska resonemang måste ändå vara centrala.

Då det gäller navelskådning och egotrippning tar Wiman förmodligen priset i svenska kulturmedier. Någon minns kanske hur han för något år sedan pläderade för flygskam i en text, medan han i en följande berättade om familjens skidsemester i Alperna. Dubbla moraliska krav gäller i hans värld.

Wiman är enligt min menig en skam för Bonniers litterära ambitioner. Han är inget annat än en journalistisk pajas. I stället för att resonerar om Fossums starka och svaga sidor skriver Wiman om en författare som varken kallbadar eller åker skidor. Alltså en person som inte lever upp till myten om en norrman. Så bottenlöst lågt!

Enligt min mening måste Wiman sparkas från sin tjänst som kulturchef på DN. Han är nämligen journalistikens och kulturens dödgrävare. Förr var DN kultur en intellektuell budbärare. Men inte längre.

Torsten Sandström

Sedan länge driver socialdemokraterna linjen att uppmana folk att sluta partyknarka. Man argumentera som de vänsterpopulister de är. Det gäller att vinna röster från folk som är lika korttänkta som partiets ledning själv är.

Någon invänder: är det inte bra om partyknarkandet upphör? Jovisst, liksom mindre alkohol kan vara nyttigt, men det löser inte det gängvåld och dödande som odlats under åtta år av sossejakt över nationen. Det är naivt att tro att klanvåldet upphör om efterfrågan på knark minskar eller upphör. Klanerna utvecklar snabbt sina andra kriminella affärsmetoder i stil med den utpressning man redan bedriver exv mot restauranger eller bilbränning på beställning från den som vill få pengar av sitt försäkringsbolag. Den italienska maffian visar hur olaglig affärsverksamhet kan odlas av personer utan skrupler.

Lika tokigt är sossarnas argumentering i relation till den svenska verkligheten. Det är inte knarket som fokus ska riktas mot, utan själva orsakerna till brottsligheten. Genom sin propaganda ger S-partiet sken av att de olagliga varorna/tjänsterna är förklaringen till dagens problem. Den avgörande orsaken är en storskalig invandring som Sverige inte klarat av – av naturliga skäl då en miljon anländer under 10 år (och dessförinnan ytterligare en miljon inom tio år). Om 3 procent av dessa ägnar sig år kriminalitet blir det stora volymer (60.000 individer). Det är detta som få politiker vill tala om. Brottslighetens koppling till invandring är tabu.

De höga socialdemokarter som pratar om att stoppa partyknarkandet vill alltså vilseleda allmänheten. Man vill få folk att tro att välbärgade festprissar är roten till det onda. Därför bör deras argumentation kallas vänsterpopulism. Man försöker slå röda dunster i folket ögon. Partiets historia (i modern tid) visar tyvärr att man brukar lyckas.

Detta särskilt som S-partiet har god hjälp från vänsterns många journalister. Idag skriver Isobel Hadley Kamptz en mångordig text i DN där hon försöker att visa varför den svenska välfärdsstaten misslyckas med brottsligheten. Hennes lösning är förebyggande åtgärder så att unga inte dras till gängen. Sådana lösningar borde ha prövats tidigare, under sossarnas tid vid makten. Inte ett ord fram Kamtz om att gängen har sina rötter i klaner som baseras på invandring. Här har vänsterliberaler stora skygglappar. Detta medan DN skryter via om att man verkar för upplysning. Det är hårresande.

Torsten Sandström

Fräls oss från ondo! Wikimedia.

Svensk politik lider av en allvarlig sjukdom: önsketänkande utan normala spärrar. Sjukan gäller framför allt partierna till vänster, som rad på rad lanserar förslag utan rimlig förankring i vilka effekter de kommer att få i praktiken. Man vänder sig med andra ord till väljare som är godtrogna och därför inte inser problemen med de luftslott vänsterns politiker lanserar. Förslagen emanerar sannolikt även från mindre begåvade tänkare.

Önskningarna syns över närmast hela det politiska fältet. Allvarligast är synen på asyl och invandring där fortfarande öppna dörrar presenterar på vissa håll, trots att möjligheterna till gott mottagande är minimala och problemen med blodigt våld och sprängningar blivit en svensk vardag. Lika problematisk är en sanslös bidragspolitik, som leder till sysslolöshet, fusk och kriminalitet. Måttlighet finns inte i vänsterns värld där alla ser rött.

Att jag idag fattar pennan beror på ännu ett politiskt förslag som får mig att häpna (nästan). Nu är det Miljöpartiet som utmärker sig. Förslaget rör den svenska skolan som redan befinner sig utförsbacken sett från ett perspektiv rörande kunskaper och studiero. Mp konstaterar att alltför många får den lägsta betygsgarden F, något som kan hindra fortsatta studier på gymnasienivå. Därför vill Mp slopa F!

Personer med F är uppenbart ursvaga i det ämne saken gäller. Gymnasieutbildning är tänkt att vara ett avstamp för högre studier (inte en grundutbildning). Om F slopas blir förstås E lägsta betyg i skalan och tecken på detsamma som F pekar ut idag. På så vis kommer hela betygssystemet att inflateras. Och gymnasierna kommer tvingas jobba med elever utan rimliga förkunskaper.

Innebörden är förstås en sänkning av utbildningen på nationell nivå. Med lägre krav kommer förstås ambitionerna hos elever att minska ytterligare. Miljöpartiet agerar med andra ord samhällsfarligt. Mp tror att man handlar klokt och vänligt men sparkar i själva verket viljan att studera i baken. Ett sådan parti som Mp borde egentligen förbjudas, men det är något som demokratin förbjuder. Folkviljans system bygger dock på att kloka politiker agerar för smarta förslag. Men – framför allt – på vänstersidan gäller det inte några rimlig spärrar eller tankar om att krav kan fungera som goda sporrar. Nej här köps röster hänsynslöst.

Mp:s båda talespersoner, sk språkrör, är hänsynslösa skitsnackare. Per Bolund påstod för något år sedan att ökningen av utsläpp och CO2 kunde påverka jordaxelns lutning. Men historien visar att lutningen av axeln under årtusendenas lopp förändrats stegvis/fortlöpande åtskilliga gånger, varför också klimatet justerats i varmare resp kallare riktning.

Förslaget om att slopa betygsgraden F kommer från Märta Stenevi, dvs kvinnan med den fanatiska blicken (och i dagarna känd för sin terroriserande ledarstil inom partiet).

Hursomhelst, både Miljöpartiet och dess representanter företräder en politisk linje som på djupet skadar det svenska samhället. Först torpederar man kärnkraften, sedan den svenska skolan. Tala om lekstuga inom politiken! Fy sjutton!

Torsten Sandström

Vetenskapsakademin har fyra timmar för tidigt skickat ut ett mejl som talar om vilka personer som kommer att få nobelpriset i kemi 2023. Alltså fyra timmar innan de fina gubbarna och gummorna i akademins kemiska sektion sammanträtt för att fatta ett formellt beslut.

Det vi ser är ett pinsamt grus i elitens ceremoniella spel kring Nobels dynamitpengar. När akademiledamöterna väl sammanträder – de har rest lång väg och är fint uppklädda – inför kamerornas ljus vet hela världen redan resultatet av det formella och rituella möte som håller på att spelas upp.

Jag kan inte låta bli att skratta åt spektaklet kring det man måste kalla den svenska nobelprisadministrationen. I och för sig är priset en viktig vetenskaplig drivkraft. Men låt forskningseliten bestämma själv. Då kan ceremoniernas män och kvinnor stanna hemma och syssla med något kreativt.

Torsten Sandström

Nyligen berättade SR om att man måste skära ned antalet tjänster. Nya pengar från skattebetalarna tvångsvägen var uppenbarligen inte att vänta. Idag rapporterar även SVT om ned skärningar beträffande antalet anställda. Förmodligen rör det sig bara om att skära bort ”dött kött” om yttrycket tillåts, dvs en rad byråkrater.

Ändå är nyheten god. Public service´gräddfil inom mediesverige krymps, vilket är bra. Andra medieföretag har det jobbigt i tider av expansion inom internet. Ett nytt mer rörligt – och tyvärr kommersiellt – medielandskap håller på att växa fram. Där finns hot i stil med dem vi ser exv i USA, där partibossarnas horribla välde skakas om av läskiga högerpopulister i Trumps anda. Men i bästa fall finns öppningar för mindre centralstyrd politisk propaganda. Vem vet?

Frågan är hur SR/SVT kommer att skära ned sin verksamhet. Är det nöjen, sport och annan underhållning som ska bantas? Vad gäller vulgariteter och tjohej finns det ett överföd som inte motiverar ett statligt tvång att betala avgift till framför allt SVT. Eller är det den politiskt korrekta rapporteringen som får stryka på foten? Mitt tips är att politikerna, som ytterst bestämmer medelstilldelningen, inte vill se en politiskt oberoende nyhetsrapportering – eller rättare sagt inte förmår styra upp vänsterns journalister så att de slutar med sina egna åsiktsreportage.

Hursomhelst är frågan om public service´ framtid viktig. Inte främst på grund att många miljarder slukas av dina och mina pengar i onödan. Utan framför allt på grund av den politiska debatten i Sverige kraftigt snedvrids åt vänster. Så ville förstås Olof Palme ha det då han med näbbar och klor försvarade SR/SVT. Idag gäller det att bryta upp sossarnas mediala autostrada. Annars kommer nationen inte ur den onda cirkeln som avspeglas i denna regeringens intensiva kamp för att få nationen på fötter. Åtta år med sossemakt svider rejält…

Torsten Sandström

Under en vecka på Côte d´Azur laddar jag batterierna med energi från solen. Här är fortfarande behaglig sommar i slutet av september. Det på vintern så omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna fungerar normalt året runt som barriär mot dåligt väder samt promotor av ett skönt klimat. Temperaturen förefaller därför alltid gynnsammare än på näraliggande platser i norr och syd. Luften mellan bergen och havet är mättad av fukt och av gröna dofter. Solens reflexer i havet gnistrar. Allt bidrar till ett gott humör.

Mängden väl beställa gäster från utlandet (och Paris) kan förefalla stötande och kan få svenskar – som av medierna matats med klasskampens paroller – att tappa sugen. Och visst är de materiella skillnaderna mellan permanentboende och gästande påfallande. Nedanför mig på havet ligger för ankar en hel flotta av privatägda jakter i miljardklassen. Som ett pärlband i skyn syns jetflyg på väg ned mot flygplatsen i Nice. Och tusentals nöjeslystna fördriver tiden. Medan de flesta andra arbetar.

Man skulle kunna tro att denna miljö är ett växthus för svåra klassmotsättningar. Men så är det inte. Den politiska likgiltigheten är stor och intresset för att rösta är lågt. Det tycks som vänster-högerskalan fått maka åt sig för olika alternativ rörelser. På Côte d´Azur förefaller detta logiskt (liksom på många andra ställen i Frankrike). Här lever lokalbefolkning och gästande resenärer i ett slags symbios. Båda är beroende av varandra för sin existens. Båda sidor ger och tar, låt vara att de bofasta människorna må tycka att resenärerna tar för mycket plats.

Jag funderar över skillnaden mellan politiska åsiktsyttringar jämfört med Sverige. I vårt land röstar närmast halva befolkningen på partier som idogt vilar på klasskampens budskap. Och valdeltagandet är högt. Är svenskarna mer politiskt initierade och kloka? Inser inte fransmännens vänsterbudskapets välsignelse?

Sannolika är det nästan tvärtom. I Sverige har socialdemokratins budskap blivit något av en trygghetsreligion som framför allt kvinnor tillber. För fransmännen har vänsterns långvariga närvaro avslöjat budskapets otidsenlighet. Socialistpartiet är närmast utraderat!

Orsaken till den svenska – och i någon mån nordiska – särställningen går enligt min mening att förklara. För svensk del är det tydligt hur socialdemokratin genom lagstiftningen och statsapparaten byggt en försvarsborg för sin egen maktställning. Detta har inte bara skett genom demokratiskt vedertagna metoder i stil med ett omfattande system av offentliga bidrag. Det har genomförts med medel som i andra nationer ses som odemokratiska. Genom lagstiftning har S-partiets satelliter, framför allt fackföreningar och hyresgäströrelsen, blivit en del av den offentliga makten. Och det svenska skolsystemet har också infogats i ett system som baseras på vänsterns ideologi, vilket inneburit att kunskaper nedprioriterats så att sociala dogmer om jämlikhet, likvärdighet och feminism blivit övergripande målsättningar. Även statsapparaten – som i såväl Sverige som Frankrike är alltför tung – har i vårt land förvandlats till en S-märkt bastion. Detta genom att tillsättningsmakten missbrukats så att hundratals statliga myndigheter fyllts med personer som hyllar socialdemokratins program.

En annan viktig kugge i S-partiets ritning för sin svenska bunker gäller nationens medier. Här syns Olof Palmes strategi tydligt. Hans linje för makt över SR och SVT är väl känd (men lite omtalad). Likaså hans modell att bygga särskilda statliga skolor för utbildning av journalister. Resultatet har blivit dagens vänsterinriktade mediesverige. Till bilden hör även mediernas pressade ekonomiska ställning, något som medfört att medieföretagens ägare tvingats koncentrera sig på att räkna pengar och därför överlämnat en stor mängd makt över tidningarnas innehåll till kadrer av journalister väl pålästa i vänsterns program.

På så vis har socialdemokratin tagit ett kraftigt och långvarigt grepp över den svenska nationen. Sammantaget har statsapparaten och lagstiftningen använts för att bygga ett värn för partiet visavi sina motståndare. Ett värn som fungerar även då S-partiet är i opposition. Normalt ska som bekant lagen i en demokrati stå fri från band till enskilda partiers strävan efter kontroll. Men i vårt land har lagen missbrukats. Dessutom har S-partiet köpt röster på löpande band via offentliga bidrag. Inte undra på att svenska folket till hälften lutar åt vänster.

Det franska folket har som sagt påtagligt tillbakavisat vänstern. Man har genomskådat socialistpartiet. Det förefaller som om denna utveckling sakta håller på att ske även i Sverige. Man kan kanske säga att SD är den rörelse som tydligast driver oppositionen mot vänsterns strukturella grepp över statsapparaten. Socialdemokratins smygande annektering av det offentliga Sverige, som jag nyss skissat, bemöts med en populism, nu från höger. SD:s retorik tar förvisso i grunden främst sikte på invandring, men jag tror att partiet gärna vill ta över vänsterns hittillsvarande samhällskontroll.

De svenska medierna är likväl den främsta bromsklossen mot en sundare svenskt politik utan socialdemokratisk betong. Ett annat hinder är att den borgerliga oppositionen alltför länge vuxit upp under ständig beskjutning från socialdemokratins många bastioner. Partierna hukar och ursäktar sig. Man talar i alla fall inte öppet om socialdemokratins snedvridning av demokratin. Dessutom undviker tyvärr även de svenska universitetens statsvetare att tala om de problem jag lyfter i denna artikel. På så vis är vårt land politiskt annorlunda.

Ett fritt Sverige kräver att socialdemokratins redprint nedmonteras. Många besvärliga lagändringar krävs, exv inom arbets- och hyresrätten. Vidare måste det svenska utbildningssystemet frigöras från S-partiets övergripande och kunskapsfientliga dogmatik. Rättsstaten måste dessutom befästas genom att tillsättningsmakten neutraliseras, lagprövningsrätt regleras, tjänstemäns övergrepp åter straffsanktioneras, domare tillsätts utan politiskt inflytande osv. Slutligen måste staten upphöra att kontrollera medier och journalister via statliga bidrag (av alla de former) samt skräddarsydda utbildningar.

Först då S-partiets modell för Sverige ersätts av vanliga europeiska lösningar slutar nämligen halva befolkningen trollbindas vänsterns anspråk på att äga nationen. I Frankrike har vänsterns magi brutits.

Torsten Sandström

Annonsen vi aldrig fick se.

Sverige har det som bekant idag svårt pga av lågkonjunktur, inflation, dödliga klankrig och åtta år av vanstyre under socialdemokratin. I dåliga tider brukar åtstramning vara en allmän metod att sträva efter, frånsett sedvanliga budgetstimulanser. Detta innebär att alla måtste se över sin utgifter och stryka dem som är minst angelägna. Detta förutsätter ett öppet sinnelag, dvs förmågan att inse att alla utlägg inte är lika viktiga, något som förstås är en sanning.

Men dessa teser gäller inte i fattighuset Malmö, som inte klarar sin budget utan mångmiljardstöd från staten och andra kommuner. Med bitterhet läser jag därför i Sydsvenskan (29/8) följande rubrik rörande Malmö kommunala bostadsbolag, MKB:

MKB vill ge alla anställda fyra dagars arbetsvecka

Det är möjligt att arbetstidsreformer bör prövas. Kortare arbetstider behöver inte betyda minskad produktivitet. Detta har näringslivet bevisat. Men frågan är om samma sak gäller inom en kommun, där rädda och ofta okunniga politiker fattar beslut, alltså människor som är rädda för facket makt. Att Malmös eget bostadsföretag ska gå i täten kortare arbetstider förefaller därför egendomligt, särskilt på grund av att företaget (i bästa fall) ska tillföra kommunen pengar via uthyrning av lägenheter. Ju mer pengar desto bättre – hål i kommunens budget måste ju fyllas. Men Malmö kommun lever inte i ekonomisk balans. Vad är ett budgetunderskott för en kommun som vant sig vid att knäppa med fingrarna för att få bidrag genom statliga beslut. I åratal har sossar styrt i Malmö och kommunen har gett det offentligt slöseriet ett ansikte. Flott ska det vara, men andra ska betala för kommunens utgifter. Så tänker planekonomins sossar.

Malmö kommun lever som socialismen lär. Ansträng dig inte själv. Planera för bidrag från andra. Att arbeta för lön är dåligt, det är bättre att leva på andras penga. Regn med pengar från ovan är att föredra.

Därför är det bra med en ny borgerlig regering, som måste inse att svarta hål kan fyllas med hur mycket pengar som helst. Följden blir att den som äger hålet inte vill laga det. Då upphör ju bidragen. Så tänker man inom Malmö kommuns sosseledning.

Socialdemokratin var en gång i tiden en rörelse för befrielse av förtryckta. Nu har man nått vägs ände. Varför jobba om andra kan betala mitt liv?

Torsten Sandström

Genom Centerpartiets stora borgerliga förräderi 2019 förde Annie Lööf partiet mot avgrunden. Hon tog plats i jökens bo. Där svek partiet landsbygdens folk och satsade på sossar och liberaler i städerna. Alla vet hur det gick i valet 2022.

I stället för en sanningsenlig valanalys då såg Lööf till att ”rädda minnet av sin tid”. I stället för att låt verklighetens folk runtom i landet återta makten över politiken befästes partiets vänsterliberala profil, dvs en politik som avspeglas i Lööf ytterlighetsförslag från forna dagar: att tala för införande av månggifte i Sverige. Lööf agerade alltså som många dåliga ledare på väg ut. Hon såg till att en person av hennes typ valdes till efterträdare.

Resten är historia. Demiroks två domstolsdomar för misshandel sänkte en redan skadeskjuten man. Partiets opinionssiffror har nu sjunkit under 4%-spärren. Demiroks förtroende saknar botten. Partiet framstår helt enkelt som förlorat. Desperation råder. Nu hoppar man på det kärnkraftståg som man själv – under Lööf – bidragit till att det spårat ur. Vem blir imponerad av det? Och än värre förklarar Demirok att man nu vill delta i en regering tillsammans S och V. Plötsligt lägger han koren på bordet och visar att C-partiet inte längre tillhör borgerligheten. Han tror kanske att C kan ta tillbaka de röster som många kvinnliga väljare 2022 lagt på sossarna.

Tala om draksådd från Lööfs sida. Upp som en sol – stöddig som få – kännetecknar hennes resa. Nu ned som en pannkaka. Hon tycks inte ens få den golden handshake – i form av statligt toppjobb – som varit vanlig för ministrar från den politiska klassen i Sverige! Lööf tvingas i stället nappa på obskyra styrelseuppdrag för nya bolag. Vi ser en utslagen lycksökare som säljer det lilla hon har att visa upp.

Jag är vanligtvis inte särskilt hämndlysten. Men Lööf har i sin roll medvetet bidragit till åtminstone fyra för nationen skadliga år med S-styre. Under dessa år har klanvåldet skördat blod i strida strömmar från förorterna. En striktare politik rörande invandring och integration – tillsammans med de partier som nu styr Sverige – hade sannolikt kunnat minska våldet och dödandet påtagligt tidigare.

Lööf har stött en vänsterregering som skadat den svenska nationen på djupet. Hon har sått problem och måste nu göras ansvarig för en viktig del av en usel skörd. En formell armkrok med S-partiet bli förmodligen dödsstöten för ett sargat bondeförbund från historiens led.

Tosten Sandström

Brittiskt ungdomsfängelse. Wikimedia.

Socialdemokratin har länge – senast under åtta år vid regeringens roder – låtit kriminalpolitiken löpa vind för våg och satt polismakten under det egna partiets val av chefer. Vi ser hur det gått! Klanvåld, mord, blod och skräck. Vidare har sossar och borgare tillsammans raserat det svenska försvaret så att idag såväl manskap som utrustning saknas i bred omfattning.

Därför kan man inte låta bli att ta sig för pannan då politiker nu sonderar möjligheten att sätta in försvarsmakten i kampen mot klanernas omfattande och dödliga våldsbrottslighet. Hur ska ytterligare en krets av dåligt utbildade och organiserade soldater kunna förändra det svenska vardagsvåldet? Hos poliser och soldater tycks ju råda principen om lågaktivt bemötande (inga tuffa krav), dvs det elände vi såg hur hur det gick under påskkravallerna. Då försökte man sött snacka gangsterungdomarna till rätta… Många poliser skadades, men ytterst få busar togs om hand.

När jag läser domar om klanernas dödliga våld och om deras sexuella övergrepp förvånas jag ofta över domstolarnas milda straffmätning (som de facto följer Brottsbalkens bestämmelser). Många unga våldsmän frihetsberövas inte, utan tillåts snabbt återuppta sina kriminella aktiviteter. Åtskilliga får bara samhällstjänst för något så grovt som en våldtäkt. Flertalet av de dömda som saknar medborgarskap utvisas inte heller. Det är ju självklart vilka slutsatser bossarna inom gangstervärlden krav av detta: använd unga brottslingar och locka dem med feta sedelbuntar.

Respekt för rättssamhället byggs inte genom mildhet och vänliga handlingar. Det sker bara i de politiska drömmarnas värld. Klanvåldets ungdomar må vara fjuniga, men deras hat till Sverige förändras inte genom fortsatt förståelse, mildhet eller valhänta soldater. Det är fasthet tuffa ord som krävs.

Bygg därför snarast barackläger på ensligt belägna platser (havsöar/öppen mark i norr), med stängsel och synnerligen tuff elektronisk övervakning. Låt brottslingarna laga mat och städa själva. Och framför allt: utvisa de gangsters som saknar svenskt medborgarskap. En svensk idé med asylrätt förutsätter nämligen utvisning av den som vägrats asyl av domstol.

Någon svarar att inlåsta brottslingar utbildar varandra till fortsatt verksamhet. Det är troligt. Men nu gäller det avskräckning samt att hålla unga borta från de samhällen där de sprider skräck. Inlåsningen kan möjligtvis – man inte alltid – vara till deras bästa. Men den är ett skydd för hederliga människor!

Torsten Sandström

om

Wikimedia

Den som läser mina bloggar förstår att jag anser den nya tidens åsiktsjournalistik som påfrestande. En linje är att försöka uppfostra publiken. En annan är att skrämma upp den. Och en tredje att trösta de som oroats. På så vis fungerar journalistiken som en nutida religion. Vi möter överstepräster som predikar.

Att DN har satsat på detta med full maskin är uppenbart. Omgiven av bla Hanna Hellqvist och Björn Wiman är Alex Schulman ett proffs i grenen. Den 7/8 lanserar han följande rubrik:

Alex Schulman: Vi glömde allt och drack oss genom semestern

Schulmans person intresserar mig föga. Han får för mig leva vilket liv han vill. Och om han vill supa är det upp till honom. Om det försämrar hans och familjens liv är det hans sak. Vad sjutton intressera det en stockholmstidnings läsare?

Det finns bla två svar. Dels säljer han ut sin familj via positionen som kändis i mediernas samhälle. Bland annat har han – som Svante Nordin konstaterar i SvD (2023-05-16) – beskrivit sin morfar Sven Stolpe som en person som försökt mörda sin hustru (alltså Schulmans mormor). Schulman kan alltså försörja sig – liksom Hellqvist – på att avyttra olika delar av sitt och familjens privatliv. Och det gör han så det skvätter om det. Det är en del av en nutida svensk identitetspolitik, där man kränger ut sig själv, sitt kön, sina sexuella preferenser, sina åsikter om ditt och datt samt naturligtvis hela sin familj.

Det andra svaret är att han försöker trösta publiken. Sommarens ledighet inbjuder naturligt – och trevligt – nog till festande. Därför är många människor något trötta då det är dags att börja jobba igen. På så vis kan kändisen Schulman sticka fram huvudet och ropa några tröstande ord: även jag har baksmälla. Det är helt och hållet i mediesamhällets, Expressens och Aftonbladets anda. Hej och hå, kräng dina egna futiliteter!

På detta vis försvinner tidigare års kvalitetspress. Kvar står en sörja av underhållning, sport, spekulationer och politisk propaganda. Då man i mitten av 1800-talet började benämna pressen som en tredje statsmakt var det fakta, saklighet och kritik av politikernas maktutövning som man tog sikte på. Det var förstås en hederstitel. Men idag finns det liten anledning att se upp till svenska medier. Äran är borta. Den är avyttrad. Och det ansvarar inte minst DN för, trots stolta utrop om ”humanism” som mål.

Jag har just läst Svante Nordins fina bok om Sven Stolpe, ”Blåsten av ett temperament” (2014), en skrift som biblioteket i Markaryd gallrat ut då och därför gratis under sommaren kommit i mina händer.

Jag har aldrig varit en beundrare av Stolpe, främst på grund av hans ovetenskapliga besserwisser-stil och orerande (kanske något som även dottersonen ärvt). Men Stolpe var en lärd man, med många strängar på sin lyra. Och blev genom sin egen kunskap och sina speciella intressen en svensk kulturpersonlighet. På så vis en man som är värd att studera. Hans breda kulturella kontaktnät tycks för mer än tio år sedan ha lockat den gode vetenskapsmannen Nordin till ännu ett värdefullt verk, där Stolpe placeras in i sin samtids kulturella Sverige. Det är denna värld som intresserar mig – inte så mycket Stolpe själv.

Både Stolpe och hans dotterson lämnar ut sig själva. Stolpe har något intressant att presentera. Skillanden är att Schulman inte har det. Bara idag sommarens baksmällor.

Torsten Sandström

En invasiv art som är särskilt besvärlig.

För någon vecka sedan skriade DN om att en kräftart som kallas rovmärlan riskerade att invadera Mälaren. Jaha, tänker jag. Är det inte denna process som pågått i årtusenden, dvs arternas kamp för livet. Tusen och åter tusen olika djur, växter och andra biologiska varelser utvecklas enligt egna biologiska lagar. Det har skett innan människans hade herravälde på jorden och det sker förstås även i tiden därefter. Några mänskliga miljöer påverkar förstås denna biologiska kamp – i och med att människans nu länge själv stått i centrum för att breda ut sig. Men man kan inte säga att det är homo sapiens sak att agera domare, frånsett i situationer då vår egen existens hotas uppenbart.

Men klimat- och miljörörelserna vill agera som mänskliga domare och fatta ödesdigra beslut om den ena artens överlevnad och denna andras död. Bara detta godtyckliga beslutsfattande utgör enligt min mening ett hot mot jordens biologiska balans. Det tycks som rörelserna menar att det antal arter som fanns för ett visst antal hundra år sedan ska utgöra riktmärke för vilka som idag ska segra. Från min horisont rör det sig om godtyckets balans och något mycket vanskligt.

Även då det gäller människans avtryck – vi är ju en del i Darwins värld där den mest livskraftiga segrar – är det svårt att höra klimatrörelsens skrianden om att våtmarker ska återställas. Dikning har varit en nyttig mänsklig aktivitet och vad säger att de arter vilkas konkurrenskraft ska återställas är de riktiga i jordklotets långa tidsperspektiv (varför inte arterna före dem osv)? Samhällets storskaliga politiska experiment med invasiva arter är i mina ögon rena kasinot. Som jag redan skrivit på annat håll är de värsta invasiva arterterna numera de härskande politikerna och deras drabanter, byråkraten. Men dessa segrar inte via biologins lagar, utan genom politisk ideologi. Det hela luktar sovjetforskning där beslut fattades enligt då rådande politiskt korrekta tankar!

Till saken hör att det svenska kasinot rörande invasiva arter kostar dig och mig som skattebetalare stora pengar årligen. För mig får gärna vresrosor, lupiner och rovmärlor frodas. Det är politiker och byråkrater som är hotet mot svenska folket. Riktigt skadliga biologiska arter måste däremot angripas. Vi jagar redan bakterier och virus. Och fästingar samt myggor. Antagligen har dessa också plats i viktiga historiska samt ekologiska näringskedjor. Men här gäller tesen om the survival och the fittiest.

Torsten Sandström

Följande rubrik i DN från den 17/9 emanerar från Åsa Beckman:

Författarfruarna är litteraturens

tjänarinnor

Beckman är en av DN:s många navelskådande sk journalister. Hon bekymrar sig föga om saklighet och kritiska berättelser. Hon skriver rakt ut vad hon för stunden vill tro och vart hennes politiska övertygelse pekar. I och för sig sysslar många krönikörer med egna åsikter. Men hon gör det med passion utan självkritik. i Ett av hennes mest egotrippade reportage för några år sedan avhandlade hon sin egen hud (inte ens sin släthåriga hund alltså). Rubriken var: Jag minns den den lena huden.

I den text som inleds med rubriken ovan är det feminismens budskap som Beckman serverar. Läsaren ser att hon agerar med starkt patos. Samtidigt med med den vanliga kritiska tonen mot män som grupp. Hon klumpar således ihop alla manliga författare och erbjuder en dåligt underbyggs analys av dem (som härskare) och deras fruar som slavar och hjältinnor. Det är ett tema för många kvinnliga journalister.

Utan att kunna nämna några namn tror jag många manliga författare är tämligen jämlika och lever samman med kvinnor som inte är några undergivna fån. Möjligtvis baseras Beckmans text på egna erfarenheter. Med tanken på hennes utfall förefaller det troligt.

DN skryter ohämmat i komiska helsidesannonser med att tidningen framför ”humanismens” budskap. Att skandalisera en hel yrkeskår av män samt deras kvinnor är föga humant, såvitt jag förstår. Dessutom är liknande strukturella rapporter – kampen mellan könen – osakliga. Om jag bara finner en grupp jämlika män och kvinnor inom yrkeskåren ifråga måste Beckmans text anses vara fake news. Strukturalism är ingen vetenskap – möjligtvis slarviga gissningar utifrån enskilda exempel.

Beckmans text i tidningen visar att DN är en blaska och inget annat.

Torsten Sandström

I förra månaden framförde The Financial Times tankar om en ny bok om EU, ”Eurowhiteness”, skriven av Hans Kundnami, en europakännare av rang. I boken kritiseras med fog själva den europeiska ramen som sägs vara problematisk för EU redan nu och i framtiden. Organisationens bas i europeisk historia, kultur, religion mm skapar nämligen stora politiska och ekonomiska problem, något som direkt syns i världsdelens geografi i öster och söder. EU vilar på sina historiska rötter och en civilisation som särskilt Frankrike torgför efter tre svåra krig sedan 1870. Även i The Economist (19/8-23) skriver man kloka ord a propå Kundnamis bok under den talande rubriken ”Chauvinism with a European face”. Den europeiska kopplingen tynger unionen utåt mot nationer i omgivningen.

Vad värre är att svårigheterna tornar upp sig även internt mellan de 27 medlemsnationerna. Enbart en storskalig muslimsk invandring innebär en spricka i europaidén. EU:s betongartade och ökande federalism är ytterligare ett problem, som avspeglas i en obehaglig splittring mellan medlemsnationerna, laviner av gränsöverskridande reglering (utan hänsyn till närhetsprincipen) samt den ekonomiska nedgång som EU drabbats av enligt bilden ovan. Inte minst den ekonomiska krisen sedan omkring 15 år sedan är mycket illavarslande. Den pekar på en union med uppenbara svårigheter. Verkligheten tycks vara att EU följer sin förebild – romarriket – i spåren. Jag tänker alltså på orden om den som gapar efter mycket…

En union måste givetvis bygga på en tydlig kulturell, ekonomisk och politisk gemenskap (helst också även en religiös). Senare års utvidgningar av den europeiska gemenskapen har visat på att nationer i obalans vad gäller demokrati, ekonomi, korruption och ovilja till samarbete har tillförts ett Bryssel som redan haltat betydligt (exv avseende Italiens svårigheter). Ambitionen från framför allt Frankrike att bygga en union har medfört en en strävan efter överstatlighet som fått Storbritannien – demokratins moderna fader – att lämna båten. EU har hamnat i en svår ekonomisk och politisk knipa. I stället för en klok taktisk reträtt har följden blivit ytterligare en rad federala lagprojekt som fråntagit medlemsnationerna folk en beslutsrätt som de tidigare haft. Rättigheter som de med tanke på närhetsprincipen bort behålla.

En utvidgning av unionen till Turkiet förefaller mindre lämplig – ottomanska traditioner och bazaarpolitik passar helt enkelt inte in i den europakultur som Kundanami talar om. Sak samma gäller en utvidgning till länderna på söder sida av Medelhavet. Ett inlemmande av islam i det nuvarande europaprojektet förefaller högst problematiskt. Vi ser redan påtaglig turbulens. Och enligt min mening – och antagligen också Kundnamis – är rådande Eurowhiteness ett betydande framtida hinder. Unionen går som sagt redan på nedsatt marschfart.

Mitt recept är inte ett skrotande av europagemenskapen. Affärsgemenskap är något viktigt och lönsamt för folkflertalet om den bedrivs förnuftigt. Föregångaren EEC var en sådan klok sammanslutning baserade på demokrati, ekonomi och gränsöverskridande kommunikationer (i vid mening). Jag menar därför att kloka europeiska ledare måste bita i det sura äpplet och ta ett par steg tillbaka. Renodla den verksamhet som går ut på affärer och kommunikationer (i bred bemärkelse) samt rasera den politiska överbyggnad som parlamentet representerar (med uppenbara skadeverkningar vad gäller expansion av federalismen). Överstatligheten – frånsett affärslivets behov – är det centrala problemet. Det är fel att svenska skogar, älvar, vargar och andra nationella frågor ska styras från Bryssel. Federalismens hindrar lokal initiativkraft och konkurrens, något som kan avläsas i EU:s dystra ekonomiska utveckling, se bilden igen. En mindre men effektivare handelsorganisation bör givetvis resultera i en kraftig begränsning av den förfärliga EU-byråkratin, där nationerna i Europas hjärta under fransk ledning tillåtits ta makten. Oviljan att se sanningen i vitögat kostar stora pengar.

Det är inte nationalism som jag förespråkar, utan gemensam handel. Fri handel innebär en potential för utvidgning. Att erbjuda Ukraina, Turkiet, Tunisien, Algeriet, Marocko och liknande nationer inträde i en demokratisk union är omöjligt av flera skäl (krisen är redan uppenbar). Men att öppna upp för dessa länders deltagande i en samverkan om handel är något helt annat. Det kräver enbart en begränsad samsyn samt en koncentration på företag och affärer. Business kan föda folkligt engagemang och främja folkstyre. Detta borde Europas marknadsliberaler och socialdemokrati förstå. En inriktning på handel kan även bidra till lösningar av de svåra folkvandringar som tillhör vår tid och redan nu vållar omfatta de problem för unionen. En handelsgemenskap kan ”köpa” fördelaktiga affärslösningar för nationer i öst och syd (omfattande bla hinder mot utvandring till Europa). Lockelsen för främlingar utanför den europeiska civilisationen att söka sig till den nuvarande unionen kan möjligtvis även minska. Särskilt som den kulturella försvarsborgen nedrustas, dvs det onda som EU idag liknas vid av kritiker som Kundnami och The Economist.

Det jag pläderar för är givetvis en historisk omvälvning. Men mina ord baseras på odiskutabla fakta. Överstatligheten stryper sakta europeiska företags konkurrenskraft. EU-parlamentet är en politisk lekstuga som konsekvent föder nya federala riskprojekt. Medlemsländerna är splittrade på flera plan. Byråkratin i Bryssel är skadlig och extremt dyr. Och EU-ländernas ekonomier sackar efter USA och andra stora konkurrenter. Något måste givetvis göras! Att bara bygga Babels hus högre i Bryssel – och låta franska nationalister styra – leder till fler nederlag. Frikoppla Euron för de nationer som passar in och kör!

Alltså bör medlemsländernas statsministrar enas om en reform samt bjuda in Storbritannien till samtal om bildandet av en handelsorganisation av EEC-typ (med bud om att EU i så fall ska omformas). Låt oss i nästa års val rösta för partier som vill reformera EU! Det är hög tid.

Torsten Sandström

När en till upplagan stor tidning politiserar – såsom DN oftast gör – går mycket fel. Rubriken den 23/9 säger vad det rör sig om:

Amanda Sokolnicki: Pourmokhtari borde inte acceptera förnedringen – det är dags att avgå

Pourmokhtari har en svår uppgift. Hon ska nämligen balansera mellan klimatets talibaner och en regering som försöker på fast grund arbeta mot beroendet av energi från olja, kol och skogsråvaror. Utan att för den skull skada ett ansträngt svenskt folks vitala ekonomiska intressen. Bara regeringens stora inriktning mot en satsning på kärnkraft är central. Och därför bär DN:s politiska allierade – vänstern inklusive Mp – en synnerligen tung börda, i och med att de redan har avvecklat flera väl fungerande kärnkraftverk, som kunnat leverera stora mängder billig elektricitet som idag ersätts av energi av inte minst det skadliga slaget! Här står DN Solkonicki med brallorna nere i sin oändliga dubbelmoral och skrin om Pourmokhtaris avgång.

Nu anklagar Solkonicki regeringen för smärre förändringar som strider mot tidigare sosseplaner via begränsade utsläpp av CO2. Och då är att märka att en minskad inblandning av skogsolja i dieseln inte det minst påverkar CO2-utsläppen. Även förbränning av skogsråvaror medför nämligen växthusgaser, vilket klimatets talibaner vet, men inte vill klargöra för allmänheten.

DN – som påstår sig vara liberal – borde kritiskt nagelfara den tidigare S-regeringens klimatpolitik. Och därför låta bli att kritisera den pragmatiska linje som Kristerssons regering driver. Men DN styrs inte av liberaler, som kännetecknas av öppna sinnelag. De som bestämmer är journalister som gör vad man vill och är inpiskade vänsterliberaler.

Svenska medier står alltså för en katastrofal linje. Man ser inte att socialdemokratin efter år vid makten har kört fast och blivit beroende av minoritetspartier som drar åt olika håll. Samtidigt kritiserar man den nuvarande regeringens försök att finna praktiska lösningar. Det är inte öppenhet vänsterns medier pläderar för, utan splittring. Historiens dom över svenska medier kommer att bli hård. Sanna mina ord!

Torsten Sandström

Vänsterns journalister hatar SvD:s Lena Andersson av minst två skäl. För det första att hon vågar ifrågasätta deras politiska samsyn. För det andra att Andersson återkommande kritiserar feminismens teser, som hon utmönstrar som ovetenskapliga (utan att därför påstå att det finns en hel del att göra på fronten för jämlikhet mellan könen).

Bonniers landsortsblaska avviker förstås inte från den normala bilden av svenska medier. Den 19/9 träder således Malin Krutmeier fram och avrättar författaren och hennes nya bok ”Studier i mänskligt beteende”. Jag erkänner att jag inte läst boken. Men bara valet av ord i Sydsvenskan talar sitt tydliga språk. Min kännedom om Andersson gör att jag förstår att påhoppet saknar rimlig grund. Vad sägs om följande två rubriker:

Lena Andersson skildrar feministerna som ryggradslösa as

Malin Krutmeijer läser en författare som leker gud.

Valet av ord pekar på politisk propaganda från en av vänsterns drabanter. Den som vågar kritisera feminismens dogmer måste nämligen ifrågasättas av journalistkårens lakejer. Tanken är att kritik som emanera från en person som tillber en annan och främmande gud än Krutmeijer måste förbjudas.

I själva verket rör sig Krutmeijers påhopp om avund samt om en protest mot att en analytisk och väl påläst skribent som Andersson vågar beträda den arena som journalisternas skrå pinkat in. Det finns en tydlig medial strävan efter att hålla alternativa skrivare utanför mediernas offentlighet och avlöningskontor. Där ska enbart av statens särskilt utbildade (läs indoktrinerade) löneskrivare sysselsättas. Mängder av väl skrivna och kritiskt relevanta texter refuseras med andra ord. Inte ens på insändarsidorna tas de in. Ty även där ska bara vänstersynpunkter från folket publiceras – bla i syfte att få journalisternas egen politik att framstå som förankrad i breda folklager.

Jag menar att huvudlinjen i svenska medier är ett hån mot det som borde vara varje demokratiskt samhälle främsta ambition, dvs en öppen samhällsdebatt. Detta gör att att jag ser Krutmeijer som en typisk lakej i kampen MOT åsiktsfrihet. Mer allvarligt är att medieföretagens ägare förhåller sig passiva mot aktörer i stil med Krutmeijer. Hon är bara en i mängden. Det medför att politisk propaganda blivit ett strukturellt samhällsproblem.

Sådant är tyvärr dagens Sverige.

Torsten Sandström

Följande rubrik i DN 21/9 fångade mitt intresse:

Peter Wolodarski får Mommapriset

Tidningen berättar med andra ord om sin egen chefredaktör. Prismotiveringen lyder:

”Genom att så aktivt värna det publika tilltalet bidrar han till en mer levande offentlighet, där tidningen både kan debattera och debatteras, granska och granskas.”

Motiveringen bär sannolikt ordföranden Kerstin Brunnbergs hand. Hon är en person som haft maktpåliggande roller inom det svenska mediesamhället, bland annat som VD för SR. Hon har själv fått Stora journalistpriset.

I min värld har Wolodarski bidragit till att kraftigt dra den gamla fina liberal tidningen in i S-partiets närhet. Dessutom har – under Wolodarski – DN:s tätposition som etta inom den kritiska faktajournalistiken gett vika för ett obegränsat flöde av åsiktsreportage i vänsterns riktning. Rena nöjebladet! Hans ledare omfamnar normalt socialdemokratins ledning. Och han påstår helt fräckt i stora annonser att tidningen verkar för en ”upplyst värld”. Om ha tänker på skenet från egoreportage modell Schulman, Hellqvist, Beckman mfl så ser åtminstone inte jag något annat upplysning ön brinnande navelskådning av personer som tror på sig själva .

Hursomhelst har vandringspriset nu gått vidare från Brunnberg till Wolodarski. Det är stor medial komik – eller kanske tragik.

Torsten Sandström

En tårtbit åt Lars Jonung. Wikimedia.

Idag på SR Morgon talas det om Riksbankens förra och långvariga (c.a 10 år) lågräntepolitik med åtföljande inflation. Lundaprofessor em Lars Jonung använder tribunen för att – i SR:s sammanhang – tala ovanlig klartext. Det han säger är att Riksbanken tidigare varit en syndare. Han frispråkiga inlägg talar för stor grad av synd. Det är så bra! Hurra! Lyssna gärna på länken.

https://sverigesradio.se/artikel/riksbanken-vantas-hoja-rantan

Torsten Sandström

Igår presenterade regeringen som bekant sin statsbudget för 2024. I svåra tider kan man förvisso inte vänta sig mer än en återhållsamhet som finansministern pratar om som ett mantra. Men budgeten har åtminstone en cancersvulst. Jag tänker på det som regeringen beskriver som en reform och innebär att kommuner och landsting får ett penningtillskott på 16 miljarder kronor för 2024. Det är sjukt att skicka ännu mer pengar till det svarta hål som den kommunala sektorn har blivit. Inga uttryckliga krav på rationaliseringar, dvs framför allt bantningar avseende en omfattande byråkrati (särskilt inom sjukvården) eller rader av kommunala lyxprojekt (exv tre nya badhus i Malmö). Tala om att stoppa friska pengar ned i kommunernas slukhål! Följden blir att den politiska klass som leder landet inte behöver tänka på att spara.

Reaktionen från SKL (Sveriges kommuner och landsting) blir därför som väntad. Man säger på SKL:s hemsida att nya pengar behövs, men att ytterligare 12 miljarder måste till! Bilden av ett barn som vill ha höjd veckopeng tonar fram. Inget tal om rationaliseringar inom byråkratin där det finns miljarder att spara!

Lika illa är fd sosseminsterns Mikael Dambergs reaktion på SVT Aktuellt igår kväll. Även han säger att mer pengar måste till – framför att det belopp som regeringen använde för förra årets indexanknutna skattesänkning. Under åtta års tid i s-regeringar har han inte tagit itu med Sveriges många strukturproblem – ett exempel är 21 regioners eländiga sjuka – utan Damberg bara skäller på M-regeringens budget. Om Sossarna inte lagt ned ett antal kärnkraftverk hade svenska folket idag haft det bättre. Om man inte höjt skatterna på drivmedel likaså. Att låta Riksbankens sossetropp sänka kronan för en farlig lågräntepolitik är ytterligare ett exempel (här har vi kärnan i svensk inflation). Att man inte tagit itu med SIDA:s storskaliga slöseri är ett annat problem. För att nu inte tala om den brottsvåg som framför allt sossar importerat och som idag kostar folket såväl liv som enorma penningbelopp. Tala om dubbelmoral från Dambergs sida. Han personifierar den svenska sjukan. Han är en symbol för en sjuk svensk politiks klass som bara skäller på motsidan.

Det finns alltså ingen större glädje över en ny regering och dess nya budget. Man angriper förvisso några viktiga problem – det är bra. Men kör vidare i gamla hjulspår genom att stoppa pengar i ett jättelikt kommunalt slukhål!

Torsten Sandström

I en hovrättsdom häromdagen döms två killar som har rånat andra män som de stämt träff med via en dejtingapp för homosexuella. Domarna är på fängelse i fem år och åtta-tio månader. Brotten är bland annat grovt rån och övergrepp i rättssak. De två männen utvisas även från Sverige med förbud att återvända i tio år.

Jag kan godta att nästan sex år fängelse för ett så förslaget och vidrigt brott. Det måste råda livsfara för brottsoffret. Däremot är det fel i lagstiftningen om en begränsning till tio år utvisning ska gälla! Människor som invandrat och i väntan på medborgarskap och begår så vidriga brott ska permanent förlora rätten att återvända till Sverige. Någon rätt att vistas i vårt land kan inte ens gälla i framtiden.

Det vi ser är den vänsterliberala statens vacklan och svårighet att sätta ned foten. Man kan tala om en synnerligen missriktad snällism. Den ger signalen till brottslingar att samhället är räddhågset och kraftlöst. Inte undra på att brottsligheten frodas i vårt land.

Torsten Sandström

I åratal har socialdemokratiska ledare anklagat SD för allsköns häxerier. Okej att det finns tydliga politiska skillnader mellan S-partiet och SD. Och att SD har flera politiker som är läskiga. Men det finns kanske fler likheter i sakfrågor mellan de två partierna.

Magdalena Anderssons utfall mot SD vid riksdagens öppnande rör inte den svenska politiken innehåll. Det är till 99% strategiskt tänkande som är orsaken. Med ett SD som ligger kring 20%-gränsen och en betydande borgerlig väljarkår kan socialdemokraterna knappast nå makten i framtiden, utan stöd av darriga småpartier till vänster. Och med dessa vänner blir det svårt att föra politik som är rimlig för nationen, något dom de senaste åtta årens politiska förfall bevisar. Alltså måste Andersson måla ut SD som djävulens anhang.

Följden blir den politiska splittring som nationen upplever. Trots att Andersson vet att hon tillsammans med SD kan genomföra en och annan politisk fråga, så väljer hon vägen att brunsmeta SD. Under många år har hon tyvärr lyckats med denna splittring för den egna maktens skull. Även borgerligheten har ryckts med. Men nu har pendeln svängt och borgerliga väljare, som se pragmatiskt på politisk, har bejakat ett samarbete med SD i sakfrågor. Därmed är Anderssons parti, som vi sett sedan valet 2022, illa ute i framtiden.

I stället för att bita i det sura äpplet och tänka i nya banor fortsätter Andersson med sin mobbing. Jag röstar inte på SD. Men jag vill se kompromisser i svensk politik i marknadsekonomsik riktning. Här är inte SD att lita på, man flörtar liksom S-partiet med bidragsgåvor. Men naturligtvis är inte heller socialdemokratin pålitlig, som under åtta års tid utövat makt tillsammans med partier som inte tillhör svensk framtid. Det märks i raden av politiska problem som S-regeringarna lämna olösta och som M-regeringen nu tvingas att brottas med.

Fråga Andersson vad hon gjort under de senaste åren inom svensk politik. Hon svarar förstås inte. Men resultaten är allvarligt skadeladdade för nationens del. Hon söker inte en förnuftig svensk politik. Hon försöker bara rädda sig och partiet kvar vid makten genom rader av dåliga beslut med V, Mp och C. Det är ynkligt att se.

Nu det verkligt stora eländet. Att svenska medier låter henne hållas utan att fråga vad hon gjort under de senaste åtta åren är katastrofalt. SR/SVT, DN, SvD osv deltar i drevet mot den nya regeringen som tvingas reda ut vanstyret. Man talar inte om sossarnas skräckregim under två mandatperioder. Andersson och hennes förra chef – som inte såg kriminaliteten komma – har bedrivit blindstyre! Därför står svenska folket nu mitt i ett blodbad. Och medierna utkräver inget politiskt ansvar av marodörerna från S och vänster ut.

Torsten Sandström

Två personer söker idag jobb på grund av sina politiska ”meriter” Annie Lööf och Anna Maria Corazza Bildt. Vad de egentligen uträttat är svårt att säga. Att Lööf orsakat nationen – och tilltron till politiken – stor skada är utom allt tvivel. Det syns för övrigt såväl i valresultatet som i dagen opinionsiffror för C.

Båda personerna är väl situerade inom den klass som länge delat på den politiska makten över Sverige (tillsammans med rader av liknande klasskamrater med s-märkning).

Som vanligt är svenska medier behjälpliga med att hålla den politiska klasen samman. Stor rubriker. Men ingen kritik.

Detta är Sverige år 2023.

Torsten Sandström

Skotten smäller i förorten. Blodet flödar. Unga män dör och förbipasserande kvinnor. Invandringen fortsätter, om än i dämpad takt. Detta efter åtta (8!) år med sossestyre.

Varför sjunger inte regeringen ut? Högt och tydligt! )Det är S-regeringarna Lövfen och Andersson som – för att behålla makten agerat tillsammans med kommunister, miljötalibaner och C-partiet (om någon minns det) – låtit bli att angripa det samhällsproblem som folket länge sett komma och verkligen känt av (men sossarnas mörkat). I stället hukar åtminstone justitieministern, som ser gråtfärdig ut. Okej, han grymtar något om tiden, men pekar inte ut bovarna så folk förstår att det är sossarna. Samtidigt låter man S-partiets före detta ministrar – alltså skurkarna i sammanhanget – slänga skit på en regering som faktisk försöker vända den av vänstern (huvudsakligen) skapade katastrofen. En slug – men infam – Magdalena Andersson tillåts plocka hem superbilliga poäng, rad på rad, utan att möta tufft motstånd. Landets kvinnor tycker att hon verkar trovärdig och ger tyvärr henne sin röst. Tacka feminismen för det!

Politik är att tala klarspråk. Moderaterna måste alltså ta bladet från munnen och sjunga ut. Justitieministern må vara en klok jurist. Men han är tyvärr ingen politiker. En person med svag medial förmåga vinner idag val, hur duktig mannen än är sakligt sett.

Ett parti som kallar sig nya moderaterna måste vara på hugget i mediesamhället. Särskilt som mediernas vänster är motståndaren.

Torsten Sandström

Svenska statstjänstemän är många men visar sig inte på styva linan.

Jag ser på regeringens hemsida att en statlig utredning ska tillsättas för att se över en viktig del av myndighetssverige. Det är ett initiativ som undvikits under åratal av sossestyre. S-partiet har i stället trott sig visa handlingskraft genom att tillsätta nya myndigheter så fort ett samhällsproblem yppats. Nationen har som bekant stora problem. Följaktligen hade vi den första januari 2023 totalt 344 myndigheter under regeringen. I Sverige finns minst 250.000 statsanställda (kommunala tjänstemän är alltså oräknade!). Om jag räknar rätt är kostnaden över 125 miljarder per år. Jag har räknat på en årslön i snitt på 500.000 kr.

Att det går att spara stort är självklart. Det är det gnetande som svenska företag dagligen sysslar med för att höja produktiviteten. Ett fenomen som inte ens varit tänkbart för svenska sossar. Enligt S-partiets dogmatik blir en stark stat lika med många tjänstemän. Många av de anställda är för övrigt S-väljare, framför allt kvinnor. För politikerna är det enklare att höja skatterna än att rationalisera och visa förnuft.

En del av Sveriges sjunkande BNP – vi ligger risigt till inom EU vad gäller tillväxt – beror säkert på att vår nation ligger i toppskiktet avseende offentligt anställda. Svenska folket tvingas med andra ord avlöna tjänstemän i onödan – pengar som hade kunna minska skattetrycket och ökat svenskarnas privata konsumtion eller sparande.

Därför är det klokt av den nya regeringen av se över eländet. Man har redan bantat bort en myndighet. Mer tycks nu på gång. Framför allt kan sammanslagningar påräknas, ty utredningen ska tyvärr enbart granska myndigheter med max 100 anställda. Men alltid något. En bra start.

Men man kan anta att en översyn av de stora myndigheterna hade gett ännu större potential för bantningar.

Torsten Sandström

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/09/regeringen-tillsatter-utredning-om-mindre-myndigheters-uppgifter-och-organisering/

Ord från feminismens lekstuga. Där sitter dockorna på rad. Wikimedia.

Jag läser i SvD idag att Margot Wallström utlåter sig om hur Sverige ska driva utrikespolitik. Ni kanske minns henne? Den person som Göran Persson försökt dekorera sin regering med och därför kvoterat in henne. Idag säger hon till tidningen:

”Sätt press på den brutala iranska regimen”

Jag har definitivt inget mot själva idén. Men undrar vad hon själv gjort under alla år inom politiken och som utrikesminister? Hon kanske kan tala med sin föregångare Eliasson, som inför kamerorna kramat höga dignitärer från Iran? Detta med ett läskigt leende på läpparna. Fy sjutton!

Sossarna försöker i opposition framstå som handlingskraftiga. Men efter år av passivitet är de patetiska och måste ses som svenska mästare i dubbelmoral. Att många kvinnor röstar på S visar hur farligt feminismens budskap är. Kvinnorrörelsens ledning vill ha könskamp. Svenska folkets kvinnor eftersträvar konsensus och tror på Magdalena Andersson med ansiktet på sned. Resultatet blir elände, dvs de åtta år av politiks som skapat våld och blod i förorterna genom invandrarnas klaner. Om detta var Wallström tyst.

Det bästa vore om Wallström fortsatte i tystnadens värld efter alla sina år av inkvotering i olika sammanhang.

Torsten Sandström

Wikimedia

Idag återbloggar jag en fin text från Klimatupplysningen.se skriven av docent Gabriel Oxenstierna. Hans tankar är som vanligt förnuftiga, initierade (efter flera års studier rörande klimatet) samt inte minst pedagogiska.

Nu tar han itu med en riktig kärnfråga: vilken betydelse har solen för uppvärmningen? Hans resonemang om verkan av högre temperaturer på planeter inom vårt solsystem förefaller vara svåra att motsäga, såsom IPCC gör (han pekar ut IPCC-källan).

Hans data – från offentliga källor – bekräftar enligt min mening FN och IPCC:s roll som politiska organisationer i sammanhanget. Politiken förklarar också skrämselns budskap som medierna ständigt stoppar i oss från morgon till kväll. Det är en frälsningslära vi ställs inför – inte vetenskap i strikt mening. Om jag har rätt står vi inför ett stort bedrägeri.

På så vis framtonar klimatfrågan som vår tids största. Inte som vetenskapens sanning, utan som politisk propaganda. Koryféer som Stalin och Mao har varit avundsjuka.

Läs och begrunda: https://klimatupplysningen.se/den-globala-uppvarmningen-sprider-sig-i-solsystemet/

Torsten Sandström

Talibaner har som bekant sin egen rätt. Wikimedia.

Sydsvenskan – Bonniers propagandablad -skriver den 13/9 följande rubrik om en person som tagit lagen i egna händer för att driva klimatpolitik:

Klimataktivisten om fängelsestraffet: ”Jag gjorde nytta”

Den som anser att svensk lag måste respekteras hade givetvis inte formulerat sig så. Men de journalister som menar att varje människa själv ska bestämma om man vill följa lagen uttrycker sig på detta vis. Respekten för lagen tillåter inga undanflykter som medierna ska presentera. Lagbrott är helt enkelt lagbrott. Det vi läser är en återgång till forna tiders lagstiftning om att brott utförda via passion ansågs fria från straff. Klimataktivisterna har alltså sin egen rätt, menar de.

Det påminner om dagens dödliga våld i svenska städer. Även förorternas klaner och deras våldsdåd kan sopas undan mattan genom hänvisning till fattigdom och strukturellt tvång. Det är åtminstone vänsterns favoritargument. Det vill jag inte acceptera. Brott blir på så vis något relativt. I rättssamhället är åtlydnad av lagen inte något subjektivt – som kan ursäktas genom aktörens åsikt – utan ett oeftergivligt krav. Nödvärn är inte en leksak för ligamedlemmar eller klimattalibaner.

Många svenska journalister, som aldrig funderat över rättssamhällets uppbyggnad, tycks däremot mena att laglydnad är något som individen själv väljer.

Torsten Sandström

Det senaste decenniets mest korkade ord inom politiken – och konkurrensen är där stenhård – har uttalats av förrförre statsministern. Sedan år av blodigt våld i förorterna hade Sveriges politiska chef inte sett det komma. Det alla talade om påstår han sig inte ha sett växa fram!

Nu har massor med nytt blod flödat. Jag tänker på detta då en 13-åriga klanmedlem dödas och ännu fler inbitna gangsters avrättas var dag av ligor med bas utomlands. Givetvis ljuger Löfven. Han visste förstås vad som skedde. Men hans politiska ideologi förhindrade honom att tala öppet om skeendet. Ett ärligt samtal hade nämligen avslöjat S-partiets supermånga år av passivitet.

Den officiella vänsterbilden är att människan är god samt att fattigdom och social misär är det som tvingar fram gangsterdåd. Jag bestrider inte att utanförskap är en delförklaring till brottsligheten. Men inte den huvudsakliga, ty i så fall hade en mycket större grupp av invandrare befunnits sig brottets klor. Enligt BRÅ ligger andelen brottsmisstänkta med rötter i utlandet på omkring 4 %. Totalt sett blir det förstås ändå många unga människor som väljer – märk det personliga ordvalet – brottets väg. Genom sina ideologiska skygglappar ville inte Lövfen erkänna sitt politiska misslyckande under nästan åtta års tid vid makten.

Sossarna driver en populistiska politik. Nu vill den nya M-regeringen storsatsa på kriminalpolitik och nya fängelser. Då svarar Shekarabi, som suttits i Löfvens regering, att det är för lite pengar och att S-partiet vill satsa mer. Efter åtta år utan tillräckliga platser för fångar vill plötsligt sossarna storsatsa! Tala om populism! Den är systematisk och kränkande för svenska folket.

Det jag skriver borde ofta synas i svenska journalisters reportage. Men efter åtta år av passivitet så anfaller vänsterns mediefolk nästan samfällt den nya regeringen. Ingen hånar mannen som inte såg verkligheten komma (och alltså underlät vidta åtgärder). Men den borgerliga regering (med SD) som länge krävt aktioner får idag massvis med stryk. Det är ju inte klokt. Medierna agerar absolut inte politisk oberoende vid sin nyhetsrapportering.

Sverige behöver en ny politik avseende journalism. De av Palme gödda journalistutbildningarna har misslyckats. Att skriva eller rapportera sakligt är uppenbarligen inget för vänsterns folk, som ser det som sin uppgift att förändra världen och propagera för politiska lösningar. Mitt krav är att stoppa statsbidrag till existerande journalisthögskolor. Den som vill skriva bör läsa ämnen som går på djupet med de fenomen man vill resonera om. Lärare bör vara vetenskapsmän (eller kvinnor) som inte redan vuxit upp inom befintliga mediala nätverk. Det är forskarnas ord som ska fostra saklighet och inte vänsterns ideologers ständiga politiserande. Universitetsstudier är en god bas för journalism. Men det krävs också en attitydförändring: koncentration på fakta och inte på åsikter om fakta.

Vänsterns samhällssyn är en produkt av det sena 1800-talet, dvs klasskampens era. Idag behövs öppenhet och förnuft. Att en svensk statsminister bara säger att han inte såg ett stort elände komma är en allvarlig dom över vänsterns ideologiska bas. Att den backats upp av kriminologer som Jerzy Sarnecki är ett tecken på hur djup maktens ideologi tyvärr förändrat det svenska samhället.

Torsten Sandström

En fet public servicekatt som inte följer lagstiftningen och heller inte jagar några möss. Ett riktigt rödskinn! Wikimedia.

Idag meddelas det att SR och SVT public service måste spara miljardbelopp. Hurra! Idag tvingas nämligen det svenska folket betala omkring 9 miljarder per år. Men nu ska det alltså skäras i budgeten, framför allt på SR, då nya anslag inte påräknas. Det behövs alltså krafttag från två feta katter som vant sig att slippa jaga möss.

Den intressant frågan är hur besparingarna ska ske. Är det på underhållning, nöje, sport eller på inslag som kräver mer tydlig tankeförmåga hor personalen på de två bolagen? Underhållning od kan ju de privata medieföretagen ta hand om. Staten har ingen anledning att få folket att flabba, så att man glömmer hur eländigt landet har styrts, särskilt med sossar vid makten.

Jag antar att ytterligare besparingar ligger i den nuvarande regeringens pipeline. För att slippa framtida total slakt bör de två bolagen försöka skära bort den politiska vänsterpropaganda som dagligen serveras, trots lagregler som förbjuder politiskt beroende rapportering.

Bara en besparing på Erika Bjerström vore en god gärning och hennes ständiga resande för att rapportera det som man inte behöver flyga jorden runt för att påstå. Dubbelmoralen – flygskammen – är enastående. Låt henne och rader av andra politiserande reportrar bli de första som sparas in! Slå dessutom samman Rapport och Aktuellt – skillnaden mellan programmen blir för var dag allt mindre. De känns redan som repriser.

En mager och politisk oberoende nyhetsradio och teve räcker väl.

Torsten Sandström

Med skrämsel som politiskt vapen. Wikimedia.

FN har under senare decennier ständigt ökat språkbruket vad gäller den klimatskräck som organisationen förutspår. Häromdagen ännu ett steg: ”Kollapsen har börjat.”

Jag är själv övertygad om att en uppvärmning av jordens klimat är på gång. Däremot råder stor osäkerhet om omfattningen och tempot. Den svenska beredskapen för att minska utsläpp ökar ständigt och förhoppningsvis är renare el snabbt på väg. Ett klokt budskap från FN vore att applådera detta och be beslutsfattare att skynda på i en förnuftig takt (så att inte fel beslut tas och pengar förloras). Detta borde FN förstå. Men varför agerar FN som man hittills gjort och sprider skräck?

Ett ganska säkert svar är att det rör sig om politik. FN jobbar hårt för att bygga en maktställning över planetens nationer. Hittills har det inte gått så bra. Flera av det största aktörerna vill inte släppa makten till det vänsterdominerade FN. Där har sossar som Palme och Brundtland hållit i trådarna för att starta krisbudskapet och en annan sosse – António Guterres – försöker just nu skrämma jordens befolkning till lydnad.

Okej att så kallade avtal har slutits i stil med det i Paris, men detta instrument saknar viktiga rättsverkningar. Det är mest ord och siffror – ibland kloka – men vad gör man mot stora nationer som inte ser FN som en god ledare för jordklotet? Organisationen vet samtidigt att skäck kan fungera för att få människor att tänka till. Men i så fall måste skräcken ta gestalt i annat än väderhändelser som människor upplevt förut. Därför blir varje återkommande skyfall (eller torka) ett FN-bevis på jordens undergång.

Det eskalerande språkbruket börjar enligt min åsikt nu får komiska effekter. Under trettio års tid har krisen av FN beskrivits som nära i tiden. Nu talar man alltså om en kollaps som börjat. Jag tror att FN missbedömer hur skräckens politik fungerar. Vänsterliberala nationer lyssnar säker och instämmer – ty man tror att FN:s politiker är goda. Men vanliga människor och världens stora nationer går inte i FN:s ledband. Och snart tror jag att vardagens folk – om uttrycket tillåts – riskerar att slå dövörat till raderna av skrianden från FN.

FN spelar alltså högt. Man kan kanske lyckas. Men utvecklingen innebär ett stort bakslag vad gäller en seriös och säker politik mot begränsad utsläpp och utbyggnad av nödvändig kärnkraft. Miljöns många talibaner och FN sitter i samma sjunkande båt, som jag ser det. Om båten kapsejsar kommer världen ändå inte att gå under och kampen för minskade utsläpp kommer likväl att fortsätta. Detta kommer förnuftiga politiker och företagare att se till. Mycket talar alltså för att FN håller på att spela bort sina bästa politiska kort. Det är en vanlig utveckling inom vänsterns rörelser.

Torsten Sandström

Det svenska samhället står under angrepp från krafter som förut inte funnits. Och deras anfall är ibland olagliga och i andra fall systemfientliga. Jag tänker nu på en alltmer utbredd politisk aktivism inom myndighetssverige samt journalister som inom medievärlden breder ut sig och propagerar för sina högst egna värderingar i sammanhang där mediet ifråga förväntas inte en saklig och värderingsfri position. Båda dess tendenser överskrider gamla gränser, som är lagreglerade för SVT/SR och i strid med yrkesinterna principer.

Mest flagrant är den politiska aktivism som sprider sig inom svenska myndigheter. Enligt statsrättsliga regler ska en offentlig tjänsteman agera uteslutande inom det regelsystem han eller hon är satt att sköta. Där finns inte sällan utrymme för olika tolkningar. Men absolut inte någon rätt för tjänstemannen att driva sina egna åsiktsfrågor. De egna värderingarna ska alltså trängas tillbaka. Regelsystemet ska med största lojalitet tillämpas.

Jag anser att svenska domare närmast genomgående har hög integritet och oberoende. Vad gäller åklagare är variationerna stora. Och beträffande tjänstemän i exv miljöärenden är aktivismen påfallande stor. Vanliga människor skörtas upp av politiska miljöhandläggare!

Sedan länge pågår en stor svensk skådeprocess där åklagare under mer än 25 års tid har bestämt sig för att sätta fast två höga chefer inom råvaruföretaget Lundin Oil. De ska straffas för folkrättsbrott i mörkast Afrika, dvs Sudan. Det är möjligt att inhemska chefer där varit giriga. Men att Lundins direktörer medvetet kommenderat dem att begår brott förefaller långsökt. Svenska åklagare har satsat svenska statens heder och pengar på ett politiskt hämndprojekt, som DN typiskt nog lovordade i en ledare häromdagen. . Min grundläggande invändning mot åtalet rör frågan om behovet av att Sveriges rättsväsende ska blandas in i skeenden i Sudan samt inte minst hur stora pengar skattebetalarna ska tvingas betala för svårutredda skeenden en generation tillbaka i tiden i Afrika.

Behovet av svenskt ingripande måste mätas mot chanserna för framgång i processen respektive möjligheterna till alternativa satsningar mot kriminalitet inom Sveriges gränser. Bevisproblemen i Sudan gör chanserna till framgång minimala. Händelserna som åtalet rör ligger omkring 25 år tillbaka i tiden. Att svenska åklagare idag är överlastade med utredningar om vår inhemska klanbrottslighet är dock ett faktum. Därför bör pengarna i stället satsas mot klanmord i Sverige. När det gäller åklagarna kan man sannerligen tala om politiskt aktiva statstjänstemän!

Det vi ser är den nya tiden fogdar, som plågar vanliga människor genom att utöva makt enligt eget huvud. I Lundins-fallet gäller det att brännmärka storkapitalister. Massor av miljoner av statens pengar hanteras av åklagarna i Lundinfallet på ett för rättssäkerheten osäkert vis mot två direktörer.

Medierna deltar i förstås i häxdansen kring Lundinprocessen. Vi kan läsa texter av journalister som försöker tvätta Greta T:s och hennes anhangs olagliga aktivism vit. Man måste förstå ungdomarnas desperation påstås det. Politiska åklagare och journalister måste kritiseras!

Torsten Sandström

Stor konst är något mäktigt. Motsatsen är intet. Nära det senare ligger mycket av dagen bildkonst, Inte allt lyckligtvis . Det finns fortfarande personer som är skickliga med öga och hand. Åtskilliga som tränat länge för att utveckla en hög kompetens.

Men tyvärr är det inte de senare som hörs mest. Nu tänker jag på Sadaf Ahmadi i Borås. Hon har serietillverkat hängande tygstycken och smetat in dem i flytande murbruk. Högst upp syns vaga ansikten. Symboliken är så enkel. Skaparen talar om slöjornas betongförtryck i Iran. Det hade varit mer intressant om hon snackat om slöjornas kvinnoföraktande roll i vårt land. Men huvudfåran i svenskt konstliv är PK. Vänstern har tolkningsföreträde.

Ahmadis gestaltning är inget märkvärdigt att tala om. Men hennes hårda krav – och tal om att censureras i Borås – är inte klokt. Hon borde vara glad över att få visa upp just nästan inget i Borås. Det är hennes krav på att bestämma som är anledningen till denna kort blogg. Jag förstår om stora mästare är krävande. Men de som just bara gör inget har jag svårt för.

Torsten Sandström

En funktionsförlamad tiggare. Wikimedia

Det verkar som rumänska tiggare nu ofta dragit sig tillbaka söderut. I stället har ett storskaligt offentlig tiggeri i trätt in. Jag tänker på välgödda politiker och administratörer från de svenska regionerna, som har till uppgift att framför allt sköta sjukvården i landet. Dessa feta katter drar sig inte från att ständigt tigga pengar från staten. Man pockar på åtskilliga miljarder! I ställer för att spara och gneta – dvs hushålla som är politikernas sanna uppgift – så är det andra som ska betala miljarder för att fylla hål som politiker och byråkrater påstår finns. Folket tvingas spara i sina privata ekonomier, men den politiska klassen kör bara på i samma gamla hjulspår. Det är enklare att kräva bidrag från staten än att göra något gott!

Enligt min mening är det bra om den nya regeringen håller dessa utstuderade tiggare på svältkur. De har nyligen haft stora överskott under sossarnas epok. Och har ännu budgetar med massor av pengar som kan strykas av den som vill hushålla. Men sparandet är just något som regionerna vant sig av med. Under år av sosseslöseri har de feta katterna götts. Och man kan förstå dem – de har ju fått massor av nya pengar från dig och mig.

Orsaken är enkel. Det rör sig om regionernas speciella nivå inom den politiska klassen. Regionerna är nämligen en mycket viktig P-plats för försörjning av svenska politiker. Alltså en mittpositionen i karriären från kommunpolitik i på bottenplanet, på väg mot toppen, dvs riksdagen. Det rör sig om c:a tusen tjänster/anställda förtroendemän per år. Utan dessa många positioner skulle partierna på basnivån få svårt att locka till sig politiska klättrare. Att flertalet av de politiska tjänsterna på regionnivå är onödiga säger sig själv. Sverige har nämligen 21 regioner – för en befolkning av storlondons storlek – dvs klättrare som i princip utför liknande arbetsuppgifter (men tyvärr med högst olika gott resultat). Det säger sig själv att detta system är synnerligen ineffektivt. Men effektivitet är inte av vikt för den politiska klassen. Det gäller ju politikernas egen försörjning.

Ungdomar som studerar svensk historia undrar ofta hur det kan komma sig att en adlig elit förr kunde styra landet, utan närmare personliga egenskaper för detta. Man inser alltså inte att något liknande sker än idag inom den svenska politiken. Tydligast är det inom regionerna, som fungerar dels som språngbräda till riksdagen, dels som parkeringsplats av trötta klättrare som inte kan komma högre upp med sina magra politiska meriter.

Värst är ändå förstås situationen på toppen, dvs i riksdagen. Där kan man verkligen tala om feta katter som slutat jaga möss (enligt kloka ord från ordförande Deng Xiaoping). Riksdagens ledamöters funktion är i huvudsak att inte göra annat än det partiernas ledningar redan bestämt. Den kritisk och frustrerad M-ledamot Ann-Marie Pålsson kallade uppgiften ”knapptryckare”. De fungerar alltså som en dekoration på den krokan som det svenska politiska systemet kan liknas vid. De gör i grunden inget annat än att representera ett politiskt system som kallas demokratiskt. Att pensioneras som marzipanfigur på den svenska tårtan är många feta katters dröm och slutpunkt. Man glömmer att folket ofta ser på dem med förakt – med alla rätt i allmänhet.

Den svenska historien visar med andra ord hur gamla eliter ersatts av nya. Måste det vara så? Jag tror inte det, men tvekar år 2023.

Torsten Sandström

Wikimedia

I grunden är jag positiv till vindkraft. Den förefaller genial. Men för det första måste det blåsa för människor och företag vill ha el. Vidare tycks långa kablar dyra samt människor missnöjda med snurror inom syn. och hörhåll. Och dessutom måste det vara ekonomiskt lönsamt att producera vindel till rimligt pris (och utan subventioner).

Just nu har vindkraftsindustrin motvind. Många stora företag går superdåligt. Deras aktier rasar. Om detta skrivs det om i Tidning för näringslivets (TN): https://www.tn.se/opinion-och-debatt/31205/kommentar-det-ser-illa-ut-for-vindkraft-ekonomiskt/

I väntan på ny kärnkraft kan måhända vindsnurror vara ett alternativ, även om det kostar mycket. Men jag vet inte.

Torsten Sandström

Wikimedia

En god nyhetsreporter håller masken och visar inte sina känslor. Är det någon annan än jag som reagerat över journalisten Karolina Skoglund? Hon har ett sätt att tala och framför allt med miner berätta en särskild historia i sitt eget budskap. Jag undrar om det är standup komik som pågår. Intryck skapas av att det är något skämtsamt som hon berättar om.

Även om det som sker vid nyhetsförmedlingen på SVT inte sällan får komiska proportioner – jag tänker bla på Erika Bjerströms ständiga resande under rådande flygskam – så antar jag public service vill framstå som seriös. Det lyckas man inte så bra med.

Torsten Sandström

Den sista raden på bilden är DN:s. I övrigt min tolkning.

DN bekräftar den 1/9 sin position som åsiktspolitikens ledare inom svenska medier. Tidningens medarbetare saknar allt oftare förmåga att skilja fakta från egna värderingar. Kanske struntar DN helt enkelt i att journalist måste kräva ett minimum av verklighetsanknytning. Jag talar givetvis inte om tydligt egna värderingar i krönikor. Utan om uttalanden om samhället med konkreta uppgifter om vad som sker eller skett. Vad sägs om följande rubrik:

Denise Rudberg: Männen är alltid handfallna vid skilsmässor

Märk ordet ”alltid”, dvs hundra procent med andra ord. Att författaren av texten upplevt detta är en sak. Vad vet jag, som för övrigt är helt ointresserad av hennes sociala förhållanden. Men alla känner till många män som klarat skilsmässan avsevärt bättre än sin partner. Jag anser således att det är utmanande av tidningen att så flagrant struntar i verkligheten. Någon säger att det ju är en uppenbar överdrift. OK, men sådan falska ord får faktisk betydelse. De bekräftar i detta fall feministers verklighetsuppfattning. Men så blir det inom ett medium som släppt kvinnoligans dogmer fria. Vi får en försmak av matriarkatet, som tyvärr redan tagit flera steg in på arenan. Att de opererar tämligen fritt på landets universitet och högskolor är en fara för forskning i ordets äkta bemärkelse.

Torsten Sandström

Jag läser ofta domar i brottmål för att få en bild av den nya svenska våldskulturen. Förvisso har redan i äldre tider fruktansvärda dåd genomförts i vårt land. Men då ofta i en fylle-, sex- eller grannskapsrelation.

Det nya är ett näringsmässigt våldsutövande som ofta sker genom unga grupper av klanmedlemmar som flyttat in för bara en handfull år sedan. Eller av ungdomar som fötts i svenska utanförskapsområden, som uppståt på grund av en oreglerad invandring utan rimliga tankar och verktyg för mottagande och anpassning.

Idag läste jag om ett rättsfall på JUNO:s sajt (Norstedts juridik) om ett dödsfall i Ånge. Det hela utspelades 2019 under vintertid. En man och hans fyra vänner bestämde sig för att stjäla en Canada Goose-jacka från en 20-årig man som de visste hade en sådan. Offret slogs, sparkades, bands och tejpades över munnen så att han senare avled. Alla har nu dömts, ledaren har fåt 16 års fängelse för rånmord.

I sin brutalitet är fallet bara ett enda exempel från vardagens Sverige. Människor från helt andra platser på jordklotet och med främmande kultur, religion och familjesammanhang tillåts flytta in i Sverige. Där hamnar många – givetvis inte en majoritet – redan från starten på kant med (eller utanför) skolan. Ofta rör det sig om stora familjer med låg köpkraft. Omkring sig ser barnen svensk välfärd. Klanernas tänk gör att den måste erövras – genom gemensam kamp – från välmående svenskar (tillhörande en fientlig grupp). Klanens rätt anses legitimera våld och dödande.

Inte var det så här som jag i min ungdom trodde att Sverige skulle byggas. Förvisso kan krig utomlands svårligen förutses. Men nationens politiker har påtagit sig uppgiften att skydda nationen och dess folk. Kloka politiker hade i tid dragit i nödbromsen. En moderat ledare talade om att vi måste öppna våra hjärtan. En sosseledare såg efter nästan åtta år vid makten ”det inte komma”. Inte undra på att en negativ syn på politikerna som grupp vuxit fram.

Det som oroar mig är att en ny generation politiker från de två partier jag nämnt nu tagit över. I sossarnas fall inte några ord om misstag förstås. Magdalena Andersson har ju tillhört Löfvens ministär av gravt synskadade. Moderatregeringen kämpar med invandringen och kriminaliteten. Juristen Maria Malmer Stenergard arbetar ihärdigt och målmedvetet. Men regeringen kunde gott vara mer outspoken. Just nu talar vänstern om miljöflyktingars rätt till asyl. En ny lavin av invandring hotar. Det gäller att öppet tala om asylrättens problem. En asylrätt utan fungerande utvisning (vid domstols avslag) är inte värd namnet! Det gäller att förespråka kvotering i situationer då nationen har beredskap och förmåga.

Torsten Sandström

Descartes, en filosof som pläderade för tvivel rörande möjlighet till kunskap. Wikimedia

DN har i sitt krönikerstall två professorer i filosofi. Åsa Wikforss, Stockholm, och Sven-Erik Liedman, Göteborg. Båda har valt sida i den politiska kampen. Den senare driver kommunism och den förra agerar som den politiska korrekthetens apostel och mediernas skyddsängel. Hon sitter till och med i den svenska akademin. Hur dessa beteenden kan sammanfalla med filosofins primära metod – att tvivla – kan jag inte förstå. Hursomhelst göds de båda av DN:s feta arvoden.

Den 4/9 ger Wikforss sannerligen DN valuta för pengarna. Hon angriper Lena Andersson, som uttryckt starkt tvivel över den svenska journalistkårens framfart, se länken till DN: https://www.dn.se/kultur/asa-wikforss-journalister-ska-inte-agera-hjalpreda-till-

Det Andersson i SvD den 2/9 kritiserar journalisterna för är just det fenomen som varje filosof värd sin titel borde instämma i. Dels att svenska journalister tenderar att tänka strukturellt, dvs att plädera för osynliga samhällskrafter i stil med feminismens teser. Dels att journalistkåren nästan samfällt underlåter att tvivla på FN:s politiska agenda, där IPCC:s för det första väljer ledamöter på det vis man själv önskar (fräckt nog talar man om att konsensus råder inom forskningen). För det andra underlåter IPCC medvetet att kvantifiera de naturliga CO2-utsläppen i förhållande till människans användning av kol, olja mm vad gäller orsaker till uppvärmningen. Även ett barn bör inse att FN och IPCC inte agerar seriöst och politiskt vinklar vanliga vetenskapliga metoder för forskning. Följden är det skräckens budskap som medierna trumpeterar ut. Läs Anderssons fina text:

fornekelseindustrin/https://www.svd.se/a/VP36VW/lena-andersson-utan-tvivlet-blir-medierna-ett-monster

Svenska journalister borde förstå dessa problem. Sydsvenskans politiska chefredaktör, Heidi Avellan, har i ett mejl till mig skrivit att tidningen använder en försiktighetsprincip i klimatfrågan. Möjligtvis är det samma princip som syster mediet DN använder? Men tala då för sjutton om det för läsarna!

Wikforss borde i rollen som filosof förstå det berättigade i Anderssons välartikulerade kritik. Men hon agerar som förblindad av positionen som språkrör för DN och akademin. Hon har mage att framföra kritik mot Andersson och därmed försvara sin tidning som, i mina ögon, är PK-ismens centralkommando i Sverige. Hon borde vara försiktig i sin roll som universitetsfilosof. Dessutom betänksam i egenskap av ny akademiledamot efter organisationens Me-too-skandal. I dagarna kritiserar nämligen franska Le Monde akademin för dess medverkan i förra veckans cause célèbre avseende inbjudan av en rysk ambassadören till ceremonielet vid årets utdelning av nobelpriser (mitt under Putins anfallskrig).

Jag menar att en vetenskapsidkare kan uttrycka politiska åsikter. Det är till och med att rekommendera. Den gamla kommunisten Liedman drabbar min kritik alltså mindre – alla vet ju att han fortfarande pläderar för marxismen som samhällets räddning (numera förstås kryddad med klimatskräck!). Wikforss seglar däremot under neutral flagg. Det är detta som gör hennes kritik av Andersson så infernalisk. Hennes angrepp på Lena Andersson är skamlig och oprofessionell, helt enkelt.

Torsten Sandström

Wikimedia

Idag triumferar Sydsvenskan med följande rubrik:

Här ska det första av tre nya badhus i Malmö byggas

Den korttänkte säger: vad roligt för Malmös befolkning med tre nya bad! Som realist blir jag tvärtom arg. Malmö kommun har miljardhål i sin budget som staten och andra kommuner via lagstiftning tvingas fylla. Det är klart om man inte är beroende av att balansera sin kommunala budget går det bra att satsa på lyx, dvs hela tre nya badhus, som Malmö gör för att bara peka på ett exempel på hur en mångårig sossekommun slösar.

Än värre är påpekandet vilka konsekvenser kommunala stöd får – och de är många i vårt land (särskilt från staten och andra kommuners medborgare). Det är självklart att en kommun som Malmö inte behöver vinnlägga sig om att spara. Man lever ju på bidrag.

Någon säger upprört att detsamma faktiskt gäller många medborgare i landet då de lyfter bidrag av allehanda slag. Mitt svar är: just det! Bidragssystem är förstås ibland nödvändiga för att lindra nöd och uppenbara svårigheter, som länge slukat statens pengar utan att rationalisera nämnvärt. Med många bidrag följer självfallet en stor risk för tillvänjning. Varför anstränga sig – dvs agera vitt och ärligt – om man kan få bidrag för att inte göra något eller skärpa sig för förnyelse? Detta måste fram i svensk debatt. Men saken är tabu. Svenska politiker och journalister har inte förstått samhällets verklighet.

Det är därför jag kallar Malmö det befästa fattiguset. Att inte svenska politiker förstått att tydliga incitament till sparande krävs framstår som uppseendeväckande. Detta särskilt inom en politikertung regional vårdapparat. Snarare är det nog så att politikerna struntar. Man behöver inte förändra politiska beslut då det är enklare att höja skatterna. Sådan herre, sådan hund, med andra ord. Bland hundarna syns kåren av journalister.

Torsten Sandström

Föremål som ställts ut i Lidingö stadshus. Det kallas konst.

Sveriges finkulturella elit klagar ständigt över att de få för litet pengar. Är det verkligen så? Den som ser på statens årsbudget för 2023 ser att den totalt omsluter omkring 1200 miljarder. Av dessa går 17 miljarder till det som i budgeten kallas ”kultur” . Det kan tyckas litet. Men den största budgetposten, 157 miljarder, rör bidrag till landets kommuner som i sin tur bedriver kultur i olika former. Ungefär lika stora är satsningarna på stöd till familjer, barn och åldringar. Utbildning, försvar och rättsväsende kostar vardera c:a 90, 80 och 60 miljarder. I det perspektivet är inte 17 miljarder påfallande litet. 0ch då måste vi komma ihåg att svenska folket är tvingat att betala ytterligare 9 miljarder i avgifter för det som förskönande kallas public service, dvs för bland annat SVT och SR. Till detta kommer landets många kommuner och regioners satsningar. I grova drag kostar alltså den offentliga kuluren nästan hälften av vad det svenska rättsväsendet behöver för att hålla igång domstolar, polis mm.

Enligt min mening har den offentliga kulturen alltså inte alls särskilt dåligt med pengar från staten. Med tanke på det nödvändiga behovet samt vad som åstadkoms kan man snarast säga att det är väl betalt.

Enligt min mening är problemet närmast vad som folket får för omkring 30 miljarder från staten? Den kultur som SR och SVT levererar är rena skämtet. Det rör sig huvudsakligen om utgifter för nöjen, sport och annan flummig underhållning. Hundratals kändisar och nöjeshabituéer äter nämligen upp en god del av SR/SVT:s budgetar med resultat i miljontals flabb och tjoanden i etern. Förvisso kan det kallas kultur, men knappast enligt den officiella måttstock som svartklädda och allvarliga kulturgubbar och tanter menar. Men dem tycker jag inte det minsta synd om.

Däremot har förmodligen många fria och privata kulturetablissemang det svårt att få sina kostnader och intäkter att falla samman. Det är här den sanna kampen för kultur utspelas. Här finns det åtskilliga hjältar. Men den offentliga kulturens ledare har jag däremot liten sympati för då de skriar efter högre bidrag. Här finns en grupp av självutnämnda förståsigpåare in spe som givetvis högeligen uppskattar sin egen verksamhet som de gärna vill kalla kultur. De borde i stället rätta mun efter matsäcken, enligt min mening. Alltså starta egen kulturverksamhet. Ett Sverige som kan satsa 9 miljarder på SR/SVT för en blandning av tjo och tjim samt vänsterinriktad åsiktsförmedling borde knipa käft. Det är kanske bara väderleksrapporterna som än så länge förhåller sig politiskt oberoende – så länge nu detta varar i klimathetsens tider.

På lidingöbanan färd från Ropsten brukar jag ibland ror mig med att gissa vilka människor i vagnen som kan tänkas stiga av vid första stoppet, dvs Millesgården. Bara att kolla deras grav medelålders framtoning, moderiktiga klädsel, ofta svart samt glasögon med breda bågar (av ben eller med blå/röd färg) brukar ge bra resultat för att peka ut den offentliga kulturens förespråkare. Människorna är givetsvis svåra att kategorisera. Men Millesgården får 4 miljoner från staten för 2020 (det är svårt att hitta aktuella siffror).

Svensk kultur är väl gödd, men använder pengarna på fel vis. Det är vänsterns marodörer som normalt bestämmer kulturens program. Om man bara ser på den moderna konst som ställs ut så rör det sig ofta – inte alltid – om rent strunt, som vem som helt med dåligt omdöme vill kalla konst.

Torsten Sandström

Varje samhälle har sin övergripande ideologi i ordets vida bemärkelse. Det rör sig om politik, religion, kultur, ritualer, symboler mm – alltså åsikter och beteenden som betraktas som gemensamma och som kräver respekt. Det är dock tydligt att ett samhälle även normalt har en eller flera alternativa ideologier, dvs tankar eller rörelser som på olika plan konkurrerar med den ledande åsiktsyttringen.

Som grundare till anti-pk-bloggen har jag förstås en relation till det nyss sagda. Den är inte så enkel att artikulera, ty begreppet politiskt korrekt är tämligen flummigt. Demokrati är exv en politisk kultur som omfattas av många och inte bör kritiseras. Likaså måste mord och våld motverkas. Svårigheterna framgår tydligt av rådande svenska definitioner av begreppet PK.

Enligt Wikipedia används PK-begreppet i Nationalencyklopedin om personer ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, i synnerhet som nedsättande beteckning på gängse vänster- och feministiska åsikter. Svenska akademiens ordlista definierar PK som ”överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar”. Norstedts Nyordbok beskriver PK som något ”som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle”.

I och med att konkurrerande ideologier i regel finns i ett samhälle så saknar alltså användningen av begrepp PK språklig pregnans. Då demokrati knappast kan kritisera som PK, kan ändå missbruk av folkvälde i riksdagen ifrågasättas som politiskt korrekt. Jag tänker exv på partistyrelsernas stora makt, individers avsaknad av specifikt inflytande vid allmänna val (exv inslag av direkt demokrati), förekomsten av upprepade röstköp genom bidragsbeslut eller framväxten av en politisk klass kritiseras som utslag av rådande politisk korrekthet i Sverige. PK framstår på så vis som en form av politisk och kulturell dubbelmoral, dvs ett missbruk av ett grundläggande gott demokratiskt system. Ett annat viktigt exempel är public service, som regleras i svensk lag, men där kontrollmetoderna mot politiskt vinklad (beroende) rapportering avsiktligt fått en rättslig konstruktion så att några verkliga hinder mot vänsterpropaganda inte finns.

För min del innebär PK i huvudsak en förvrängd samhällsideologi av det sistnämnda slaget av dubbel moral. I min blogg kritiserar jag givetvis främst den etablerade samhällstrenden och dess medlöpare. Men detta innebär inte att jag är okritisk till alternativa rörelser i samhället. För övrigt är det inte helt enkelt att bedöma vilket tänkesätt som dominerar en nation. Jag är exv kritisk till feminismen, som har en stark officiell ställning i vårt land, men ändå i verkligheten måste ses som minoritetsrörelse omfattande akademiska kvinnor på vänstersidan. Alltså en grupp som menar att nationen styrs av en för vetenskapen synlig maskulin maktordning. Denna ideologi är inte inskriven i någon grundlag. Ojämlikhet är av rimliga skäl reglerad i lagstiftning för olika sfärer av samhället. Att denna lagstiftning emellanåt går för långt och låter beskäftiga administratörer fatta ingripande och tokiga beslut inom undervisning, forskning, arbete osv är något som kan ses som ett uttryck för PK. Att feminismen enligt min mening måste kritiseras är tydligt i och med att rörelsens ledare hävdar att könen är sociala konstruktioner. På så vis motsäger kvinnorörelsen alltså en grundläggande vetenskaplig princip och forskningssamhällets grunder rubbas därmed. Feminism är nämligen ren politik.

På så vis har feminismen en tydlig länk till hbtq-rörelsen. Tesen att varje människa väljer sin sexuella läggning eller preferenser har jag dock inga invändningar mot. Jag uppfattar det som en mänsklig rättighet. Däremot är jag kritisk mot PK-tendensen att samhället måste acceptera att en ung människa ska ha en obegränsad rätt att medicinsk förändra sitt kön. Sådana medicinska ingrepp måste regleras noggrant i och med att en ung kvinna eller man genom misstag riskerar livsvariga problem. Sak samma gäller flummiga diagnoser av ADHD-typ.

Avseende religion och politik är svårigheterna att hantera stämpeln PK också legio. Som ateist i ett lågreligiöst samhälle ser jag religionen närmast som ett bekymmer för en minoritet – frånsett den radikala islamismens hiskeliga anspråk på kamp mot otrogna. På det politiska planet blir för mig kritik av vänsterns dogmer en given uppgift. Detta sammanhänger med min syn och vördnad för demokrati. Min tes är nämligen att socialdemokratin under snart hundra år i maktställning – med smärre avbrott – strategiskt via lagstiftning byggt institutioner som ska trygga det egna partiets ställning vid makten. Socialdemokratiska partiets intressen främjas tydligt genom staten – som enligt svensk rätt ska vara partineutral – inom arbets- och hyresmarknaderna. Inom medie-och kultursektorn hanteras S-partiets tolkningsföreträde genom journalistutbildning, SR/SVT, presstöd samt oräkneliga myndighetschefer och organisationer som via statsmedel normalt driver S-partiets linje. Acceptansens av socialdemokratins lagfästa blueprint för Sverige är enligt min mening PK av högsta potens. Den befäster att konservatism och och marknadsstyrning närmast blivit politiska skällsord med officiell och allmän medial acceptans.

Det mest tydliga exemplet på PK i dagens Sverige är presentationen av klimatfrågan som ett nära förestående hot mot nationens och världens framtid. Svenska medier publicerar varje timme rader av krisrapporter som stödjer den ”sanna” läran. Här ser vi PK i sin smutsigaste form, om uttrycket tillåts. Jag försöker så gott det går följa den vetenskapliga rapporteringen om de mänskliga CO2-utsläppens betydelse för ett varmare klimat. Teoretiskt förefaller det vara klart att ökad grad av CO2 i atmosfären uppmätts och att människan bidrar till uppvärmningen. Men lika klart är att människans användning av ved, torv, koll och olja bara är en av flera tänkbara förklaringar. Det finns nämligen flera viktiga naturliga förklaringar. Det är vidare uppenbart att bedömningen av CO2-effektens omfattning och tajming är en oklar bedömningsfråga, som fått tydliga politiska implikationer. Den som vill se en öppen vetenskaplig diskussion om klimatet inom politik och medier måste, såvitt jag förstår, kritisera den nuvarande PK-ideologin! Idag råder motsatsen, dvs en sluten och propagandistisk attityd i klimatskräckens Sverige.

Som framgått är PK-begreppet en vindflöjel som pekar ut existensen av okunskap, illusioner, dubbelmoral, politisk snedvridning och ovilja inom den svenska demokratin. De samhällsaktörer som styr flöjelns riktning måste därför kritiseras. Oavsett vad denna kritik ska kallas – PK, motvallspolitik eller hillbillyism od – är ifrågasättandet nödvändigt i ett samhälle som vill kalla sig öppet. Om kritiken är nyanserad och väl underbyggd kan den inte förkastas som utslag av faktaresistens, kunskapsförnekelse, antivaxx, klimatförnekelse, populism, högerextremism etc. Det är något mycket allvarlig för demokratin att dessa etiketter blivit den dominerande trenden inom svensk politik och svenska medier.

Torsten Sandström

Kommunsektorn är rena Babels hus! Den måste bantas! Wikimedia

Hör just nu på SR P1 att Sveriges kommuner och regioner (SKR) får gratis reklamplats. Där ges SKR:s ekonomichef möjlighet att än en gång breda ut sig om kommunernas stora behov av ytterligare statsbidrag. Den kommunala sektorn har vant sig vid att man inte behöver hushålla och spara som privata företag ständigt sysslar med. Nej, SKR äskar ständigt bara mer pengar från staten.

Regeringen måste enligt min mening svälta kommunsektorn in på benen så att man tvingas skära bort delar som funkar dåligt. Inom sjukvården finns uppenbara sparmål. En byråkrati som de senaste femton åren vuxit katastrofalt måste bekämpas. Det sker inte av regionerna godvilligt. Man ömkar sig och håller fram håven till staten med stora skrik. Regeringen bör ställa tydliga krav innan nya pengar skjuts till. Kräv att regionerna fördelar om sina kostnader. Det är klart att det går. Men givetvis enklare att ropa efter nya pengar.

SKR är landets värsta kravmaskin. Bara en besparing där skulle vara till största nytta. Byt ut Wallenskog! Legosoldater av hennes typ hör inte hemma i det öppna samhället där argument för och mot ständigt måste prövas inom politiken. Mer sunt förnuft krävs. Inte bara megafonrop om mer pengar!

Tyvärr finns ett stort problem i sammanhanget. Den politiska klassen som har hundratals parkeringsplaster inom särskilt regionerna, dvs 21 organisationer som i princip utför samma jobb – enbart på olika plaster i landet. Klart att en sammanslagning måste kunna ske! Men då riskerar den politiska klassen sina jobb. Det är där skon klämmer. Tyvärr. Liksom under ståndssamhällets Sverige finns det grupper som inte vill genomföra förändring på grund av rädslan att försvinna från makten.

Torsten Sandström

En lagerkrans till journalisternas banekvinna! Wikimedia

Idag har SvD en ledare som heter duga. Lena Andersson analyserar svenska mediers allvarliga tillkortakommanden. Hon ser två orsaker. Det ena är marxismens teorier om strukturer, ett bipolärt system med en god sida och en dålig i konflikt, där den goda segrar, vilket leder till exv vänsterpolitik och extrem feminism.

Den andra är en enögd syn på vetenskap, där balans mellan olika faktiska skeenden saknas, varför journalister stenhårt -och utan öppen diskussion – satsar på en enda teori och förbannar alternativa förklaringar. Alla inser att Andersson då tänker på det tema av klimatskräck som nu sprids var eviga dag i svenska medier. Den läsare som hänger med på min presentation inser att de två förklaringsteorierna sammanfaller och att de leder till ett medialt system som påminner om propaganda. Läs och njut , även om texten är krävande.

https://www.svd.se/a/VP36VW/lena-andersson-utan-tvivlet-blir-medierna-ett-monster

Utan att slå mig för bröstet – eller än mindre påstå att jag skulle vara upphovsman – är Anderssons kritik påminnande om de teman som länge dominerat mina bloggar. Där har mediernas ensidiga vänsterideologier granskats och fördömts. Bristen rör frånvaron av en öppen diskussion, som jag menar har inneburit en ensidig PK-ism, som fördärvar svensk politk. Anderssons analys är mer filosofisk och elegant än mina nålstick.

Hon är en verklig prydnad för sin tidning SvD. Och en nagel i ögat på många av landets journalister som inte tänker klart och främst propagerar för sin egen politiska övertygelse åt vänster. När hon nu i SvD gisslar kåren av journalister – inte minst de som arbetar under prefixet vetenskap – gör hon en betydande insats för det svenska samhällets framtid. Det gäller nämligen att försöka styra det Sverige i öppenhetens riktning. Här finns som framgått starka motkrafter. Men en spricka i fronten kan få stor betydelse, även om journalistkåren förstås kommer att fortsätta sin linje att ifrågasätta Anderssons heder.

Torsten Sandström

En gammal bild som även beskriver Nobelstiftelsen funktion. På nivå två från botten intas middag för elitens sammanhållning. Längst ned ett folk som drabbas av systemet. Wikimedia.

Länge har jag varit kritisk till Nobelstiftelsens fisförnäma attityd gentemot ett enda av landets riksdagspartier. Nu det nästa största, dvs SD. Oavsett vad man tycker om SD borde partiet behandlas som övriga, så som kommunister och miljötalibaner hanterats. Att nu låta en invitation går till Jimmy Åkesson – efter år av kritiserad vägran att släppa in honom – är att bjuda med armbågen, som det brukar heta. Så agerar en organisation som genom åren impregnerats av vänstermän och ledare med sosseinriktning. Ordet fisförnäm är det rätta när det gäller val av inbjudna till elitens julparty. En kungafjäskande aktieförvaltarorganisation låter i nåder Åkesson få vara med vid elitens bord. SD-ledarens nobbande av invitationen är den rätta behandlingen av denna PK-mobbare i S-partiets ledband (socialdemokratins samhällsmakt har hittills styrt stiftelsens politik via dess ledning).

Ett ännu värre fiasko från Nobelstiftelsen är att man mitt under brinnande anfallskrig I Ukraina bjuder in Rysslands ambassadör. Det är faktisk en horribel handling i en värld där västländerna enats om att bojkotta affärskontakter med Ryssland. Snacket om diplomatisk tradition är rena smörjan då det gäller stiftelsens – en privat förvaltarorganisation – samvaro med en diktatur.

Jag hoppas att regeringen – eller kanske kungen – snarast under bordet talar ut gentemot den fisförnäma stiftelse som skadar Sveriges anseende genom att bjuda in Ryssland. Min tanke går till uttrycket ”kreti och pleti” som tyvärr kan vara en tanke hos mobbarstiftelsen. Genom att bjuda in såväl Åkesson som den ryska ambassadören agerar man som kungar förr gjort. Man klumpar samma det man ser som ett patrask, som man av nöden tvingas umgås med.

Nobelstiftelsens ledning måste få en ny sammansättning, Det är hög tid! Jag hoppas att flera inviterade avböjer julfesten med hänvisning till stiftelsens förödande politik. Ty det rör sig om politik!

Torsten Sandström

Politik kostar. Oavsett om det rör sig om skattebidrag eller utgifter för statlig eller kommunalförvaltning. Allt offentlig betyder utgifter via skatter, som enskilda måste betala. Även år av satsningar inom kulturen har förstås skapat ett högt kostnadsläge inom denna sfär av politiken. Särskilt som det nästan aldrig är tillåtet att spara, särskilt inte inom kulturen, där lagda kort ligger oavsett om de idag har den nytta som de initialt haft i dåtidens samhälle. Jag tänker exv på bibliotek som förr fyllde en angelägen uppgift att sprida litteratur till mindre bemedlade. Idag har nästan alla råd att köpa den bok man önskar – ytterst genom att spara på bilresor, cigaretter, öl 6 vin osv. Vissa andra kulturyttringar kan varje person med dator eller mobil ta del av över internet. Krav på kultursatsningar för ett fattigt folk är inte längre helt seriösa.

Det svenska skattetrycket ligger idag på sjätteplats från toppen räknat inom Europa. En stor byråkrati och vidlyftiga bidrag kostar enorma summor. Det gör förstås även satsningar på vård och skola. Det är därför klart att den offentliga kulturen kommer i kläm. Den ses, naturligt nog, idag som en service som kan finaniseras privat. Så skedde i stor utsträckning förr, gratis pengar från mecenater, detta innan skatterna sköt i höjden och många välbeställda backade ut från rollen som kulturens finansiärer.

Enligt min mening kan därför skatteavdrag för kulturella insatser vara en väg att gå (idag får bara 25% dras av upp till 3.000 kronor). Men i grunden måste det offentliga spara och inrikta sig på kulturens kärna. Idag är sparandet tabu, varje ingrepp i kulturen kritiseras av människor som typiskt nog i allmänhet jobbar där. Idag måste budskapet vara satsningar som är absolut nödvändiga. Det går inte längre att skria om att alla blommor måste blomma. Min bild av offentligt stöd till bildkonsten är just att mycket nuförtiden finns att undvara. Detta gäller även min käpphäst avseende ALMA-priset till alla världens barnboksförfattare. Det är rent slöseri att skänka 5 miljoner per år. Sedan 2003 har alltså 100 miljoner utbetalats till författare från världens alla hörn. Så agerar kanske en störtrik saudisk oljenation, men även Sverige, där det är du och jag som tvingas betala skrytprojektet!

Klart är att några stora muséer måste få stöd så att samlingarna kan visas och underhållas. Däremot kan en storskalig museiadministration med karaktär av forskning enkelt slopas. I stället för att spara här har Nationalmuseum skurit ned öppettiderna! Det är nämligen kulturgubbars och tanters tummelplats som räddas. Alltså de personer som i eget intresse hävdar att offentlig kultur ska ha frikort. Det finns ju redan ett överflöd av universitet och inte minst högskolor som kan sköta eventuella studier. Så renodla visnings- och undehållsfunktion på landets offentliga muséer! Bort med onödiga chefer och sk forskare.

Snacket om att kultursatsningar är ett nationellt adelsmärke emanerar normalt just från denna gubb- och tantgrupp, som vill få en egen försörjning i lugn och ro bakom kulturlivets kulisser. Därför menar jag att M-partiet i Norrköping agerar rätt då man ifrågasätter kostsamma och improduktiva satsningar på kultur i ett pressat budgetläge. Jag pläderar absolut inte för att kulturen ska strykas ur offentliga budgetar. Men vad man ska satsa på måste upp på bordet. Diskutera öppet för och mot och kompromissa för sjutton bövlar. Och då räcker det inte med vänsterns ständiga dogmer om nyttan av all offentlig kultur. Ett nytt samhälle med höga skatter måste hushålla med sina utgifter.

Då hamnar kulturen av naturliga skäl långt ned på listan, trots alla rop från vänsterns kulturelit om det storslagna med deras egen verksamhet. Deras funktion är just att sprida budskapet om kulturens storhet och samhällsbetydelse. Därav begreppet ”finkultur”, som är en respirator för dessa märkvärdigheter in spe, som få medborgare bryr sig om. Låt i stället storföretagen ta större plats och vara med vid bestämmandet av kulturens ansikte (dvs verksamhet som de önskar finansiera). Genom kompromisser i stället för den fina elitens tolkningsföreträde – och experimenterade med skattepengar – kan svensk kultur ta ett steg framåt mot den vi alltmer möter i England och framför allt USA (i Frankrike huserar däremot sedan länge finkulturens legosoldater- och det kostar miljarder). För en turistnation som Frankrike kan det kanske funka, men Sverige är en perifer plats på många vis.

Nu gäller det nämligen att sätta P för vänsterns tolkningsföreträde över kulturens arena. Det syns tyvärr i galna projekt i stil med ALMA, som trängt undan rader av mer vettiga kulturinsatser för flera hundra svenska kulturarbetare. Det visar på kulturfolkets ideologi: släng iväg pengar och snacka om kulturens storhet. Många bibliotek gallrar och ger bort olästa böcker, typsikt nog av de goda författare som jag gillar och därmed kan tillskansa mig gratis…Det är faktiskt ett tecken på dålig svensk politik.

Torsten Sandström

I förrgår sände SVT direkt från Kristallen. Alltså ett av medieindustrins många jippon för att öka inslaget av politisk korrekt nyhetsrapportering och nöjesverksamhet. Alla ska med i båten. Och övertid har nästan alla chans att få priser. Att SVT:s Aktuellt får pris är alltså inte för att de är bra på det tvångsfinansierade tevebolaget.

Man kan alltså vara lugn i båten. Alla ska med. Konkurrensen är svag och det är inte tillåtet att över tid mobba någon särskilt. Alla insatser ska på detta svenska kasino vinna pris. Familjen Wahlgren abonnerar som vanligt på de högsta vinsterna och bekräftar på så vis att svensk kultur tillhör bottenträsket. Eller så håller den samma nivå som populärkulturen gör överallt i andra nationer som lyder under mediernas makt. Det typiska är hur medieindustrin skapar sina egna jippon – i stil med Kristallen – och tillåts på så vis skapa ”nyheter” även under de långa delar av året då inget särskilt händer. Under sommartid kan som bekant vad som helst bli en stor nyhet.

Mediernas grepp över svenska folket är så starkt att människorna inte längre engagerar sig i politik. Man inser ju att det finns ett självspelande politiskt piano i mediernas regi. Därför tillåts den politiska klassens yrkesarbetare att hållas. Dessa jobbar alltmer i vakuum. Medierna, som i ideala fall ska kritisera det offentliga beslutsfattandet, låter yrkespolitikerna hållas, åtminstone om de agerar åt vänster.

Dessutom tenderar medierna att hålla samhällskritiker kort och svartmåla dem. Enskilda ska inte sticka upp och hota mediernas makt över samtalet. På så vis ges medierna större utrymme åt sina egna favoriter, dvs sport, nöjen och andra timekillers. Här tjoas det och flabbas för glatta livet, liksom på Kristallens årliga seanser. Därmed befästs medierna makt över folkets sinnen.

Det är således mediesamhället logik jag talar om.

Torsten Sandström

Wikimedia

Som framgått av mina bloggar ogillar jag Alex Schulman. Därför borde jag kanske inte skriva mer om honom. Men jag gör det för jag uppfattar honom som PK-ismens företrädare i koncentrat.

Först när en medial moralcirkus pågått en tid fattar han pennan och utlåter sig. Och han kräks ut orden, indirekt om sin högstående etiska position, genom att ta all heder och är av motståndaren. Denne är en man som redan fått stryk så det räcker med anledning av det inträffade: en löjlig puss på munnen på en skicklig kvinnlig fotbollspelare inför världens tevekameror. Detta som gratulation eller tack en stor spansk fotbollsframgång.

I detta fall handlar det förstås om om det spanska fotbollförbundets ordföranden Rubiales. Han är en man som fullständig gjort bor sig och fått massor av medial kritik för detta. Det måste sägas att han fått kritik med all rätt – en kram och en kindpuss hade antagligen varit kulturellt tillräckligt i rollen som officiell lyckönskare till vinnande lag.

Men nu ska Schulman fylla sin krönika för veckan. Han väljer ett feministiskt anfall mot en person som redan fått vad han bör få genom internationella medier. Men nu vittrar feministerna blod och en chans att än en gång sparka mansetablissemanget i röven. Och det tåget hoppar lättingen Schulman på med all kraft. Nu ska hela kåren av härskande män få stryk. Och Schulman formligen spyr ut sin ilska och äckel över det kön han faktiskt själv tillhör (såvitt jag vet). Vad sägs om den vedervärdiga rubriken, som drabbar hela värdens män (en övertext som DN senare ändrade i mildare riktning):

Alex Schulman: Bakom en äcklig gubbe döljer sig hundra andra äckliga gubbar

Krönikörens mål tycks vara att ösa hat över Rubiales och närmast förinta honom och andra ledare av manskör. Schulman tyck vilja visa att motståndaren är ett ökänt sexuellt monster. Vad sägs om följande ord?

När slutsignalen ljuder grabbar Rubiales tag i sin kuk. En machogest, som säger: det krävs ballar för att vinna VM! Som om någon kuk över huvud taget varit inblandad när damerna precis vunnit VM-guld.

Plötsligt har Rubiales blivit fredlös. En dumhet – inför offentligheten ! – förvandlas till ett brott närmast mot den kvinnliga mänskligheten. Könsord dryper ur Schulmans dreglande mun.

I stället för att bejaka det spanska guldlagets framgått – där den manliga ledningen förstås varit en pusselbit – används Rubiales dumma tilltag i hastigt mod till en feministisk kamp mot män i fotbollens värld samt män i allmänhet. Äckliga gubbar måste korsfästas tycks det.

Jag menar att Schulman åstadkommit ännu en bottennapp inom den sk journalistikens värld. Ett legojobb för feminismen. Detta pga av att han löpt politiskt amok.

Torsten Sandström

DN:s favoritsyssla: att spå i sump. Wikimedia.

Det är såväl tröttsamt som ledsamt att ta del av DN, som förr var en kritisk liberal morgontidning. I dag är det vänsterns politiska propagandablad. Här följer ett exempel. Den 27/8 utbrister tidningen:

Stjärnsociologen Eva Illouz: Romantisk kärlek fungerar inte idag

Det rör sig om en intervju. Men allt som sägs behöver inte bilda en rubrik, som i detta fall rör något som tidningen vill stryka under. Illouz må vara hur känd som helst i sitt hörn av världen, men det hon säger rör inte vetenskap. Om bara en person på jordklotet upplever romantisk kärlek (vad nu det är) – så faller hela hennes uttalande och tidningens usla rubrik med det. Än idag måste det vara ganska vanligt med romanser. Liksom förr fungerar de ibland länge, men då som nu faller de ibland till marken. Så vad är nya, mer än att skilsmässorna har blivit många. Att de var förre förr tror jag inte beror på romantik, utan på traditionella mönster – på gott och ont.

Det trista är att DN vill tala om för dig och mig vad som gäller i en högst personlig kontext. Vad Illoz och journalisten ifråga har för erfarenheter vet jag förstås inte. Att Illouz skulle vara stjärna inom sin vetenskapsgren förefaller osannolik (jag har hursomhelst aldrig hört hennes namn). Men att låta enskilda upplevelser förvandlas till generella sanningar är något allvarligt. En sådan rubrik hade förr varit omöjlig. Ty då tänkte skribenterna kritisk i den stil som jag nyss gett prov på. och de försökte hålla en rågång till högst personliga åsikter. Men nutidens journalister saknar sakliga spärrar. De vet nämligen bäst, tror de. Och från en vänsterbakgrund vill de riva alla traditionella synsätt. Därför ägnar de sig åt propaganda. Deras egna åsikter blir viktigare än kritisk och försiktig analys.

Detta sker nästan på var sida i nutidens DN. Därför är tidningen ett propagandablad. I ledningen talar man högljutt om att DN är upplysningens ljusbärare. Enligt min mening är det tvärtom, man är saklighetens dödgrävare. Dagens text är nästan samma fenomen som att låta Hanna Hellqvist betrakta sin kropp och sitt liv varje vecka. Men Hellqvist tituleras inte som en stjärna i vetenskap. I Hellqvists fall förstår alla det rör sig om löst pladder.

Många av mina vänner har som prenumeranter lämnat DN. Tacka för det. Tidningen vänder sig ju numera till lättrogna.

Torsten Sandström

Donald Trump är en person som jag absolut inte tycker om. En politiker måste kunna uttrycka sin mening i mer än det format som Twitter förr tillät Trump. Han bevisar att det för framgång inom politiken i USA i stort sett räcker med en välfylld plånbok. Money talks.

Detta är han inte ensam om, varken på hemmaplan eller utomlands. Han uppträder dock utan norrmal uppsättning av spärrar avseende moral och syn på demokrati. Inte heller detta är han faktiskt ensam om, även om ganska få internationella politiker håller samma låga nivå.

Men. Trumps oklart utredda kontakter med Putin inför sin resa mot presidentposten 2017 visar både på bristande moral och demokratisk övertygelse. Hans förnekande av sin valförlust, telefonsamtal med Georgias valnämnds ordförande samt uttalanden inför (och efter) stormningen av Kongressen är flagranta övergrepp av demokratins spelregler. Det är tydligt att aktionerna även kan lagstridiga.

Mina tankar går till Adolf Hitler, en person med likande själslig karaktär som Trump. Båda tycks vara gormande egocentriker utan minsta självkritik och fullständigt galna efter makt. Sådana människor ska inte syssla med politik, just på grund av att de saknar alla normala spärrar vad gäller hänsyn till gällande spelregler och andra människors rättigheter.

Det är nästan en ofattbar tanke att Trump faktiskt förefaller ha en god möjlighet att bli presiden 2024. Han talar redan vitt och brett om hur han ska förändra USA – det låter läskigt – för den nation som hittills betraktats som världens främsta demokrati. Om han vinner ställs han av allt att döma än en gång inför ”kompisen” Putin. Att amerikanska folket inte tycks ta de pågående rättsprocesserna mot Trump på allvar är ytterst betänkligt. Åter tänker jag på Hitler som efter en tid i fängelse valdes av folket till en hög position för att till sist gripa all makten över Tyskland. Hur det gick vet vi.

Hitler, Putin och Trump är en förskräckande kombination av antidemokrater – alla med hänsynslösa och motbjudande karaktärsegenskaper. Trump borde inte vara valbar 2024. Väljs han ändå rör det sig – enligt min mening – om en risk för världshistorisk katastrof. USA:s nationella heder måste sättas ifråga. Att inte det demokratiska partiet har förmått utse en ung och dynamisk motkraft till Trump är ännu ett tecken på den amerikanska demokratins tillkortakommande.

Vi lever i en farlig värld.

Torsten Sandström

Just nu pågår en debatt om kulturpolitiken i Norrköping. Det är borgerliga besparingar som vänsterns folk förfasas över. Kulturen är deras ögonsten och en av dess arenor för politiskt arbete. Varje ifrågasättande av kulturella åtgärder väcker fyrop från vänsterns politiker och journalister. Stoppa inte vår propagandacirkus!

Häromdagen väckte kritik av politiskt korrekta sagoläsare på offentliga bibliotek stor ilska – enligt vänsterns måste ovillkorligen ”bystiga vinhoror få hållas” bland barnen. Idag är det alltså förändringar av Norrköpings kulturpolitik som skapar rubriker. Det tycks som vänsterns kulturideal ständigt är den rätta vägen. Alltså fy skam för reformer, besparingar och förnyelse. Tacka för det – genom sitt frikort tillåts vänstern lansera propaganda.

Enligt min mening ska inte kulturen vara en gräddfil. Det allmännas roll är rättssäkerhet och politisk välfärd. I detta perspektiv finns det inget som säger att ett kulturhus måste skyddas eller att en 90-manna symfoniorkester måste betalas av medlemmarna i Norrköpings kommun (med 143 000 invånare).

Jag är själv en stor lyssnare av klassik musik. Min arena är musik från nätet eller från CD. Jag är nöjd med detta och begär inte att Lidingö kommun – där jag numera bor – ska bygga kulturhus och anställa musiker i en symfoniorkester. För övrigt skulle kloka M-politiker på ön bara skratta ut mig om jag under yrsel väcker ett sådant förslag. På Lidingö vänder man nämligen på alla stenar då det gäller utgifter.

Musik och mycket annan kultur kan numera njutas enskilt över internet. Lyxen att lyssna live anser jag inte som en given rättighet. I det moderna samhället – där kraven på offentlig service ständigt stegras – måste politikerna rätta munnen efter matsäcken. Inom kulturens värld måste man vara sparsam med gratis luncher. Skola, bibliotek (alltså med böcker!) och ungdomssport är högst rimlig service. Därutöver måste det vara fritt fram för politikerna att bestämma vad som inom kulturens sfär ska serveras gratis.

Men det tycker sannerligen inte vänsterns journalister. Socialismens ideal är att nästan allt ska vara gratis. Det är i sig en förklaring till att deras samhällsbygge inte funkar. Ändå är stridsropen: in med mer pengar och spara över huvud taget inte.

Torsten Sandström

Jag återanvänder min kampanjbild från valde hösten 2022. Vänstern har ingen ny resultatpolitik – bara dålig gammal.

Så här skriver professor em Lars Calmfors i vänsterliberala DN (25/8):

Statsbidragen till kommunsektorn bör värdesäkras. Det är centralt för den demokratiska transparensen. I dag har väljarna svårt att veta om höjda statsbidrag i kronor innebär en real ökning eller inte. Formerna för värdesäkring måste utredas. Kommunernas utgifter för varor och tjänster beror på priserna medan kostnaderna för anställda – och skatteintäkterna – följer lönerna. Värdesäkringen bör ske med avdrag för krav på viss produktivitetsökning.

Även om Calmfors ord inte är klara avseende vad värdesäkring innebär och hur den ska kunna genomföras tycks han driva sosseoppositionens linje i riksdagen, dvs att bidragen till kommuner och landsting ska lagfästas i kombination med någon form av automatisk uppräkning. Det är sensationellt att en nationalekonom stödjer ett sådant projekt. Resultatet blir att mottagarna av bidrag får de fria luncher som nationalekonomer brukar håna. Och att de slipper tänka på att reformera sin verksamhet. Man slipper med andra ord spara och kan bara köra på i gamla hjulspår.

Förvisso slutar Calmfors vagt med krav på produktivitetsökning. Men i så fall är en frånvaro av lagstiftning om nivåsäkran mycket bättre, dvs det läge som frågan befinner sig idag. Beslut om bidrag ska fattas från fall till fall mot bakgrund hur varje enskild mottagare sköter sin hushållning – inte genom svepande bidrag till alla. Dagen svepande stöd bör därför kritiseras för att dåliga mottagare får frikort.

Gladast att läsa Calmfors är förstås landets 21 regioner, som sedan länge misskött den svenska vårdens tillgänglighet. Antalet politiker och byråkrater har dock inte begränsats under resan, administratörerna har ökat dramatiskt. Byråkrater är farliga kravmaskiner för ökande bidrag. Genom bidragsautomatiken slipper de tänka på besparingar. Målet är endast att skaffa fram mer pengar från folket. Det riktiga borde i stället vara många färre politiker och en jättebegränsning av antalet byråkrater. Men en sådan rimlig reform är tabu, dvs politiskt inkorrekt i vårt land.

Därför är Calmfors illa ute som vetenskaplig tänkare. Men det är bra att han visar sin partifärg. Han ansluter sig den svenska linje som är förklaringen till den svenska nationens allvarliga strukturproblem.

Torsten Sandström

Att demokratin kräver en effektiv statsapparat är självklart. Det gäller att försvarar rättssamhället, helt enkelt. Under kapitalismen krävs även ett regelsystem som dels värnar fritt företagande, dels begränsar företagsamhetens inbyggda funktion att dumpa egna kostnader på samhället och kränga farliga samt dåliga produkter till sina kunder. Vidare måste en stat som har ambitionen att värna om medborgarnas sociala och ekonomiska välfärd se till att avsevärda uttag av skatter sker från medborgare som har det väl ställt.

Välfärdsstaten förenas samtidigt med uppenbara risker till missbruk. Vi ser det framför allt i dagens Sverige. Här har den socialdemokrati, som ursprungligen med liberaler bidrog till bygget av folkhemmet gått till stora överdrifter. I nutida desperation på grund av väljarflykt har partiet missbrukat den beskattningsrätt som riksdagen har. I våg efter våg har skatter höjts för att i någon mån stoppa tappet av väljare. S-partiet har helt enkelt tagit röstköpet på entreprenad. Enligt demokratins bäste vän i Storbritannien, Churchill, utgör denna lockelse också statsskickets värsta fiende.

Ambitionen att köpa röster har tyvärr samtidigt varit en undanflykt från politikerna huvudsakliga roll att ständigt lösa samhällets strategiska problem. Historien visar åtskilliga exempel på att ett sopande av problemen under mattan kan funka temporärt, men inte på lång sikt. Tyvärr syns saktfärdigheten på många politikområden. Tydligast inom vården och skolan. I stället för att ge den offentliga vården en ny huvudman – en sammanslagning av de bottenkörda 21 vi ser idag – har riksdagen i åratal gett svärmen av bristfälliga regioner rader av statsbidrag för att klara av de svårigheter som försummats av regionernas politiker.

Inom skolan syns ungefär en liknande process. Här har pedagogiken gått i botten på grund av en kravlös inställning, dvs ambitionen att alla elever ska ta studenten, som det heter. I tider av invandring har detta projekt inneburit stora spänningar i skolsalen och resulterat i oordning, bristande kunskapsförmedling samt inte minst att rader av elever – som efter en begränsad basutbildning i att räkna, skriva och tala svenska – inte uppmanas att skaffa sig lärlingsjobb (sådan utbildning råder det tyvärr även brist på). I stället för reformer av skolan har ballongen pumpats upp med ”nya resurser”, som det brukar heta. Dvs skattebidrag som inte löser grundproblemen, utan snarast bevarar dem.

På så vis har skattehöjningar blivit såväl den svenska demokratins räddningsgumma som en målsökande robot för samhällets tillbakagång. Denna allvarliga utveckling borde socialdemokratin har förutsett. Historien visar som sagt på att linjen inte funkar i längden och att nya politiker träder in på scenen (om inte mediernas tystnad räddar dem) . Men hungern efter makt över statsapparaten har förblindat S-partiet. Via samhällsskadliga allianser med framför allt V och Mp samt hundratals utstuderade röstköp från bla grupper av invandrare (samt svängdörrar för nya invandring) har socialdemokratin kört den svenska staten mot botten. Skattesänkningar har närmast blivit omöjliga om inte röstköpen upphör och tusentals byråkrater ska sägas upp.

Sista halmstrået för S-partiet är snacket om den ”starka svenska staten”. Med alla medel vill man rädda en till sprickningsgränsen uppumpad statsapparat. Varje nödvändig reform rörande SIDA, systemen bakom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, skolan, vården osv måste frysas. I stället måste som sagt ”nya resurser” sättas in.

Där befinner sig sossarna nu utanför regeringsmakten. En ny regering ska hantera den svåra uppgift som tio år av samhällsfarlig S-politik medfört. Till skandalen eller eländet hör att gränslöst populistiska sossar har mage att rikta kritik mot Kristersson svåra arbete. Om vänsterns svärm av journalister bidrar till en i grunden falsk politisk analys.

Den starka svenska staten är ett farligt projekt. För varje frisinnad människa borde den vara ett hot. Offentlig makt och styrka är ett nödvändigt ont som måste fjättras, om det ens är möjligt. Frihet och rättssäkerhet riskerar att förvandlas till intet utan effektiv juridisk kontroll. I en ekonomiskt ytterst svår tid har således den nya regeringen ställts inför detta inferno. Klarar man detta är regeringen guld värd. Förvisso tyngs regeringen av partier som kan sägas vara infekterade av sossarnas smitta av storvulenhet. Det gör en framgång än mer hedervärd. Lyckas Kristerssons regering med sin uppgift sätts definitivt punkt för socialdemokratins tid vid makten. Mitt hopp därom är stort. Men tyvärr också tvivlet.

Torsten Sandström

Under sommaren har SÄPO-chefen agerat högkomiker. Vid högtidliga träffar framför mediernas uppbåd (det råde nyhetstorka) har hon dryftat terrorhotet mot Sverige fram och tillbaka. Stegvis har hotet ökats uppåt. Men allt sker utan händelser som direkt ritas mot det svenska samhället. Ändå talar SÄPO om att ”planerade terrordåd har avvärjts”. De ska nämligen låta tryggt och säkert så att nya tjänster ska inrättas på SÄPO:s stora avdelning som sysslar med att lugna svenska folket. Att galna fanatiker bränner svenska flaggor i Orienten är en sak. Men sambanden med liknande skeenden i Sverige är oklara. Under hela tidsperioden hade det räckt med att peka en särskild risk, utan löjligt att bolla den gradvis uppåt.

Det som händer ska ge en bild av att SÄPO har koll. Men historien visar att myndigheten normalt haft dålig koll. En utvisningsdömd invandrare körde som bekant ihjäl en hop människor på Drottninggatan. Och två invandrande spionbröder har tilldelats offentliga tjänster på hög säkerhetsnivå tills de dömts för spioneri.

Det tråkiga är att få personer talar om roten till det onda. 1953 fanns uppskattningsvis 500 muslimer i Sverige. Sjuttio år senare har muslimerna ökats omkring 600 gånger till c:a 300.000 inflyttade. Vidare skriver Invandrarverket detta 2023: I år beräknas cirka 80 000 ansökningar om medborgarskap komma in och under 2024 drygt 70 000 ansökningar. Hur många som kan vara muslimer framgår inte, men förmodligen ett betydande antal. Alla är inte extrema förstås, men det behövs tyvärr bara ett fåtal för att skapa oro.

Orsaken till Sveriges säkerhetsproblem är med andra ord en bekymmersam invandrarpolitik. Det är enkelt att vara efterklok, brukare det förvisso heta. Men ändå måste svenska politiker ha förstått att öppna hjärtans och öppna gränsers politik varit en hot mot den svenska nationen. Islam är inte en religion som frihetligt agerar tillsammans med andra grupper av troende. Islam eftersträvar monopol och är absolut inte främmande för heligt våld och terror.

Detta borde svenska politiker och medier åtminstone i efterhand – dvs idag – tala öppet om. Men i bilden av den svenska sjukan syns i raden av heliga kor och tabun. Hur många SÄPO-tjänstemän som än anställs eller hotbildsrapporter som åsätts alltmer stigande nummer så stoppas inte risken för allvarlig terror.

Att däremot sträva efter en reglerad invandring, där kvoter av lämpliga sökanden anpassas till Sveriges förmåga, är däremot ett konkret steg i rätt riktning. Här går det att välja kandidater som inte är grovt främmande för svensk kultur. Släpp gärna in välutbildade muslimer – de har notmalt annat att tänka på än heliga krig. Men begränsa antalet outbildade och personer som tar Allah på allvar. Det är ju hans ord som sporrat muslimer till attacken mot skyskraporna i New York. Det är dessa människor som hotar Sverige med terror.

Torsten Sandström

Omkring 200.000 svenska barn i åldern 10-15 år har idag en psykisk diagnos av typen ADHD eller liknande, alla med en påtagligt diffus symptombild. I grova drag berörs 5% av unga i åldern 0-17 år.

Uppdrag gransknings (UG:s) uppföljare häromdagen av den alarmerande ökningen av psykiatriska diagnoser med ytterst oklara symptom – i stil med ADHD – väcker många tankar. Det är fint att SVT lyfter problemet, även om redaktionens svar och lösningar enligt min mening är tveksamma. Det man föreslår är ännu mer byråkrati. Detta avseende ungdomar som har allvarliga problem i den vanliga skolan. Såvitt jag förstår måste de slussas över i en helt annan skolform, mer påminnande om särskolan med sina särskilda metoder och dämpade krav på inlärning. Men det finns kanske även något enklare lösningar.

Jag har länge funderat över vad det är som händer. Vad är orsaken till att psykiska sjukdomar idag existerar som knappast rapporterades för femtio år sedan? Ungdomarna uppvisar diffusa beteendeproblem som man inte verkar ha sett förr (de är också i nutid svåra att bevisa vetenskapligt). Men även om bokstavsdiagnoserna är nya kan det knappast vara fråga om sjukdomssymptom (dvs faktiska beteenden) som inte fanns två generationer tidigare. Det måste vara fråga om förklaringar som beror på nya attityder från familjer och samhälle. Tyvärr lyfte UG inte alls fram dessa politiskt inkorrekta förklaringar. Men enligt min mening måste det vara samhällets nya syn på barnuppfostran som är den springande punkten. Åtminstone avseende de mest diffusa symptomen som yppas idag (inte de allvarliga störningar således).

I och för sig bestrider jag inte att samhället förändrats under femtio år. Familjer har splittrats – särskilt pappor har lämnat söner vind för våg. Elektronik och medier har fått ett kraftigt grepp, med allvarliga implikationer på familj och skola. Detta har tillsammans med med en kravlös pedagogik lämnat vissa familjer i sticket. Följden har såvitt jag förstår blivit stämplar i stil med ADHD.

Kraftigt förenklat tror jag orsaken till alla dessa diagnoser är det nya samhällets kravlöshet visavi ungdomar och barn. En av upphovsmännen till detta problem är den vänsterinriktade amerikanska läkaren Benjamin Spock, vars tänkande under 1960-talet erövrade västvärlden. Spocks uppfattning sammanfattas på Wikipedia så här.

Spock brukar ges äran för att ha introducerat den fria uppfostran med sitt verk The Common Sense Book of Baby and Child Care, men han var också tydligt påverkad av behaviorismen, såsom den utvecklats av barnpsykologen Arnold Gesell. Grundtankarna i boken kan sammanfattas som att barnen själva visste vad de behövde, varför det inte var adekvat att till exempel ge dem mat vid fasta tider. Även för modern var det bäst att vara ”naturlig” och inte fyllas av ånger, men att följa barnens behov som de uttryckte.

Läsaren ser direkt att idealet är frihet från krav. Eller med andra ord att barnet själv ska välja väg och inte fyllas av krav eller idéer från sina föräldrar och samhället (skolan). Det hela påminner om idén att barnet föds som ett oskrivet blad (tabula rasa), men nu med tillägget att det själv ska fylla bladet med egna värderingar och val av lösningar. Tillspetsat kopplas således familjen och samhället bort och betraktas i grunden blott som en form av försiktig materiell servicepatrull. På så vis har vänsterns naiva tänkande kommit att försvåra livet för många föräldrar av det slag vi mötte i UG:s reportage.

Spocks tankar har tyvärr – i den svenska socialdemokratins växthus – vuxit sig starka. I min omgivning såg jag på sjuttiotalet flera vänner som hukande styrdes av sina barn (som alltså inte leddes med tydliga direktiv). Krav från föräldrarnas sida ansågs nämligen av samhället som något auktoritärt. Hotbilden var historisk – dvs den gamla skolans dressyr inramad av hugg och slag. Spock bidrog till att den naturliga medelvägen – med andra ord normalt rimliga krav – kom att fördömas från samhällets sida och följden blev att föräldrarna kom att utelämnas till barnens maktutövning. Åldriga sanningar kom på skam om att föräldrarna tydligt måste styra och vägleda sina barn till fungerande samhällsmedlemmar. Bara mina sista ord framkallar normalt fördömanden. Vänsterns grundtes är ju att det är ”rätt att göra uppror”. Det hävdades att man måste forma ett nytt samhälle med barn som visste vad de själva ville.

De exempel från problemfamiljer, som UG rapporterade om, belyser enligt min mening vådorna som Spocks version av frihetsideal fått inom pedagogiken. Vi möter barn som inte tidigt tycks ha mött det normala motstånd som enligt min uppfattning är basen för all framgångsrik pedagogik. Det rör sig alltså inte om enkelriktad frihet för barnet, utan om både tydliga krav och varm kärlek från föräldrarnas sida. Detta är i själva verket en urgammal tradition som kan härledas åtminstone från Aristoteles. Men den har förstås brutits av andra tänkare, alltså innan Spock tog till orda. Mest känd är nog Rousseau´s plädering för fri uppfostran i romanen Émile (1762). Noteras bör filosofens svajande egna mentala tillstånd samt att hans fem barn tycks ha försvunnit i glömskan på hem för hittebarn.

Den nutida bristen på budskap om en fast ömsesidig relation mellan barn och förälder – med mammans och pappans tolkningsföreträde – har inneburit ett stort steg tillbaka i utvecklingen av barnuppfostran. Varför rapporterades inte förr i tiden hyperaktivitet, stök, ovilja och vilsenhet i samma proportion som idag? Hur hanterade föräldrar saken innan statens prussiluskor trädde in på scenen? Jag medger att en del aga och drastiska övergrepp brukades emellanåt. Men absolut inte generellt sett. I huvudsak var skillnaden att föräldrar själva ansåg det som självklart att man måste ställa krav och försöka styra de ungas uppfostran och framtid. Detta med kärlek och fasthet. Den unge fick på ett tidigt stadium klart för sig att anpassning krävdes (åh, detta idag så auktoritära ord!). Bara genom tillrättavisningar – stegrat till hårda ord – formas barnet normalt i en rimlig riktning, låt vara att övergrepp som sagt ibland skedde. Så har givetvis också många föräldrar än idag – trots Spock och vänsterns pedagoger – sett sin uppgift som vårdnadshavare.

På så vis blir behovet av samhällsinsatser mindre. Och läkarprofessionen kan ägna sig åt de själsliga avvikelser som är av svår art. Nu fungerar psykiatrin i stället som slussvakt till kravlöshetens samhälle. Där skrivs lämedelsrecept och ges råd i massor. Ungdomspsykiatrikern Christopher Gillberg bär enligt min mening ett särskilt tungt ansvar för eländet på den svenska arenan. Om inte Spock frälst västerlandets vänstern för budskapet om fri uppfostran hade sannolikt mycket av detta inte skett. Västvärlden har alltså lämnat miljontals föräldrar och barn i sticket på grund av en dröm – en farlig villfarelse.

Det går antagligen att vrida klockan tillbaka. Men nu fungerar tyvärr Spocks frihetsbudskap – och ropen mot fasta krav inom uppfostran och pedagogik – som proppen Orvar. Läkare, psykologer, pedagoger och politiker har således enligt min mening misslyckats gravt och kört fast. En kursändring blir tyvärr svår och kommer troligtvis att dödskallemärkas med rop om förtryck, auktoritetsvälde och än värre. Jag menar därför att Sverige är illa ute. Våra grannländer tycks inte ha fastnat i träsket på samma svåra vis. Förklaringen till deras bättre utfall är enligt min mening helt enkelt mer förnuft och mindre vänsteridealism.

Spock menade sannolikt väl med sin idé om fri barnuppfostran. Den var för övrigt inte fullt så enkel som Wikipedias sammanfattning antyder. Men han tänkte enligt min mening allvarligt fel genom att välja en ytterlighetsposition. Det gör nämligen vänsterns folk ofta. Liksom Rousseau sökte Spock efter en vacker frihetslösning, visionen om det fulländade, och kör därför fast i den naturliga verklighet som motsäger drömmen. Detta borde Spock ha förstått. Och den svenska socialdemokratin bär av samma skäl ett tungt ansvar för det elände vi nu ser rörande det stora antalet vilsna ungdomar som proppas fulla med psykofarmaka och kostar vården/skolan hundratals miljoner i (ofta) verkningslösa säråtgärder.

Det är således samma dystra utveckling som vi ser i den svenska skolan, i kriminaliteten och rörande krav på ersättning vid ovilja att arbeta. Begreppet vänster omfattar en grupp människor som ständigt tenderar att hamna fel ideologiskt sett.

Torsten Sandström

Läsarna av min blogg vet att jag inte är emot en europeisk handelsorganisation i stil med forna EEC. Här fanns en god grund för välstånd och demokratisk utveckling.

Men tysta mönster – eller ”naturlagar” – inom politikens och ekonomins världar talar för att liten vill bli stor. För bolag är detta ofta något riktigt bra. Men inom politiska samhällsorganisationer kan tendensen att växa bli allvarlig. Ytterst leder den till krig. Vanligtvis till lägre effektivitet och skandaler.

Inom ett politisk system – ifall aktörerna är medvetna om bristerna – ställs de inför ett val. Antingen att rätta till eller att dölja problemen. Tyvärr har den senare linjen alltoftare valts. Nu särskilt av politiker som handhar EU. Alla som har öppna ögon ser hur ineffektiviteten, pengaslöseriet och problemen hopar sig inom unionen. Samtidigt som federalismen tilltar – svenska angelägenheter bestäms i Bryssel – så rullar EU på med punka på vagnens alla däck. Den kallas därför ”New generation EU”.

Under slarvbygget har en rad nya stater tagits in i unionen. Flera av dessa har stora demokratiska problem, men ska likväl delta i EU-beslut samt födas av unionens betalande medlemmar, där Sverige är en av de främsta räknat per medborgare. Splittringen skriar alltså. Men den sopas under mattan genom nya initiativ och ökad byråkrati.

En motor i denna fanatiska tillväxt av nya federala riskprojekt är den organisation kallas EU-parlamentet. Det är inget parlament i vanlig mening, det fungerar inte som högsta beslutsfattare eller ensam lagstiftare. Nej, det är just en lekstuga för tillväxt av övernationella kontroll från EU.s sida. Meningen är endast att ge EU en form av legitimitet genom allmänna val. Detta i praktiken onödiga parlament befolkas därför av nationella politiker av andrasorteringens slag. Omkring dem svärmar tusentals lobbyister, som via lock och pock vill få ledamöterna att driva lika många ärenden som kan ge pengar åt korrupta beställare. Alla vet är lobbyisterna har bra betalt för att ge skänker till parlamentärerna samt att åtskilliga av de senare plockar flickorna fulla (trots att de redan har feta arvoden från EU). Rolex-klockor har blivit ett tecken på kort och otrogen tjänst. Vidare minns vi hur Qatar lyckats muta höga parlamentsmedlemmar med jättebelopp inför Fotbolls VM. Och sedan länge pratas det om att Marocko försökt muta sig fri från parlamentskritik rörande ockupationen av Västsahara. Nu ryktas det om att grannen – terrorstaten Mauretanien – via mutor skaffat sig ett jättelikt fiskeavtal med EU. Allt talar för att det jag berättar enbart är toppen av ett isberg, dvs ett väl känt politiskt problem.

Men inget rejält tyder på att EU vill ändra sin politiska inriktning. Inget tyder heller på att den svenska politiska klassen – som känner till problemet – avser att sträva efter reformer. I stället hörs ord om ett ännu större och starkare EU. En byggnad som uppförts på bräcklig grund kan, som alla vet, inte ges nya våningar som håller i längden! Det krävs reformer i grunden som innebär ett nytt och bantat EU, som även kan locka med sig Storbritannien. För detta krävs att den nuvarande superfederala EU-politiken stoppas och att det sk parlamentet skrotas. Sedan gäller det att satsa på den gamla kärnan, dvs en gemensam affärsutveckling, utan egentliga federala ambitioner. Det gäller alltså att låt Sverige sköta sina skogar och älvar som vi vill. Samt att inte ta upp stora EU-lån för att skänka pengar till stater son inte själva vill klara sig ekonomi.

I nästa års EU-val kommer jag att rösta på det parti som för en politik närmast mina drömmar om ett annorlunda EU. Tyvärr ser det ut att bli SD, som jag är skeptisk till.

Torsten Sandström

Veckans hällregn över Norden blixtbelyser de svenska politikernas val. Gigantiska penning belopp investeras i kostnadskrävande och riskfylld framställning av sk grönt stål stål. Trots elbrist ska det ”nya” stålet tas fram till enorma kostnader. Samtidigt översvämmas nybyggda hus på grund av det varmare klimatets mer ödesdigra regn. Skyfall kommer att fortsätta, medan stålet bara blir dyrare om det ens kommer ur stålverket.

Så prioriterar svenska politiker som inte förmår ha armlängds avstånd till FN och IPCC. Så agerar korkade beslutsfattare. Alltså personer som inte förmår se FN och IPCC som politiker med en egen agenda.

Det rimligaste vore att starta ett projekt för att flytta bostäder från sjö, älv- och havsnära områden. Oavsett hur uppvärmningen ska förklaras – av mänskliga eller naturliga orsaker – måste pengar satsas för att förebygga översvämningar. Fortfarande byggs villor och flerfamiljshus i lägen som hotas av rinnande vatten idag och i framtiden.

Vem som i slutändan ska betala för privata fastighetsägares olämpligt placerade hus är en svår fråga. Mindre bidrag från samhället kan inte uteslutas. Men huvudregeln är förstås att ägaren själv måste ta smällen. Kloka människor har under årtusenden undvikit att bygga på låglänt placerad mark. Variablerna är förstås många. Hur ska exv en ansökan om bygglov behandlas avseende person som köpt mark på olämplig plats? Kommunen bör förstås avråda från medverkan till projektet – även rörande avlopp mm (som kan översvämmas för andra) – men låta ägaren själv ta risken att fullfölja sin önskan utan vidare ansvar för det allmänna.

Det vi ser är således klimathysteri och symbolpolitik. Alltså tydliga tecken på att den politiska klassen försöker domptera det svenska folket. Det är på så vis naturligt att väljarkåren söker efter politiker med annorlunda förnuftiga lösningar. Men det är inte enkelt. Den politisk elitens svar är att skria om populism. Deras oförmåga att lösa nationens grundläggande problem syns i en slösaktig och ihålig politik.

Torsten Sandström

Vänsterns politik för Sverige till rännstenen. Wikimedia

Det tycks som Sverige är världsmästare i en politisk gren, nämligen att importera samhällsproblem. Här har svenska politiker excellerat i åratal. Den främsta orsaken är vänsterns ideologi. Den göder storvulna drömmar, som vid första anblicken kan tyckas vackra. Men då de möter verkligheten går de i kras. Liksom inför religiösa budskap luras människor tro på underverk. Historiens bevis förskräcker. Ändå rullar det skamfilade vänstertåget från 1800-talet vidare…

Det mest tydliga exemplet på problematisk import är den invandring som skett under två decennier. I runda tal har 2 miljoner nya människor flyttat in till vårt land från kulturer som i många fall är synnerligen främmande. En så omfattande invandring klarar förstås inte en liten svensk nation av, utan att enorma problem uppstår. Klanernas blodiga våld är den tydligaste yttringen. Att en irakier bränner koraner så att det svenska NATO-medlemskapet hotas är en annan. Och att eritreaner med offentliga bidrag organiserar ett stort våldsamt party är en tredje. Att svenska samhället inte vill stoppa eritreaner från att skicka 2% av sina inkomster till hemlandets diktatur är en fjärde (en god del av pengarna kommer sannolikt från svenska statens bidrag till invandrare från Eritrea).

Ett liknande samhällsproblem tynger den svenska skolan. Här gäller det vänsterns ideal om fri pedagogik. Nu ska inte läraren längre föreläsa från katedern. Det anses nämligen auktoritärt. Nej, kunskaper ska sökas över internet och samlas av eleven själv. Kunskaper ska över huvud taget inte ”inhämtas”, de ska skapas av den ideala eleven. En sådan pedagogik passar förstås mindre bra i verkligheten, där få elever är mogna för egen studier och bara en mindre del har föräldrar som kan hjälpa till. Att hopplösa elever stökar går enkelt att förstå. Mängden invandrarbarn ligger naturligt nog sämst till, särskilt dem som kommer från splittrade familjer (pappan är offside) eller där den språkliga förmågan är låg.

Dett får mig att tänka på Peter Dalle i Lorry-sketchen ”Jag tänkta inte på det”. Vänsterns ideologer klurar således ut politiskt korrekta idéer på rad. Men när de ställs inför verkligheten faller de platt till marken, med omfattande samhällsproblem som följd. Importen av svårigheter innebär alltså att politikerna själva åsamkar svenska nationen svåra skador. Miljardtals kronor rullar från skattebetalarna. Rättsväsendet går på knäna. Människor är rädda för att drabbas av våld.

Och ändå går vänsterns ideologer oförtrutet på med sina verklighetsfrämmande lösningar. Bara det faktum att statsfinansierade medier ständigt ger personer som Göran Greider en tribun att sprida sitt farliga budskap är faktiskt ansvarslöst. Landets andra medier är knappast bättre. Vänsterns kamprop skallar i tidningarnas spalter, enkelt tillrättalagda så att marxismens inte ska sticka folk i ögonen. Med sådana ideologer är nationen illa ute.

Importen av politiska problem vilar inte. Den är en svensk sjuka. Således ett av politikerna självförvållat elände. Sverige behöver att vänsterns megafoner stängs ned.

Torsten Sandström

Häromdagen noterade jag att DN har en bra ledare (11/8). Det är något överraskande. Men man måste räkna med att även en blind höna ibland hittar ett korn, som det brukar heta. Hursomhelst är rubriken: Ingenjörslandet där många inte kan räkna.

Egentligen rör problemet en allvarlig kritik av den svenska skolan. Centrala kunskaper – och här står matematiken i centrum – har förlorat utrymme inför mängden sociala erfarenheter som Göran Persson darriga kommunala skolbygge predikar. Så fort ett samhällsproblem uppstår måste det skrivas in i skolplanerna, vilka alltmer framstår som politisk åsiktspyttipanna om vardagslivet. Datorteknik är en god ska, men knappande på datorer under lektionstid har blivit ett gift som sprids i onödan, motivation finns nämligen ändå, delvis under parollen att elever måste lära sig att själva söka kunskap. Resultatet har blivit att matematik, svenska och flera andra ämnen nedprioriterats. DN pekar på mattesiffror från OECD, vilka är skrämmande för den före detta kunskapsnationen Sverige.

Att lämna skolan i politikernas händer är farligt. Nästan lika illa är att – som skett – låta vänsterns pedagoger härja med sina ständiga ideal om kravlöshet. Visst är frihet en god sak allmänt sett, men i skolan måste den balanseras med tuffa mål. Tillsammans medför frihetstänket en svensk skola i kunskapskris. Tyvärr drabbar kravlösheten främst de svaga grupper som vänsterns ideologer säger sig värna om! För detta bär i huvudsak socialdemokratin ansvar. Men även många andra politiker har inte kunna hålla fingrarna bort från att stoppa in handgreppskunskap i Göran Perssons kommunala fuskbygge. Ödmjukhet för bokligt kunnande har länge saknats. I stället har skolan blivit något av en socialpolitisk propagandamaskin: ” se så rätt vi tänker!”. I en sådan fabrik stämplas misslyckanden om till högre betyg. Alla ska med i båten ropar sossarna. Men de som blir rejält sjösjuka på grund av ointresse eller oförmåga drabbas som sagt usla betyg eller inga alls. Dåligt självförtroende odlas nämligen i vänsterns svenska skola – inte med vilja förstås, men de facto på grund av naivitet.

Torsten Sandström

SACO-facket på UD är förstås ännu en socialdemokratisk stödorganisation. Nu ropar man i Sveriges Radio på mer pengar och personal. Jag hoppas att den nya regeringen gör tummen ned. Det gäller nämligen att anpassa Sveriges utrikestjänst till den svenska nationens begränsade betydelse utomlands. Det innebär kraftiga nedskärningar!

Vårt land har nämligen stora inhemska problem. Och en alltför stor utlandsrepresentation (politikerna ser Sverige som en form av stormakt). Det den svenska nationen behöver är en bred – och snabbt arbetande – utredning om hur statens budget ska slimmas. En rimlig början är rödpenna på SIDA och UD. Därefter snabbt nedskärning i otaliga bidrag till i stort sett alla människor och samhällsområden. Slå samman landets regioner till en eller ett par statliga enheter som ska upphandla folkets behov av vård. Slå dövörat till kommunernas rop på bidrag från staten – se till att lyxiga kommunala utgifter bantas bort. Skär i den statliga byråkratin så att miljarder kan sparas. Inför privata försäkringssystem på många områden där det offentliga hittills bara tvingas pumpa in nya pengar. Sänk skatterna för dem som arbetar.

Ett av Sveriges främsta problem är att rådande samhällsutgifter anses som nödvändiga. Varenda krona tycks anses göra nytta! Det är groteskt. Ett annat snedtänk är att ökade skatter inte drabbar någon vanlig människa (de ses som gratis luncher). Tänk om privata företag arbetade efter samma princip – och inte tvingades att sträva efter att sparande – konkurs skulle snart inträffa. I vårt land finns det tusentals organisationer som vill ha mer pengar från skattebetalarna. Men knappast några som tydligt pekar på att landet är på väg att gå till fanders på grund av ständigt ökande offentliga utgifter.

Det svenska folket sjunker ständigt på den internationella listan över stater med högt ekonomiskt välstånd per medborgare. Det borde svenska politiker veta och inte yra om den svenska stormakten. Politikerna borde med näbbar och klor verka för att spara och låta medborgarna själva välja sina utgifter maximalt. Men det nödvändiga talas det inte om. Det är tabu trots att de heliga korna bara växer och växer i storlek. Nej, alla myndigheter vill ha mer pengar. Bara tanken på sparande är främmande.

Det är ju inte klokt. Därför är kravet från de feta katterna på UD ett tydligt tecken på en nation i kris. Ingen verkar se nationens färdriktning. Sverige har blivit ett felfärdssamhälle!

Torsten Sandström

Wikimedia

Skidorten Åre är som bekant överexploaterad och återfinns i en synnerligen kuperad jämtländsk miljö med påtagliga risker för forsande vatten mm.

Nu regnar det som alla vet mer än vanligt i Sverige. Och genast blir det översvämning med forsande vatten rakt genom samhället Åre där redan en å flyter.

Snart får vi höra att överflödet vatten i Åre beror på utsläpp av CO2. DN:s Peter Alestig är som vanligt alltid den främsta predikanten om CO2:s vådor. Och sk vetenskapsjournalister från SR och SVT spär på, om uttrycket tillåts. Det gäller att bygga klimatskam menar de.

Men den som tänker efter ser snart den förmodligen viktigaste orsaken till att översvämningar tycks tillta i frekvens. Det är människans exploatering för bostadsändamål. I årtusenden har människan över hela jordklotet byggt sin bostäder på utsatta platser. Bara under de senaste hundra åren har det även skett i politisk regi. Detta på platser som exv Pakistan, Nederländerna, Höllviken och Åre. Människor tenderar att för försörjning eller nöje vilja bosätta sig nära hav, sjöar och vattendrag. Det är klart som korvspad att om det regnar mer än vanligt så blir riskerna för vattenskador stora på vattennära platser. Tillspetsat rör upphetsningen i nutid alltså om två slags mänsklig dumhet. Dels tron på skräckens apostlar, dels dålig samhällsplanering.

I stället för denna form av självkritik är det enklare att peka ut en god växthusgas som boven i sammanhanget. OK att mänskliga utsläpp av CO2 bidrar till uppvärmning av klimatet. Men det finns även flera naturliga orsaker, såsom solstrålning respektive utsläpp av olika gaser (från jorden, vulkaner osv) samt vattenånga. Den springande punkten är vilken orsak som dominerar: den mänskliga eller den naturliga. Om detta råder det sannerligen inte vetenskaplig konsensus. Detta är bara IPCC:s hitta-på.

Däremot är det dårskap att satsa på grönt stål och andra superdyra och riskabla projekt i stället för att använda pengarna för att bygga bostäder längre från vattnet. Så angrip den politiska dumheten!

Torsten Sandström

Wikimedia.

I en reklamtext i Dagens industri påstår banken Nordea följande:

–Finansmarknaden är klimatets bästa vän, säger Annika Winsth, chefekonom hos Nordea.

Hur stollig får man egentligen vara för att få sina PK-tankar förefalla att gå ihop? Man behöver inte vara Einstein för att förstå att finansmarknaderna inte cirkulerar kring det Winsth önskar – nämligen det flummiga begreppet hållbarhet – utan lever sitt eget liv rörande ekonomiska förhoppningar och risker. Dessutom är det ju fullständigt klart att mycket som kan vara skadligt för miljön produceras av företag på finansmarknaderna, där Nordea agerar. För inte så länge sedan sysslade banken med penningtvätt.

Jag menar dessutom att det ständiga talet om hållbarhet utgör en fara för marknadsekonomin. På denna ska företag fritt konkurrera med syfte att skapa nyttigheter som kan tillhandahållas folket mot betalning. Om produktionen är hållbar eller inte är nonsens. Nyttan ska bedömas utifrån tre positioner. Är produkten laglig, är det någon som vill förvärva den samt skapar den vinst för det företag som tillhandahåller den.

Trots sitt namn förstår inte Winsth dessa förutsättningar, utan yrar politiskt korrekt om hållbarhet, ett gummiord som är omöjligt att tolka utan en rad preciseringar i stil med miljö, klimat, human rights, etik, anställdas intressen osv. Tänk om dessa ord tilläts styra svenska aktiebolag i stället för dagens normala vinstsyfte. Vad skulle då hända? Skulle på finansmarknaden noterade företag drivas mot lyckans land? Mitt svar är nej. Risken för undergång vore däremot påtaglig.

I engelsk rätt undersöktes 1998 frågan om vinstsyftet slopande på labourregeringens önskan av den kände laglorden Hampel. Även hans svar var negativt. Flertalet företagare startar bolag för att åstadkomma överskott, menade han. Vinstsyftet är klart att föredra, menade han vidare, ty med andra syften kan en företagsledning enkelt undgå skadeståndsansvar genom att peka på att en affär (som blivit dålig) avsett att främja en eller annan för stunden korrekt moraliskt lösning.

Tänk nu på begreppet hållbart. Är framställning av krigsmateriel eller kärnkraft hållbart? Riskerna är i båda fallen påtagliga. Men nyttan att besegra en ond fiende eller att framställa efterfrågad elektricitet (oavsett sol, vind och vatten) är uppenbar. Flera så kallade hållbara aktiefonder vägrar att handla med aktier som rör vapen och atomkraft. Det är ju lika stolligt som att förneka behovet av vinst (utan h på slutet).

Någon säger att Winsth och hennes anhang förstås inte tänker på de nyttiga transaktioner jag nyss nämnt. Men sluta då att använda begreppet hållbarhet som är så flummigt att det inte fungerar i praktiken. Snacket om hållbarhet är nämligen otympligt och politiskt missvisande. Jag sysslar med aktiebolagsrätt till vardags. Jag tror att vinstsyftet i bolag hotas. Liksom många kollegor vill jag därför varna för farliga flummigheter i stil med de som Winsth talar om.

Torsten Sandström

Hanna Hellqvist är som läsaren av bloggen förstått inte min favorit. Därför borde jag inte skriva om henne. Men hon representera såväl DN:s och svenska mediers nya åsiktsjournalistik. Detta genom sitt navelskådande skrivsätt. Hon frågar inte vad en samhällsintresserad eller klok läsare vill läsa. Däremot upplåter hon sin egen person och kropp till läsarkårens lägsta och snaskigaste känslor.

I stället för idéer om livet och politiken skriver hon om den egna kroppen och sina känslor. Den som vill läsa sådant prenumerera normalt inte på en dagstidning. Men DN tar till alla möjligheter att sälja ord från en person som liksom en influenser lyckats bli kändis. Visst rör det sig om ett fritt åsiktsutbyte. Men friheten kan ifrågasättas i och med att tidningen lockar med det personliga, intima och vulgära. En varböld drar publikens blickar till sig. Men man borde blunda och se till att den sjuke får vård.

På bild ser vi Hellqvist bli masserad av en feministisk kollega. ”Jag ligger i gräset och Pernilla skakar mina skinkor frenetiskt” är journalistens budskap.

Det enda intressanta med Hellqvist är att vi inte kan se en lägsta nivå, ty varje dag förmår hon sänka sin sk journalistik.

Det är inte så att jag moraliserar avseende kroppsliga betraktelser. Men att en tidning som DN – med traditioner från äldre tider – ska falla så lågt vad gäller samtalet med läsekretsen är allvarligt. Svenska journalister är normalt styva i korken.

Lidingö, den kommun där jag nuförtiden bor, är välskött och har god ekonomi med låg kommunalskatt relativt sett. Delvis beror det på befolkningens sammansättning. Följden har blivit att kommunen tvingas betala några hundra miljoner till andra kommuner i skatteutjämningsbidrag.

En orsak till att Lidingö fungerar bra är förstås även ett långvarigt moderatstyre. Kommunalrådet Daniel Källenfors har flera gånger kritiserat andra kommuner för att underlåta nödvändiga reformer och i stället ropa på bidrag. I en mycket bra debattartikel i SvD den 12/8 framför han åter detta budskap, se länken nedan.

Viktigt är att han dessutom pekar på att en jämförande kommunal faktaredovisning av varje kommuns ekonomiska förvaltning är något absolut nödvändigt. Alltså något i stil med en tvingande årsredovisning (förvaltningsberättelse) avseende centrala ekonomiska fakta. Det gäller helt enkelt att jämföra den egna kommunens förutsättningar och resultat med andra kommuner. Först då kan medborgarna se hur den egna kommunen sköter skattebetalarnas pengar. Och först då kan staten se att rop bidrag används i stället för att genomföra viktiga kommunala strukturreformer. Vidare är Källenfors poäng att kommunala tjänstemän normalt har alltför stor makt och enligt Parkinsons lagar tenderar att välja ekonomisk expansion i stället för reformer (som kan utlösa bråk). Och han pekar särskilt – och med alla rätt – ut jätten SKR (föreningen Sveriges Kommuner och Regioner) som en viktig bov i dramat. SKR:s finanschef, Annika Wallenskog, fungerar som en daglig böneutropare med krav på bidrag. Från minareten invid Slussen i Stockholm hörs ständiga skrianden om miljard på miljard. Detta till bla en vårdapparat där den politiska och administrativa överbyggnaden är extremt stor. Så galen är svensk politik.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/shared/article/sank-bidragen-till-slosaktiga-kommuner/jwbxozxb