Alla har länge hört de välsignade orden ”fri forskning”. I västerlandet har de blivit en ledstjärna för sökande efter kunskap utan hinder av offentliga eller privata institutioner. Särskilt frånvaro av krav på statlig kontroll är central. Resultaten av fri forskning talar för sig själv vad gäller innovationer, samhällskritik och humanismens framsteg. Själva friheten från begränsningar är alltså något mycket nyttigt.

Samtidigt har begreppet statsstyrd forskning” fått något av en skamstämpel i betydelse politisk styrd forskning. Detta för tankarna till vetenskapen i skräckens Sovjetunionen eller Hitlertyskland. För nästan alla som bedriver forskning i vårt land är därför frihetstanken djupt rotad, låt vara att ett fåtal fuskar och många sysslar med begränsad vetenskap som finansieras av offentliga eller privata organisationer. Hos nästan alla män och kvinnor inom vetenskapen har dessutom friheten kombinerats med en naturlig spärr att inte kränka någons person, kropp eller integritet. Ifall övertramp mot förmoda skulle ske finns dessutom ett brett straffrättslig skyddsnät för personer som hävdar att de kränkts.

Sedan 2004 – under Göran Perssons tids som statsminister – har forskningens frihet beskurits genom en lag med rubriken ”etikprövning av forskning som avser människor”. Enbart rubrikens vida formulering får mig att resa ragg. ”Människor” figurerar som bekant i en stor mängd olika sammanhang inom vetenskapen. Bara forskning om Göran Persson politiska liv måste sägas falla in under lagens rubrik. Genom lagens paragrafer ges dock ett antal preciseringar som antas begränsa dess tillämpningsområde, främst att fokus för prövning inriktas mot forskning som yppar uppgifter av strikt privat natur, kroppsingrepp, känsliga personuppgifter od. Men ett antal svepande oklara bestämmelser gör området för lagens användnings ändå extremt oklar. Eländets fullbordas genom bestämmelsen att forskning om människor ”får utföras bara om den har godkänts vid en etikprövning”. Detta godkännande kräver tillstånd av en särskild statlig myndighet.

Detta elände till lagstiftning inrättar således en statliga organisation för etikprövning. I vanlig byråkratisk anda skapas alltså ett monster, etikprövningsmyndigheten. Att organisationen har rätt att till åtal anmäla forskare som avvikit från den flummiga regleringen framstår som en naturlig följd av det rättsliga odjur som Göran Perssons en gång i tiden skapat. Till detta övergrepp kommer en plikt för forskare att betala 5.000 kronor i avgift för den statliga myndighetens hantering av denna frihetsbegränsande lag. Till saken hör att myndigheten får stora statliga anslag på omkring 55 miljoner årligen för sin föga angelägna uppgift.

Genom denna ofrihetslag har alltså strikt rättsliga regler ersatts av flummig social regleringsiver, med målet att enskilda inte ska komma i kläm genom forskning. Jag antar att många ledamöter i riksdagen har varit glada över att hjälpa enskilda som riskerat att utsättas för personliga angrepp via forskning. Men ingen tycks ha tänkt på frihetsaspekten samt att risken för övergrepp är minimal i vårt land. Detta trots att lagregler redan är på plats till skydd för den vars personliga integritet drabbats otillbörlig. Att domstolskontrollen fungerar visas i processen mot Paolo Macchiarinis forskning, som förvisso inte anmälts för etikprövning.

Under flera år har verksamheten vid myndigheten för etikprövning agerat under radarn, som man brukar säga då allvarliga konflikter inte uppstår. Men – genom nya inskränkande regler – har efter 2020 ett antal prövningsärenden uppmärksammats där forskare anmälts till åtal, bland annat en professor i medicin och en lektor i specialpedagogik. Inget av ärendena har medfört att åtal väckts. Åklagare har gjort tummen ned.

Mest politiskt laddat är en aktuell åtalsanmälan av en doktorsavhandling av Sameh Egyptson som godkänts vid Lunds universitets teologiska fakultet. I boken visar Egyptson hur Muslimska Brödraskapet har infiltrerat islamiska organisationer i Sverige och att islamisterna dessutom delvis skaffat sig inflytande över olika politiska partier. Åtalsanmälan omfattar dels oredlighet vid forskning avseende påstådda brister i metoden, dels att Egyptsons forskning anses innehålla känsliga uppgifter om namngivna personer och därför borde ha etikprövats på förhand. Egyptsson invänder att han bara nämnt namn från utgiven litteratur. Något beslut om åtal har ännu inte fattats.

Jag tror att Egyptsons ärende kommer att leda till Etikprövningslagens avskaffande eller åtminstone partiella omreglering. Det vis ser är hur lagen direkt uppmuntrar rena politiska angrepp på fri forskning. Mig veterligen finns ingen liknande svepande lagstiftning utomlands. Lagen innebär således ett direkt angrepp mot forskningens frihet.

Viktigt är att den som känner sig kränkt av forskares insatser givetvis själv har möjlighet att vända sig till åklagare utan förmedling av den moralpolis som etikprövningsmyndigheten faktiskt är. För lagens avskaffande talar starkt vikten av att inleda en nedmontering av den svenska socialbyråkratins kostnadskrävande och bläckfiskliknande system.

Torsten Sandström