Att lyssna på SR P1 är som att resa in i vänsterns drömvärld. Tyvärr. I och för sig skiljer sig åsikterna något åt mellan de olika redaktionernas journalister. Men en klar majoritet har en tydlig dragning åt vänster. Det måste naturligtvis redaktionernas ledningar veta. Men det struntar de i. Man tycker bara att vänster är så naturligt att man inte reagerar kritiskt.

”God morgon världen” började på söndagen med ett reportage om Daniel Källenfors kritik av Malmö kommuns satsning på ett en skateboardarena som importerats från Philadelfia USA. Källenfors kritik bottnar i att en fattig kommun som Malmö måste lära sig spara – man mottar flera miljarder i bidrag från staten och välbärgade kommuner som Stockholm och Lidingö. Han fick komma till tals. Men det var ingen tvekan att redaktionen sympatiserade med en mångordig sosse från Malmö som menade att det rör sig om en jämlikhetsfråga. Källenfors poäng – att fattiga kommuner måste lära sig spara och därför undvika bisarra satsningar – framkom, men försvann helt i vänstermannens svada.

Nästa prövning för min del var kulturredaktionen efter ”P1 Ekot” kl 13. Nu var det en feminist som bollade med termerna ”softgirls” och ”girlbosses” precis som de tillhör en bas i det svenska språket. Givetvis var det en feministisk plädering som knyter an till debatten om ”Huskvinnor” – ännu ett läskigt ord som jag tidigare bloggat om. Det framgick tydligt att softgirls (huskvinnor) var något mycket negativt, dvs tjejer som inte vill göra karriär utan kan tänka sig att vara hemma med barnen. Girlbosses var däremot idealet och alltså motsatsen till de ömkliga kvinnor som saknar framåtanda enligt feminismens dogmer.

Ett Sverige fullt med girlbosses antogs uppenbarligen lösa nationens problem med förtryckande manliga chefer. Här fanns alltså inte plats för själva ordet ”jämlikhet”, dvs i meningen män och kvinnor i harmoni. Om feministerna får råda, tycks kulturredaktionen mena, ska tjejer som är mjuka dompteras av sina kvinnliga chefer till ta strid mot patriarkatet. Här finns med andra ord inte plats för fria och individuella val.

Det enda goda med feminismens mediala propaganda är att människor tröttnar. De gränser stegvis sin grav och snart kvastår bara en klick hårt troende men högröstade. Precis på det vis som tycks ske rörande klimatskräcken efter Greta T:s kriminella kampanjer.

Tyvärr är jag inte tillräckligt ung för att kunna räkna med att få läsa vad forskare om 20 år kommer att skriva om den nu rådande samhällsandan. Jag tror att det kommer ske i ord som liknar dagens berättelser om den kinesiska kulturrevolutionen. De politiskt korrekta idealen visade sig verklighetsfrämmande. Och i vissa avseenden även samhällsskadliga. Vänstern lär sig aldrig något , tycks det. Sågår det med en rörelse som – liksom dagens talibaner – alltid vet bäst och ska bestämma över andra.

Torsten Sandström

Men nu tycks vårvindar blåsa. Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal, skriver i sitt nyhetsbrev den 7/4 följande intressanta rader om läsarnas reaktioner på tre av hans texter.

Min kolumn om Israels krig mot Hamas sammanfaller sannolikt mer med åsikterna hos vänsterpartister och miljöpartister, medan mina två senaste texter om medierna och klimatfrågan ligger närmare åsikterna hos partierna på högerkanten. Vad gäller de sistnämnda kolumnerna mediernas klimatrapportering var jag förstås medveten om att man bara genom att beröra ämnet vandrar på nattgammal is. Jag hade kanske förväntat mig ännu hårdare angrepp från de undergångsapologeter som jag kritiserar i texterna. Samtidigt hade jag inte trott att det finns så många därute – åtskilliga med fina titlar och prestigefulla jobb – som tänker i liknande banor som jag men som inte känner sig fria att uttrycka sina uppfattningar offentligt. Jag har i runda slängar fått hundra mejl skickade till mig där i stort sett alla har ungefär det innehållet.

Hans text är intressant. Inte för att ordet ”klimatförnekare” är fånigt, som han senare skriver – utan för hans reaktion att kritiker av den nutida klimatskräcken inte är en bunt dumskallar, utan tvärtom omfattar en bred grupp kritiska fritänkare med hyfsad skolning. Han tillhör för övrigt själv den senare kategorin. Och han kunde gott ge läsarna några exempel på kvalificerade fritänkare och deras rörelser! Det är hög tid nu när den av solen givna värmen åter närmar sig Sverige.

Här kommer nyhetsbrevet:

https://mailchi.mp/kvartal/7april2024?e=146410275a

Torsten Sandström

Som många vet lägger svensk lagstiftning rader av uppgifter på nationens kommuner. Dvs viktiga sysslor som staten vill bli av med, men kommunerna inte har kvalifikationer att klara av. Framför allt små och mellanstora kommuner hamnar i fällan. Staten delegerar med andra ord juridiskt ansvar till organisationer som inte klarar av sina uppgifter. Låt mig peka på två viktiga problemområden. Flera finns tyvärr.

Invandring och integration. Tydligast syns problemet här. En storskalig invandring och bostadsbrist är förstås två problem som kolliderar. Staten öppnar sina gränser, men inte alltid medborgarnas hjärtan. Kommuner med tomma och nästan fallfärdiga bostäder godtar inflyttning via löften om bidrag från staten. Kommunala och privata bostadsföretag hurrar över hyresintäkter. Men på de orter där de tomma bostäderna fylls finns normalt inga jobb. Och på så vis blir många inflyttande bidragsberoende och lockade till utanförskap. Befolkningen där är av förklarliga skäl kritisk till det som sker. Skolorna går på knäna. Och att unga invandrare dras till kriminalitet blir en naturlig följd.

Miljö och hälsoskydd. Enligt flera lagar bär kommuner ansvar för lokal tillsyn av yttre miljö samt skydd mot hälsofarliga produkter. Tillsynen kräver ofta svår tolkning av krångliga lagregler från riksdag (och ytterst från EU). Det är självklart att många små kommuner varken har råd eller förmåga att hitta lämpliga och förnuftiga myndighetschefer för uppgiften. Resultatet blir att administrativa klåpare ställer horribla rättsliga krav mot kreativa företagare. För detta tar man ut inspektionsavgifter på flera tusen kronor.

Inkompetenta myndighetspersoner härjar således med landets familjeföretagare. Det gäller små rörelser som driver kaféer, bagerier, försäljning av livsmedel, restauranger osv. Om inspektörerna inte får som de vill tussar man ämbetsverken i Stockholm på trötta entreprenörer. Bråk kan gälla ordföljden på etiketter, var utbjudna varor tillverkats, språkkunskaper hos butiksbiträden, varornas exponering, lokalfrågor osv. Tillsynen fokuseras med andra ord på futiliteter vad gäller olika risker – och således inte tydliga hälsofaror. En sådan kommun är Osby i Skåne. Här har flera små näringsidkare på senare tid lagt ned sina rörelser efter påflugna krav från en okunnig kommunal inspektör, som alltså terroriserat deras företag med ovidkommande påpekanden i småsaker (som alltså inte rör påtagliga skaderisker).

Om EU och svenska riksdagen vill ge bidrag eller ställa detaljerade krav rörande befolkningens verklighet ute i kommunerna måste stora resurser skjutas till för att uppgifterna ska kunna lösas (administreras) som tänkt genom väl utbildade chefer. Men något sådant ansvar tar inte staten. Man önskar i en handvändning lösa tänkta problem centralt – och hoppas på det bästa lokalt ute i kommunerna. Att många kommuner på så vis blir fällor är tydligt. På så vis att de problem som skulle lösas medför kriser som drabbar kommunens befolkning.

Detta sker i ett Sverige som talar om en levande landsbygd. Vikten av företagande och ansträngning hyllas också som bekant från Stockholm och Bryssel. Men i verkligheten blir det ofta pannkaka. Det jag talar om är ännu ett utslag av en gigantisk svensk dubbelmoral. Det vi ser är ett allvarligt problem. Alltså ett överskott av politik och dåligt genomtänkt lagstiftning.

Man skulle kunna tro att det är dags för ett nytt Dackeuppror. Eller att Skåne återbördas till Danmark. Om nu våra grannar i syd – mot förmodan – vill veta av den landsända som uppsvenskarna härjat i snart 400 år.

Torsten Sandström

Riksdagens socialutskott beslut om könsdysfori visar på en gammal svensk sjuka. Politiker som lagstiftar för att visa sig på styva linan. I en strävan att visa vänlighet mot en liten minoritet agerar utskottet på ett viss som riskerar att skada de barn och föräldrar man säger sig värna om. Det vi ser är identitetspolitikens klimax.

I och för sig gäller lagen enbart juridiskt kön och förälders tillstånd krävs, men det är ändå inte ett litet problem. Dels är det bästa med väntan på myndighet och mognad. Dels utsätts föräldrar för press. Dels kommer unga människor att råka i bråk då de med nytt kön vill agera inom dettas domäner i olika sammanhang (exv omklädningsrum och idrott). Dels är problemet begränsat mätt i antalet väntade ansökningar. Dels verkan läkarvetenskapen vara enig mot den föreslagna reformen.

Statistik och det sunda förnuftet säger att barn som växlat kön inte sällan ångrar sig. Politikerna är blinda om man inte inser att man ger sig in i ansökningkaruseller hit och dit av vilsna unga. Framtida mediala skandaler med krav på skadestånd från staten till barn som skadats ligger sannolikt i pipelinen.

Utskottets ledamöter struntar alltså i det antal unga som bytt kön och därefter ångrat sig – i Sverige liksom utomlands. Lagstiftning som uppenbart skadar unga, omogna och vilsna människor är alltså något uppseendeväckande. Men det är samtidigt logiskt i ett land som ständigt predikar barnkonventionens flummiga budskap och nu ska införa identitetspolitik bland omyndiga.

Vi ser hur vänsterliberaler inom L-partiet utnyttjar sin eländiga maktställning inom regeringen på samma vis som Mp gjort i sossarnas regeringen. Då lades fungerande kärnkraftverk ned av dem som nu ropar på mer elkraft! Nu ska hbtq-rörelsen få en kram så att RFSU och vänsterliberaler känner ett lyckorus. Bara det faktum att majoriteten svenskar klokt nog är emot lagstiftningen blir på så vis ytterligare ett skäl att plocka fram mångfaldens flagga. Så fungerar symbolpolitik – den skadar ett förnuftigt nationellt majoritetstänk.

Torsten Sandström

Det pågår just nu en politisk kampanj som går ut på att prostituerade inte ska behöva betala skatt på sina intäkter. Det är feminister som står bakom denna PK-rörelse. Alltså wokade som är stolta över sin korrekthet. Enligt min mening är komiken stor.

Först har feministerna i vårt land lyckats med manövern att kriminalisera köpare av se, alltså när, men att legalisera själva försäljningen. Säljaren anses nämligen som ett offer och då rycker alla wokade ut. Enligt min mening ska båda parterna i detta avtal antingen legaliseras eller kriminaliseras. Men nu är lagen tyvärr som den är.

Åsikten att sexsäljaren ska befrias från skatt är absurd. I Sverige ska all affärsverksamhet beskattas. Och även anställda som tvingas jobba – trots att de själva inte önskar det – måste betala skatt. Men enligt feministerna ska undantag göras för prostituerade, som lockar män till sig för att försörja sig och sina hallickar. Varken prostituerade eller hallickar vill betala skatt.

Enligt min mening är det närmast bra att prostitution görs mindre lönsam genom beskattning. Kanske kan någon därför tänka sig att sluta med sitt värv? Men för feminister är mina ord så råa att like saknas. Att beskatta ett offer ses av dem som att lägga sten på börda.

Sådan är feminismen. För dem räcker inte jämlikhet mellan könen. Feminister är nämligen enögda. De vill se ett matriarkat. Tyvärr har de delvis lyckats. Men lyckligtvis bara delvis.

Dessutom bidrar feministernas idé om skattebefrielse till att ytterligare många kvinnor invandrar till vårt land för att sälja sex. Feministernas krav bidrar alltså till utanförskap och social elände. Men de lär sig aldrig något. För de agerar som extremister. Förnuft är en stor bristvara inom denna kvinnorörelse.

Torsten Sandström

I medierna nämns i dagarna att svenska staten förlorar mellan 14 till 30 miljarder årligen på fusk med statsbidrag. Förlusten drabbar varje svensk med c:a 1500 till 3000 kronor per år. Det är gigantiska belopp. Till den dystra bilden hör att polisen inte förmår hantera denna brottslighet. Nästan alla polisanmälningar läggs ned. Av 159 fall som Pensionsmyndigheten polisanmälde 2023 ledde bara två till åtal!

Ofta hör man politiker säga att bidragssystemet vilar på ”förtroende”. Tanke är att människor är ärliga. Med 30 miljarder årligt fusk i nacken måste detta vara en lögn. Förtroendetanken är bara ett dåligt sätt att legitimera slöseri med allmänna medel. Ett sätt att slippa ansvar för egen oförmåga.

Detta slöseri är sannerligen en svensk politisk sjuka. Ondska finnas i det svenska samhället liksom inom andra nationer. Detta leder till brottslighet, särskilt då korkade politiker litar på skurkarna. Och en invandring på omkring 2 miljoner personer under drygt 20 års tid har öppnat dörrarna för denna storskaliga förstöring av dina och mina pengar. De nyanlända tror att de svenska kassakistorna är öppna. Vilket de tyvärr tycks vara.

Det visar sig alltså enklare att höja skatterna än att hushålla med offentliga medel. Självklart måste fler kontroller krävas innan pengar betalas ut. Och folk som fuskar måste stängas av från vidare bidrag på ett lämpligt och kännbart vis. Nu ska ännu en ny myndighet granska hur utbetalningar av allmänna medel sker. Men, om jag förstår saken rätt, rör det sig om en kontroll efter bidragsbeslut. Fler spärrar – och mycken kontroll med hjälp av AI – krävs innan en myndighet beslutar om utbetalning.

Min slutsats är att vi måste välja bättre politiker. Det är en skandal att vi år efter år röstar på partier som håller 21 regioner/landsting om ryggen där politik, byråkrati och slöseri med pengar går hand i hand. Utomlands bedrivs vården avsevärt ekonomiskt effektivare. Så låt os därför se till att politiker och byråkrater sparkas och regionerna slås samman på ett förnuftigt vis under statlig kontroll.

Kontentan av min blogg är således att den politiska klassen själv är en fiende till Sverige. Tyvärr.

Torsten Sandström

Som före detta prenumerant är jag glad att slippa skräpet. Men det har varit intressant att på nära håll studerat DN:s dekadans. Om du orkar kan du också göra det på tidningens nätversion. Här två rubriker från kändisarnas DN den 2/4:

Hanna Hellquist: Det gör så jävla ont att jag inte var välkommen på påskafton

Hon fick ett SMS med budskapet. Jag förstår fuller väl att avsändaren. En så flummig gäst sänker trevnaden kring påskbordet. Och vilka läskiga reportage som helst är som synes att vänta.

Nästa navelskådande kändis i DN:s stall är Alex Schulman:

Det var den oberäknelige Mattis som förstörde min och 70-talisternas barndom

Säga vad man vill om Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Men man kan knappast tro att de skadat en generation. Det verkar snarast vara nya filmatiseringar som Schulman yrar om. Detta för att fylla en krönika så att han kan servera mat på köksbordet.

Att DN låter dessa två personer skapa uppmärksamhet om sina egon är svårt att förstå på annat vis än att tidningen vill locka till sig vilsna läsare. Så skapas kändisar. Envar sin egen kändis. Och så tjänar massmedier som DN pengar på strunt.

Bara tidningen namn, Dagens nyheter, är skamligt. Den borde heta DF, Dagens Futiliteter. Eller med andra ord dagens strunt. Man kan bli galen för mindre. Rena psykosen.

Torsten Sandström

Förre SÄPO-chefen Klas Friberg, som slutat från jobbet självmant, sägs det, återvänder nu till offentligheten genom en ny bok som författats av en spökskrivare. Vi får utgå att boken speglar Fribergs syn på säkerhet samt polisarbete och inte spökets. Innan han tillträdde jobbet på SÄPO har han varit polischef fram till 2018. Hans bakgrund är med andra verksamhet i den vilsna svenska polismyndighet som knappast hanterat den stora våldsvågen på ett eminent vis. Jag undrar om han fångat några spioner under åren på SÄPO?

Nu har mannen alltså publicerat en bok om hur hur brottsutvecklingen ska vändas! Anmälningarna av boken tyder inte på att några kungsord presenteras. Vad sågs om förslagen om ökad samverkan och en ”nollvision” för rekrytering till kriminella gäng. Det är inte bara skrattretande utan så naivt att man förstår varför den svenska våldsvågen eskalerat under hans tid som chef. Nollvision är ju rena löjan – så verklighetsfrämmande – och byråkratens fånigaste verktyg i arbetet.

Det framskymtar i boken en ambition att lära svenska chefer hur svåra problem ska hanteras. Jag blir knappast förvånad om Friberg kan åka land och rike runt för att sprida detta platta budskap. Det passar som hand i handske för scenframträdanden tillsammans med popartister, ståuppkomiker och allsköns vänsterkulturella. Uppdragen kanske drygar ut Fribergs pension, men de kommer inte att lösa den svenska byråkratins döda hand över myndigheter och en del företag. Man önskar inte bort ett problem, det måste mötas med effektiva verktyg, stora och små.

Så våldsvågen löses definitivt inte. Den har nämligen främst sina rötter i en storskalig svensk polisbyråkrati som Friberg varit med om att utveckla. Inte ens en nollvision mot byråkrati hjälper. Det krävs politiskt arbete mot byråkrati och för enklare och snabbare beslutsvägar. Förr hade poliser kunskaper om lokalsamhället. Nu sitter alltför många på kontor och studerar barnsliga chefskunskaper. Och de poliser som verkar lokalt springer ständigt i stora flockar.

Torsten Sandström

Tsunamin av identitetspolitik flödar som bekant över Sverige. Tidningar som nästan upphört att publicera kvalificerade nyhetsreportage hoppar på strömmen av navelskådande rapporter. Det gör man gärna. Ty på så vis spar medierna pengar. Det nya modet kräver nämligen inga förkunskaper eller erfarenheter. Det är nämligen bara att tycka till med inte tjo och tjim. På så vis blir rapporteringen billig i ordets alla betydelser.

Sydsvenskan, som tillhör Bonniers affärskoncern, är ledande i denna trista omställning. Vad sägs om följande rubrik som tycks vilja utvidga hbtq-vågen:

Alla vill vara poly – så blev flersamma relationer mainstream

Tanken är uppenbarligen att ”alla” vill vara polyamorösa, dvs önskar fortlöpande hålla igång flera sexpartners. Ena dagen X , andra dagen Y, sedan Z osv. Det tog ett tag innan jag – i min enfald – lyckade förstå vad rubriken ville säga. Men nu har jag alltså knäckt koden ”poly”. Och för att få det hela att se märkvärdigare kryddas texten förstås med en onödig anglicism. Så här hade kanske en välutbildad reporter från förr skrivit:

Alla vill ha flera sexpartners – därför har det blivit vanligt

Men ändå blir det snömos och gissningar. Bara påståendet om att ”alla” önskar ett sådant sexliv är tidstypiskt. Alltså ett påstående helt taget från luften. Ett uttalande som är värdigt en kvällstidning på jakt efter smaskiga sensationer. Dessutom blir texten högst motsägelsefull. Ordet alla står i konflikt med medelvägen.

Vad är det för slags människor som är anställda på dagens massmedier? Under 1800-talets utbyggnad av det amerikanska järnvägsnätet – med många svindlerier och konkurser – sägs det att ”järnvägsdirektör” blev en nedsättande benämning. Nu är det alltså dags att håna ”journalister”.

Torsten Sandström

I påsktider verkar ett hysteriskt intresse för det ockulta växa fram. Numera gäller det naturligt nog inte Jesus hädanfärd. Få tror på denna saga idag. Men nya teman växer fram för mig som bläddrar bland tidningarnas rubriker på en långfredag. Kraven på vetenskap besvärar knappast längre svenska journalister, som vill fånga lättsmälta småsensationer. De har för övrigt sällan inte ens minsta vetenskapliga skolning på grundläggande nivå.

Låt mig börja med DN. Vad sägs om rubriken:

Ny studie: Din hund förstår vad du säger

Vilken hundägare faller i trans över detta påstående? Alla som mött en jycke vet att det går att kommunicera med den. Den lystrar känslomässigt till vissa ord, till och med flera dussin av våra uttalanden. Och lyder ganska ofta då det rör sig om ett kommando. Den gör därför inte sällan vad du säger. Men DN påstå helt fräckt att den förstår vad du säger. Precis som om hunden kan utläsa nyanser i språket. Ropar jag ”kom” så tar min hund Pigge i bästa fall några steg fram till mig. Förmodligen hoppas han på belöning, vad vet jag? Om jag säger ”mat” till min hund rusar Pigge till sin skål. Men jag tror knappast att han vet – alltså förstår – vad som serveras, mer än att maten nästan alltid tycks smaka honom väl.

Mitt andra exempel är från SvD. Tidningen intresserar sig för ett annat populärt tema än hundar, nämligen det ockulta. Nu gäller det en läkares studie av det som brukar kallas: nära-döden-upplevelser. Alltså uttalanden från personer som varit allvarligt sjuka, till synes hopplöst, men som frisknat till och berättat. Alla som varit svårt febersjuka vet hur tankarna kan gå i vågor eller cirklar. Detsamma gäller märkliga tankar pga morfin efter en operation. För övrigt händer liknande saker nästan varje natt i mina drömmar, utan att jag uppenbarligen varit så nära döden. Det är väl knappast underligt om något liknande sker då lvsandarna håller på att ta slut?! Forskning av detta slag öppnar dörren till antaganden om ett närmande till en annan andlig värld. Det är trist att sådana spekulationer ska ges plats. Men det sker sannolikt i brist på ord om Jesus uppståndelse.

Mina två exempel är i och för sig ganska oskyldiga och har närmast funktion av den spaltfyllnad som journalisternas yrke allt oftare lutar mot (men bevars med höga anspråk på intellektualitet). Värre är att journalister, genom att ge luft åt mystik och skrönor, vänder människors intressen från det naturligt vardagliga. Alltså verklighetsflykt. Det tycks nämligen som om man menar att övernaturliga lösningar ska finnas, något vetenskapen ännu inte kunna leda i bevis.

Nutidens journalister vill i allt medialt stoj och skoj gärna vända människors intressen från dagens politiska problem. Tänk inte på höga skatter, våld, bedrövlig public service, skittidningar, bostadsbrist, långa vårdköer eller arbetslöshet! Att satsa på det mystiska passar nämligen bra till vänsterns strävan efter lyckans land: Sverige. Alltså precis som flydda tiders prästerskaps tal om Kristus på korset. Väl att märka: detta sker efter omkring hundra år med sossar vid makten under större delen av tiden.

Torsten Sandström

En planeringschef på Länsstyrelsens i Stockholm har tillsatts med en kompis till Anna Kinberg Batra. Den anställde var ensam sökande till jobbet. Men utlysningen har skett i all hast och endast utannonserats med en lapp i receptionen på myndigheten. Alltså en tydlig vilja att kringgå lagen syften.

Förvisso har Batra själv fått jobbet på kompismeriter. Men att hon skaffar sig en underlydande chef för planeringen genom en skumrasktillsättning är inget annat än vänskapskorruption. Ende sökande med gudmorsrelation till Batrafamiljen. En årslön på en miljon beviljades Batras partivän på detta lättvindiga vis.

Batra agerar alltså som sossar har gjort i många år. Sossarnas vänskapskorruption har häftigt kritiserats av den svenska borgerligheten. Med all rätt. Och så gör Batra precis som sossarna brukat.

Jag är en försvarare av en hotad svensk rättsstat. Många moderater har samma åsikt. Därför borde Batra noga ha sett till att det lediga toppjobbet utlysts enligt konstens alla regler. Minst utannonsering med andra ord. Det kan ta lite tid, men lagens syfte är ju att rekrytera den person som har högst ”förtjänst och skicklighet”. Detta struntar Batra – som tyvärr enbart har examen från handelshögskolans kommersiella chefslinje. Hon borde veta att hon handlat i skumrask. Men, som sagt, hon skiter i det för att gå en personlig vän till mötes.

Jag hoppas därför att denna affär växer i medial styrka. Om den svenska rättsstaten ska värnas måste Batras handlingssätt bestraffas. Annars vinner sossarnas syn på staten som en tummelplats för partivänner ytterligare stöd. Det är en farlig utveckling. Därför ska Batra offras. Annars blir ett fortsatt samtal mot politisk vänskapskorruption helt meningslöst. Om inte ens en hög moderat sköter statsmakten rätt vad ska man då vänta sig sig?

Slutligen min käpphäst. Det vi ser är ett utslag av den politiska klassens framväxt i Sverige. Den känner sig trygg i sadeln. Politiker gör som man vill och struntar till och med i Regeringsformens viktiga regler.

Torsten Sandström

I tidigare bloggar har jag visat på hur journalister på SR/SVT kringgår lagstiftningens krav på på politisk oberoende rapportering. Här följer en repris på den i särklass vanligaste varianten.

Det rapporteras i dagarna att Kakan Hermansson ska intervjuas av programledaren Farah Abadi i SVT:s sk kulturprogram ”Sverige! Det är häpnadsväckande. Den förra har nämligen nyligen kritiserat Israels krigsföring i Gaza. Nu ska hon alltså ges plats i SVT och intervjuas av en likasinnad med invandrarbakgrund. Man kan ju anta vilka frågor som kommer att lyftas fram och vilka som kommer att undvikas. Abadi propagerar med andra ord inte indirekt, utan indirekt genom sitt val av språkrör, Kakan.

Om detta inträffar i enstaka fall är inget att bråka om. Men så är det ju inte. Man kan säga att det SR:s och SVT:s vanliga metod för att sprida vänsterinriktade åsikter. Varje dag väljer journalister ut intervjuoffer och det blir i allmänhet personer som har liknande åsikter som programmets ledare själv. Oliktänkande ska med andra ord inte göra sig besvär – de väljs helt sonika bort från de av skattebetalarna finansierade medierna.

Ett praktexempel är SR:s sk Sommarprogram. På SR sysselsätts en person som har till uppgifte att finna politisk korrekta sommarpratare, dvs personer som har de åsikter, könsval, hudfärg, bakgrund, sysslor, livssyn mm som programmets ledare uppfattar som viktiga och riktiga. Inte undra på att de utvalda i 9 fall av 10 blir kändisar med vänsterinriktning. En och annan ofarlig oliktänkande släpps förstås fram för att just försöka bevisa att urvalet sker utan politiskt beroende. Ska en företagsledare få sommarprata, så väljs den som har vänsterliberal framtoning.

Orsaken till att detta kan ske sammanhänger med den organisation, Granskningsnämnden, som ska sanktionera övertramp av kravet på oberoende. Nämnden agerar så slapphänt att jag häpnar. Men det är nämndens funktion. Den ska inte vara på hugget. Utan tvärtom hellre fria än fälla. På så vis legitimeras journalisternas ständiga överträdelser av lagens krav.

Det är för jäkligt! Den utredning som just nu ser över det som brukar kallas public service ställs därför inför ett val. Om inte SR/SVT ska läggas ned (eller bantas ned) måste ansvarssystemet skärpas. Påföljd måste kunna utmätas mot den journalist som bryter mot kravet på oberoende. Vidare måste nämnden själv systematiskt granska nyhets-, samhälls- och underhållningsreportage från aspekten om ett politiskt oberoende upprätthålls i praktiken.

Granskningsnämnden ska alltså inte bara var en formell piruett (med enstaka kritiska uttalanden). Nämnden måste ingripa mot journalisternas ständiga politiska propaganda, dvs inte bara direkta ställningstagande utan även indirekta, via val av exv intervjuperson.

Torsten Sandström

.

Sedan upplysningstiden har tänkare kritiserat auktoritära idéer. Slagordet har varit det öppna samhället. Länge har rader av filosofer – Locke, Kant, Bergson, Popper, Hayek mfl – pläderat för denna typ av frihetsrörelse. Med andra ord för ett fritt samtal där olika åsikter får komma till tals och brytas mot varandra. Så länge samtalet vilar på humanismens grund och präglat av respekt för oliktänkandes känslor ska det således tillåtas – givetvis förutsatt att hot eller våld undviks. Uppenbara lögner ska bemötas med fakta. Och den som visar upp en avvikande obekväm åsikt måste ombes förklara sig och ges möjlighet att framföra sina skäl – innan samtalet avbryts.

Det öppna samtalet har blivit än viktigare i det nutida mediesamhället. Den som har makt över tidningar, radio och teve ges som bekant en farlig möjlighet att såväl plädera för egna åsikter som att stänga ute sina motståndares. Och allianser mellan massmedier och politiska rörelser har skapat åsiktstribuner med potentiellt stor farlig kraft. Förvisso ger numera internet en öppning för motstånd via sk alternativa medier. Ändå har politiker och medieföretag ett övertag och därför ett grundläggande ansvar för att lyssna på samt ge utrymme för åsiktsinriktningar som avviker från den härskande opinionen. Det är givetvis en grannlaga uppgift. Men den som förnekar för vetenskapen uppenbara fakta samt framför människofientliga idéer (exv vaccinmotståndare och förnekare av förintelsen) kan självfallet inte begära att via dogmen om öppenhet behandlas generöst.

Det demokratiska samhällets bas – individens frihet – blir alltså såväl ett argument för det öppna samtalet som en prövosten. Den nutida strävan efter skydd för individens intressen lockar nämligen till motstånd. Kvinnorörelsen nöjer sig inte längre med jämlikhet, utan målar via feminismen upp en könskamp som vilar på manliga strukturer, en lära som har sin grund i kvasivetenskapliga påståenden om män som kollektiv. Man kan därför säga att arbetarnas kollektiva klasskamp numera ersatts av kvinnors kamp mot män. På liknande vis har andra – till omfattningen mer begränsade kollektiv – getts spelrum för en individuell kamp till skydd för olika strävanden. Högröstade rörelser för etniska minoriteter, rastillhörighet och hbtq har som alla vet vuxit fram. Följden har tyvärr blivit att dessa fria val för individer inte bara getts betydande scenplats – vilket i och för sig är naturligt – utan dessutom upphöjts till axiom, påminnande om dogmer som inte tillåts ifrågasättas.

På så vis har det öppna samtalet – under massmediernas era – tillförts ett minfält som avser att hålla meningsmotståndare ute. Tillsammans med utvecklingen inom tidningar, radio och teve har de västerländska samhällena på så vis drabbats av en överraskande kraftig motreaktion. Tidigare ideal rörande öppenhet har förtrampats av olika rörelser för individens frihet. Ett brett bälte av i högsta grad politiska frågor har utpekats som omöjligt att ifrågasätta. Denna dödskallemärkning har förstås inneburit locket på för ett tidigare fritt samtal. Politiska aktivister, framför allt vänsterliberala ungdomar, har med näbbar och klor försök tysta avvikande åsikter i dessa frågor. Sorgligt nog har stora medieföretag bidragit till denna tystnadskultur. Nya – delvis oklara eller överlappande begrepp – som woke, cancelkultur och politisk korrekthet har vuxit fram. Woke signalerar stolthet över åsiktförbud. Cancel och PK innebär däremot en negativ analys som pekar på utfrysning.

I bla USA, Storbrittanien och Sverige har rader av krav rests mot universitetsledningar och medier att svartlista de fenomen som den nya individuella kulturen fördömer som oförenlig med sin interna uppfattning. Rädslan är stor att säga emot dessa aktivister. Det har tyvärr visat sig enklare att avvisa de personer som kritiserar åsiktskorridorens slutenhet. Inopportuna åsikter om ras, kön, minoriteter, våld, invandring, tankeförtryck och människans val av identitet har stått i centrum för denna jakt på oliktänkande.

Till bilden hör även att en framväxande högljudd aktivism mot klimatets uppvärmning inlemmats i tystnadskulturen, så att oliktänkande stämplas som klimatförnekare eller vettvillingar. Även här har medierna valt att ställning för klimatskräckens scenario. Sydsvenskans politiska chefredaktör har i e-post till mig (oktober 2019) förklarat att det rör sig om en ”försiktighetslinje”. Märk att det nu rör en i grunden vetenskaplig fråga, där oenighet råder mellan olika forskare inom naturvetenskap om den springande punkten, nämligen vilka orsakerna är bakom uppvärmningen. Trots FN: s påstående om att konsensus råder inom forskarnas läger, rörande människans utsläpp av CO2 (som boven i dramat), finns en avsevärd grupp av tydligt kritiska naturvetare. Att tusentals samhällsvetenskapliga forskare hoppat på FN:s tåg säger mer om rädsla, flockbeteende och kvasivetenskap än om det öppna sanningssökande som all forskning förutsätts baseras på. Trots att vår planets historia uppvisar flera epoker med omfattande temperaturväxlingar utpekar nämligen FN människan – dvs individen – som ansvarig för klimatets utveckling. För att slippa bemöta denna viktiga historiska invändning – om åldriga perioder av värme respektive kyla – utnyttjar FN, politiker och medier de magiska orden ”hittills uppmätt” då stegrad värme rapporteras. Detta i syfte att dölja att termometrar enbart har knappt tvåhundra år på nacken.

Min slutsats är därför att det öppna samtalet har drabbats av synnerligen svåra motgångar. En förklaring är ett marxistiskt strukturtänk som bereder vägen för individuella offers kamp mot dem som utpekas som deras förtryckare. Med andra ord en aktivism för den egna identiteten, för det goda mot det påstått onda. En andra förklaring är en historielös ungdomlig väckelse mot allt som individer spontant uppfattar som omänskligt. Därför framförs axiomatiska åsikter som inte tillåts problematiseras. Oppositionella synpunkter beläggs med tabu. Sammantaget har det öppna samtalet beskurits på ett vis som för tanken till den katolska kyrkans framfart under inkvisitionen.

Min text framstår alltså som en dystopi. Men det öppna samtalet har under historien aldrig varit något självklart. I mediesamhället har, som framgått, hoten mot denna frihetsdogm tyvärr blivit uppenbara. Men, trösterikt är att auktoritära samhällssystem även förut har visat sig vara förgängliga.

Torsten Sandström

https://public.substack.com/p/totalitarian-manipulation-of-language

Sverige är ett underligt land. Självsynen är en nation som är världsmästare att planera sitt samhälle. År av sossestyre är förklaringen den falska ideologi. Dessutom stödd av en opposition som tycks ha skrivit under på sossarnas makt att bestämma det politiska samtalet. Trots ambitionen till maximal kontroll dyker ständigt tämligen enkelt förutsedda problem upp, skeenden som en normal person borde ha förstått risken med. Exv våldsdåd och terror.

Nu tänker jag inte på de senaste tolv årens invandring omfattande omkring en miljon nyanlända, av vilka flera är intensivt troende muslimer. Mer slutna gränser hade med stor sannolik stoppat de värsta problemen. Inte allt kanske, men själva vågen av blodigt våld.

Men det är inte denna blodiga våldsvåg jag nu skriver om. Utan om pajaseriet som kallas ”Eurovisionsfestival”. Det ska som bekant i år gå av stapeln i Sverige. Och då tillåts nationens befästa fattighus, dvs Malmö, genomföra detta riskprojekt i tider av hård propaganda mot Israel. Att Malmö nappar på möjligheten är enkelt att förstå. Kommunen har nämligen i praktiken inget eget ekonomiskt ansvar, efter år av miljardstöd från Stockholmsregionen för att få detta socialdemokratiska näste att få sin budget att inte fullständigt falla sönder och samman. Lite tjo och tjim muntrar upp tycks parollen vara hos politikerna visavi malmöbefolkningen (som alltså den tycks sakna krisinsikt).

Det främsta krishotet är nu långvariga problem med en mycket stor palestinsk invandring till Malmö. Alltså bla de personer som röstat så att Jamal El-haj hamnat i riksdagen för S-partiet (kallad ”Jamal-Hamas” av Magdalena Andersson). Länge har förföljelsen av judar i Malmö varit ett problem. Palestinska ungdomar trakasserar medlemmar av det judiska samfundet i Malmös skolor. Och i denna miljö ska nu snart Eurovisionsfestivalen gå av stapeln med israeliskt deltagande. Man talar om att söka efter bråk.

Givetvis har SÄPO och ordningspolisen häcken full för att med skattebetalarnas pengar kontrollera detta extremt dåligt lokaliserade struntprojekt i Malmö. Det rör sig om mediesamhällets vansinnighet. Även om den polisiära uppslutningen är maximal är ändå risken uppenbar för ett våldsdåd eller åtminstone en pinsam televiserad protestaktion i Malmö. Alltså en islamsk protestyttring i realtid för hela Europa!

SVT:s chefer kallar Mellot för en samling kring lägerelden. Risken för korvgrillning med personskador eller åtminstone dålig PR för Sverige är påtaglig. Så korkat tänker svenska politiker, framför allt om de kommer från Malmö och har vant sig att leva på penningbidrag från andra…

Torsten Sandström

Wikimedia

I individualismens era händer saker som förut inte haft hög prioritet. Det finns åtskilliga människor som lägger ned en stor del av sin tid åt att få andra att fokusera på kön, hudfärg, religion och sexuell inriktning, etniskt ursprung, psykisk ohälsa, ålderstänkande mm. Jag vill inte påstå att dessa ämnen är ointressanta. De har till och med väsentlig betydelse.

Men som vanligt måste man i en öppen debatt prioritera. Och då gäller det enligt min mening först att gradera olika samhällsintressen. Och i denna konkurrens anser jag inte att individens och minoriteternas frågor har högsta rang. Det är närmast så att inriktningar på den enskilda personen förskjuter fokus bort från det centrala: samhällets gemensamma intressen. Alltså från majoritetssamhällets många svagheter.

Den som tänker efter och är kritisk kommer kanske fram till att det är därför som den politiska eliten så gärna vill lyfta fram individens problemsfär. Alltså för att få folk att glömma de stora strukturproblem som Sverige brottas med. Märk väl att denna verklighetsflykt passar som hand i handske på mediesamhällets kris, med sjunkande upplagor och minskat tittande på tablåteve. Den som – liksom jag – följer svenska medier se tydligt hur redaktionerna ständigt öser in rader av individuella problem och drar ned på den (kostsamma och krävande) kritiska nyhetsbevakningen.

Kolla själv! Du ser numera varje dag flummiga psykologers råd till enskilda. Rapporter om själsliga diagnoser och medicinering härjar vilt. Hbtq-frågor står läsarna upp i halsen då de själva i allmänhet har det stökigt i sina vanliga tvåkönade parrelationer osv. Hudfärgsaspekter vimlar det av. Unga klagar över äldres makt och gamlingarna förundras över den unga generationen (som typisk nog fått en egen bokstav Z) osv. Och redaktionerna slänger ständigt in skribenter som Alex Schulman, Hanna Hellkvist, Åsa Beckman mfl navelskådare.

Det som pågår är inget annat än medial indoktrinering. Det fantastiska är att du och jag själva betalar för åsiktsförtrycket. Antingen frivilligt eller via statligt tvång till fördel för SR och SVT, som förstås är ledande individpredikanter…

Torsten Sandström

En känd politiker med känsla för slagkraftiga rubriker har kallat KD:s ledning ”finborgare”, närmast apropå Alice Teodorescu Måwes plötsliga inhopp som KD-politiker i valet till EU:s låtsasparlament (efter att hon nyligen ha varit medförfattare till M:s partiprogram). Om jag förstår Åkesson rätt, en av landets främsta retoriker och mannen som är anledningen till debatten, så menar han att KD inte gör det politiska grovjobbet utan väntar på att andra ska göra det. I exv invandringsfrågan har KD således länge, länge förespråkat öppna gränser. Och först när de resulterande problemen står folket upp i halsen justerar KD sin politik. Min bild av Teodorescu är ungefär densamma, även om hon varit en fria debattör.

Dessutom tror jag Åkesson menar att partiledarens och den nyblivna KD-medlemmens extremt modemedvetna klädval mer hör hemma på en catwalk i Paris än i Sveriges riksdag – en åsikt som jag i så fall delar. Partiets formellt kristna framtoning gör ju saken pikant. Ett stort antal glänsande lyxkläder är inte attribut som man väntar sig hos djupt andliga människor. Något som ingen av de två antagligen är, ett faktum som ytterligare bidrar till Åkessons något hånfulla men vassa retorik, tror jag.

De tre borgerliga partiernas – M,KD och L – har alla efter många år med öppna dörrens invandringspolitik plötsligt sett sanningen i vitögat. Passiviteten har varat i åratal. Det har varit en ytterst allvarlig och för Sverige skadlig politik som förts tillsammans med sossarna. Men det är faktiskt ännu ganska oklart vad partierna idag tycker i invandringsfrågan. Fokus står ju huvudsakligen på kriminalpolitiken och denna kopplas öppet inte av de tre partierna till invandringen. En minoritet nyanlända har på så sätt via klanernas extrema våldspolitik vållat nationen ofantliga skador. För den traditionella borgarpolitikern är det fortfarande tabu att förmedla sambandet mellan invandring och våldsvåg, medan breda lager av svenska folket gör en mer rättvis bedömning.

Även om jag inte är anhängare av SD:s politik har jag i denna blogg från början kritiserat såväl sossarnas som borgarnas invandringspolitik. Då 20% av folket gett SD sitt stöd vågar M, KD och L inget annat än att ingå Tidö för att hamna i regeringsställning. Innerst inne tror jag inget av partierna ångrar sin tidigare politik. Det är omvändelse inför galgen.

Epitetet ”finborgare” förefaller därför valt med rimlig omsorg.

Torsten Sandström

Har du tänkt på att Finanspolitiska rådet, Klimatpolitiska rådet och långa rader av andra statliga myndigheter helt enkelt driver politisk propaganda. Innebörden är att staten skapat opinionsbildande organisationer som folket – mot vilket den politiska retoriken riktas – ska tvingas betala. Med andra ord: de som inte efterfrågar ny politik ska finansiera elitens projekt.

Den som bläddrar igenom Regeringens förteckning över myndigheter ser att det finns omkring 340. De är så många så att Regeringen skriver ”cirka”. Riksrevisionen har bättre koll: https://www.riksrevisionen.se/rapporter/myndigheter.html. Om man lägger till mängder av olika ”privata” organisationer som folket betalar skatt eller avgifter för finns åtminstone sammanlagt 500 stycken propagandainstitut. Tänk bara på SR, SVT samt Olof Palme Centret så förstår du vad jag menar.

Resultatet är att staten har myndigheter för att tygla människors liv och tankar. Några myndigheter är förstås nödvändiga. Men själva mängden förskräcker. Den talar för propaganda, kontroll och slöseri med folkets pengar. Att år med vänsterregeringar är den viktigaste förklaringen är självklart. För socialister är byråkrati och kontroll av medborgarna liktydigt med samhällsplanering. Vi har alla hört lovsången till den starka staten.

Därför är det beklagligt att även borgerliga regeringar väljer att inrätta nya byråkratier. Jag menar att merparten av dessa tjänstemannastrukturer helt enkelt är skadliga. Inte bara för att skattepengar slösas bort. Utan just för att politikerna – i stället för att noga lyssna på folket – agerar exakt tvärtom, dvs talar om vad du och jag ska tycka och göra.

Just nu ser vi hur en sosseorganisation – Klimatpolitiska rådet – kritiserar Kristerssons Regering. Något annat än kritik är egentligen inte att vänta. Det har rådets ledamöter betalt för att leverera. Man underminerar med andra ord den makt som svenska folket i allmänna val satt på plats. Allt enligt den plan som en tidigare sosseregering bestämt.

I en demokrati ska myndigheter tillämpa lagregler som Riksdagen bestämt enligt principer som uttryckts i en eller flera författningar. Politisk propaganda är något helt annat. Den ska i goda nationer betalas av de privata subjekt som själva valt att stödja en viss politisk linje. Inte av motståndarna via skattsedeln.

I vårt land har alltså propaganda blivit en ständig fråga för lagstiftning. Därför är Sverige inte fullt ut en rättsstat. Utomlands kallas vår nation Absurdistan.

Torsten Sandström

Följande rubriker saxad från Sydsvenskan den 21/3:

Handbolls-EM får 21 miljoner i biljettgaranti av Region Skåne

Beslutet har alltså tagits av Region Skåne som har så dålig ekonomi att man måste säga upp hundratals personer inom vården. Trots att stora statsbidrag tillförts regionen.

Jag är medveten om att det rör sig om en garanti. Dvs att det endast kostar regionen om inte tillräckligt antal handbollsbiljetter säljs. Men vad har regionen med handboll att göra? Garantin ökar inte Region Skånes inkomstunderlag. Eventuella företagsvinster löper som bekant in i statens kassa. Garantin visar alltså att Region Skåne – liksom andra svenska regioner – sysslar med olika verksamheter som inte rör kärnan av landstingens uppgift. Garantin är ytterligare ett exempel på hur byråkrater inom landets regioner sysslar med onödiga uppgifter. Inom regionerna finns miljarder att spara. Så håll inne med statsbidragen!

Som kritiker av de 21 (!) svenska regionernas byråkratiska och politiska förfall känns det nödvändigt att skriva just denna blogg. Min slogan är: slå samman regioner till tre: Syd, nord och mittemellan. Och låt staten driva dess myndigheter med ett antal vårdexperter samt riksdagsmän i sina styrelser. I nästa steg kan byråkratin kapas med två tredjedelar. Och även antalet heltidsavlönade politiker med 95%.

Här finns pengar att spara för en mer effektiv verksamhet! Den viktiga frågan är varför inte reformer sker? Mitt svar är dystert: den politiska klassen. Omkring tusen politiker sysselsätts i 21 regioner med lön på hel- eller deltid. De vill inte förlora sina jobb. Politikerna där finns alltså inte i för folket, dvs dig och mig. De finns för sin egen nytta. En unken fläkt av ståndssamhället…

Torsten Sandström

”Var och en får bli salig på sin fason” lär Fredrik den store ha sagt på sin tid. Han tänkte främst på religion (och i någon mån kanske politik). Men tyst även på sexuell frihet. Han lär själv ha varit homosexuell. Jag tänker på detta då jag hör talas om den lagstiftning som idag ska behandlas i ett riksdagsutskott. Nu rör det ett förslag om vidgad frihet avvikande registrering av nytt juridiskt kön.

Kung Fredriks paroll är mycket förståndig. Låt varje människa välja sitt liv så gott det går. Men när klåfingriga politiker ska visa sin vilja att ge minoriteter statligt skydd blir riskerna raskt stora. Jag tror nämligen inte att en ny lagregering behövs. Ungdomar som fyllt 18 år kan redan idag opereras för könsdysfori efter vederbörlig läkarutredning. För avlägsnande av könskörtlarna existerar dessutom en åldersgränsen på 23 år, med undantag vid synnerliga skäl. Jag anser att en väntetid är naturlig för en så ingripande åtgärd som inte kan återställas fullt ut. Även om väntan på operation i enstaka fall kan bli svår, så finns det ändå ett hopp för den som står ut och med tidens gång bekräftar sin inställning. Betänk farorna med irreparabla beslut! Jag anar dessutom framtida krav på skadestånd!

Det viktigt nya i lagförslaget rör folkbokföringen och vad som krävs för registrering av nytt kön. Här sänks gränsen från 18 till 16 år, förutsatt genomgång av en enklare medicinsk prövning. Enligt min mening bör 18-årsgränsens bibehållas av skäl som nyss angetts. Dessutom bör en mer ingående medicinsk prövning bibehållas.

Hursomhelst kvarstår särskilda problem avseende rättsverkan av ett byte av kön. Som det är idag antar lagstiftaren – såvitt jag förstår – att könsbytet får fullständig effekt för personen i samhället. Att detta kan skapa problem är uppenbart. Jag tänker inte bara på upprepade byten av kön. Utan på personens funktion i miljöer där särskilda villkor gäller för män resp kvinnor. Vem vill möta en person som bytt kön på en offentlig toalett eller i ett omklädningsrum? Viktigare är nyblivna mäns rätt att delta i kvinnosporter. Ska verkan av existerande biologiska gränser enkelt kunna utraderas enbart genom ett personligt val samt registrering? Mitt svar är nej.

Jag menar att lagstiftare ska vara försiktiga och inte lyssna på allt som sägs av rörelser som driver identitetspolitik på politisk entreprenad. RFSU tar inget politisk eller juridiskt ansvar för sina propåer! Det är ett allvarligt fel om tillämpningen av en lagstiftning ger upphov till skador för den enskildes framtid eller för andra människor i samhället (som i särskilda situationer med fog inte vill mötas av en före detta man eller kvinna).

Politikernas roll är inte att blåsa under privata problemformuleringar. Man ska erbjuda ungdomar och deras föräldrar försiktiga lösningar. Men idag ser vi tyvärr hur åtskilliga politiker – via onödig propaganda – hetsar fram psykisk ohälsa och missnöje med biologiskt kön.

Därför menar jag att det ligger mycket i kung Fredriks kloka ord från 1700-talet. Samhället ska främja förnuftiga val, motverka diskriminering samt vara noga med att undvika regler som kan skada viktiga samhällsintressen. Den stat som klarar detta kan vara nöjd. Och politikerna kan hålla sina fingrar i styr.

Torsten Sandström

Sveriges politiker och mediers långvariga propaganda för att jordklotets uppvärmning är skapad av människan påverkar nu demokratin. Ungdomar som anförs av Greta T genomför olagliga stridsaktioner. Nu senast har dörrar till riksdagshuset blockerats.

Elitens åsikter om klimatkrisen är inte bevisade. De vilar på scenarier som lanserats av IPCC, ett organ vars ledamöter handplockats av FN (forskare med alternativa åsikter har helt sonika valts bort). Politikernas och mediernas aktioner har nu alltså fortplantats till unga människor som knappast kan besitta kunskaper av rimlig omfattning rörande komplexa skeenden runt Jorden, utan förlitat sig på att FN är en sanningssägare. Men som människor som tänker kritiskt vet är FN ett organ med egen maktagenda och därför inte fullt pålitligt.

Barnen/ungdomarna framför riksdagshuset tycker att bevisningen är klar. Det svenska samhället har alltså försatt sig själv i en knipa. Som fäder och mödrar till aktivisterna har eliten tappat greppet. Det är beklämmande att se hur demokratin nedgraderas.

Om politiker och medier handlat rätt borde man ha tillåtit en öppen diskussion om uppvärmningens orsaker. Forskningsläget är så komplext att det inte kan skada att forskare med avvikande åsikter släpps fram. Bara det faktum att de hålls utanför förstärker mångas uppfattning att det finns något obehagligt som måste döljas. Det bekräftas av trixandet med orden ”hittills uppmätt” då värmerekord slås. Lång innan bra termometrar uppfunnits – för knappt 200 år sedan – har omfattande epoker med väpnade värme och kyla existerat. Detta faktum ignoreras med andra ord, vilket bidrar till min skepsis.

Torsten Sandström

Sydsvenskan har bland sina chefspropagandister Olle Lönnaeus. På så vis når tidningen ständigt nya bottennivåer avseende journalistik. Publiceringen idag bär syn för sägen. Så här ser rubriken ut.

Regeringens hårda tag gör svenskarna till EU:s mest fängslade folk

Rubriken är i och för sig korrekt om antalet fängslade i vårt land jämfört med EU. Men Lönneus vikling är som vanligt i vänstersammanhang ändå infam. Intryck skapas av att du och jag är hotade av inlåsning och att det underförstått är den nya regeringens fel.

Men sanningen är ju att nuvarande regering lyckats med att bura in rader av allvarliga gangsters, som den tidigare S-regeringen inte vågat ta itu med. Lönneus grundläggande propagandatrick verkar således vara att vanliga Svensson drabbas. Naturligtvis är en och annan medelsvensson inburad. Men rubriken är tyst om den bistra verkligheten, dvs att klanernas invandrare i högre grad än infödda svenskar befolkar fängelserna. Massinvandringen – mer än en miljon under de senaste 12 åren – har inneburit att många klanmedlemmar idag sitter på våra anstalter.

En bättre rubriken hade varit:

Tidigare regeringars felaktiga invandringspolitik gör svenskarna till EU:s mest fängslade folk

Men en sådan rubrik är omöjlig att publicera i Sydsvenskan. Den innebär nämligen att kritik riktas mot Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons åtta år vid makten tillsammans med Mp:s talibaner. Och Bonniers mediehus har bestämt att man ska låta journalisterna skriva efter eget huvud.

Torsten Sandström

Tyvärr har som bekant ett antal politiska sekter fått alltför stort inflytande i vårt land. Egentligen inte av egen kraft, utan på grund av att medierna hyller dem. Inom identitetspolitiken finns det sekter för feminister, minoritetskämpar, hbtq-aktivister mfl. Högst upp på mediernas supportlista finns förstås även klimatrörelsen. Inte av den anledningen att många svenskar delar deras grova huvudargument, utan som sagt främst på den intensiva uppbackningen från press, radio och teve. Svenska folket duckar med trött blick.

Orsaken till att jag kallar dessa rörelser sekter är inte bara det relativt begränsande antalet medlemmar. Framför allt menar jag att de behärskas av en fanatisk ideologi, som bland annat yttrar sig i kamp och hån mot sina opponenter. Liksom religiöst trogna hålls man samman av denna fanatism. Medlemmarna är – liksom Greta T och ett antal medlemmar inom #Me too – till och med villiga att bryta mot lagen för att genomdriva sitt budskap. Och medierna backar som vanligt upp dessa lagöverträdelser på ett märkligt vis.

Sedan en tid tillbaka har jag sparat ett klipp från DN debatt den 30/11 Rockström. Författare är en sektledare vid namn Johan Rockström. Han anser sig vara expert på klimatet, trots att han inte ens är naturvetare (med inriktning mot skeenden inom himmel och hav), utan enbart har sysslat med studier inom jordbrukets miljö i Afrika. Alltså tillhör han sektens folkrikaste grupp av forskare: samhällsvetarna, vilka således ligger politiken nära. Hursomhelst vill han i debattartikeln att Sverige ska styra upp klimatet i Indien och Nigeria (”Sverige måste visa vägen för Indien och Nigeria”)! De folkrikaste nationerna i Asien respektive Afrika ska med andra ord läxas upp av lilleput-nationen Sverige! Den moraliska stormakten har fått fnatt.

Så kan bara personer som gått vilse i sin fanatism tala!

https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-11-30/a/sverige-maste-visa-vagen-for-indien-och-nigeria/2357/1148509/44756277

Det är alltså tydligt hur minoriteter i Sverige getts ett omfattande politiskt inflytande över nationen medier och politik. Minoriteter ska förstås respekteras. Men de ska inte styra majoritetssamhället!

Torsten Sandström

Som framgått tycker jag att det är bra att vårt land nu är medlem i NATO. Äntligen! Och Putin – en grym diktator – ger jag inte något för. Men hans uttalande om Sveriges roll i NATO har svenska medier svårt att tolka. Det är enligt min mening inte alls svårt.

I först Sovjets och sedan Rysslands perspektiv har det länge varit klart att Sverige bara varit neutralt rent formellt – dvs på papperet. I verkligheten har vi spelat tillsammans med NATO under bordet. Vi har bytt information och deltagit i ett informellt militärt samarbete med NATO. Detta har stått klart för alla initierade betraktare. Men svenska politiker har bara pratat om neutralitet och alliansfrihet. På så vis har vänsterns fredskramare blivit nöjda.

Putin måste därför tycka att vårt inträde inte i grunden förändrar Rysslands syn på Sveriges samarbete med NATO. Det är ju helt logiskt. Ryssland har länge planerat för vår NATO-vurm. Sverige är redan i ryssarnas ögon i allians med NATO ifall det blir kritiska lägen. Denna sanning har en vapenvägrande sosseminister för nationens svar vägrat att erkänna så sent som bara några månader innan S-partiet bytte for och ville ansöka om medlemskap i NATO.

Den svenska politiska eliten har således känt till våra nära relationer till USA. Men sossarna har i åratal inbillat svenska folket att vi varit neutrala. Ett av fred skadat svenskt folk har på så vis i åratal hållits utanför NATO-gemenskapen utan att – som idag – ha rätt att påkalla skydd från NATO vid anfall mot vårt land. Detta har inneburit ett högt spel från främst rader av sosseregeringar, som försökt upprätthålla bilden av vårt land som en fredens duva. Detta dubbelspel hade kunna stå Sverige dyrt, men svenska regeringar har ändå med öppna ögon valt denna lösning. Man har valt dubbelmoralens väg. Främst för att S-partiet önskar kunna krama sina fredsälskande -dvs av fred förvillade – partikamrater vid allmänna val.

Få medier skriver om den bubbla som nu spruckit och som ryssarna inte en sekund trott på. Neutralitetsleken har nämligen varit för inbördes bruk. För att vagga in befolkningen i tron att Sverige inte ska drabbas av krig.

Torsten Sandström

SvD :s politiska journalistik snubblar vidare vänsterut. Idag gäller det att smutsat ned den finska skolan som rankats högt av OECD, men dalat något på sistone. Nu har tidningen lyckats hitta en person som blivit mobbad. Hon bekräftar faktiskt ett hämndsyfte. Men det hindrar inte journalisten Annakaisa Suni att fortsätta sitt lustmord på den finska skolan. Rubriken med undertext lyder:

Läraren var hennes värsta mobbare
Skolan uppmuntrar mobbning för att öka gemenskapen bland de andra eleverna.

Påståendet i rubriken är horribelt. Vilken svensk eller finsk skola vill se mobbning? Det måste vara intervjuobjektets högst personliga uppfattning som slagits upp. Möjligtvis har läraren ställt höga krav, men det är något annat än objektiv otillbörlig förföljelse (mobbing). Och om berättelsen mot förmodan är sann så måste det ses som en mycket ovanlig förbrytelse. Sakligheten i hela argumentation faller med andra ord som ett korthus.

Förklaringen måste vara vänsterns avsky för en skola som ställer krav på eleverna. Med andra ord viljan att riva etablerade föreställningar och förespråka en form av värdenihilism. Då bli mobbing en subjektiv upplevelse och inte någon objektiv förföljelse av otillbörligt slag.

Jag skäms faktiskt över att prenumerera på en tidning som kan publicera något sådant! Reportaget präglas av att den person som intervjuas vill marknadsföra sig själv genom foton på sin egen person och framtoning av kommande kändisskap. Ungefär som den sk konstnären Anna Odell.

Torsten Sandström

Ordförande i SKR, Sveriges kommuner och regioner, är en sosse. Som andra sossar menar han att staten och skattebetalarna även ska stå för kostnader som kommuner och regioner beslutat om. I SvD den 21/2 ropar han alltså:

Kräver snabba svar om mer pengar till vården

Problemet är att SKR är en omfattande byråkrati med omkring 1500 anställda. Det är en organisation som aldrig vill ta itu med den gigantiska samling av förvaltningstjänstemän som anställts inom landets 21 regioner (eller hos SKR själv). För SKR är det enklare att ropa på mer pengar från staten än att plocka fram rödpennan och göra en god insats för skattebetalarna. SKR borde alltså ta täten för besparingar. Och då det gäller byråkrati finns gigantiska belopp att spara in på hos landsting/regioner och SKR själv.

Därför ska SKR alltså nu förstås som Svenska kravcentralen. Under decenniernas lopp har organisationen – och byråkratierna inom vården – kraftigt vuxit ikraft av det som brukar kallas Parkinsons lag. Innebörden är att en organisation tenderar att växa administrativt, ty chefer vill får nya underlydande för att själva avancera och få bättre betalt. En farlig mekanism som aldrig stannar (av sig själv).

Parkinsons lag är en självklarhet som privata företag ständigt spjärnar emot, så gott det går. Men inom det offentliga finns inget motstånd. Medborgarna saknar möjlighet att mellan valen lägga sig i partiernas politik. Och politikerna är alltför svaga – rädda och okunniga – gentemot de offentliga organisationernas tjänstemän och chefer. Allt detta passar SKR som hand i handske. Ropen skallar om mer pengar från skattebetalarna.

Därför kräver jag snabba svar (på min förhoppning) om att SKR ska lägga ned.

Torsten Sandström

Sveriges spänstigaste ledarsida har Göteborgs-Posten, GP, i konkurrens med SvD:s ledarskribenter. På GP är det ett växlande gäng som skriver, med Adam Cwejman i topp. Där diskuteras politik i den äldre liberala anda som jag ännu uppfattar som stilbildande. Inget PK-tjafs här alltså. Dessutom flera åsiktsvariationer.

Dagens smakprov rör kritik av några höga vänsterpolitikers kamp för att bara se invandringens positiva sidor. Det är en bra text av Naomi Abramowicz. Rubriken lyder:

Pinsamma argument för invandring.

I Abramowics´text kritiseras Anna Ekström (S), Kristina Persson (S) och Bengt Westerberg (?) för att inte hålla sig till fakta då de till skyarna lyfter invandring till Sverige. Den gamla trögtänkta skolans politiker får sig en avhyvling.

Bravo GP! Bra är också att ledarsidan hålls öppen för alla som är intresserade att delta i debatten. Alltså det öppna samtal, som jag hyllar.

https://www.gp.se/ledare/ledarkronika/pinsamma-argument-for-invandring.261604b9-555f-42b6-816b-f6ff565bce57

Torsten Sandström

En svensk helig norm är som bekant det flummiga kravet på ”hållbarhet”. Det delas förstås med andra nationer. En annan oklar tanke som vi svenskar – mer än andra – odlar är dogmen om ”likvärdighet”. Ständigt påtalas att alla ska få plats i båten. Denna idé plågar enligt min mening vår svenska nation, mellanmjölkens förlovade land. Allt och alla ska enligt svenska politiker och medier behandlas på ett likvärdigt vis.

Att lika ska behandlas lika inom rättens värld är givet. Det är nämligen rättsapparatens uppgift att tillämpa legala normer lika för alla, dvs konformt. Men en helt annan fråga är om alla människor, djur, organisationer eller andra fenomen ska likabehandlas vid mångfalden av olika samhällsbeslut. Privatpersoner och företag har för det första frihet att favorisera den man vill, frånsett i situationer då lagstiftning förbjuder ett diskriminerande syfte. Och för det andra har även offentliga beslutsfattare ofta frihet att fatta beslut som inte baseras på en likhetsnorm utan på att avgörande vilar på sakliga grunder, dvs vad som objektivt sett är den bästa lösningen för samhället. På så vis skapar likhetsdogmen allvarliga problem i vårt land.

I åtskilliga situationer blir det återkommande svenska kravet på likvärdighet rent nonsens. Dåliga syften ska inte jämställas med goda. Inte heller ska personer som är hänsynslösa eller svagpresterande automatiskt behandlas lika med dem som är goda och effektiva. Det vore ju besynnerligt om kriminalitet jämställs med laglydnad. Eller att en lågpresterande elev ska ges samma betyg som den som inte visar förmåga för studier. Men särskilt inom vänstern finns det faktiskt många förespråkare för att likabehandling ska se rakt ut. Då en människa visar bristande laglydnad, hänsynslöshet eller personliga problem kommer nämligen vänsteraktivisten snabbt fram till att detta har sina rötter i samhället struktur. Den enskilda aktören anses således som ett slags marionett, som styrs av osynliga krafter. Alltså blir resultatet att även en gangster ska anses ha rätt att vid sin framfart påkalla samhällets stöd. Jag menar att de ständiga ropen på likvärdighet allmänt sett leder till en form av värdenihilism. Oförmågan att peka ut ett rimligt korrekt val får totalt sett förödande verkningar för Sverige.

Jag skriver detta med anledning av en debattartikel i SvD den 7/2. Tre lärare från några av Sveriges många mindre högskolor – med andra ord inte några från de fyra stora universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm eller Göteborg – pekar på sitt svaga elevunderlag och menar ”att lärosäten med större pedagogiska utmaningar” måste få ”större pedagogiska resurser” från staten. Dessutom hävdar de att lärarna på deras hemmaplan måste ”ges bättre möjligheter att bedriva forsknings­anknuten undervisning”. De tre skribenterna erkänner alltså de facto att deras lärosäten saknar kompetenta lärare!

Som läsaren inser syftar debattartikeln till att öppna en statlig socıalakut för mångfalden av mindre svenska högskolor. Organisationer som inte får tillräckligt duktiga studenter ska alltså favoriseras så att de svaga kort som utbildas där kan få ytterligare stöd för att på så vis bli bättre. Och de lärare som jobbar där, trots bristande existerande kompetens för forskning, ska också ges statliga bidrag så att de kan forska sig ifatt de stora universitetens personal. Jag menar att debattartikeln är ett typiskt exempel på en sjuk tillämpning av idén om likvärdighet.

Tanken är alltså att bygga kompetens – hos elever och lärare som alla fallerar – genom penningbidrag så att alla inom den svenska akademin i slutändan behandlas likvärdigt. Denna vanliga svenska likhetstanke är enligt min mening högst dysfunktionell. Institutioner för högre utbildning måste väl ändå i grunden byggas (startas) på förutsättningen att det finns kvalificerade lärare samt även elever som kan tillgodogöra sig högre studier. Detta tankeled saknas uppenbarligen hos författarna till debattartikeln. I stället skallar ropen på bidrag från samhället enligt vår vanliga svenska politiska kanon. Mer bidrag i baljan och bygget blir lika bra som de stora akademihusen på annat håll, påstås det.

Jag menar att en politisk diskussion inte ska bedrivas på detta sätt. Man måste som sagt börja från grunden. Det basala svenska utbildningssystemet – grundskola och gymnasium – måste alltså höja sin kvalitet. Vidare ska antalet högskolor i landet inte bestämmas efter kommunala önskemål eller andra drömmar om sysselsättning, utan med fokus på den faktiska tillgången på tillräckligt kvalificerade studenter och i sin tur lärare. Saknas tillräckligt antal goda lärare och studenter inom en region ska över huvud taget inte högskolor etableras där. Det kan tyckas brutalt (i vårt land), men är enbart rimlig logik. Redan idag dras sektorn för högre utbildning (sedd som helhet) med en allmän brist på framför allt tillräckligt goda studenter. Vidare söker sig de duktigaste eleverna förstås till de främsta lärosätena, vilket är liktydigt med de fyra stora, som kan erbjuda studier med djup, bredd och mångsidig kompetens av personellt och materiellt slag. Om resurser ska ökas någonstans är det förstås där, så att Sverige kan konkurrera med de bästa universiteten utomlands. Att satsa på oförmågan är ju att spilla mjölk.

Det som författarna till debattartikeln säger talar närmast för att i stället satsa på de fyra stora. Alltså för en översyn av Sveriges akademiska institutioner, så att ändliga ekonomiska resurs inte spills i onödan på svagpresterande högskolor. Med andra ord så att institutioner med goda förutsättningar favoriseras. Författarnas rop på hjälp är en bekräftelse på den vanliga svenska sjuka vi i åratal sett för mycket av, nämligen att starta institutioner för hög utbildning trots att resurser saknas på såväl lärar- som elevsidan. Dessutom vilar kraven i debattartikeln på det vanliga missbruket av idén om likvärdighet. Mindre goda institutioner ska inte tillåtas använda likhetstanken för att tillskansa sig mer resurser.

Problemet är förstås en het potatis. Förklaringen är att politiker – om de ens har rimliga insikter i utbildningsfrågor – inte vågar säga sanningen. I stället spenderas miljarder på ett svenskt kunskapssamhälle som har byggts på lerfötter. På så vis önskar politikerna förstås vinna röster i allmänna val. De vill se till att antalet individer inom akademin ökar. Men om elev- och lärarunderlaget inte håller måttet blir följden främst att mellanmjölken förspills. Som många vet är detta slöseri med offentliga medel ännu ett svenskt syndrom.

Torsten Sandström

DN innehåller den 10/3 en rubrik som i vanlig ordning vinklar faktiska skeenden till vänsterpolitik. Följande ord har åstadkommits av Amanda Sokolnicki:

Att se Ulf Kristersson i USA var som att se ett barn på Min stora dag

Det som hänt är att Kristersson varit i USA för att överlämna slutdokumenten för Sveriges NATO-inträde. Han har då av USA:s president fått den stora äran att delta i Kongressen – och hyllas där – under presidenten årliga tal ”State of the Union”. Strålande PR för Sverige med andra ord.

Med sina vänsterögon ser Sokolnicki förstås bara negativa bilder av det som skett i Kongressen. Det är inte att undra på. Det är en del av DN:s fortlöpande propaganda mot den svenska regeringen. Att det rör sig om en medveten vinkling är enkelt att förstå. Hon tycks kritisera Kristersson utseende, dvs hans något överdrivna smilande i särskilda situationer. Men tänk om det varit Magdalena Andersson som befunnit sig i USA och deltagit i Kongressen. I så fall hade hennes glädje inte beskrivits av Sokolinicki på detta solkiga vis. Då hade orden blivit positiva och givetvis understrukit en feministisk framgång.

Så agerar journalister ofta i vårt land. Man kan undra vad de fått lära sig på de så kallade journalistutbildningar som staten driver landet runt? Jag vet svaret. Det är inte att saklig beskriva fakta. Utan att ständigt visa sitt politiska engagemang för att på så vis ge publiken en ”nyttig” läxa.

I mina bloggar driver jag därför en starkt kritisk linje mot det svenska mediesamhället. Sokolnickis trix är bara ett av många jag dokumenterat. Men det gör det än allvarligare. Det trista i sammanhanget är att journalister som Sokolnicki tror sig göra något riktigt samhällsnyttigt. Det är faktiskt bedrövligt. Men så blir det när en yrkeskår ser sig som en samhällsbevarande elit. Det rimligt öppna samtalet förvrids till sin motsats.

Efter att jag skrivit detta publicerar DN – dagen efteråt – ännu ett angrepp mot sittande regering genom en krönikör som driver vänsterpolitik utan att certifiera sin åsiktsinriktning. Nu rör det sig om Ole-Dolyckan Alex Schulman. Hans rubrik är lika barnsligt försåtlig som Sokolnickis. Så här skriver han:

Jag såg Ulf Kristerssons vansinniga leende och jag skämdes

Det är således något som är ruttet hos DN. Jag är övertygad om att det på sikt kommer att slå tillbaka på tidningen. Ju mer politisk skit DN:s legosoldater kastar desto större bli möjligheten att tidningen rasar. Ner i sin egen smuts.

Torsten Sandström

Idag – den 11/3 – meddelar alla större medier högt upp på ”löpsedlarna” att Greta Thunberg tillsammans med andra klimataktivister blockerar dörrar till Riksdagen. DN väljer att meddela detta på följande vis en bit ned på första sidan:

Klimataktivister blockerar ingångar till riksdagen – Greta Thunberg: ”Har fått nog”

Det är inte många lagbrytare förunnat att behandlas så milt som Greta T, trots att hon numera måste betecknas som ”vaneförbytare”, med flera brottsmålsdsmar i bagaget. Det pinsamma för DN är att Greta T under en dag vikarie som chefredaktör för tidningen.

Det tycks alltså som om DN menar att vissa brott är sådana som att de inte ska beivras och att den kriminella själv ska ha rätt att välja att låta bli att följa lagen. Så långt har det alltså gått.

Själv är jag glad över att Greta T nu visar sin ”rätta” ull. Hon agerar odemokratiskt och anser att hon vet bättre än det politiskt valda parlamentet. Så går det då politiker och medier odlar fram en kändis – ett helgon – i en fråga som odlarna själva gillar. Trots att frågan i flera avseenden är vetenskapligt oklar väljer eliten att ta rygg på FN, som handplockat en egen krets av forskare, dvs IPCC, som sanningssägare. Eliten har alltså valt FN:s syn på klimatfrågan, utan att sätta ifråga dess vetenskapliga berättigande eller att FN kan ha ovidkommande maktskäl.

Att alternativa forskare inte respekteras är ett synnerligen dåligt omen. Avseende alla annan forskning är det brukligt att plädera för öppenhet. Man måste åtminstone vilja lyssna på sina motståndare och sakligt bemöta deras åsikter.

En viktig anledning till min skepsis mot eliten är valet av ordet ”uppmätt”. I hundratals mediala rapporter tvingas folket höra att än högre historiska temperaturer ”uppmätts”. Alltså värmesiffror som konstaterats först efter att nuvarande mätsystem förfinats under början av 1800-talet. Men alla som öht läst en historiebok vet att världen sett epoker av växlingar mellan värme, kyla och värme etc. Exv låg Stockholm för omkring 10.500 år sedan under en kilometerhög ismassa. Och under brons- och tidiga järnåldern (cirka 1800 f.Kr. –900 e.Kr.) låg Gamla stan fortfarande under vatten, eftersom landytan låg ungefär 10 meter lägre än idag.

Att återkommande trixa med ordet hittills ”uppmätt” vill ansvariga dölja något viktigt för allmänheten. Det vill säga att nuvarande värmefas helt eller åtminstone delvis kan ha en annan naturlig förklaring – av atmosfäriskt slag – än människans utsläpp av CO2. Trixandet är oseriöst. Klimatrörelsen bär ett tungt ansvar för den pågående desinformation som sker. Och för att lekbollen Greta T – mediernas skapelse – upprepade gånger bryter mot svensk lag.

Torsten Sandström

Så här lyder rubriken till en text av Hanna Fahl i DN 23/2:

Absurt att kontorsnissar ska avgöra

om Israels ­Eurovisionbidrag är politiskt

Läsaren anar att det rör sig om Eurovisionsfinalen i Malmö. För mig får gärna Israel delta i tävlingen. Nationen tillhör vår civilisation. Men jag bryr mig egentligen inte.

Det intressanta är nu ordet ”kontorsnissar” och att de ska inte ska tillåtas fatta politiska beslut. Fahl uttrycker sig nedlåtande om en grupps möjlighet att fatta riktiga beslut.

Många av mina bloggar kritiserar journalisternas politiska framfart i svenska medier. Alltså en yrkesgrupp som är utbildad (?) för att beskriva fakta. Och en kår anställda som i stället politiserar. Journalisterna gör alltså inte vad de ska. Men de chefer som ska bedöma Israels poplåt gör precise de är anställda för att pröva enligt de föreskrifter som gäller. Så gott det går.

Det är alltså inte kontorsnissar som är huvudproblemet i Sverige. Det är journalisterna, som till stor del sysslar med desinformation och personliga åsiktsdeklarationer med politisk vinkling. Det sjuka i sammanhanget är att många inom denna kår ser sig själva som räddare av samhället. Om en majoritet svenska journalister tilläts bestämma svenska rikets utveckling skulle nationen präglas av en kombination av socialism nog hippy-mentalitet. Så illa är situationen.

Fahl är alltså infam. Hon kritiserar en tämligen anonym grupp för att göra just vad den ska. Medan hon och hennes egen kår således ofta sysslar med en politisering de inte ska befatta sig med. Dessutom använder hon en fördomsfull benämning på personer hon inte känner: kontorsnissar. Märk att jag nu undviker att ge journalistkåren ett berättigat öknamn.

Men hon är själv inget annat än just en journalistnisse. En bedrövlig sådan, med näsan i vädret. Där hon sitter på sitt kontorshus. För att inte säga propagandakontor.

Torsten Sandström

Idag (8/3) meddelar DN att S-partisekreteraren Baudin hotar att slå tillbaka mot lagförslaget häromdagen om mindre gynnsamma regler för partilotterier, dvs de spelformer som sossarna länge använt för få in stora pengar till partikassan. Så här lyder rubriken i DN:

S hot efter lotteribråket – kan använda lagstiftning för att skada Moderaterna

Hotet är synnerligen intressant och tragikomiskt. Sossarna har själv via lagstiftning favoriserat de lotterier man excellerar i. Man har sålt lotter utan att tydligt ange vad överskottet går till. Alltså har motståndare till S-partiet ofta utan att veta det bidragit partiets framgångar. Tala om slugt rävspel. Och dessa lotterier har hittills förstås varit skattebefriade.

Det cyniska i Baudins hot är alltså att partiet själv skapat och utnyttjat en lagstiftning som gynnar det egna partiet. S-partiets allmänna strategi har under många år varit att utnyttja olika lagar till sin egen förmån inför kommande valrörelser. I mina bloggar har jag visat hur lagstiftning – om arbete, hyra, statsbidrag och inte minst om tillskapande av nya myndigheter (organisationer där rader av sossar anställts) – använts för att främja det egna partiet. Detta är alltså ingen nyhet att lagen varit sossarnas bästa vän. S-partiet har alltså länge använt svensk lag för att skada sina politiska motståndare.

Baudins skadehot är med andra ord redan verkställt – sedan årtionden tillbaka. Det har faktiskt sedan decennier varit S-partiets främsta motor för att vinna val. Detta fulspel är som sagt en av mina käpphästar vid kritiken mot partiet. Nu ser vi hur tanken åter får kraft hos en partisekreterare, som förstås inte förstått hur lagen tidigare missbrukats av det egna partiet. Ett föga klyftigt hot alltså.

Torsten Sandström

Idag är det bevars internationella kvinnodagen. Egentligen är det i princip samma jippo som igår, dvs första torsdagen i mass. Den småländska varianten har dock en humoristisk vinkling av något som inte är särskilt märkvärdigt. Men så är det inte med kvinnodagen. Här rör det sig om politiskt allvar!

Nu ska landets flesta journalister – merparten är kvinnor – försöka få Sveriges befolkning att tänka som feminister vill. Medierna är fullproppade med propaganda. Några inslag har i och för sig vettiga syften. Men det är den totala mängden, inbilska propåer, på samma dag samt med ett propagandist syfte som skorrar, enligt min mening.

Medier och journalister ska nämligen, såvitt jag förstår, inrikta sig på vad som skett och rapportera om dessa fakta. Kvinnodagen vilar i och för sig på en tung bakgrund av åtskilliga exempel på diskriminering ( i tider då en negativ särbehandling tyvärr hade stöd i svensk lagstiftning). Men denna epok med officiella övergrepp är passerad. Även om jämställdheten inte är perfekt så är många skillnader mellan mäns och kvinnors attityder och livsval uppenbarligen beroende av biologiska skillnader. För detta är feminismen blind. Därför blir också samtalet om jämställdhet så förvridet.

Det som händer i dag visar på ännu en svensk sjuka. I en epok då individens frihet annars hyllas så vill politiker och journalister få alla att marschera i samma takt. I en lång rad vill man att vi alla ska buga och bocka åt dagens massiva propagandakör. Det rör sig inte om rapporter från journalister om fakta. Utan om propåer om hur vi ska tänka och tycka idag och i morgon i en lång rad politiska frågor. Det vi ser är en fundamental och negativ förändring inom mediasamhället. Från rapportering om fakta till politiska propaganda. Med andra ord från en öppen diskussion till bönemöte. Sverige är det land där eliten vill att vi alla ska gå i samma takt.

Denna febrila politiska styrning är något allvarlig. Inte bara för att det rör sig om propaganda. Utan för att landets politiker och medier flyr från att koncentrera sig på den svenska nationens stora politiska problem. Dvs de surdegar som faktiskt går att lösa.

Torsten Sandström

PS! Sverige blev igår medlem i NATO. Bravo. Men iIdag startar mediernas samfällda propagandasvall med inriktning på förbud mot att svenska soldater ska tvingas gå ut i krig samt mot att NATO ska förvara kärnvapen på svenskt territorium. Plötsligt är tanken om avskräckning genom NATO puts väck. DS

Det är inte ofta jag förmedlar goda nyheter. Men nu gäller det. Sydsvenskan meddelar den 21/2 en riktig härlig nyhet:

Färre unga kallar sig feminister: ”Chockerande”

Kanske har ungdomar förstått vad äldre generationers kvinnor inte hajat avseende vad politiken gäller. Dvs att samhället behöver jämställdhet mellan könen, inte kamp och ovetenskaplig strukturtänk. Länge, med ett uppsving sedan 1990-talet, har dåligt genomtänkta slagord om ett nutida påstått patriarkat kommit att ersätta ett nödvändigt samtal om hur män och kvinnor ska umgås i samhället på ett någotsånär likvärdigt vis – förstås inom ramen för våra delvis olika biologiska förutsättningar. Feminismen är en vänsterrörelse med revolutionära mål: nämligen att ”krossa patriarkatet” (precis som det ännu existerade enligt åldriga skräckbilder).

Givetvis is finns en hel del att göra. Men bland framtidsmålen måste enligt min mening utpekas syftet att motverka feminismen som sådan. Det är nämligen en totalitär rörelse som vill vinna allt, dvs kvinnligt ”herravälde” om uttrycket tillåts. Rörelsens framfart ställer till med betydande skador för det svenska samhället. Kvinnor som satsat på karriär genom flörtar med manliga makthavare och hamnat i deras sängar har genom #Me too getts möjlighet att vid domstol ta ut hämnd för självförvållade skador. Allvarligare är antagligen den feministiska kunskapssyn som av staten upphöjts till vetenskap och fått politiker att springa benen av sig. Universitet och andra myndigheter är fullproppade med feminismens lakejer. Och näringslivet har också satsat på inkvotering av ”rätt kön” för att slippa bråk. Sammanlagt har resultatet av kvoteringen knappast lett till påtagliga framgångar för samhälle och affärsliv. Men rader av mindre kompetenta har genom kvotering fått höga jobb.

Feminismens propaganda har idag delvis ersatts av en annan ovetenskaplig frälsningsrörelse: klimatskräckens. Det är också något mycket negativt. Rop på frälsning får ofta dåliga effekter.

Därför blir jag till min förvåning glad att läsa Sydsvenskan på nätet. Men det typiska tillägget ”chockerande” säger förstås mycket om den pågående mediala cirkus som torgför feminismens budskap. Ilskan är typisk för en tidning, som i allmänhet hamnar helt politiskt fel i nutidens politik. Att det beror på fördomar är helt klart. Feminismens är en fördomsfull rörelse, alltså med helt felaktig verklighetsanalys och mål.

Torsten Sandström

Den svenska modellen med stora arbetsgivarorganisationen och starka fack går på tomgång. Löner som mellanmjölk är följden. Och genom att löner för okvalificerad arbetskraft saknas uppstår ett stort utanförskap och bidragsberoende. Det är den faktiska modell som kallas svensk.

Genom kollektiva lösningar mellan företagens och de anställdas jätteorganisationer samlas gigantiska penningbelopp in, som dragits från de anställdas löner. Tvångsavdragen inbetalats av företagen till Alectas enorma pensionsfonder. Visst är det bra att privata pensionslösningar används. Men i grunden rör det sig om ofrihet. Samt att själva omfattningen av de belopp som anförtros Alecta – en enda förvaltare – är en fara i sig. Det rör sig faktiskt om så gigantiska penningvärden att Alecta själv förefaller ta dem med en klackspark. Åtminstone om vi ser till det kaos som utspelats vid företaget.

Feta tidningsrubriker har under senare år visat på hur cheferna på Alecta tagit enorma risker med satsningar på USA-banker och nordiska fastighetsbolag. Den ena chefen efter den andra har tvingats lämna Alecta. Och nytillsatta bossar har valts på ett hastigt vis – och ersatts av nya – för att snabbt fylla luckor i Alectas led. Så tycks det gå då ett enda företag anförtros alltför stora penningbelopp, som de anställda själv bort förfoga över på något vis. Jag undrar om inte en bättre lösning varit en handfull företag som tillåtits konkurrera med varandra om vem som är bästa på att förvalta andras pengar.

Så går det också då personer som inte är proffs på förvaltning ska styra den enda jätten, Alecta. Företaget har i desperation sökt nya chefer samtidigt som de berörda visat sig ha lik i garderoben. Människor som i grunden sysslar med intressebevakning, arbetsrätt och förhandlingar är givetvis normalt urdåligt lämpade för att leda ett Alecta som ska få ägarnas pengar att växa. Efter ett antal kaotiska rundor står nu Svenskt Näringslivs chef Jan Olof Jacke med hundhuvudet i Alectas ledning.

Denna synnerligen riskfulla storskalighet kostar pensionärerna dyrt. Jag menar att det är den svenska modellens fel. Betonglösningar för en svenska arbetsmarknad kostar på. Om Alecta tvingades konkurrera med en handfull andra förvaltare hade förmodligen utfallet blivit bättre. Den svenska arbetsmarknadens sjuka innebär att viktiga industribeslut och förvaltningen av andras pengar centraliserats och kommit att samlas i svaga händer. Pengarna handhas av människor i toppen som saknar kompetens för affärsbeslut. Människor som känner sig valda att bestämma över andras öden. Alltså snarast politiker och inte duktiga personer med den kompetens som krävs.

Jag tror således att en splittrad besluts- och förvaltningsapparat var it av godo. Vi ser hur den svenska storskaliga modellen slår i taket. Det eländiga är att få personer vågar peka på att systemets kejsare är naken. Låt de anställda – enligt ett flexibelt mönster – bestämma själva över sina pensioner!

Torsten Sandström

Den 18/2 läste jag i DN kulturjournalisten Åsa Beckmans bidrag till kvalitetsjournalistikens förfall, Rubriken säger allt:

Alla är fånigt förtjusta i Markoolios mamma – även jag

Uppenbarligen har hiphop-artisten Markoolios mamma, Irma, fått ett pris i en av mediesamhällets kändisgalor, vilka tycks oändliga till antalet. Till sist blir ingen utan pris, vilket kanske förklarar Irmas pris, i och med att konkurrensen är klen. Nu meddelas alltså Sverige denna nyhet genom Beckman, som vanligtvis enbart pratar om sig själv, vilket dagens rubrik också bekräftar.

Dessa tre personer, Markoolio, Irma och Beckman, menar jag tydligt illustrera mediesamhällets funktion och utvecklingstendens. Faktajournalistiken ger vika. Och fram träder mediernas koncentration på futiliteter inom den egna industrin. Det ena medier skriver om det andra i en enda lång kedja av rapporter. X hyllar Y, Y skriver om Z, Z recenserar Å , Å talar om filmen Ä som streamas av Ö osv. Alla medieföretagen lever i symbios och den egna industrin ges uppmärksamhet så att bolagens kassakistor fylls på. Nya intäkter skapar ännu en runda av dominobrickor som sprider ett budskap av normalt låg kulturell kvalitet. Nonsens publiceras och åsikterna rungar, något som Beckman själv länge sysslat med mot månatlig arvodering.

Så funkar en marknad som inte kan leva av sin egen kraft, dvs på grund av varornas goda kvalitet eller påtagliga nytta. Allt förvandlas till en reklamvirvel med enorm kraft. Futiliteter serveras till ett folk som vant sig vid att det bara ska gapa och svälja, dvs en publik som inte förstår att kultur kan vara något verkligt fint och storslaget. Ingen hinner tänka efter och ombeds heller inte göra det. I stället sätts en ny kedja av dominobrickor igång fulla med intigheter. Igen och igen.

Det intressanta är den självsyn som dominospelets aktörer visar upp, dvs journalisternas egen bild av vad de sysslar med. Jag menar att renhållningsarbetare, ”sopgubbar”, normalt gör större nytta än medieindustrins legosoldater i och med att deras insatser är nödvändiga och positiva. Men journalister som Beckman & Co anser sig tillhöra en samhällselit: kulturens journalister. Det är egentligen ofattbart vad svenska journalister sysslar med. Men är en del av mediesamhällets logik. Det är nämligen dessa personer som regisserar spelet vid dominobordet. De sätter brickorna i rörelse och smilar förtjust och självgott. Och säger sig gilla Markoolios mamma Irma.

Den som tänker efter ser en dyster verklighet. Människor i västvärlden ges en ny kultursyn som egentligen är nihilistisk. Som framgått kan vilken kulturyttring som helst höjas till skyarna. Men det är kanske inte det värsta eländet. Huvudproblemet är nämligen att en oberoende och kritisk samhällsdiskussion hamnar i bakvattnet. Journalister som en gång in tidens kallades ”en tredje statsmakt” sysslar på så vis alltmer med strunt. Det sker för att hålla medieindustrin igång och fylla dess kassor. På så vis har journalisterna som sagt förvandlats till industrins legosoldater. Deras verksamhet är en form av åsiktsterror, som drabbar en befolkning som inte lära sig veta bättre. Allt detta är ett sorgligt faktum.

Karl Marx har sagt att religion är ett opium för folket. Det ligger mycket i det. Men trosfrågor kan ses som en sublim kulturyttring. En form av själslig sanering och uppmuntran. Mot denna bakgrund menar jag att medieindustrins utveckling måste betecknas som nutidens knark till en vilsen befolkning. SVT:s ledning gillar att framhålla den sk Melodifestivalen som en god svensk ”samling kring lägerelden”. Jag förstår deras ambition är att vinna tittare. Men den samling som skattebetalarna ska tvingas betala via teveavgifter måste ha en kulturell resning som överstiger tjo och tjim. Därför blir ”Mellot” ett typexempel på ett sätt att medvetet söva befolkningen.

Torsten Sandström

Josefin Olevik i DN jämför den 10/ 1 ÖB: s uttalande i Sälen förra månaden med Anders Tegnells lugn i början av covidepidemin. Hennes slutsats är:

Tegnell fick hård kritik av motståndarna för sin flummiga låt-gå-mentalitet, nu tar ÖB emot anklagelser om att ”militarisera våra medvetanden” och krigshetsa.

Även om det inte utsägs skapas ett intryck av att Olevik föredrar Tegnells lugn. Okej, men man måste fråga sig vad valet av lugn gäller. Med med den vanliga journalistens avsaknad av tankeskärpa framför hon indirekt sitt politiska budskap om att ÖB handlat fel med sina varnande ord om krig. Enligt vänsterns ideologi är alla tuffa budskap om ondskans krafter fel, ty fredens budskap är välsignat. Halleluja! Förstås av Jesus, men framför allt av feminister och socialister. Det var många inom vänstern som inte ville sätta hårt åt mot Hitler innan han anföll Polen osv. Peace in our time ropades det.

Min huvudkritik mot Olevik är att hon jämför skilda fenomen. ÖB varnar för krig som ännu inte startats. Tegnell rekommenderas passivitet (exv med munskydd) då epidemin redan startat och såg dödlig ut. Det är självklart att varningar i förväg måste uppfattas som skarpare än uppmaningar om lugn då elden redan är lös. I det senare faller var Tegnell klar fel ute. Om Olevik tänkt klarare hade i bästa fall hennes text raderats.

Olevik bidrar på så vis till bilden av DN som en strunttidning. Eller snarare ett politiskt åsiktsblad.

Min prenumeration är numera uppsagd.

Torsten Sandström

Kamp är ett uråldrigt ideal. Wikimedia

Idag går Vasaloppet som bekant av stapeln. Men Gösta Lönnelid har redan åkt sträckan från Sälen till Mora 61 gånger, vilket uppmärksammades häromdagen. Lätt skadad i ansiktet gick han senast i mål. Det var förstås vådligt i hans ålder, men kämpar måste ändå hyllas.

Men det tycker inte journalisten (?) Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan idag. Han levererar idag följande drapa:

Kom igen och ge upp, Gösta!

Jag är numera inte längre någon sport-stridis. Och själv sannerligen ingen större kämpe. Men jag menar att man måste respektera personer med ambition. Det är just detta som vänsterns politiker och journalister inte vill. Man menar att alla ska nöja sig med att lunka i mitten och inte vilja sticka ut. Det är en del av den likhetsideologi som vänstern länge sprejat landet med. Därför har vi idag ett svagt fungerande samhälle.

Vänstern vill ständigt ge stöd åt människor som just inte kämpar utan hela tiden finner en ursäkt för att inte ställa upp. De vanligaste och mest allvarliga syndromen syns i skolan och på jobbet. Betyg är fel och alla ska få en ny chans även om man redan förbrukat en handfull. Och att sjukskriva sig från jobbet för minsta krämpa beskrivs som en rättighet som applåderas.

Det är därför den äldre generationen – som Gösta Lönnelid tillhör – sticker ut. De är inte angripna av Fällmar Andersson smittsamma sjuka. De vill kämpa. Denna anda behövs i varje gott samhälle. Den ska hyllas och inte kritiseras som Sydsvenska gör. Vi ser hur denna anda gjort att Ukraina fortfarande är fritt. Om alla tänker som Fällmar Andersson och Sydsvenskan tar Putin enkelt hem spelet

I stort och smått måste andan att vilja göra något större ges en honnör. Genom att peka på överdrifter så ger Fällar Andersson stöd åt en nedåtgående samhällsspiral. Sydsvenska bjuder med andra ord på dålig moral. Som vanligt.

Torsten Sandström

Det finns en svensk lag som uppenbart utgör ett hot mot forskningens frihet i Sverige. Jag tänker på lagen SFS 2003:460 om etikprövning. Etikprövning låter kanske oskyldigt och någon kanske tycker även att det förefaller vackert. Men vad som är god eller dålig moral är som att spela dragspel. Inte minst då det gäller kritisk forskning. Allt kan hända. Att lagen är som gummi syns redan i portalparagrafen:

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om etikprövning av forskning som avser människor och biologiskt material från människor. Den innehåller också bestämmelser om samtycke till sådan forskning.
Syftet med lagen är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning.

Läsaren ser direkt att nästan alla forskning om samhälle och kultur ”avser människor” som lagens ord lyder. Alltså ska en mängd av forskning etikprövas av en särskild myndighet. Nu vet vi att en teolog, Sameh Egyptson, som vid Lunds universitet förra året lagt fram en doktorsavhandling om ”Islamska broderskapet” framfart i Sverige, drabbats av en åtalsanmälan för överträdelse av denna morallagstiftning. Den svenska rättsapparaten ska alltså granska om Egyptson i sin bok åsidosatt respekten för människovärdet och alltså varit skyldig att sätta igång en etikprövning hos statlig myndighet.

Detta trots att den svenska Brottsbalken innehåller regler om straff för exv ärekränkning har alltså riksdagen ansett det nödvändigt att lansera en särskild lag om etikprövning! Jag tror George Orwell vänder sig i sin grav om han hört detta. Eller rättare sagt hade han ansett lagen är en naturlig följd av socialismens framfart och urartning i ett samhälle i västerlandet.

Enligt min mening är det klart att den svenska moralpolisen störtar forskningens frihet i fördärvet! Politiker och medier borde rycka ut och fördöma. Lagen och dess tillämpning är ett woke-slag mot den fria forskningens solar plexus! Det som händer är ett allvarligt tecken på det svenska samhällets tilltagande ofrihet och bristande öppenhet. Avseende moraliska utsagor ska svenska forskare ha maximal frihet inom Brottsbalkens gränser.

Nu går således skam på torra land! Avveckla därför snarast möjligt denna frihetsfientliga lagstiftning!

Torsten Sandström

SvD och DN var förr kvalitetstidningar. Nu har de två stora likheter med kvällspressen. Sensationer och skandaler skapar stora rubriker. Personliga åsikter och medialt pladder dominerar bilden. Inte undra på att tidningarna förlorar läsare. Rättare sagt försöker man med näbbar och klor finna nya läsare som gillar det nonsens som idag publiceras. Framtiden för dessa två stockholmstidningar förefaller ändå mörk.

Den 16/1 slår SvD stort upp en 47 årig kvinna som vuxit upp i Sverige som adoptivbarn från Chile. Hon påstår att hon nära nog blivit rövad till Sverige. Där har hon av allt att döma blivit väl omhändertagen av sin adoptivfamilj. Men nu har hon funnit sin mamma i Chile och gläds över detta. Det är ju bara att gratulera henne över detta.

Men svenska journalister nöjer sig inte med ett så platt reportage. På svenska journalistskolor har de tyvärr fått lära sig att man måste finna ett offer och en förövare. Så funkar marxismens bipolära tro. Och så sätter skribenten klorna i adoptivbarnet från Chile, som gärna bidrar med en sensationshistoria. SvD:s snyftrurbrik ser ut så här:

”Folk säger att vi fick allt i Sverige – är inte sant”

Jaha. Plötsligt får adoptivfamiljen och Sverige en smocka. Medan mamman i Chile – som inte visste vad hon gjorde då hon adopterade bort sin dotter – hyllas. Och journalisten spinner vidare på temat att något syndikat i Chile systematiskt lurat av mammor där sina barn för adoption i Sverige.

På så vis uppfyller skribenten sin skolning på någon utbildning i Sverige (typiskt nog med statligt stöd) om att finna ett offer och en förövare. Som vanligt i svenska medier skrivs inte ett kritiskt ord om den person som närmast är ansvarig, dvs mamman i Chile som inte orkat ta hand om sin dotter. Det är mänskligt att hon ångrat sig. Hennes situation var för 47 år sedan annorlunda. Idag vill hon knappast erkänna sitt beslut om att lämna bort sin nyfödda dotter. Jag förstår hennes problem. Men hon har ju ändå startat processen rörande sitt barn, som hon haft svårt att ta hand om.

Jag menar inte alls att mammans agerande ska nagelfaras. Men jag tycker att reportaget över huvud taget inte skulle ha skrivits och dottern getts plats för sin besvikelse. Tystnad vore bäst. Alltså inte en rubrik som drabbar adoptivföräldrarna. Det hela blir så osmakligt. Klart att 47-åringen är ledsen för att ha skilts från sin mamma. Men hon ju ändå fått en rimlig uppväxt i Sverige.

Och så rubriken. Vem får någonsin allt, vad nu ordet allt betyder i detta fall. Svensk journalistik är på väg att gå under tillsammans med åtminstone två stockholmstidningar.

Torsten Sandström

År 2018 skrev jag en artikel om svensk vård på Timbro med titeln ”Landstingens döda hand”. https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/ Min grundtanke var att byråkratin på kort ökat katastrofalt i 21 regioner som i princip utför samma jobb landet runt. Bland annat noterade jag att mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent sedan 2010. Det är alltså främst det ofantliga antalet pappersvändare som är problemet – tillsammans med alltför många politiker – dvs personer som terroriserar vårdens personal med regler, redovisningar, blanketter, sammanträden osv. Genom föreskrifter av alla slag lamslås med andra ord de anställdas arbete så att exv svenska läkare gör betydligt färre patientingrepp jämfört med sina kollegor inom OECD. Människorna ute i vården förlorar alltså viktig och dyr arbetstid genom den tunga ryggsäck som administrationen innebär.

Igår uppmärksammades på SVT Aktuellt att Region Östergötland varslat om uppsägning av 900 anställda med jobb som inte direkt rör patienter. I SVT:s snyftreportage lyftes öht inte regionens möjlighet att rationalisera regionens verksamhet. Men ett klokt kommunalråd från M konstaterade att förlusterna förra året var på 1,5 miljarder. Hon ropade inte direkt på mer resurser. Hon noterade ärligt sanningen att regionen producerat mer vård för ett par år sedan med betydligt mindre pengar. Med andra ord är det något mycket sjukt i vården. Och sjukan rör en ineffektiv organisation, från politiker i toppen till byråkrater långt ned i organisationen.

Därför är Regeringens återhållsamhet med statliga bidrag en nödvändighet. Det gäller att sätta hårt mot regionernas försök till utpressning. Deras egen organisation, Sveriges kommuner och regioner, med omkring 1500 byråkrater skriar däremot dagligen om nya statsbidrag. För regeringen gäller det alltså att tvinga välgödda politiker och byråkrater inom vården att själva inleda en stor kur med bantning och nedskärning av personal! Det är tragikomiskt att enbart besparingar – och effektivisering – kan komma att öka antalet vårdinsatser. Då har sannerligen byråkratiseringen gått långt!

Vi har sedan hösten 2022 lämnat åtta år av sossestyre tillsammans med Mp. Dessa makthavare har konsekvent fört över pengar till den hydra som de svenska regioner blivit. Ett fullkomligt fördärvligt slöseri med skattepengar. Dessa korkade politiker – som främst lyssnar på sina fackbossar – har således pumpat in så mycket pengar att vårdapparaten går på knäna. Tala om sjukdom! Det är oerhört trist att det ska behöva gå så långt. Men så fungerar system med byråkratier som ska planera.

Torsten Sandström

Det var bönemöte som vanligt igår (27/2) på Aktuellt SVT kanal 2. Okunniga – eller i värsta fall ovilliga – journalister berättade om ett beslut i EU-parlamentet. Ett avgörande som journalisterna många gånger kallade en ”klimatlag” med sannerligen vittgående rättsverkningar för svenska folket. Budskapet var utan tvekan att klimatlagen var ”klar”. Inte en enda reservation kunde jag höra rörande beslutets rättsliga verkningar. Förstås inte heller några kritiska ord. SVT:s överstepräst i klimatskräckens ämne, Erika Bjerström, yttrade sig nämligen.

SVT:s journalister borde veta att EU-parlamentet inte stiftar lagar. Det är ett låtsasparlament. Den rätta beteckningen på beslutet igår är alltså ett ”förslag” till lag. Sista ordet har nämligen EU:s ministerråd, dvs normalt samlade ministrar från medlemsländerna. Och när det gäller denna lag vet alla pålästa – frånsett Aktuellts journalister således – att de föreslagna reglerna är kontroversiella och nyligen har mött omfattande protester vid stora bondedemonstrationer i exv Tyskland och Frankrike. Även den nuvarande svenska regeringen har yttrat missnöje med de långtgående reglerna i parlamentets klimatförslag. Inget av detta nämndes vid seansen hos Aktuellt.

Enligt min mening är det allvarligt att SVT:s Aktuellt presenterar förslaget som klappat och klart. Det rör sig faktiskt om att desinformera svenska tevetittare. Sådan okunnig journalistik måste kritiseras. Jag tänker därför anmäla inslaget till Granskningsnämnden.

Torsten Sandström

Jag är oroad över demokratins framtid i väst. Två sammanlänkade skeenden – med inbördes samverkande mekanismer – pekar på tydliga steg mot demokratins nedgång i västerlandet. Den ena delen av det jag ser är tämligen väl känd. Den andra talar nästan ingen om. Låt mig förklara.

Det första kända fenomenet är den politiska utveckling vi i nutid ser i väst. Alltså i USA, Europa och vårt land. Det rör sig om det man kallar högerpopulismens tillväxt. Vi ser tydligt hur krafter i USA, Tyskland, Frankrike och Sverige alltmer struntar i demokratiska principer och föredrar gatans parlament. Mer eller mindre öppet hörs ett förakt för den liberala demokratin i den meningen att rättsstat, kritisk öppenhet, fria val och maktdelning sällan framhålls som viktiga fundament inom vissa rörelser på yttre högerkanten.

Auktoritära ledare som Trump och Le Pen talar inte om frihetliga värden, utan de facto om en önskan efter demagogiska och populistiska lösningar som är lika oklara som de tycks svåra att kontrollera. Delvis bärs de fram av mediesamhällets logik, där sensations- och nöjeslystnad styr åsiktsförmedlingen via triviala budskap. Även på svensk mark vägrar SD att i ord öppet stödja en frihetlig marknadsliberalism.

Det kommande EU-valet förespås därför inom vår världsdel bli en markant framgång för denna högerpopulism. Sak samma gäller av mycket att döma det kommande presidentvalet i USA. Att denna breda högervridning spelar den krigshetsande fascistiska diktatorn Putin i händerna är lika troligt som det är skrämmande. Putins långa propagandasamtal med Tucker Carlson häromveckan är alltså illavarslande. Och om Trump än en gång blir president – och högerpopulismen I USA ges makt – tycks Europa gå mot en högst osäker framtid. Trumps mentala tillstånd pekar på framtida turbulens. Ett EU-val i högerpopulistisk riktning riskerar att förlama en alltmer federal europeisk union, som tragikomiskt nog redan kallar sig ”Next Generation EU”.

Det andra fenomenet, som alltså är sammanlänkat med det första , men mer okänt och knappast alls diskuterat, rör västerlandets demokratiska ledare. Dessa håller enligt min mening på att spela bort folkstyrets vitalitet. Vi ser skeendet i USA där två breda partiorganisationer slirar i valet av presidentkandidater. Republikanerna har blivit överkörda av Trumps högerpopulism som tycks sakna botten. Ett läskigt drama utspelas kring en odemokratisk Trump, som vägrar att samtala med sina motståndare samt skriar och ljuger som en häst springer. Självklart lyssnar inte Trump på saklig kritik. Till bilden hör att även demokraternas partiorganisation förefaller förlamad av en sittande president som stapplar fram och snackar en hel del strunt. I en levande demokrati skulle ledande personer utanför demokraternas partikansli se till att en mer lämplig och yngre kandidat än Biden utses till posten som kandidat i presidentvalet.

Jag tror således att vi ser tecken på demokratins svanesång. Det skrämmer mig. Utvecklingen har sina rötter i partisystemens förstelning, dvs bristande förmåga att förnya det västerländska folkväldet. Något som i sin tur sammanhänger med den politiska klassens betongfasta makt och fortlöpande jakt efter tryggad försörjning. Resultatet har blivit att partierna intressen blivit så snäva att man inte längre förmår se vad demokratins främst uppgift är. Man nöjer sig därför med formella tecken på folkstyre, dvs att organisera val omkring vart fjärde år.

Dessutom är valen hårt riggade av partikanslierna i och med att medborgarna i många fall på valdagen saknar praktisk möjlighet att favorisera en viss kandidat eller stryka bort en annan. Att en enskild, politisk obunden medborgare, tillåts kandidera stoppas normalt av nationellt olika lagstiftning om valförfarandet. Vidare saknar medborgarna rätt att mellan de glesa valen inskrida i politikernas göranden, genom att exv såsom i Schweiz via folkomröstning kunna stoppa lagförslag som samlat en handfast opposition. Ett närliggande problem rör massmediernas sammankoppling med nationella partier. En nystartad politisk rörelse tillåts därför normalt ingen positiv uppmärksamhet. Bara undantagsvis kan nya politiska rörelser vinna , dvs i situationer då det folkliga missnöjet är kraftigt såsom exv i fallet med Sverigedemokraterna, AfD, Rassemblement National (Le Pen), UKIP och Trumps vanvettiga rörelse. Medierna tycks allierade med den politiska maktens partier.

Även om bara en liten minoritet svenskar, liksom jag nu gör, formellt artikulerar vår nations demokratiska underskott så menar jag att missnöjet är ett faktum inom ganska breda lager av folket. Därför anser jag att de vågor av högerpopulistiskt missnöje som i nutid sköljer över västerlandet är ett faktiskt tecken på att många medborgare inte litar på de styrande politikerna. Här yppas med andra ord ett påtagligt demokratiskt underskott. Och misstron gäller även medierna, som slutit upp kring den svenska politiska eliten.

En viktig orsak till detta missnöje inom breda lager av befolkningen är att den politiska klassen i västerlandet i allmänhet driver politiska frågor som saknar påtaglig medborgerlig förankring. De stora politiska surdegarna om sysselsättning, bostäder, tillgänglig vård, svaga skolor mm tycks för svåra att lösa. Därför tar partierna sikte på flummiga detalj- och identitetsfrågor som normalt leder till trasslig lagstiftning, byråkratisering och att inget väsentlig förändras i praktiken.

All denna skuggfäktning kräver många ord och avsevärd tid samt sker utan större meningsskiljaktigheter mellan partikanslierna. Man kan tillspetsat säga att det bråkas för formens skull. I folkmun talas det därför om ”politiskt käbbel”. Detta ordkrig syns kanske tydligast i EU-parlamentet, som sällan fattar avgörande beslut, men där ordkrigen flödar mellan 705 stycken låtsasparlamentariker från hemnationernas politiska B-lag. Men, som sagt, även Sveriges riksdag visar spår på denna sjuka att säga en sak och göra en annan. I och för sig är debatt riksdagens livsnerv, men en modern demokrati kräver verkstad, helst med vidgat folkligt inflytande.

Den svenska politiska sjukan framträder tydligt i en skrämmande svensk hantering av vågen av invandring, främst från nationer under islam. Under de senaste tolv åren har 1,2 miljoner utländska medborgare invandrat till Sverige. Frånsett SD har enigheten inom partiernas kanslier varit stor och tillåtande. En så kraftig inflyttning kan knappast hanteras utan uppkomsten av synnerligen allvarliga problem. Sedan en handfull år tillbaka bekräftas detta som bekant, genom utanförskap, skolstrul, bidragskostnader och inte minst blodigt klanvåld. Än så länge har jag inte hört något parti rakt på sak och med ursäkter ta på sig ansvar!

En annan fråga som tar enormt politiskt utrymme rör som bekant klimatet. Visst tycks det bli varmare. Men frågan gäller om orsaken är ännu en av historiens flerfaldiga globala värmeperioder (växlingar mellan kyla och värme) eller beror på människans förbränning av fossila eller skogsbundna bränslen. Det rätta svaret på denna viktiga fråga är osäkert. Men här har FN slugt nog valt att välja sida. En handplockad rörelse av miljöaktivister, dvs IPCC, har nämligen av FN utpekats som ensamt sanningsvittne. Ingen öppen och demokratisk diskussion alltså! IPCC:s politiska manus ger därför FN stöd, men få noterar att i finstilta ord från IPCC återfinns åtskilliga oklara reservationer som aldrig når fram till politiker eller medier.

Jag menar att det klimatdrama som FN ställt sig bakom, genom groteska skräckvisioner, har blivit en viktig del av den politiska skuggfäktning som nu sker på nationell och internationell nivå. Politiker i västvärlden har beslutat om gigantiska ekonomiska satsningar på det osäkra kort som klimatfrågan måste anses som. Att kostnaderna hårt drabbar vanligt folk är uppenbart. Och såvitt jag förstår emanerar det högerpopulistiska missnöje jag nämnt inledningsvis till avsevärd del från sjok av klimatlagstiftning (inte minst från EU), drivor av förbud samt kraftigt höjda skatter och avgifter på energi. Inte undra på att medborgare väljer gatans parlament! Vidare snackar politiker om elbilar, som få har råd att köpa och där strömmen snabbt tar slut i vintertider. I vårt land har till råga på allt fyra fungerande kärnkraftverk stängts ned sedan 2015. Vanliga människor förundras med all rätt.

Min poäng är således att den politiska klassens – kortsiktiga och i värsta fall egoistiska – ovilja att förnya demokratin är den främsta förklaringen till den oroande högerpopulism som vuxit fram. Skyll alltså inte främst på vulgära högerkrafter. Det är den nuvarande demokratin som inte räcker till utan måste förnyas.

I en epok, då internet och digital teknik enkelt tillåter folkomröstningar – eller val – genom mobiler och datorer via säkra bankID (eller liknande), så kör bara västerlandets folkvalda på i samma demokratiska hjulspår som i decennier. När hörde jag senast en svensk riksdagsman tala om att inslag av direkt demokrati i Regeringsformen är önskvärt? Tystnaden om väsentliga demokratiska reformer är tyvärr total. I stället sliter svenska politiker varandra i håret över om skogsråvaror ska blandas in i diesel, trots att såväl olja från underjorden eller från skogen ger lika stora utsläpp av CO2!

Utan tvekan är det något som är sjukt i den svenska demokratin. Detta avspeglas även i liknande skeenden i andra länder i väst. Min ängslan är därför stor över att utvecklingen inom och utom vårt land fortsätter i gamla hjulspår. Oron i Sverige gäller bristen på ett folkligt förtroende för svenska politiker och vår demokrati. Misstron leder till att en rå högerpopulism riskerar att frodas i stil med vad vi idag ser i USA. Märk att SD:s Åkesson redan 2021 favoriserat Trump i jämförelse med Biden! Åkesson har heller inte velat välja mellan Putin och Macron. Här yppas utan tvekan något mycket skumt.

Effekten av att den svenska demokratin inte vidgas riskerar att bli att Sverige förlorar kraft i kampen mot auktoritära krafter. Ytterst gäller saken vår västerländska civilisation. Trumps, Orbans, Le Pens kontakter med Putin förskräcker! Eländet vidgas av att medierna enbart vänder blicken mot högerpopulismen, men helt undviker frågan varför krafter växer sig starka bakom gatans parlament.

Torsten Sandström

TV4:s dåliga affärer är intressanta. Reklamköparna tycker i allt mindre utsträckning att de fasta tevekanalerna är ekonomiskt lönsamma. Pengar slussas i stället på sponsring, reklam vid streaming, reklam på poddar samt på bloggar och andra sociala medier. Tyvärr går SVT/SR under radarn, då man som alla vet får pengar via statlig tvångsfinansiering. Men ändå tappar svensk public service intresse från allmänheten – förtroendet sjunker enligt en rapport från mars 2023, särskilt hos ungdomar.

Det vi ser är en pågående Individualisering inom mediesamhället. Play-tjänstera gör det möjligt för konsumenterna att kunna titta på de TV-program de önskar och när de själva vill. Följden blir förstås att alla inte behöver se programmen samtidigt. Naturligtvis utgör detta ett hot även mot SR/SVT, som ständigt säger sig vilja fungera som en samlingsplats framför lägerleden. Om direktsändningarna blir alltmer ointressanta försvinner en avsevärd del av public service idé. Brasan slocknar och politikerna riskerar att tröttna på SVT. Playkanalerna tar över och konkurrerar med andra och bättre streamingstjänster.

Reklamköparnas satsningar fokuserar naturligt nog på de främsta eventen avseende nöjen och sport. De gigantiska evenemangen drar mest publik och högsta belopp avseende reklamköp. Sedan länge saknar SVT/SR förmåga att hänga med. Detta syns i att SVT erbjuder alltmer udda sporter eller sändningar som kan köpas till lägre pris. Damsporter tillhör denna grupp, som dessutom bärs fram av SVT:s feministchefer. Just nu syns detta i att skidskytte – alltså skitskytte – sänds och kommenteras från morgon till kväll. SVT:s satsning på skidskytte förmedlas vidare genom mediesamhället logik som gör att även svenska tidningar rapporterar vilt om det som sannolikt inte intresserar särskilt många.

Vi ser alltså hur SVT själv försöker skapa nytt intresse framför lägerelden. Märk att det inte rör samhällsfrågor som politikerna ofta för fram som motivering till public service. Det rör sig om strunt, såsom skitskytte och Mellot, allt genom intensiv reklam från SVT.s sida. Det kallas för trailers, täta upprepningar, som är lika tjatiga men mer utstuderade än vanlig reklam. I ordinär reklam vet tittarna vilket affärsföretag som vill sälja produkten ifråga.

Det jag skriver innebär att public service bör läggas ned. Åtminstone måste en rejäl reform ske genom den utredning som KD-ledaren Göran Hägglund nu leder. Låt folk använda teveaavgiften efter egna behov och inte på det politikerna anser att de ska se och lyssna på! Det som är lovande är att Hägglund lanserat det intressanta begreppet ”verklighetens folk”. Det vill säga motsatsen till politikens och mediernas plastmänniskor. Så lyssna nu på verklighetens folk och inte på cheferna inom public service!

Torsten Sandström

I Malmö är förvirringen stor om vad ”heder” betyder. I vanligt språk är det ett positivt laddat ord, som många öskar eftersträva. Men i det svenska samhället och i medierna är det något man ska hata. Förvirringen är förstås stor, men närmast självvald. Sakfrågan avser det våld som de invandrande klanerna utövar i vårt land och på annat håll. Så här märklig är rubriken i Sydsvenskan den 21/2:

Socialdemokraterna om hedersförtrycket: ”Det har inget med heder att göra”

Orsaken är att S-ledningen i Malmö förklarat att olika könsroller som visas bland föräldrar (och barn) på Malmös invandrartäta förskolor inte sammanhänger med en våldsam klankultur.

Det är möjligt att det är så. Men knappast troligt. Hursomhelst är det stora problemet valet av ordet ”hedersvåld” eller – ännu dummare – att visst negativt beteende präglas av ”heder” (kort och dåligt). I mina bloggar förespråkar jag att ordet heder i dessa sammanhang skrotas och utbyts mot klankultur eller klanvåld. Då förstår nämligen nästan alla vad saken gäller.

Rubriken i Sydsvenskan visar att svenska journalister med hull och hår sväljer ett politiskt korrekt ordval, vilket gör en rubrik helt oläsbar, om den inte avkodas med vänsterns ordbok. Jag menar alltså att en fullständig revolution krävs inom svenska medier. Sluta med den trånga åsiktskorridorens korkade språk! Tala klartext!

Effekten av nyspråkets många vinklade begrepp har blivit att svenska folket tar avstånd från såväl medier som politik. En bred klyfta har uppstått mellan hunsade medborgare och eliten. Folket ser en sak och politiker och medier en annan. Inte undra på att ett förakt för politiker uppstår och att människor slutar följa gammelmedier. Melodifestivalen blir en tillflyktsplats för vilsna och bristfälligt skolade medborgare. Denna utveckling är logisk, men oroar mig mycket.

Torsten Sandström

I min blogg förundras jag ständigt över en tilltagande svensk nihilism, i den meningen att kulturella värden saknas, varför att varje yttring som påstår sig vara exv konst accepteras, särskilt om den betraktas som allvarligt menande och nydanande av upphovsmannen.

Läsaren av mig blogg förstår att jag inte godtar denna extrema relativism. Det är inte så att jag förnekar förnyelse inom bildkonsten (lika lita som inom litteraturen). Inte heller förkastar jag politisk konst. Bara en hänvisning till Pablo Picasso räcker som förklaring.

Men jag förfäktar att konst kräver kompetens, dvs träning av en person med förmåga att skapa uttryck som är originella och samtidigt krävande och engagerande. Även här räcker det med att hänvisa till Picasso.

Den så kallade konst jag vänder mig mot är de yttringar som vem som helst kan framställa utan att ge prov på minsta förmåga, dvs kvalitet i hantering av färg, form eller substans (skulptur). Typexemplet är när någon ställer ut sig själv med vissa gester, miner, klädsel. Eller då någon samlar ihop exv tomflaskor, avföring, lösa prylar eller annat skräp och stämpar detta som konstverk. Det spelar ingen roll om det hopsamlande ges en titel som är högtravande politisk, ev att upphovsmannen vill symbolisera miljöförstöring eller livets tristess. Detta räcker inte för att visa förmåga. Något mycket mer krävs för att kallas konst.

Tyvärr har den nutida nihilismen inom konsten förstört livet av min och många andras konstsyn. Allt kan ställas ut och stämplas som konst. På Moderna muséet i Stockholm, som är en statlig myndighet, ställs just nu ut föremål av en person heter Cattelan. På detta svenska officiella kulturcentrum hyllas sedan länge den konstsyn som jag anser är ett hån mot kulturen. Att utställningarna är kommersiella är uppenbart, i den meningen att verk som enbart betingar höga belopp på marknaden anses som konstverk, utan närmare krav på kvalitet eller förmåga hos skaparen. I Cattelans fall rör det sig om sensationsmakeri, som staten genom Moderna muséet marknadsför.

På en bild har Cattelan tejpat fast en banan (av plast antar jag). Det så kallade konstverket betingar ett pris på mer än en miljon kronor påstås det. På detta bevis begår Moderna muséet och Cattelan mord på iden om en levande konstkultur med hög kvalitet.

Men anmälare i medierna hyllar dessa intigheter. Det gör för övrigt även SVT som erbjuder en tsunami av inslag med flabb, skrik, våld, sex och liknande vulgariteter. Miljoner av skattebetalarnas pengar spenderas på inslag som ständigt underskrider även lågt ställda krav på kvalitet och förmåga. Mellot, Gift vid första ögonkastet, Hotell Romantik, Mästarnas mästare och allt vad detta dravel heter. Nöjda tevechefer talar om möten framför lägerelden. I själva verket rör det sig om en kapitulation inför kravet på fakta, information, kvalitet etc. Vi ser hur ett svenskt samhälle kapitulerar inför nihilismens kultur.

Låg nivå har blivit en gemensam nämnare. Samhället tvingar skattebetalarna att betala för strunt. Det är ju egentligen inte klokt. Men det är sant. Avsikten är – om någon tänkt över huvud taget om mål eller nytta – att folk ska bedövas och inte göra uppror.

Torrsten Sandström

Har du hör talas om MFD? Det hade i inte jag förrän jag tipsades. Det är en statlig myndighet med omkring 40 anställda och en budget på drygt 60 miljoner. I fulltext rör det sig om ”myndigheten för delaktighet”, som tillskapats 2014 för att främja ”främja respekten för och medvetenheten om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt att ur ett rättighets-, mångfalds-, jämställdhets- och medborgarperspektiv verka för full delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning i alla åldrar och för jämlikhet i levnadsvillkor.” Tala om flum med en knorr av handikapp förstås.

Delaktighet är ett ord som valt med list. Det skapar intryck av att enskilda handikappade individer slussas in i samhällets gemenskap. Men en myndighet med 40 anställda kan inte knyta individuella band. I bästa fall kan myndigheten få fjärrkontakt vad gäller ökad delaktighet för en viss individ. Men ordet ”delaktighet” är valt med öppna ögon. Det gäller att skapa en vision av deltagande. Ifall deltagandet når enskilda är enbart en förhoppning, som för den kritiskt sinnade inte kan bedömas som särskilt stor. Det rör sig alltså om politiska drömmar med en prislapp till dig och mig på 60 miljoner per år.

Läsaren ser direkt att myndighetens uppgift är synnerligen lös och luftig. Även om målet att hjälpa och inlemma funktionsnedsatta i samhället är angeläget måste verktygen för hur detta ska gå till anses som synnerligen diffusa och svaga. Det rör sig främst om att på ett centralt plan främja kontakter och information mellan olika samhällsaktörer och personer med olika handikapp. Alltså sammanträden och tjänsteresor. Men inte mycket verkstad.

Redan innan myndigheten skapades fanns en hel rad olika svenska aktörer med liknande uppgifter, såväl inom stat och kommun, som inom flera intresseorganisationer för olika handikapp. Det svenska samhället har med andra ord länge satsat på denna angelägna uppgift. Åtskilliga miljoner av offentliga medel har med andra ord redan spenderats.

Min undran är således om 60 miljoner kronor till en statlig myndighet är väl använda pengar. Eller om det är fråga om en sympatiyttring som enbart i bästa fall kan bidra till ökat stöd i några diffusa avseenden. Förvisso skapar sannolikt MFD ett antal engagemang och knyter ett antal kontakter årligen med andra myndigheter och organisationer. Men min befogade rädsla är att myndighetens anslag i huvudsak rinner ut mellan skattebetalarnas fingrar. Kunde inte bättre resultat uppnås genom riktade bidrag till ett betydligt lägre belopp? Bara själva talet om ”delaktighet” visar på vilken otydlighet som sammanhänger med uppgiften. Vill man vara elak går det att tala om flum. Eller om att sysselsätta byråkrater med rätt åsikter.

Nu är MFD enbart en av många, många statliga sk korstågsmyndigheter. Du måste alttsås multiplicera slöseriet på 60 miljoner mist 100 gånger! Det rör mängden statliga organisationer med synnerligen diffusa uppgifter, som formulerats på ett politiskt tilltalande vis. Myndigheternas faktiska resultat är inte det primära. Det är i stället statens goda ambition som räknas. Då anses det futtigt – och olustigt – att räkna på miljonerna. Målet är alltså att legitimera en god vilja, kosta vad det vill samt oavsett verklig förändring. Dessutom ska myndigheterna sysselsätta människor som kan hjälpa framför allt vänstern i dess valrörelser.

Många mindre myndigheter med egen administration betyder förstås omfattande onödiga utgifter. Men det struntar politiker i. Det är ju allmänna medel som man sätter sprätt på. Och själva politiska drömmandet är viktigare än de faktiska resultaten av myndighetens arbete.

Torsten Sandström

Att skicka upp en tredje svensk i rymden kostar mer än 400 miljarder. Ett gigantisk belopp med tanke på samhällsnyttan.

Det har hänvisats till svenska forskningsbehov. En svensk minister för högre utbildning var bevars närvarande då svensken och den halva miljarden försvann ut i atmosfären. Bara ministerns resa till Florida visar på projektets extravagans. Det finns massor att göra på hemmaplan för en minister.

Det är möjligt att astronauten kunnat samla vissa data av nytta för forskningen. Kanske även genomföra smärre experiment. Men de är ändå begränsade i relation till prislappen. Och det han gjort rör sig om ”handarbete”, närmast genom assistent och inte av en ”forskare”. Forskningsarbete utförs för övrigt huvudsakligen på laboratorier och kontor, där människor dag efter dag prövar hypoteser och skriver ned resultat som noterats. Det sker där med vetenskaplig tyngd och inte ute i rymden under tyngdlöshet.

Jag är därför rädd för att merparten av den halva miljarden är ett offer på den svenska storhetens altare. Officianter är politiker, som enkelt bedras av entusiastiska byråkratforskare. Alltså människor som är villiga att offra andras pengar på luftiga planer.

En svensk astronaut är helt enkelt ett jippo. Medierna bidrar till att förvandla det till samhällsnytta. Politikerna sysslar med att blanda bort korten samt genom att slösa med dina och mina pengar. Projektet ger oss nyttig information om hur politiker agerar. Respekt saknas för andras pengar! Att detta sker av en borgerlig regering, som ofta säger sig vilja sänka skatterna, ger oss ett klar besked om allvaret bakom denna önskan. Puff, en halv miljard upp i rök!

Torsten Sandström

Det svenska parti som kallar sig Liberalerna är inte ett vanligt frihetligt parti på marknadens grund. Inte heller liknar det Folkpartiet som förvisso hyllade marknaden, men ofta befolkades av nykterister och kristna, alltså inte direkt frihetens apostlar. Numera rör det sig om vänsterliberalism där varje individ ska bejakas, oavsett hur personen uppträder. Den bakomliggande ideologin är strukturalismens. Två samhällspoler utpekas och L väljer alltid att backa upp den som rekryterar offer för samhällets struktur. I det fall jag nu skriver om är knarkaren offret och samhället förtryckare.

Liberalernas förslag beskrivs i SvD den 21/2 under denna märkliga rubrik:

L: Sverige bör tillåta brukarrum

Syftet är alltså att öppna upp samhället för knarkning under tillsyn – och hjälp – av vårdapparaten. Den usla rubriken skapar en bild av en slöjdsal eller ett allaktivitetshus. Brukare av många tusen slag lystrar. Men förslaget rör bara en minoritet av ”brukare”, närmare bestämt missbrukare. Personer som är på väg att knarka ihjäl sig ska uppenbarligen inte avvänjas, utan få hjälp med sitt fortsatta bruk, dvs missbruk. På en bild visas en mysig miljö upp från ett knarkarrum i Danmark. Det ser inbjudande ut!

Jag är förstås inte mot hjälp till överlevnad, dvs strikt avvänjning under kontroll. Men det måste ske i form av anti-bruk! Sådan är åtminstone den svenska lagstiftningen. Och jag tror att ett förbud är nödvändigt om man ser vad som händer i flera stater inom exv USA. Så därför menar jag att förslaget från L typiskt nog är dåligt.

Jag vänder mig som vanligt också mot SvD:s journalistik. Även här hyllas vänsterliberalismens teser. Det syns i den korkade rubriken som talar om ”brukarrum”. Vem fan vet vad det är? Om SvD skrivit ”knarkarrum” så hade läsarna bättre förstått vad saken gäller. Men då hade journalisterna på SvD tagit ställning mot vänstern tes om knarkarna som offer för samhällets oförstånd. Och offerkoftan är tyvärr en grundpelare i nutida svensk journalistik.

Torsten Sandström

Budskapet om mänskliga rättigheter blir allt mer högröstat Sverige. Individen lovas allt mer och mer av politikerna. Human rights är ett politiskt mantra. Det sägs att än det ena och än det andra ”är en mänsklig rättighet”. Minst ett dussin statliga myndigheter administrerar (olika delar av) denna godhet in spe. Många tror att de får det bättre, men konventionerna är sedan länge desamma. Kanske kan tillämpningen skärpas utomlands. Men hur ska det ske i Sverige?

Human rights innebär inte mer välfärd – det är bara regler om ett skydd mot staten. Rätten till tak över huvudet, vård och annan välfärd har inget att hämta från dessa allmänna konventioner med många decennier på nacken. Politikerna är varken ense eller har ekonomiska resurser att ge allt som folk uppfattar som löften. Följden blir att rader av politiska surdegar läggs på hög. Och i sin tur tappar många väljare av naturliga skäl förtroendet för den svenska demokratin. Det är en utveckling som återkommer i flera nationer inom västvärlden. Följden blir att gatans parlament växer sig starkt. Mer om detta i en kommande blogg.

Varför satsar då staten bara mer och mer pengar på mänskliga rättigheter? Jag ser det som om politikerna delar ut lyckopiller. Dvs löften och vackra ceremonier utan annan effekt än att lugna folket. Samt en vilja att visa handlingskraft utan att det innebär något viktigt konkret eller kostar särskilt mycket pengar. Följden blir förstås att demokratin slirar och byråkratin ökar. Bara i min forna hemstad Lund finns minst fyra statligt finansierade organisationer som på heltid sysslar med mänskliga rättigheter! Inte undra på att politikerna lyckas få förnyat förtroende vid kommande val.

Politik ska avse konkreta lösningar som förändrar människors vardag. Inte bedrivas genom kosmetiska ord om mänskliga rättigheter. Alltså borde politikerna ta itu med det svenska samhällets många politiska problem som vuxit fram under åren i vårt land. Det gäller att tala klarspråk om vad staten ska leverera och vad människorna själva ska ansvara för. Alltså raka besked, utan den smöriga och reklamartade marknadsföring som politikerna sysslar med. Politiker som i stil med försäljare lurar väljarkåren framstår i mina ögon som fiender till ett folkstyre.

Jag menar att den svenska regeringsformen och lagstiftningar om allmänna val är ett centralt problem. Väljarna måste få ökad makt över politiken, inte bara genom en röst på partikansliernas legosoldater vart fjärde år. Det finns mycket för politikerna att diskutera och be folket att ta ställning till. Varför sker detta inte? Mitt brutala svar är: den politiska klassen är nöjd med sin maktställning och vill inte låta vanliga människor störa deras verksamhet.

Torsten Sandström

En för mig okänd färgad muslimsk kvinna avbildas i SvD den 16/2 iklädd slöja. I rubriken meddelar hon:

”Jag var trött på vita och er oförmåga”

Möjligtvis är detta ett budskap som hon och SvD riktar till muslimska läsare, för att ge dem en dunk i ryggen, en i så fall en mycket liten minoritet. Mer troligt är att kvinnans vänsterbudskap vänder sig till svenska folket. Uppmaningen hyllas även av journalister som i likhet med textens upphovskvinna, Ellinor Skagegård, tänker vänsterliberalt och är helt frälst på den nya identitetskulten. De är woke och stolta över det. Budskapet riktas till alla som ännu inte är rasifierade, dvs invigda i det ceremoniella tänkande som säger att vid hudfärg är något mindervärdigt.

Som mångårig läsare av SvD kan jag inte låta bli att förvånad. Min hudfärg är vit, men jag har ännu inte blivit övertygad om att jag behandlar människor med mörk hudfärg nedsättande eller allmänt sett annorlunda (än vita).

Med en medlidsam blick förmodar jag att Skagegård skulle sucka. Hon skulle beklaga att jag inte insett de strukturer som styr mitt tänkande. Alltså den ”ständiga oförmåga” hon i rubriken lägger i intervjuobjektets mun. På så vis blir saken klar. Vita läsare måste skämmas!

Själva problemet med Skagegård – och hennes idealsubjekt som SvD avbildar – är att de båda ser syner. De två har fallit offer för ett ovetenskapligt strukturtänk och därför driver de politisk propaganda mot en stor del av SvD:s läsare. De två kvinnorna har lurats tro att samhället ska bekrivas via två poler: offer respektive förtryckare. Allt enligt marxismens uråldriga manual: grupp mot grupp. Det är måhända en mall för politisk kamp, men inte för seriöst studium av skeenden i samhället. Det är en metod som bekräftar att socialister har rätt, att feminister vet bäst samt att vita ständigt är förtryckare. Skagegård ideologiska bas är så teoretiskt klen att den går upp i intet. Men som invigd i sektens tänk kommer Skagegård inte att förstå att hon agerar utan vetenskapligt stöd. Och avvisar därför kritiken.

Jag antar att många av SvD:s prenumeranter börjar tycka att det är nog med denna vänsterpropaganda. Det tycks som det är för sent att rädda SvD som en marknadsliberal tidning. Jag är obeskrivligt trött på att betala för dessa ständig övergrepp. Det känns nästan som att prenumerera på sovjettidens Pravda.

Torsten Sandström

Även en blind höna kan finna ett korn, brukar det heta. Alltså via slumpens spel. Jag skriver detta om Trumps – annars så läskiga – uttalande om att nationer som inte själva satsar 2% på sitt försvar får stå sitt kast (och inte ska skyddas av NATO vid anfall från Ryssland).

För en gång skull har Trump alltså rätt. Välgödda nationer som exv Belgien, Frankrike, Luxemburg och Tyskland åker helt enkelt snålskjuts på USA:s skattebetalare. Trots frikorten hör man stora ord från dessa nationer! Det är fördärvligt!

Innerst inne rör problematiken att många människor – inte minst i vårt land – tycker att försvar är något onödigt i och med att nedrustning och fred är så billigt och lyckosamt. Fram till 2022 har detta närmast varit den svenska socialdemokratins ståndpunkt. Alltså en helkorkat slutsats. Att bara ropa på fred leder inte dit.

Försvar är något nödvändig i och med att ondska alltid har funnits och även i fortsättningen kommer att finnas. Människans historia präglas nämligen sedan begynnelsen av att hänsynslösa individer existerar. Och för att lägga band på dessas framfart måste vapen finnas och användas när det behövs.

För mig är detta något naturligt. Jag har – i vuxen ålder – svårt att förstå mig på politiska drömmar. Det är inte klokt hur skadliga drömmar har visat sig vara historiskt sett. De har öppnat dörren för demagoger och förtryckare. Vänstern bär här en tung börda.

Därför är Trumps krav på 2% helt rätt. Att han i övrigt har uppfattat det mesta helt fel är en annan sak. Mer om detta i en kommande blogg.

Torsten Sandström

Som bekant ska ett splittrat och ekonomiskt eftersläntrande EU till sommaren hålla val till det man kallar sitt ”parlament”. Snacka går ju, sägs det. Sveriges politiska partier lanserar nu sina kandidater. Vi möter en sorglustig blandning av karriärister, B-lagspolitiker och kändisar. De som väljs ska delta i parlamentets lekstuga, där det gäller att lansera massor med lagkrav som saknar förankring hos medlemsnationernas folk. Krav som riskerar att bli lagstiftning från EU med udden mot dig och mig. Det har nämligen funnits ett visst intresse att sända B-lagets politiker till Bryssel för att de emellanåt ska få en ”framgång”, som syns i federal lagstiftning som få människor runtom i Europa önskar.

Förvisso kan vi räkna med att det nyvalda låtsasparlamentet går i stå efter valet. Och det är nog bra. Mycket tyder nämligen på att vänstern får stryka på foten för läskiga högerpopulistiska krafter från exv Frankrike och Tyskland. Och de kommer sannolikt att abrupt blockera att den nuvarande pratkvarnen i Bryssel och Strasbourg leder till nya lagregler.

Ett parti som på svensk botten utmärker sig negativt i valrörelsen är KD. Inte bara för att partiet enbart lanserar två kvinnor. Utan främst på de hollywoodtjejer man raggat upp och hoppas ska falla kvinnliga väljare på läppen. Jag undrar hur det kommer att gå hem inom kristenheten, men KD:s nuvarande donna i parlamentet, som nyss fått silkessnöret tyder på att man inom kristenheten föredrar flärdfullhet i kombination med bristande omdöme. Bara det talar för mig etikett ”lekstuga”.

Men genom de två utklädda barbiedockor, som nu utpekats som KD-kandidater, får de kristna vad de önskar. Damernas framtoning framför mediernas kameror framstår som en modevisning, där varenda detalj exakt lagts till rätt på de mannekänger som nominerats av Busch, vilken naturligtvis själv gärna tillhör denna krets av modelejon, där höjden på klackarna tycks stå i omvänd proportion till klok politik. Man ska inte döma en person efter utseendet, brukar det heta. Okej, men jag tvekar över om denna tes är sann i detta fall. Bakom de tre kvinnornas framtoning ligger uppenbarligen en rejäl portion av ytlighet, karriärism och reklamtänkande. Den ena skyltdockans främsta företräde verkar för övrigt vara en tydlig allians med ett annat parti i valet, nämligen Moderaterna!

I tidigare bloggar pläderar jag för att EU:s parlament ska avvecklas i samt unionen förvandlas till den frihandelsorganisation man ursprungligen varit. Jag kan dock inte frigöra mig från skadeglädje. Nu riskerar nämligen Europas EU-kramare att få sona för sitt slarvbygge. Till sommaren ses kanske ett parlament som är fullt med ledamöter från AfD, Le Pens anhängare, italienska fascister och åtskilliga andra högerpopulister som vänslas med Orban och Putin. Det kan bli en svår läxa för ett EU som redan tycks vara på nedgång.

I bästa fall blir resultatet en oreda som leder till att unionen bantas till något bättre. Kanske kommer parlamentet att avvecklas. I värsta fall blir det ett tumult utan like. Vinnare på EU:s slarvbygge riskerar att bli Putin. Jag hör redan skrik och tårar från de svenska barbiedockorna – ifall någon av dem över huvud taget blir valda.

Europas politiker som ansvarar för EU:s fuskbygge har av allt att döma en dyrköpt läxa att lära.

Torsten Sandström

Märta Stenevi har som rapporterats i media avgått som språkrör för Mp. För den som tagit del av henens bakgrund är detta inte förvånande. Man behöver inte vara psykolog. Den politik som Mp fört i åratal tillsammans med S-partiet skapar själslig sjukdom även för den starkaste. Klimatpolitik till pris av samhällskris och psykisk kollaps.

Det är rollen Mp:s roll som gisslantagande av S-partiet som medfört en galen politik som skadat nationen och resulterat i att vi nu har en ny regering som jobbat stenhårt för att komma ut ur krisen. För att vinna makten har alltså sossarna tvingats regera med Mp. Det har som sagt stått det svenska folket dyrt. Låt mig bara räkna upp några politikområden där Mp:s makt skadat Sverige.

Invandring. Två miljoner nyanlända på tjugo år räcker inte för Mp. Man vill få in ännu fler. Och sossarna vill förstås få nya väljare via statsbidrag till dem som flyttar in. Att kriminaliteten flödat är inte att undra på då de nya lämnats i utanförskap, vilket blir en självklarhet pga det stora antalet människor saken rör.

Klimat. Hur många tiotals miljarder har inte Mp genom sin roll i regeringen tvingat svenska folket att betala pga FN:s rop om klimatskräck!? Inte minst alla höjda skatter på drivmedel och värme.

Kärnkraft. I närtid har Mp förmått sossarna att stänga ned fyra kärnkraftverk. Att elpriser och beskattning rusat i höjden är självklart. Det gillar Mp som i handling vill avindustrialisera Sverige. Samtidigt som behovet av el kraftigt ökar vill Mp investera gigantiskt och dyrt i grönt stål. Det är rena snurren. Projekten riskerar att stå skattebetalarna dyrt.

NATO. Mp och delvis sossarna delar uppfattningen att nedrustning är lika med fred. I sina drömmar bortser partierna från att onda och hänsynslösa politiker som Putin och Trump finns. Än så länge är NATO det svenska folkets bästa värn mot dåraktiga krigshetsare. Mp är mot medlemskap i NATO (tillsammans med kommunisterna, dvs V). För Mp räcker att upprepa mantrat: fred, fred, fred….Och så upplever medlemmarna en känsla av frid.

Talibanism är enligt min mening följden av denna Mp-politik. Med talibanism menar jag att partiet kännetecknas av en religiös tro på att alltid veta bäst, något som i sin tur medfört den negativa politik som jag nyss räknat upp. Enögdheten är en fara för förnuftets politik. Talibaner måste därför bekämpas! De måste försvinna från Sveriges riksdag. Därför är Stenevis avgång som språkrör en bra början.

Hennes självklara attityd och ord i besserwisserns anda talar för att Mp utgör ett nationellt hot. Det är därför en skandal att sossarna i åtta år av usel och allvarligt skadlig politik tagit stöd av Mp! Den svenska nationens bäst-före-datum tycks ha passerats.

Torten Sandström

På Sydsvenskan härskar som bekant vänsterns journalister (liksom på många andra tidningar). SDS kallar detta oberoende liberalism. Haha!

Den 14/2 – mitt under utrikesdebatten i riksdagen – rapporteras det förstås om propalestinska demonstrationer på åhörarläktaren. Tidningen visar hur en demonstration bärs ut.

För att markera sitt politiska stöd för protestaktionerna gör givetvis Sydsvenskan en insats. Man visar en bild på en kvinnlig demonstrant utanför riksdagshusen med ett plakat:

STOPPA VAPENHANDELN MED ISRAEL

Skylten anger stöd för Svenska freds.

Vänsterns journalister agerar som naiva politiker alltid gjort. Man tror att löften om nedrustning ska ge hopp om fred. Men ingen förnuftig människa kan tro på sådana förhoppningar så länge det finns onda och hänsynslösa människor i världen. Alltså män och kvinnor som inte alls vill nedrusta utan med glädje utnyttjar de dumbommar som bär plakat av det slag jag nyss nämnt. Hitler struntade med glädje i löften om fred nästan direkt efter överenskommelsen med England i München 1938. Nu upprepas förhoppningar av detta slag genom propåer om att Israel ska sluta fred med ondskan själv, dvs Hamas.

Dumhet är en förbannelse som odlas inom många partier, framför allt till vänster. Därför är dessa rörelser faktiskt farliga.

Torsten Sandström

Många svenskar funderar över två gåtor. Varför har Sverige så höga skatter? Och varför vinner alltid sossarna allmänna val? Nu vill jag ge ett simpelt, men ändå bra svar: socialdemokratin har genom lagstiftning skapat en egen evighetsmaskin.

Låt mig peka på en slumpvis vald startpunkt. Visste du att Palmecentret – till minne av Olof Palme – varje år får 160 miljoner av skattebetalarnas pengar. Centret är en del av vänsterns rörelse för att skapa en bild av Sverige som en humanitär stormakt. Alltså fredsduvan från norr som vill visa världen vad som ska gälla. Svenska skattebetalare tvingas svettas på grund av en ambition som inte ger märkbara resultat i verkligheten.

Men viktigare är nu att Palmecentrets miljoner används för att förverkliga S-partiets redprint för Sverige. Denna går ut på att sossarna ständig ska ges makt över nationen. På så vis blir Palmecentret en parkeringsplats för vänsteranhängare av olika schatteringar. Rader av vänsterfolk som dels knyter kontakter med utlandet, dels verkar för S-partiets intressen inomlands. Alltså personer som kan påräknas stödja socialdemokratin i vått och torrt, framför allt via de medier som är viktiga för framgång i val.

I näste steg måste du multiplicera Palemcentrets budget många gånger. Ty i landet finns hundratals små och större organisationer som i likhet med Palmecentret fungerar som propagandacentraler för socialdemokratin. Inte bara inom partiets egen samling av satelliter, dvs LO, ABL, Hyresgäströrelsen, Kvinnorörelsen, COOP, Folkhögskolor osv, utan även i form av statliga myndigheter med diffusa uppgifter (sk korstågsmyndigheter), där ytterligare massvis med vänsteraktivister parkeras. Tusentals aktivister har alltså offentliga anställningar som delvis gör dem till partiarbetare för S-partiet och andra vänsterorganisationer. Det rör sig om en hel stack av myror som dagligen drar sina politiska strån till stacken.

Tillsammans utgör detta breda vänsternätverk en formidabel maktfaktor i vårt land. Visst talas det om ”arbetarrörelsen”, men få journalister eller statsvetare lyfter fram det problem jag nu talar om. Förklaringen är förstås att många av dem är allierade med myrorna i stacken. Därför intervjuas varje dag rader av dessa politiska aktivister i svenska medier. Självklart är de svar som lämnas inte oberoende politiska budskap. Tvärtom presterar de rapporter som allmänt sett gör att vänsterns gryta hålls kokande i vårt land. Det intressanta är att merparten av denna indoktrinering sker med stöd av staten, genom löner till vänsteranknuten personal, allt på skattebetalarnas bekostnad.

Demokrati är ett system som bygger på växling av makten över samhället. Detta framgår av Sveriges Regeringsform om vallagen. Men här sägs inte ett ord om politiska partier som genom lagstiftning vill permanenta sin makt. Grundlagens tystnad beror sannolikt på att det anses som givet att statens resurser inte ska kunna användas för enskilda partiers bästa. Regeringsformen från 1974 är dessutom en skapelse av socialdemokrater vid regeringsmakten. För den jurist som tror på demokrati är därför S-partiets lösning främmande. Meningen är inte att med hjälp av lagstiftning parkera även andra än förtroendevalda politiska medlöpare på det allmännas lönelistor. Därför menar jag att socialdemokratin agerar i strid mot grundlagens anda.

Det intressanta är att Sverige haft flera år med borgerliga partier i regeringsställning. Många politiker känner säkert till det problem jag lyfter. Men det tycks finnas en form av konsensus om att politiskt partiarbete ska kunna finansieras via lagstiftning om statsbudgeten. I mitt perspektiv är detta något skrämmande. Inte bara för att skattebetalarna plundras på pengar, vilket ju sker fortlöpande. Utan att vi ska tvingas de hur lagen missbrukas för arbete med politisk propaganda.

Om den nuvarande regeringen – mot förmodan – skulle plocka fram rödpennan och i sin kommande statsbudget stryka bort hundratals statliga penningbidrag till diverse semipolitiska organisationer skulle mycket vara vunnet. Sveriges demokrati skulle vitaliseras. För mig kan rödpennan även drabba SR och SVT, som delvis har samma propagandafunktion som jag nu talar om. Mycket finns att vinna. Dels att skatten förmodligen kan sänkas med några procent. Dels att finansieringen av socialdemokratins valarbete beskärs så att nationens valrörelser kan ske som annars är brukligt i västerlandets demokratier.

Torsten Sandström

Bonnierkoncernens åsiktsflum sprider sig. Den 12/2 noterar jag två bottenrekord i DN respektive Dagens industri(DI). Kolla dessa två rubriker:

DN/Hanna Fahl: Swift och Kelce är USA:s nya Jackie och JFK

DI: Göran Perssons avskedsgåva: 7,6 miljarder till statskassan

Gemensamt är fokus på en medial populism. I DN:s fall på amerikansk fotboll och en sångerska med miljoner följare. I DI:s fall en koppling mellan vinstutdelning från gruvföretaget LKAB till ägaren staten genom en rubrik som – liksom i DN:s fall – ger uttryck för en personkult. DI:s rubrik är dessutom en hyllning till en sosse, dvs det parti som Bonniers numera stödjer.

Båda rubrikerna visar ingen respekt för fakta eller verklighet. Jag kan inte se hur fotbollsfolket kan knytas till John och Jackie Kennedy. De senare var överklass med påtaglig koppling till stil och kunskaper. Fotbollsfolket är enbart ett utryck för mediesamhällets kändiskult som avser två kulturellt enkla personer. Att både presidentfamiljen och fotbollsparet är stora kändisar är knappast tillräckligt för en liknelse. Skillnaden mellan politikens par och popkulturens är alltför stor. Det är som att jämföra politiska samhällsideal med billig showbusiness.

DI:s rubrik visar samma disrespekt för fakta. Vinstutdelningen från LKAB beskrivs som en gåva från styrelsens sosseordförande! Pengarna kommer ju från en enormt statlig kapitalsatsning (skattebetalarna) samt tusen hårt arbetande anställda i malmfälten. Antagligen vill tidningen skämta, men det fastnar i halsen på många läsare som inte alls är sossar eller anser Göran Person som en kompetens affärsman.

Det är tidstypiska rubriker jag pekar. Tyvärr visar de på dåliga tider inom svenska medier. Färdriktningen går utför i en kraftig vinkel nedåt. Det är inte fråga om intellektuella ord, utan om fånerier. Man får ett intryck av att Jokkmokks-Jocke agerat redaktionschef: Tjosan, Tjosan!

Torsten Sandström

I DN den 11/2 utropar kulturchefen Björn Wiman följande:

Det är en sjuk tid när man inte vågar ta ordet fred i sin mun

Wiman är en typisk svensk vänsterman. Detta innebär att han lever i drömmarnas land. Genom att tala om och hoppas på fred ska världen bli bättre. Han tror att om många tänker som han gör kommer freden att infinna sig. Det är ett fullständigt orealistiskt scenario.

Verkligheten är nämligen sådan att det dels finns intressekonflikter mellan nationer, dels att alla människor inte är goda. Kombinationen är förödande för den som har ordet fred som mantra, liksom Wiman. Hänsynslösa och onda människor – i stil med Putin – kommer förstås att utnyttja fredskramarens naivitet. Detta har historien visat gång efter annan. Senast i större skala genom Hitler i München 1938. Men freds änglar tycks aldrig lära sig något.

Är drömmen om fred ändå inte vacker? Idealet är förstås inte fel. Men tillståndet kan inte garanteras. Ett drömmande om något orealistiskt och farligt kan jag därför inte tycka är något vacker. Det riskerar ju att leda goda människor fel. Och bjuda in och gynna de farliga och ondsinta. En orealistiskt dröm ökar faktiskt risken för krig. Drömmaren slappnar av. Och den hänsynslöse lockas till aktion. Jag ser det faktiskt som att öppna dörren för ett riskerande krig.

Så bäst är att prata om verkligheten. Och att hålla tyst om drömmar som kan få farliga verkningar. Detta gäller särskilt i ett land som Sverige. En nation som blivit skadad av århundraden av fred. Låt därför inte Wiman blanda bort korten!

Torsten Sandström

Läser i SvD 30/1 hur en akademiskt utbildad psykolog, Jenny Jägerfeld, uppmanar en kvinna att skilja sig. Detta efter att personen har skrivit ett brev till tidningen om berättat om sina problem.

Kvinnan ifråga kan förvisso befinna sig i en svår och hopplös situation. Hennes brev tyder på det. Men utan att höra på motsidan – som den romerska rätten föreskriver som ett rimligt mönster för jurister innan dom utfärdas – blir psykologens råd däremot ett skott i mörkret. Och ett besked som kan vålla både den berörda mannen och kvinnan stora problem i framtiden.

Jägerfeld agerar enligt min mening maktfullkomligt. Hon lyssnar bara på ena sidans berättelse och avger ett utlåtande med ingripande verkan. Hennes vetenskap är inte så fast, varken i teori och metod, att viktiga råd för ett bättre framtid liv kan ges. Särskilt inte som Jägerfeld beslutsmaterial är bristfälligt och enögt. Därför blir Jägerfelds lösning felaktig. Att på så lösa grunder utfärda ingripande råd som rör en person – och dessutom hennes partners – framtid måste anses strida mot god yrkessed för legitimerade psykologer. Hon missbrukar sin yrkestitel. Och det är inte första gånger hon gör det!

Jägerfelds handlande visar hur svenska medier förvandlats från rapportering av fakta till framförande av löst grundade åsikter i rader av sociala frågor. Jag menar som sagt att hon missbrukar den vetenskap som hon säger sig representera. Tolkning av själsliga frågor är som alla vet ytterst vanskligt. Effekterna av felaktiga råd kan dessutom bli ingripande för den berörde och hennes omgivning. Utgångspunkten måste därför vara försiktighet och ett omfattande verklighetsunderlag.

Jägerfeld bryter mot båda dessa principer. Att SvD publicerar hennes råd är därför allvarligt. I syfte att hålla en sensationsspalt igång utfärdas i tidningen ett råd till en läsare om skilsmässa! Jakten på mediala jippon och nya tidningsläsare saknar uppenbarligen gränser. Att detta sker i en tidning som förut haft en moderat linje vad gäller publicering är ett tidens tecken. Vi iakttar mediesamhällets självdestruktiva jakt på sensationer.

Någon kanske säger att Jägerfeldt bara hittat på det exempel hon påstår kommer från en brevskrivare. Det skulle inte förvåna mig. Men i så fall bryter hon mot journalistens yrkeskodex.

Torsten Sandström

Miljöpartiet har visat sig vara en katastrof för Sverige. Mp har drivit en för nationen djupt skadlig politik, Kärnkraftverk har lagt ned trots att Mp talar om behov av el. Skatterna på energi och drivmedel har ökat så att svenska folket blivit fattigare. På grund av lösa antaganden om att människan bär huvudansvaret för ett varmare klimat har Mp agerat som trosvissa talibaner. Att uppvärmningen åtminstone huvudsakligen beror på de historiska förändringar som vår planet utsatts för inom solsystemet förefaller vara en otänkbar tanke. Så agerar inte människor med förnuft. Så agerar fanatiker.

Just ordet fanatiker präglar Märta Stenevi som igår slängt in handduken. Ordet lyser i hennes ögon och i minen som besserwisser. Med en väl smord mun och ett självförtroende av atmosfäriskt omfång har hon nu – äntligen! -nått vägs ände. Strax dessförinnan har hon motarbetat ett manligt språkrör som utsetts i demokratisk ordning. På samma dag som avgången har hon dessutom fått silkessnöret från det egna partiets ledning, som i en utredning konstaterat att hon just är en omöjlig partiledare. Hennes bana beskriver rollen av en frälsningspredikant som förebådat världens undergång, men blivit överkörd av sanningen.

Tiden har alltså hunnit ifatt Stenevi. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Min förhoppning är att samma sak ska ske rörande hennes parti. Dvs att partiet ska elimineras från svensk politik. Enfrågepartiet är farliga. Särskilt om den enda frågan är felaktigt bestämd.

Torsten Sandström

SvD:s rubrik nedan är typisk för en tidning som domineras av vänsterns journalister. Ett blad som alltmer tappar sansen och anpassar sig till mediesamhällets utveckling mot sensationer och underhållning. Även nyhetsförmedling blir en exponering av politiska kändisar. Nu gäller det sparkandet av en Hamas-anhängare som fått plats i Sveriges riksdag för att S-partiet helt fräckt vill samla röster från muslimer i Malmö. Rubriken lyder:

S-ledaren har tappat förtroendet för El-Haj

Efter att ha sett Andersson gråta i riksdagen och med darr på rösten försvara El-Haj, som hon talande nog råkade kalla El Hamas så blir detta SvD:s främsta kommentar, med stora bokstäver.

Vem har tappat förtroende för vem egentligen? Förnuftiga politiska betraktare har tappat förtroende för Andersson och hennes parti. Det är den enkla sanningen. Hon anklagade Kristersson för att som statsminister kritisera El Haj. Sanningen är att hon själv är förbrukad som statsminister efter detta hyckleri. Skulle inte förvåna mig om hon lämnar poster som S-ledare efter rekordet att ha varit den som varit statsminister kortast tid i svensk historia (efter att till råga på allt ha fått posten via en kommunistisk kurd!). Det är dags att parkera henne på någon internationell organisation, på vin och sötebröd, alltså att förläna henne den sinekur som gäller inom den politiska klassen.

Dessutom. Förtroendet för SvD journalistik är fortsatt fallande enligt min mening.

Torsten Sandström

Rubriken är från Sydsvenskan den 22/1. Orden kommer från Skånes landshövding, modell S, dvs Anneli Hultén. Saken gäller den snökaos som stoppat trafiken på väg E22. En fara som förstås både myndigheter och trafikanter bort förutse med stöd av SMHI:s varningar.

Jag kan instämma i hennes budskap om att snabbhet bort krävas. Men orden kommer från en av Skånes otal av makthavande offentliga byråkrater, närmare bestämt toppen på länets statliga topporganisation. Mängden myndigheter med delvis överlappande verksamhetsområden är tyvärr så många att närmast ingen vet på vilket bord en sakfråga ska ligga.

Och för varje år tillförs nya arbetsuppgifter och ytterligare en svärm av byråkrater anställs. Många tjänsteresor och planeringssammanträden blir det förstås. Och ordet ”säkerställa” brukas vareviga dag trots att det visat sig inte fungera! Skrivandet av reseräkningar tycks mer vanliga sysslor än fattande av förnuftiga beslut. Vi lever i socialdemokratins Sverige, som idag förvaltas av en M-regering som står upp till knäna med det klanvåld som åtta år av S-styre skapat.

Men ändå konstaterar landshövdingen rörande snökaos på E22 att någon annan borde ha reagerat snabbare. Förklaringen är enkel. Just på grund av den storskaliga svenska byråkratin anser varje byråkrat att någon annan ligger närmast att göra något. Det är tyvärr logiskt.

Därför måste den svenska byråkratin bantas rejält. Det behöver inte bli så svårt. Begränsa anslagen och ålägg flertalet myndigheter att själva skära bort dödköttet. Läggs först ned rader av korstågsmyndigheter som enbart har politiserande och legitimerande uppgifter. Ge varje statlig myndighet sparbeting på X -Y kronor. Kräv att förslagsvis 40% av besparingarna genomförs på chefsnivå så att de högsta cheferna inte kan skydda sina kompisar. Om inte byråkratins tillväxt stoppas kommer folket att plågas av såväl ökad ineffektivitet inom staten som högre skatter.

Torsten Sandström

På Tidningarnas telegrambyrå,TT .se, stoltserar nyhetsbyrån med sitt ”oberoende”. Pyttsan säger jag. Som stor mediekonsument läser jag dagligen vinklade reportage från TT. De duggar särskilt tätt i SvD som har svårt att få ekonomin att gå ihop. I SvD kan omkring 15 texter per dag komma från TT.

Häromdagen drogs mina ögon till en SvD-text som två sk journalister från TT signerat, Joakim Goksör/TT och Olle Lindström/TT. Rubriken löd nämligen:

Bankutdelning lika stor som försvarets budget

Textens underton var tydlig åt vänster. Socialdemokraterna har nyligen föreslagit en särskild skatt på utdelning till aktieägare i banker. I vänsterns ögon är beskattning av banker önskvärd. Att beskattning medför högre avgifter på banktjänster har man inte funderat över. Det vi ser är hursomhelst en form av konfiskation av privat subjekts förmögenhet i en marknadsekonomi.

Nu påstår SvD att man är oberoende moderat. TT:s text basunerar helt enkelt ut sossarnas politiska förslag. Förklaringen är simpel. Inom journalistkåren gäller vänsterpolitik! Dessutom har många journalister egna lån och vill förstås av privata skäl hålla räntorna på låg nivå. Alla medel är tillåtna när det gäller att driva vänsterns politik. Detta är journalistkårens signum. Det spelar ingen roll var vi ser inlägg från sk journalister. De har på sina prästseminarier lärt sig att driva åsiktspolitik i klasskampens tecken. Det finns alltid offer och förövare att skriva om. Låntagare och banker är särskilt i fokus för de journalister som sett sina egna lånekostnader stiga under senaste året.

Vart jag än vänder mig inom medievärlden ser jag dessa åsiktskolportörer. Det är en skam för ett yrke som förr baserades på kritisk faktarapportering. Idag är det i stället fråga om en ohämmad politisk åsiktsförmedling. Därför måste vi alla nagelfara den rapportering som dessa det öppna samtalets fiender sysslar med.

Någon invänder kanske att de har rätt till skriva/säga vad de vill. Givetvis har de rätt till detta från sina egna tribuner. Men då de verkar från organisationer som säger sig jobba politiskt oberoende gäller inte denna frihet, frånsett situationer då man tydligt anger sin egen politiska hemvist.

Det svenska politiska samtalet är inte öppet. Det är enögt. Skulden till detta bär en yrkeskår som inte förstått sin yrkeskod. Flertalet svenska journalister agerar som de anställda på sovjettidens Pravda. Frånsett tonläget agerar de ä’ven i princip som anställda på Nordkoreas statstelevision. Där följer man statens direktiv. På svenska redaktioner gäller socialismens budskap.

Torsten Sandström

Tidningen Dagen industri (DI) har – innan Bonniers tog över – varit en seriös tidning för nyheter om affärslivet. Så är det inte längre. Nu är DI en variant på Expressen med inriktning mot folk inom företagsvärlden. En blandning av smaskiga billigheter samt en och annan djupdykning.

Idag ett exempel (från den 1/2) på den trista utvecklingen mot kändisar samt allmänna ord om hej & hå. Vänsterinriktningen är påtaglig visavi en läsekrets som normalt inte själv betalar prenumerationen utan får tidningen av sitt företeg. Dessutom möter vi bolag som ”betalar” för att få publicerat texter (reklam) som skapar lite glam i tidningens spalter,

Högst upp på DI:s hemsida denna dag syns ett foto med två tungviktssnackare som dricker öl, dvs GW Persson och affärsmannen Torsten Jansson (han som är gift med en redig sossepamp med politiken som karriärväg). Alltså två gamla sossar som krokar arm för att marknadsföra ett dryckesmärke. Det gäller för dem båda att försöka tjäna pengar, men det hamnar delvis i bakgrunden för kändiseriet. Ändå får de och ölet sannolikt en rejäl reklamknuff.

Under kampen för egna intressen utbrister Persson några ord som inte tillhör saken, men som förstås bildar rubrik:

Jag saknar Stefan Ingves

Han saknar således en tredje sosse. Dessutom en person som delvis bär skulden för den svenska inflationens hårda slag mot samhället. Detta genom att driva nollräntor in absurdum. Måhända tvingas Bill och Bull på bilden i DI låta det nya ölföretaget låna pengar hos banker för att komma igång, vad vet jag.

Att Persson använder sin titel som professor för att göra affärer kilometervis utanför sitt eget kompetensområde är det allvarliga. Han försöker slå mynt av sin situation som mediernas orakel, i egenskap av kändis, dvs en person som kan uttala sig med professorns aura om vad sjutton som helst.

En professor agerar sakligt kritiskt och analytiskt. Persson gör motsatsen. Han spelar bara en roll som professor i mediernas värld.

Torsten Sandström

FN:s biståndsorganisation för Palestina och mellanöstern (UNRWA) är på allas läppar. Organisationen startades 1949 efter att Israel godkänts av FN som stat i regionen. Meningen var att stödja den palestinska befolkning som så att säga ”hamnat” i kläm. Idag är UNRWA:s budget omkring 16 miljarder kronor och USA är största bidragsgivare. Organisationen har omkring 13.000 anställda.

Det är ingen tvekan om att UNRWA sedan många år delvis vuxit samman med den politiska ledningen i Palestina, där Gaza har störst ekonomiska behov. Man kan säga att UNRWA är en navelsträng för Gaza om man ser till ekonomi, skolor och vård. Regionen är tätbefolkad med en hög tillväxt vad gäller människor att försörja. Alltså ett på många vis artificiellt samhälle som till stor del försörjs genom UNRWA.

Det stora problemet är att Hamas dominerar detta samhälle och uppenbarligen har ett kraftigt stöd av en utsatt och förtryckt befolkning där. Självklart har detta varit en utmaning för FN som ytterst står bakom UNRWA. Båda organisationerna måste ha varit medvetna om Hamas makt över samhället och även inflytande över UNRWA. Därför är det komiskt att höra att FN-chefen Guterres är ”förskräckt” över att höra att ett dussin anställda hos organisationen avskedats för att ha deltagit i terrorvåldet mot Israel. Det beräknas nämligen att 10% av UNRWA:s anställda har täta kontakter med Hamas. Många andra sympatiserar sannolikt med Hamas.

Meningen var som sagt att UNRWA skulle överbrygga problem med tillkomsten av en israelisk stat. I stället har UNRWA bidragit till en explosion av ett muslimskt folk som – instängt – inte kan försörja sig själv och är dödligt fientligt till Israel. Man kan klart påstå att FN:s stora byråkrati än en gång spelat sina kort eländigt. Hjälpen borde sedan länge ha villkorats med fredsvilja och frånvaro av terror. Kostymklädda bossar över UNRWA har låtit Hamas tränga sig in och delvis ta över.

Svenska medier stöder tyvärr närmast enhälligt UNRWA. Även kritiska röster säger att ett stopp för UNRWA innebär ökad nöd för en pressad befolkning. Det kan så vara. Men för det första ska inte Hamas tillåtas ha sina långa och sluga fingrar i hjälparbetet, vilket innebär att terrororganisationens egna intressen står främst. För det andra måste den palestinska befolkningen inse att det är hög tid att sluta hoppas på att terror ska vara lösningen.

Det gäller därför att satsa på ett palestinskt ledarskap som inte talar om heliga krig, inte är korrupt utan tvärtom vill bygga ett fredligt samhälle där islam är en privatsak. Alla inser svårigheterna med det sist sagda. Men det är en tänkbar väg till en tvåstatslösning, som kan förmå både nationen Israel och folket i Palestina att leva i fred som grannar.

För det palestinska folket är en ny regim alltså porten till framtida välstånd. Åtminstone en grundläggande förutsättning. Alltså måste UNRWA ersättas av andra organisationer, som är obefläckade av Hamas. FN måste avveckla UNRWA och låta ett konsortium av stater som är fientliga till Hamas bygga ett nytt fredligt, religiöst obundet och i bästa fall demokratiskt ledarskap i Palestina. PLO kan initialt vara en viktig byggsten, men måste reformeras och ersättas med förnuftiga unga ledare. Alltså personer som förmått lära sig av historien och insett att krig inte är en lösning i regionen.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 29/1 skriver Lasse Berg om folkmord och klimatkris. Rubriken lyder:

”Folkmördarna är inte ett dugg annorlunda än folk i Båstad – eller jag själv”

I Hanna Arendt´s bok ”Eichman in Jerusalem”, som på svenska heter ”Den banala ondskan”, lyfts ett liknade tema rörande en folkmördare. I Eichmans fall rör det sig om en till det yttre – och i sina beteenden – en ganska vanlig man, men en individ som anser sig sakna eget ansvar för sina dåd. Märk att hon talar om en ondska som är tämligen banal. Just vårt eget ansvar för våra handlingar är något som Arendt däremot framhäver.

Jämför detta med Bergs svenska vänsterliberalism i Sydsvenskan som påstår att folkmördare inte är ett dugg annorlunda än folk i Båstad. Bergs syfte verkar vara det motsatta till Arendt´s. Han vill sprida budskapet att till och med han själv skulle kunna medverka till folkmord. Det har jag svårt att tro.

Detta skriver han i tider då svenska medier anklagar Israels regering för att begå folkmord. Om Israels ledning och militär systematiskt valt att strida mot civila i Gaza hade det varit fråga om folkmord. Och då hade jag inte skrivit dessa rader utan fördömt Israel. Men Israels krig tar inte sikt på vanliga människor, civila palestinier, utan på medlemmar av terroriströrelsen Hamas. En rörelse som däremot uppsåtligt ägnar sig åt folkmord genom direkta angrepp på civila judar.

Min poäng är att Bergs uttalande, som Sydsvenskan sprider, bidrar till att blanda bort de politiska korten. Folk i Båstad ska till och med känna sig som folkmördare utan att de ens lyft handen! Berg och Sydsvenskan saknar genom sin rubrik Arendt´s viktiga distinktion, nämligen påpekandet att det inte är banaliteten som utlöser ansvar. Det gör däremot ondskan.

Israels folk agerar inte genom ondska. Man försvarar sig däremot mot en ond fiende, Hamas, som med religionens budskap verkar för att utplåna judar från Palestina.

Torsten Sandström

Det händer ibland att böcker öppnar nya överväldigande perspektiv och samtal. En sådan bok från 1997 har förra året kommit ut i en ny svensk upplaga. Det rör sig om Samuel P Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp – mot en ny världsordning”. Utgåvan har ett som vanligt bra förord av lundaprofessorn Svante Nordin. Boken speglar en tid då kalla kriget tagit slut. Huntington beskriver hur en bipolär politisk konflikt mellan väst och sovjetsamhällets satelliter kommit att ersättas av en multipolär kulturkamp mellan en dryg handfull civilisationer. De främsta är den västerländska, den ortodoxa/ryska, den konfucianska/kinesiska, den islamska och den hinduiska/indiska.

Trots snart trettio år på nacken har boken förnyad betydelse i vår tid. Om västerlandet står för frihetlig demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter och en liberal marknadsdemokrati så omfattar övriga civilisationer mer eller mindre auktoritärt styrda grupper av stater. Religionen har en betydande vikt avseende samtliga civilisationer, särskild för de många olika stater som i samverkan eller konflikt samlas under islam. Även i Ryssland och Indien får heliga mönster ökad betydelse. Viktiga skillnader rör även parlamentens makt, individens frihet, rättens betydelse, kulturlivets öppenhet och inte minst marknadernas frihet, dvs beroende av staten. Benägenheten för våldsamma lösning är likaså viktiga.

Mycket förenklat kan man kanske säga att västerlandets stater kännetecknas av olika grader av liberalism, medan de övriga civilisationerna ofta präglas av en mer central statlig styrning och auktoritära metoder, som folken tyvärr tvingats att vänja sig vid.

En av Huntingtons poänger är att väst härmed utsatts för ökad risk för konflikter eller krig med olika koalitioner utav de övriga. Han pekar särskilt på hur folkrika civilisationer med en auktoritär religion och kultur – exv olika varianter av islam – utgör en särskild risk ifall de gaddar sig samman, staternas ekonomier expanderar och vapenarsenalen ökar. Alltså har Huntingtons varningar sedan sovjetalliansens fall – dvs då boken skrevs – fått ökad aktualitet. Vi ser även idag en kinesisk stat som brutalt söker militär expansion inom sin region.

Sak samma avseende den ryska stat som med den ortodoxa kyrkan som symbol bekrigar territorier som man förr behärskat, exv Ukraina. Putins anser att östra delen av Ukraina tillhör den ryska ortodoxa kulturen. Mest problematiska är kanske stater under islamska diktatoriska regimer, vilka med Koranen som vapen försöker skaffa sig herravälde. Just nu tycks Indien minst fientlig visavi väst, men knappast på samma planhalva delvis på grund av att den hinduiska regimen har en rad konflikter med muslimska grupper inom- och utomlands samt dessutom visavi kinesiska intressen.

För mig som boende i Sverige för Huntingtons bok oroat mina tankar till filmer i stil med ”världsrymden anfaller”. Jag menar därför att kampen mellan olika kulturer naturligtvis måste få betydelse för svensk dagspolitik. Vad bör/kan med andra ord Sverige göra i egenskap av liten nation inom västerlandets system? Ett första förnuftigt och föga invecklat försök till svar är att med olika lämpliga politiska medel försöka värna och utveckla den svenska demokratin, rättsstaten, åsiktsfriheten och den fria marknadsekonomi som är vår nations ryggrad. Här finns som bekant en hel del att göra. Den svenska regeringsformen kan utvecklas mot vidgat folkligt inflytande gentemot partiernas kanslier. Vidare bör ett återinförande av tjänsteansvaret resultera i en stärkt ställning för nationens medborgare gentemot det offentliga. Och punktvis bör en offentlig avreglering – samt åtföljande bolagisering och sänkta skatter – ge en skjuts åt medborgarnas och näringslivets frihet.

Viktiga frågor då det gäller Sverige i civilisationernas kamp rör dels invandring, dels det som brukar kallas mångkulturalism. Frågan är hur skadlig de senaste två decenniernas invandring varit, något som resulterat i två miljoner nyinflyttade. Osäkra uppgifter talar för att omkring en miljon människor anlänt från muslimska stater, varav kanske 20% inte utövar sin religion. Om en radikalisering sker inom svenska grupper av islam föreligger naturligtvis en allvarlig risk för ökade svenska samhällskonflikter, av det slag vi redan idag ser. Men om svenska politiker väljer att driva en förnuftig integrationspolitik, som innebär att den muslimska religionen bemöts neutralt och fredligt kan sannolikt många nyanlända inlemmas i den västerländska modellen där trosfrågor tillhör privatsfären. Tyvärr vacklar svensk politik och rädslan innebär tyvärr en alltför tillmötesgående inställning till islam.

Däremot öppnar den bredare frågan om ”mångkulturalism” för en direkt konflikt mellan invandring och vår europeiska civilisation. För detta talar den svenska vänsterliberala fäblessen att tala vitt och brett om mångkultur. Om man bara tänker på mat, musik, dans od föreligger knappast någon fara. Men om man inlemmar klankultur, auktoritär lydnadskult, könssegregation, språk och andra särskiljande fenomen inom islam så hamnar konflikten i öppen dager. Enligt min mening är därför de svenska vänsterliberalernas färdväg ytterst problematisk. Kulturella pekpinnar har bannlysts. Den officiella linjen är närmast att främja mångfalden kulturyttringar. Bara inställningen till svenska språkets underordning – arabiska kallas numera modersmål – visar på stor uppgivenhet (pedagogerna snack om fördelen med studier i hemspråk baseras förmodligen på invandring av engelsktalande familjer från väst).

Min åsikt är inte kamp mot främmande kulturer. Vi måste agera med förnuft. Fredligt måste religionsfrihet på privat vald bas propageras. Några minareter ska alltså inte raseras som Åkesson säger. Han gillar för övrigt inte den västerländska liberala samhällsformen. Men det gäller för landets politiker att ständigt peka med hela handen vad gäller betydelsen av vår svenska kultur och vårt språk, den västerländska demokratin, rättssamhället samt individens frihet att på olika plan själv välja färdväg så gott det går i Sverige. Skolor med viss trosinriktning ska således inte ges stöd av samhället. Genom lagstiftning behöver kanske inte religiösa huvudbonader förbjudas – det räcker antagligen med rekommendationer avseende offentligt anställda.

Vi ska alltså inte öka konkurrensen mot den samhällsbärande västkulturen i vårt land genom att lansera normer om nya kollektiv av minoriteter. Inte heller ska vi – som socialdemokratins ledning gör – politisk splittra samhället, utan försöka bygga en svensk gemenskap. Splittring är en grogrund för konflikter och extremism, fenomen som tyvärr ökar i vårt land.

Jag tror att många vänsterliberaler uppfattar mina ord som svordomar i kyrkan. I så fall är det ett tecken på framväxten av den mångkulturella sjukdom eller fara som Huntington med goda argument varnar för. Många svenska vänsterpolitiker tycks inte känna något hot mot vår civilisation. Eller så vill man helt enkelt att vår västerländska kultur ska ändras från ett stat av individer till ett samhälle av kollektiv. Det senare har faktiskt länge varit socialdemokratins huvudsakliga färdlinje. På så vis menar jag att vänstern närmast agerar som femtekollonare. Man vill se mer av kollektivism, mer statlig styrning och mindre frihet för marknaderna. Även Sverigedemokraterna är problematiska. Partiet är som sagt mot liberalism och vill se ett mer auktoritärt nationalistiskt svenskt samhälle, som är villigt att konfrontera islam med full kraft. Jag tror inte Huntington skulle ha rekommenderat inledandet av en strid mot främmande civilisationer.

Det saken gäller är öppenhet, krav och förnuft. Det anser jag som goda slagord i kampen för vår civilisation.

Torsten Sandström

SvD vacklar politisk hit och dit på sina nyhetssidor (ledarna håller däremot i flera fall hög kvalitet). Lutningen å vänster blir tyvärr allt tydligare för varje månad som går. Idag höjer jag än en gång på ögonbrynen åt en rubrik i dagens tidning:

Wallström om USA:s planer: ”Vi hade rätt”

Genom uppmärksamheten ger tidningen en klapp på axeln åt Wallströms och sossarna för att S-partiet sett till att diplomatiskt godkänna en ruggig regim i Palestina som topprids av Hamas.

Nu spelar alltså Wallström ut kortet att Sverige varit föregångare och att USA och Storbrittanien följer efter. Men såväl som hon som tidningens journalist ser som vanligt fel då man bara har vänsterns öga öppet. Ingen vet vilken regim i Palestina som USA mfl kan komma att godkänna. Men inget tyder på att det är nuvarande ledningen i Gaza, dvs Hamas, som kommer att få stöd. Utan stödet går säkert till en hårt försvagad palestinsk PLO-ledning, som således står med ryggen mot dörren och därför tvingas till eftergifter för att få diplomatiskt stöd och pengar. Israel kommer säker att ha ett ord med i en eventuell uppgörelse. Detta innebär antagligen en kraftigt politiskt nedrustad palestinsk ledning som sitter på USA:s mandat (och därmed Israels). Det är möjligt att väst – trots allt – på så vis kan tvinga de muslimska krafterna i Palestina att kompromissa för fred och utveckling. Kanske en strimma av ljus genom USA:s muskler. Men regionen är fientlig och den muslimska ”civilisationen” är ytterst farlig.

Detta inser alltså inte Wallström, dvs den person som jobbat på svenska UD utan minsta kompetens för uppgiften (enbart rader av politiska roller som klättrare). Sanningen är att hennes feministiska UD genom en alltför tidig diplomatisk öppning i Palestina har bidragit till nuvarande elände, där Hamas verkat för makt över folket och startat denna vedervärdiga terror som hotar den palestinska befolkningen välfärd. I och för sig har folket delvis sig själv att skylla, men vad kan man begära av människor under islam? Wallström har med andra ord – åtminstone indirekt – bidragit till Hamas vedervärdiga kamp.

Wallström har inte haft det minsta rätt. Tvärtom måste hon ses som förlorare i och med stödet till PLO och indirekt till ett med tiden allt starkare Hamas. Svenska skattepengar har på smygvägar hamnat hos Hamas och utnyttjats för blodiga dåd. Det är inget att skryta över! Hon ska alltså inte hyllas, som SvD de facto ständigt gör genom en feministisk journalism (via SvD:s Jesper Sundén). Hon ska kritiseras hårt! och även SvD för sin naiva vänsterlutande rapportering.

Att Sverige haft en så infantil utrikesminister är ett tydligt tecken på vår nations förfall.

Torsten Sandström

PS! jag kan inte låt bli att visa en annan rubrik som visar hur även SvD blivit infantil:

Alkoholläkaren: Ibland fyller alkohol en funktion

Tala om att slå in öppna dörrar! Rena dagisjournalistiken. DS.

SR tvingas spara i och med att anslaget från skattebetalarna lyckligtvis inte räknats upp. Enligt besked från ledningen för SR ska radions ”klimatkorrespondent” samt programmet ”Tro och vetande” läggas ned.

En förnuftig läsare av detta besked konstaterar två saker. Dels att SR vill spara på de religiösa inslagen, dvs de som rör klimatskräck resp tro. Dels att ledningen, som vanligt i politiska organisationer, använder sig av utpressning i och med att man tror att landets klimattalibaner samt KD kommer att protestera samt vilja skjuta till mer pengar.

En klok regering sparar dock bara ännu mer. Så måste public service´krämare hanteras. Även hos dem finns en närmast religiös tro att de gör nytta. I realiteten handlar man främst så att vänstern kan bita sig kvar i landet. Det är en högst onyttig insats, närmast skadlig.

Torsten Sandström

PS! Jag läste för några dagar sedan att en person som varit anställd på SR/SVT berättar att han i samband med sin anställning fått höra ”här röstar vi rött”. Skulle inte förvåna mig om det är en sann berättelse. Personalen på public service så säkra på att de handlar korrekt att de vågar säga det som faktiskt är olagligt rakt ut. Så tolkar de begreppet public service! DS.

Mina bloggar visar att jag allmänt sett är en vän av mänskliga rättigheter. Det är nämligen fråga om upplysningens 1700-talsbudskap om individers rätt mot staten, en synnerligen viktig fråga. Däremot är jag fiende till att human rights i Sverige utvecklats till allmänna religiöst liknande teser för relationen mellan människor. Jag vill exempelvis inte skriva under på att jag – eller svensk rätt – måste respektera även onda människor med svag anknytning till vår nation.

I Sverige finns sedan 2010 en lag om konsulära katastrofinsatser. Frågan gäller bland annat vilka krav medborgare kan ställa på den svenska staten då det gäller hjälp i nödsituationer (tsunamikatastrofen är förebilden). Hamas terror och Israels svarskrig har sedan några månader aktualiserat hemtagning av palestinier med dubbla medborgarskap. Flera hundra personer har flugits till Sverige med stöd av lagen. Men det finns ytterligare omkring 100 palestinier som inte fått någon hjälp efter varnande ord från SÄPO. Det verkar i högsta grad rimligt att dessa personer inte ska ges hjälp till vårt land. Texten till den lag jag nyss nämnt innehåller nämligen ett flummigt undantag från krav på hjälp rörande insatser som möter ”särskilda hinder.”

Nu gäller det alltså att tolka undantaget. Ska detta tillämpas generöst som merparten av landets folkrättsfrälsta påstår tillsammans med en kör av svenska journalister. Eller ska Sverige lyssna på SÄPO och tänka på det svenska samhällets intressen. Det rör sig ju inte bara om potentiellt kriminella element utan också om personer med dubbla medborgarskap som själva valt att flytta hem till Gaza. De har passerat gränsen för min åsikt om hur behovet av hjälp ska tolkas.

Det pågående våldet i Sverige – och uppblossande konflikter i Malmö och på annat håll – där terrororganisationens Hamas intressen tydligt manifesteras gör att den senare tolkningen enligt min mening måste väljas. Det gäller nu för Sverige att ta ställning i civilisationernas kamp. Vi ska inte hjälpa terrorister tillbaka till vårt land i situationer då vi lyckats bli befriade från deras närvaro.

Men folkrättsmaffian kämpar såklart mot denna lösning. When will they ever learn? Sannolikt aldrig, ty för dem rör det sig inte om att skipa svensk rättvisa utan om ett budskap som rör tro. Frågan gäller den svenska nationens bästa och ytterst framtid.

Torsten Sandström

Man ska inte tala illa om avlidna brukar det heta. Det är en god regel. Men den innebär inte att man måste hylla personer som enligt sin egen utsago ser sig som vanliga. Jag tänker förstås på Arne Hegerfors.

Nu är det intressanta hur SVT och andra medier till skyarnas höjer sina egenfabricerade kändisar. När de går bort blir det genast ”folkkära”, vilket förstås ligger i själva mediesamhällets funktion. Där skapas kändisar varje dag, bara de ges tillräcklig uppmärksamhet, något journalister vägrar att inse. Det sammanhänger alltså inte med några särskilda egenskaper eller kvaliteter. Typexemplet är förstås Snoddas (Gösta Nordgren). Men även Greta Thunberg måste noteras. Utan klimatskräckens Sverige hade hon idag levt en tillvaro i skymundan, vilket kanske gjort henne gott för framtiden. Hennes belastning är en morsa, Malena Ernman, som för övrigt har samma vilja och mediestöd.

Arne Hegerfors var alltså en ganska vanlig sportjournalist. Men i teveskrået blir nästan alla uppmärksammade och efter en tid märkvärdigheter i folks ögon. Det har att göra med publikens storlek och intellektuella nivå. Märk att sportskribenter som inte figurerar på teve ofta lever en skuggtillvaro.

Men Arne Hegerfors beskrivs naturligtvis av det egna tevebolaget SVT som stor. Och SR P1, som tillhör samma företagsgrupp, ansluter sig förstås i dagens morgonprogram. Där intervjuas en person heter Granqvist (från TV4!) och även han berättar förstås om sin förebilds storhet. På uppmaningen att ange ett exempel på storslagenhet nämner denne Granqvist ett teveklipp från ett fotbollsVM där Diego Maradona dribblar sig genom ett helt försvar och gör mål genom att finta bort målvakten. Klippet spelades upp. Och vad sa Hegerfors? I stort sett bara att Maradona dribblade, gjorde mål och var världens främsta fotbollsspelare. Maradonas insats var det viktiga. Men Hegerfors insats var alltså inte det minsta märkvärdig. Hegerfors snackade bara som en vanlig kille, precis som han själv brukade framhålla.

För att skapa en kändis behövs inget annat än ett medieföretag (pengar) och ett ämne som kan få bred folklig förankring. På så vis blir Lill Babs kändis och sin tur hennes make, Lasse Berghagen, och därefter också hennes barn kändisar. De blir alla tillgångar inom medieföretagens värld där det inte krävs särskilt mycket för att skapa en kändis och en rubrik.

Det räcker med en vilja och en genomtänkt metod. Historikern Peter Burke´s bok om hur den franske Solkungen skapade sin aura har den talande titeln ”The Fabrication of Louis XIV”. Riter och ceremonier är metoden. Idag utövas de genom medieföretag.

Torsten Sandström

Den 23/1 innehåller DN en ledare som får mig att må dåligt. Ännu en vänsterjournalist har fattat pennan. Och fått ledarreaktionens tillåtelse att plädera för att begränsa vanliga föräldrars frihet att själva tillvarata sina barns intressen. Den enskildes frihet och makt ska begränsas och kollektivet, dvs stat och kommun, ska fördela problembarn jämnt över nationens skolor. Så här skriver DN:

När resurs­starka föräldrar tillåts skapa fördelar åt sina barn på andras bekostnad blir slutresultatet sämre.

Därför propagerar DN i ledaren för att föräldrar och barn i vårt land ska kvoteras ut i samhället. Bostäder ska byggas så att folk blandas. Och på skolorna ska barn från olika områden kvoteras.

En vänsterliberal ledarskribent menar alltså att han eller hon fått en snilleblixt. Genom social planering från ovan ska en kvick fix äga rum. Men vad händer med människors frihet att välja boende och skola? Just ”resursstarka” betalar höga skatter och vill förstås få tillbaka något som de själva – och inte DN – uppfattar som gott. Utan tvekan har DN ett frihetligt underskott. Vänsterliberalism är inte något egentligt frihetsbudskap.

Jag är övertygad om att familjen Bonnier, DN:s ägare, historiskt har drivits av ett frihetligt budskap. Nu förefaller det som tidningens ägare är trötta och har förlorat sin gamla liberala kompass. Orsaken känner jag inte till. Men effekten har blivit att DN rekryterat journalister som driver vänsterpolitik. Jag förstår att det kan vara svårt att finna skribenter som inte frälst för socialismen vid svenska journalistutbildningar. Därför är DN inte längre en liberal tidning i frihetlig mening.

Resultatet har blivit ett svenskt folk som tänker borgerligt och i vart fall inte omfamnar socialismen. Men på landets större medier – tidningar, radio och teve – propageras vänsterns budskap. Det är något hiskeligt. Denna klyfta mellan medier och folk kommer att stå medierna dyrt, tror jag. Redan nu flyr många tablåteve och tablåradio. TV4 är i kris med sin nya ägare, statsägda Telia! Tidningarna skär ned personal. Förvirrade medier låter sina anställda syssla med nästan allt annat än samhälle och politik. Alltså ämnen som kvälls- och veckotidningar i alla tider sysslat med. Det blir kändiseri, nöjen, hälsa, etikett, psykologi, tävlingar, sport, korsord och så förstås musik och film, för att bara välja några exempel.

På ledarsidan släpps dock vänsterns lakejer fria. Det kallas vänsterliberalism, men är i själva verket rena socialismen. Det är alltså ofriheten budskap som predikas. I taket med att arbetslösheten inom journalistkåren ökar får medierna skörda det budskap man sått…

Snart är det bara staten som – genom tvångsavgifter – har råd att driva massmedier. Hemska tanke.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 25/1 skriver Petter Larsson en text om mäns våld mot kvinnor och barn. Rubriken lyder:

Gud bevare oss för den goda manligheten

Hur han får ihop det begriper jag inte. Men tanken är förstås att män har ett kollektivt ansvar för individer inom det egna könet som utövar våld inom familjen. Därför måste vi ursäkta oss alla. Tanken är stollig och hör samman med det vanliga feministiska strukturtänkandet: kvinnor mot män, offer mot förövare.

Att bara skriva en sådan rubrik är ett tecken på att något slår slint i huvudet på författaren. Vad är det för fel med god manlighet? Problemet är väl dålig manlighet, i så fall. Men detta är bara det sunda förnuftets invändningar mot Sydsvenskan.

Ännu värre är att texten visar på att journalister och rubriksättare gör vad de vill på Sydsvenskan. Tidningens chefer hukar och låter journalisterna leka hela världens stormar. Bland skribenter ses friheten som absolut att få sina privata ord tryckta – någon galenpanna skulle kalla det en mänsklig rättighet. Cheferna är passiva trots att tidningen hamnar i vanrykte och förlorar unga läsare. Intryck skapas av att svenska medier hoppas på stora framtida presstöd. Tyvärr riskerar det att ligga i framtidens pipeline.

Uppsägningarna från svenska medieföretag förefaller öka. Internet tar stegvis över och publicering där blir mer träffsäker för reklamens kejsare. TV4 :s dåliga affärer visar att tablåteve snart bara drivas som SVT, dvs med tvångsavgifter från ett folk som inte längre utnyttjar mediet i tidigare utsträckning. Medielandskapets förändring beror delvis även på vänsterns journalister, som inte vill skilja fakta från sina egna värderingar. Tyvärr drabbas även minoriteten kompetenta journalister. Men de övriga kan lika gärna gå ut i arbetslöshet.

Rubriksättningen ovan samt den mediala utvecklingen visar att det mentala tillståndet i landet måste sättas ifråga. Tänk om någon vågat skriva: bevare oss för den goda kvinnligheten. Personen hade i så fall drabbats av åsiktsförbud, psykhälsan och anfall från feministernas akademiska kollektiv. Alltså rena #Me too-snurren.

Torsten Sandström

Riksdagen representerar svenska folket, sägs det. Även om det si och så med detta är det klart att personer med bakgrund som invandrare måste kunna väljas som ledamöter. Inte för att driva särfrågor rörande andra nationer och folk, utan för att styra den svenska nationen och dess ekonomiska och kulturella intressen. Även rörande detta visar praktiken på problem. Vem har glömt hur Kakabaveh tillsatte Magdalena Andersson som statsminister, som tack för stöd till kurdiska kommunister?

I den svenska riksdagen sitter faktiskt åtminstone en man vars lojalitet mot Sverige måste kunna ifrågasättas: socialdemokraten El-Haj. Alltså mannen som Magdalena Andersson försvara de med näbbar och tårar så att hon i riksdagen utförde en freudiansk felsägning och kallade honom Jamal Hamas!

Mannen ifråga är förvisso svensk medborgare och valbar. Hans väljarkår är bred bland Malmös många muslimer. Efter att han visat sig ha stött Hamas vid flera tillfällen har han råkat klistret. På stapplande svenska säger han sig i intervju på SVT Aktuellt den 24/1 representera palestinier i Sverige – alltså inte det skånska Sverige. Det visar sig att han inte har något alls emot Hamas, även om han slingrar sig å det värsta. Detta känner S-partiet till, men man gillar fenomenet att utländska intressen ska kunna representeras i den församling som kallas ”Sveriges riksdag”. På så vis ökas S-partiets väljarunderlag. Och genom invandring fylls det på. För socialdemokratin gäller principen ”makten framför allt”. Hur greppet över nationen byggs är av mindre intresse, något som såväl Kakabaveh och El-Haj visar.

Jag menar alltså inte att personer med dubbelt medborgarskap ska stoppas från att väljas till riksdagen, även om den dubbla hemvisten som jag visat är ett oroande tecken. Däremot ska ett dubbelt medborgarskap inte användas för att driva stöd till utländska terrorister i Israel eller Gaza. Sverige tillhör den västerländska kulturkretsen och personer som driver en politik som är fullständigt mot den svenska nationens ideal ska inte sitta i riksdagen.

Behovet att hålla samman den västerländska kulturen är en fråga som tydligt belyses i den svenska nyutgåvan av Samuel Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp” (2023, bokförlaget Stolpe). Den svenska demokratin, rättsstaten, åsiktsfriheten och marknadssamhället måste ständig stärkas. Givetvis ska religionsfrihet gälla i vårt land. Men drivet efter ”mångkulturalism” hotar i praktiken det svenska samhällets existens inom civilisationen i väst. Många vänsterväljare gillar förstås detta eller är naiva och inser inte faran. Huntingtons faktarika bok övertygar mig om att vårt val av samhällsform måste försvaras. För detta behövs inte raserandet av minareter eller viftande med svenska flaggor. Saken gäller nämligen ett öppet samhälle där humanism, marknadsliberalism och förnuft härskar.

Sossarnas och vänsters eviga politik att jag väljare bland de senaste 20 årens två miljoner invandrare blir på så vis en fara för vår nation. Sverige ska förvisso främja öppenhet, demokrati, åsiktsfrihet, religionsfrihet mm. Men vi ska inte med öppna ögon se hur nationens bästa motverkas genom vänsterliberala partiets dumhet.

Torsten Sandström

Den 25/1 kunde följande rubrik skådas i DN:

Stina Wollter släpper svensk musik

Det måste ha blivit något fel. Damen ifråga kallar sig inte musiker utan ”kroppskonstnär”. Förmodligen rör det sig alltså om ett tryckfel. Den rätta rubriken borde vara:

Stina Wollter släpper sig

Med kända förebilder inom de flummiga vetenskaper som sysslar med strukturalism har jag alltså ”dekonstruerat” rubriken.

God helg!

Torsten Sandström

Vem tar plats i EU:s lekstuga?

Det som händer i Kristdemokraterna just nu är en vulgär medial såpa. Två uppstassade höns som strider om makten. Glittrande leenden, höga klackar och lånta fjädrar försöker dämpa en iskall kamp. Men det trycks inte röra sig om politik, tyvärr, utan snarare vilken kvinna som är smartast vad gäller ord, utseende och outfit.

Att detta sker i ett parti som påstår sig vara en representant för kristna bidrar till skådespelets märkliga karaktär. En kamp mellan två om vem som ska bossa i hönsgården. En kamp mellan två platspolitiker. Det rör sig om positionering inom den politiska klassen. Glöm religionen! Glöm också Busch´ löfte om att försöka förstatliga vården, så att 21 sammanlagt enorma byråkratpyramider kan skäras ned! Nu rör det sig bara om individers makt och försörjning via något som kallas politik. Något som i detta fall framstår som ett spektakel, som knappast är värdigt ett regeringsparti.

Som sagt gäller det av allt att döma inte vilken KD-politik som är bäst. Som ersättare till Skyttedahl slänger Busch in ytterligare en tjusig och välstassad donna, som senast varit med om att skriva Moderaternas valplattform. Vad är det som sker inom KD?

Kampen rör en post i EU-parlamentsvalet. Där söker KD inte en person som följer det egna partiprogrammet. Utan en person som kan konkurrera med andra kändisar vid ett val till ett låtsasparlament. Det vi ser är ytterligare ett argument för att lägga ned den politiska lekstuga som EU:s sk parlamentet är.

Hela skeendet är bisarrt. Det rör sig inte om politik, som sagt. Utan om en kamp inom den svenska kändisvärlden.

Torsten Sandström

Det kan låta märkligt att intet kan expandera som min rubrik påstår. Men ändå är min analys tämligen säker. Intigheten breder ut sig. Fasta värden förlorar terräng. Individens åsikter tar över. Den svenska staten och medierna bejakar en navelskådande ideologi.

Nietsche menade att Guds död skapat ett värderingslöst samhälle. Eller kanske snarare tvärtom att bristen på fasta andliga och kulturella värden gjort tanken på en Gud meningslös. Det ligger förmodligen något i detta, även om jag är övertygad om att en vidgad kulturell frihet kan ske utan att Gud behöver blandas in i bilden. I min värld är det främst upplysning och vetenskap som dödat tanken på Gud. Och det uppfattar jag som logiskt och i stort sett bra.

I västerlandet finns dessutom en strävan att ersätta behovet av religion genom budskapet om mänskliga rättigheter. Själva värnet av människan från statligt förtryck gillar jag förstås. Men följden har i vårt land – och även många andra nationer i väst – blivit att kampen för mänskliga rättigheter förvandlats till ett substitut för religion. En strikt krets av internationella normer om human rights – som staten måste försvara – har i praktiken urvattnats till tanken att varje person anses ha rätt till att bestämma vad han eller hon menar är en mänsklig rättighet. Symbolen mänsklig rättighet har alltså angripits och förlorat en stor del av sitt egentliga innehåll. Alltså en form av nihilism. Jag har på SR P1 hört en forskare, från det som kallas Malmö universitet, ställa följande fråga till en intervjuperson från SR: ”Tycker inte du att detta är en mänsklig rättighet”. Var och en väljer alltså sin moral eller etik. Den flummiga svenska vurmen för human rights har särskilt odlats av den vänster som deltagit i lustmordet på Gud.

För juristen är mänskliga rättigheter något som har vuxit fram som ett värn mot en maktlysten stat. Färdriktningen mot staten är obestridlig rättsligt sett. Jag måste därför nu bli något teknisk. Då riksdagen 1994 upphöjt konventionen om mänskliga rättigheter till svensk lag har därför inte tillskapats ett privaträttsligt regelsystem mellan svenska män, kvinnor eller företag! Genom lagen har svenska staten enbart, vilket är gott nog, förbundit sig att inte lagstifta – eller genom domstolar och andra offentliga organ tillämpa normer – i strid mot lagen/konventionen. Mellan dig och mig uppstår alltså inga rättigheter eller förpliktelser genom 1994 års lag! Inte en enda procent. En helt annan sak är att civilrättslig lagstiftning med exv förbud mot olika slags diskriminering skapar positiva rättigheter och plikter. Men i nutid fungerar ändå human rights i samhällsdebatten alltmer som ett frälsningsbudskap människa till människa: om du gör si så kränker du X´mänskliga rättigheter. Påståendet är rena rappakaljan.

Staten själv bidrar faktiskt till detta juridiska hokus pokus. Under parollen ”Vårt uppdrag är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige” finns sedan 2022 i Lund ett statligt institut för mänskliga rättigheter. Alltså något av ett svenskt Mekka för human rights. Jag uppfattar detta som typiskt för en nation som vill bygga en politisk trosuppfattning genom en byråkrati med 50 miljoner i årsbudget. Trots att det redan existerar åtskilliga lagar och rättsmedel för enskilda att driva frågor om kränkning av sina rättigheter vid svenska domstolar och andra organ har alltså en S-regering gjort ännu ett heligt penningoffer med tveksam effekt. Institutets är bara en opinionscentral vid sidan av många redan befintliga myndigheter! Dessutom finns redan en uppsjö av svenska institutioner som sysslar med frågan.

Fenomen av detta slag passar nämligen att odla i mediesamhället. Där ska varje individs rätt och identitet bejakas. Demokratins uppenbara problem sminkas på så vis över. Glöm all svensk kriminalitet, allt skolstrul, en omfattande bostadsbrist, långa vårdköer , ett nedlagt försvar och andra samhällsproblem! Politikerna har rader av olösta problem. Beskedet är nämligen att saken nu gäller din egen rätt som individ visavi andra människor. Allvarliga politiska problem sopas under mattan. Det liknar religiöst hokus-pokus. Mest tydligt syns detta fenomen numera inom kultursektorn, dvs i litteratur, konst, teater mm. I dagarna odlas exv Anna Odells rättighet att framföra en konstsyn som tycks helt egotrippad. Hon uppträder närmast själv som ett konstverk. Sveriges kritiker faller på knä i medierna och bejakar henne devot. Ingen vågar viska att drottningen är naken.

Jag har tidigare pekat på hur denna nihilism sprids i mediernas samhälle. Där minskas faktarapporteringen. Den ersätts av ett individuellt åsiktsbudskap. Varje journalist sprider sina egna värderingar om politik och samhälle. Det finns dessutom massvis med exempel på aktörer inom mediesamhället som – utan minsta samhällsaktualitet – enbart tycks skåda sin egen navel. Det privata livets rädslor och förtretligheter diskuteras i reportage efter reportage. Alltså inget fast idébudskap, utan bara jag, jag, jag…

Praktexempel från dagens medier är DN:s Hanna Hellqvist och Alex Schulman, vilka jag av denna anledning tvingas nämna. De pladdrar oavbrutet om sig själva och sina privata liv. Och DN trycker deras ord och betalar ut deras arvoden. I många kändismedier framstår Hellqvist som en portalfigur. Hon tycks närmast bo hos SVT. Vi har sett hennes förvirring i landsplågan Ur spåret. På SVT går just nu en trailer där hon medverkar med en bildsnutt i vilken hon vilset utbrister: ”Sänds detta på teve?”

Nihilismen kan knappast få ett tydligare medialt uttryck. Mitt exempel är inte slumpartad. Jag har en tid med viss förvåning följt Hellqvist´ skådande av sig själv. Vad sägs om följande rubrik från DN 9/1:

Hanna Hellquist: Jag behöver hjälp, jag behöver förebilder

Det är första gången jag instämmer i hennes självanalys. Hon behöver verkligen ett idébudskap, liksom många andra svenskar.

Torsten Sandström

Moderaterna värsta fiender är de egna journalisterna. Så här utropas i en ledare den 21/1 om Ulf Kristerssons regeringspolitik:

Tove Lifvendahl:
Oklokt att tala om ”invandringen”

Förmodligen har Lifvendahl en begränsad vinkling av sitt tema. Men jag orkar inte ta del av den. Ty själva rubriken är alltför gräslig. Ett Sverige som befinner sig i ett krig mot klanernas dödliga våld och har sina fängelser proppfulla med deras medlemmar måste helt enkelt tala om invandring. Den är – tillsammans med kriget i Ukraina – landets största problem. Det rör det svenska samhällets överlevnad som fri demokrati.

Antingen är Lifvendahl stollig eller så lyder hon bara direktiv från företagsledningen om att släta ut sin politik så att den harmonierar med sossarnas budskap. På så vis kan kanske antalet läsare ökas, tänker måhända en desperat ledning för SvD. Mer troligt är det allmänna vänsterklimatet på SvD smittat henne till en SvD-ledare som är en dödssynd i kampen mot S-partiet pga sin rubrik.

Enligt min åsikt representerar hon en vänsterliberal linje inom kretsen av ledarskribenter på SvD. Andra duktiga journalister skriver tydligare och rakt på om Sveriges politiska problem. Alltså de texter man kan förvänta sig i ledare på SvD. Lıfvendahl står för nära M-partiet och speglar förståelsen för socialdemokratins ledarskap under många år. Många av tidningen läsare tror jag lan känna frustration och en önskan att se SvD tuffare kräva en omställning av sossarnas Sverige. Då gäller det att inte som Lifvendahl ägna sig åt förståelse eller åt vacklande resonemang som går hem hos den nuvarande vänsterliberala oppositionen.

Jag ser idag i nyhetsflödet att Lifvendahl ska agera som en av programledarna för en politisk show på SVT. Att hon uppskattas av SVT:s ledning är knappast beröm i mina ögon. De ser henne som en smidig moderat. Det bekräftar alltså att hon uppfattas som en person som är gångbar i vänsterliberala sammanhang. Hon har tilldelats deras PK-stämpel. Som ledarskribent på SvD är hon enligt min åsikt förbrukad. Även som programledare på SVT förstås.

Torsten Sandström

Att offentligt anställda som inte sitter på hemlig eller känslig information säljer tjänster till privata företag måste anses OK. Förutsatt alltså att ingen intressekonflikt uppstår med stat och kommun.

Men att ÖB startar ett eget konsultbolag är något helt annat. Genom bolagsbildningen annonserar han: kom till mig och shoppa tjänster. Hans råd och rekommendationer till företag som tillverkar vapen måste vara guld värda. Inte minst då svenska folket ska rusta upp försvaret med många miljarder. Därmed inte sagt att den bästa varan eller bästa priset vinner en upphandling som ÖB bistår med. ÖB kommer att fungera som dörröppnare till ett värde av miljontals kronor.

Att detta bara sker i Sverige är ett tecken på statsmaktens upplösning. Höga myndighetspersoner gör alltoftare som de vill. Sveriges högsta militär meddelar alltså att han låter sig köpas av den som betalar bra. Och bolagsbildningen bekräftas av försvarsmyndigheten själv. Bolagets hemvist, dvs adress, är till och med myndighetens eget kontor! Tala om sammanblandning av statliga och privat intressen. Och detta inom ett svenskt försvar

Jag har tidigare skrivit om ÖB:s sambo som figurerat i en liknande intressekonflikt där hon på arbetsplatsen sett sig bli förmånligt behandlad av sin tidigare chef och partner. Det hela utspelades inom polismyndigheten, som förstås är en del av den svenska rättsvården. En klar signal på inkomstens inom myndigheten, som kan hjälpa oss förstå svårigheterna att stoppa klanernas dödliga våld.

Min undran är om svenska myndighetschefer inte får lära sig den offentliga rättens grundprinciper? Det förefaller som privata intressen tillåts ta över statens behov av ordning, säkerhet och trygghet. Bristen på basala rättsliga kunskaper verkar var lika stor som bristen på omdöme på hög nivå inom myndighetssverige.

Det är en skandal. Flera svenska medier visar dock som vanligt förståelse för makten. Den makt som de har till uppgift att kritisera.

Torsten Sandström

De löjeväckande KD-turerna kring Sara Skyttedal och Alice Teodorescu Måwe visar tydligt på ett fenomen som är såväl skrattretande som allvarligt. Valet till EU-parlamentet är inget egentligt val till en beslutande politisk församling som intar högsta position inom sin maktsfär. Det är ett låtsasparlament, som mest har funktionen att legitimera EU:s politiska makt och öppna dörren för fånig politisk debatt och opinion. Tyvärr kan dock parlamentets medverkan emellanåt innebära att viktiga beslut fattas om kommissionen och ministerrådet ger sitt samtycke. På så vis driver parlamentet överstatlig opinion i diverse särfrågor. Det är allvarligt.

Karaktären av politisk lekstuga gör att etablerade politikers intresse för att väljas till ledamot är begränsat, trots goda villkor i Bryssel vad gäller arvodering mm. Namnlistan över 21 svenska ledamöter (av totalt 700) pekar på att det verkligen rör sig om ett svensk B-lag som reser till parlamentet. Flertalet ledamöter är tämligen okända, i många fall föredettingar, som vill slå mynt av sin roll inom den politiska klassen. Partiernas nominering av kandidater talar sitt tydliga språk. Kändisar eller överblivna politiker. Och därför är turerna kring Skyttedal och Måwe sannerligen klargörande. Det är två personer som inte direkt plockats från gatan. Men liksom sina kollegor i parlamentet tillhör de ändå andrasorteringen. De fungerar närmast som P-vakter till den politiska kabaré som utspelas i parlamentets (två !) palats.

Någon säger att det därför inte finns anledning av orda om dem. Det anser inte jag. Parlamentet är ett instrument i en farlig politisk federal EU-struktur. Här drivs galna nationella särfrågor av enskilda politiker upp på en EU-nivå och leder i flera fall till federala regler som inte alls stämmer med den skenheliga EU-principen om att beslut ska fattas så nära den nationella nivån som möjligt.

Därför är parlamentets existens ett hot mot fria nationer inom en ekonomisk gemenskap. Det driver fram överstatlighet och byråkratiska regelsystem som inte alls är bra för människor och företag som gärna ser fri handel och nationella beslut. Det är alltså inte förvånande att EU år efter år halkar efter USA och Ostasiens länder i tillväxt och konkurrenskraft. EU-rätten utvecklas alltmer till en tvångströja – inte till ett verktyg för frihet, konkurrens och flexibilitet! Parlamentet bär här delvis ett ansvar. Onödiga paragrafer väller ut från Bryssel och sänker medlemsnationernas konkurrenskraft.

Kloka människor ser detta svåra problem. Men den politiska klassen i Europa odlar förstås sitt eget bästa. Och därför får B-lagspolitiker duga i den dysfunktionella lekstuga som parlamentet faktiskt är. Så tokig är verkligheten.

Torsten Sandström

I GP 10/1 skriver Henrik Jönsson en bra ledare om sossarnas nyss presenterade medel mot sin bristande integration. S -partiet vill blanda upp folkets boende. En misslyckas politisk invandring ska alltså bemötas med nya sociala planeringsåtgärder!

Vi ser hur socialdemokratin efter att ha förlorat regeringsmakten desperat söker efter en politisk räddning. Den främsta vägen är tyvärr att försöka lura folket att partiet nu ska föra en annan politik än den man förlorat makten på. Detta syns tydligt inom invandringspolitiken. Där används ett liknande, men än fulare knep, dvs att man under de senaste åtta åren vid makten i själva verket fört en politik som går ut på begränsad invandring. Detta trots att omkring 1 miljon nya personer anlänt till Sverige! Man kan bli galen för mindre tokiga budskap.

Sossar är således lika med social manipulationspolitik. Lögnen som nyss nämnts tar priset. En vanligare form av manipulation rör bidrag som försöker spackla över allvarlig brister. Den metodens har alltså misslyckats i invandringsfrågan. Svenska staten läcker mao som ett såll vad gäller bidragspengar. En annan variant går ut på att manipulera folks boende, så att problemfamiljer slussas till välmående bostadsområden. Jag har inte det minsta mot att människor av egen vilja och förmåga söker ett bättre boende. Men att med politiska medel bygga enklaver med människor som har påtagliga sociala problem är en dålig metod. Dels är risken för misslyckande uppenbar. Bostaden löser knappast problem som utanförskap, ett fenomen som bottnar i språk, religion, kultur, ekonomi osv. Erfarenheter från utlandet belyser även problematiken.

För övrigt menar jag att välbärgade som valt att bosätta sig där de upplever livet som gott har rätt till denna upplevelse. Samhället ska inte agera målsökande robot som genom politik ska radera ut människors fria val. Behovet av ”gated communities” är relevant i en nation som framför allt socialdemokratin genom storskalig invandring förvandlat till öar av ghetton och holmar av välfärd.

Men för socialdemokratin är varianten att bussa eller flytta problematiska människor en närmast självklar lösning. Det rör sig om social akrobatik. Delvis på grund att S-partiet alltmer rekryterat invandrare som politiska ledare. Den som rest till Sverige vill gärna tro på fortsatt resa med politiska bidrag ut i landet.

Förvisso måste varje samhälle försöka planera för välfärd och rimliga sociala villkor. Men frihet måste ständligt vara ledstjärnan. Även frihet att välja sin boende- och skolgemenskap utan samhällets politiska påtryckningar. Flytta, som sagt, gärna om du själv förmår det. Det övergripande problemet är att framför allt S-partiet – i och för sig med Reinfeldts benägna medverkan – skapat ett inferno genom en helt galen invandringspolitik. Vi behöver alltså inte mer S-politik. Partiet måste ut i ödemarken och sona sina ”brott”. Och inte börja om med samma stödpartier som under åtta år hållit sossarna vid makten. Det är inte mer av denna allians vi behöver. Den är körd!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/3053e45d-eae1-407a-910c-0f70d19cae10

I partiledardebatten den 17/1 i riksdagen hör jag Magdalena Andersson med gäll röst anklaga Ulf Kristersson för rekordinvandringen under sista decenniet. Ok, att han varit minister i Reinfeldts regering, den statsminister som pläderat för folket ska öppna sina hjärtan. Men under de åtta år då Löfven och Andersson regerat landet nu senast, dvs 2014- 2022, har omkring 1 miljon människor flyttat in till Sverige. Löfven har sagt att han gärna såg att fler kom! En tioprocentig folkökning på bara ett. decennium. Och detta utan annan beredskap än bidrag, bidrag och åter bidrag.

Att som Andersson inför riksdagen storljuga om socialdemokratins tunga ansvar är något häpnadsväckande politisk sett. Det är en förvandling av svart till vitt inför tevekamerorna. Alltså dramatiskt hokus-pokus som hon förklarar som självklart rätt.

Vi ser hur S-partiet tappat greppet om svensk politik så till den grad att man tvingas förneka synnerligen tydliga och besvärliga fakta. I medierna anklagas småpolitiker på högerkanten för att framföra fake news. Det beskrivs som något förfärligt. Och då det sker är det sannerligen illa. Men när en svensk före detta statsminister – en person som ser sig som en gåva till mänskligheten – ljuger det svenska folket rakt i ansiktet, från riksdagens talarstol, då går skam på torra land. Och tala om vilken förfalskning det gäller då hon glömmer att räkna en miljon nyanlända under sin egen tid i S-regeringar.

Därför måste Andersson sägas vara förbrukad politiskt sett – förutsatt att vanliga måttstockar används. Både hon och partisekreteraren Baudin, numera kallad ”Bagdad Bob” efter känd förebild (en politisk lakej till Saddam Hussein), måste lämna svensk politk så att deras parti kan desinficeras. Många vet att vanliga människor – särskilt pensionärer och kvinnor – vill tro på höga politiker från S-leden. Vi kan inte låta demokratin legitimera skändliga handlingar! Därför måste ansvar på något vis utkrävas av Andersson för hennes försök blåljuga inför svenska folket! Hon är ovärdig som ledamot i den svenska riksdagen. Först genom år av splittring mot SD som kritiserat den storskaliga invandringen. Och nu genom att skjuta ifrån sig ansvaret för verkligheten.

Slutligen. Varför kommer ansvar inte att utkrävas av Andersson? Svaret är enkelt. Den svenska journalistkåren stödjer henne och S-partiet i nästan alla svenska medier. Sverige har alltså inte bara en politisk kris. Den är dessutom medial. Den tredje statsmakten har upphört att fungera.

Torsten Sandstrom

Jag har i fler bloggar hårt kritiserat ledande svenska politiker – normalt fd ministrar – som numera sysslar som företagsledare i stora noterade aktiebolag. Alltså namn som Göran Persson, Per Nuder, Björn Rosengren, Ilja Batljan – alla sossar – och moderaten Carl Bildt – för att bara nämna några exempel. Vi talar alltså om personer som inte har erfarenhet eller utbildning för att syssla med affärer.

De tillhandahåller enbart sina namn och sina kontaktnät inom det offentliga. Man kan kalla dem dörröppnare, dvs förmedlare att kontakter genom bakdörrar till egna kompisar vid offentliga upphandlingar och upplåning av pengar. Konkurrenter som saknar kontakt med dessa politiska myglare, men som kanske erbjuder bättre varor, tjänster eller priser, hamnar alltså i ett sämre läge genom detta politiska fuffens som liknar korruption.

Att Göran Persson blivit ordförande i LKAB sammanhänger inte med någon enastående insikt i affärslivet. Att han hamnat där – och en gång i tiden för övrigt hans hustru Anitra Steen på likaledes statsägda Systembolaget – har enbart att göra med politiska sossemeriter av tvivelaktigt värde i affärssammanhang. I sina nya roller i företagsvärlden solar man sig som goda affärsmän. Och vanligt folk hukar sig. Man inser inte att det som sker är ett utslag av slutsteget i den politiska klassens utveckling. Efter Golden handshakes från det offentliga säljer alltså dessa personer nu ut sina adressböcker och sina nät med kontakter till politiska kompisar från det privata som handhar affärer med stat och kommun.

Flera av de nämnda har hamnat i blåsväder pga av märkliga affärer. Batljan toppar förstås med sitt företag, med det tragikomiska namnat ”Samhällsbyggnadsbolaget”. Men i dagarna träder moderaten Anders Borg in på scenen för misslyckade affärsmän. Han sitter i styrelsen för Viaplay Groupe, ett bolag som på senare tid förlorat många miljarder på dåliga affärer och nu gjort tusentals aktieägare fattigare. Vad hade Borg i Viaplay att göra? Genom feta styrelsearvoden har han bedragit bolagets aktieägare genom klart vårdslösa affärer som närmast fört bolaget till ruinens brant.

Jag är i och för sig för att politiker roterar till privata uppdrag. På så vis minimeras den den politiska klassens skadeverkningar för nationen. Men då de lämnar politiken ska de inte försörja sig på tvivelaktiga uppdrag och annat mygel som slår tillbaka på det publika. Det som sker är att politiker såsom företagare skadar affärslivets intressen. Alltså just något som svenska politiker inom den offentliga sfären ska vårda och hålla ren från korruption od.

Anders Borg slipper antagligen krav på skadestånd från Viaplays minoritetsägare för sin medverkan i vårdslösa affärer. Sak samma gäller säkert Göran Persson för LKAB:s våldsamma spekulationer i grönt stål som kostar skattebetalare och andra skjortan. Och om de mot förmodan tar del av mina bloggar försvarar de sig säkert med att sådant är affärslivet – det gäller att ta risker. Problemet är att de inte vet bättre och att de knappast riskerar några egna pengar.

Torsten Sandström

I flera bloggar har jag kritiserat SVT:s enfaldiga satsning på enkelspårig underhållning. SVT:s chefer påstår nämligen att de vill hålla en ”lägereld” igång för att samla svenska folket. Detta är knappast en sanning. Verkligheten är en annan. SVT hoppas att deltagarna vid lägerelden – mellan seanserna vid den osande brasan – ska skåda några av företagets vänsterinriktade nyhetskanaler. Man tror med andra ord på att slentrianen framför den vidbrända grillmaten ska få folk att slinka med till Rapport och Aktuellt. I någon mån kanske detta dumsluga scenario funkar. Men det blir ofantligt mycket stekos per nyhetskonsument, kan man säga, ty de allra flesta somnar redan framför SVT:s läskiga brasa. Det är ju inte nyheter som lockar, utan den ständiga skräpmaten som SVT serverar. Människor med tårögda ögon från elden intresserar sig föga – och än mindre kritiskt- för tillrättalagda nyheter.

De senaste orden om skräp var en överdrift. Visst producerar SVT en och annan godbit. Men de försvinner i röken vid lägerelden. En mycket god rapportör är Tom Aland som nu ska lägga av med ålderns rätt. Hans dokumentärer är alltid sevärda. Han prackar inte på publiken sitt eget idéprogram, utan låter intervjupersonerna tal. Ofta lågmält och med lång livserfarenhet berättar de. Aland håller sig alltid i bakgrunden och tränger sig inte på med pekpinnar. Han låter en faktisk verklighet spelas upp och gör inte som Erika Bjerström som mångordigt och påstridigt beskriver något som ännu inte hänt, men som hon tror sig se hända. Att hon har ett livs bakgrund som klimataktivist – en typ av politiker – förklarar vad hon gör på skattebetalarnas bekostnad.

Alands eftertänksamma och djuplodande reportage innebär en frontal kollission med den dans kring lägerelden som SVT:s chefer erbjuder. Eldbegängelsen är en motbjudande smörja som cheferna med öppna ögon kokat samman vid sina möten inom ledningsgruppen. De agerar som ledarna i antikens Rom. Man känner till folkets låga känslor för tävlan, våld, blod, sex och andra vidrigheter. Därför klubbas beslut som lever ”upp” (snarare ”ned”) till de värsta resultat som etik och anständighet kan erbjuda. Detta sker genom chefernas vida krets av legosoldater, massvis med legionärer, som varje dag gör sin plikt att hålla det goda samtalet maximalt borta. Soldaterna utgörs av en flera hundra personer stark armé av mediesamhällets kändisar, som i olika roller år ut och in gör insatser för att sänka kvaliteten på det budskap som erbjuds. Försörjningen av chefer och legosoldater står staten för – precis som i Rom – där överheten gärna bidrog även med egna pengar för att hålla folkets känslor kvar på låg nivå. Alternativet var ju då, liksom i dagens Sverige, att människorna annars riskerade på att rösta på andra politiska ledare.

Det sista är särskilt viktigt för SVT. Företagets ledning med tydlig inriktning åt vänster vet vad deras uppgift är. Olof Palme skulle nöjt le åt mina ord. Cheferna ska se till att folket håller sig lugnt och inte ställer till med uppror. Därför serveras – mellan målen av vidbränd grillmat vid elden – programinslag som ska dölja nationens många notoriska problem, som svenska politiker i åratal inte förmått eller önskat lösa.

Svamlet om en lägereld är alltså en rökridå som ska dölja något verkligt och viktigt. Det är därför som Tom Alands reportage framstår så befriande och bra. Där presenteras enbart faktiska problem av verkliga personer. Där flabbar inga lågtänkande legosoldater som var eviga dag sprider sitt vulgära dravel. Alltså inga plastmänniskor som i led efter led med feta arvoden främst skapar strunt. Aland beskriver med andra ord en svensk verklighet – ofta med bitter smak – som SVT:s chefer är anställda för att dölja.

Torsten Sandström

Rädslan är stor hos landets många S-märkta journalister. Socialdemokratins makt vilar idag främst på den tämligen massiva uppbackning partiet får genom svenska medier, inte minst SR och SVT. I grunden rör det sig om svenska folkets ökade ointresse för svenska gammelmedier. Information söks idag genom unga individerna över internet. Oron beror i någon mån även på den utredning som den nya regeringen tillsatt rörande public service.

Ledande socialdemokarter känner således att det brinner under fötterna. Om vänsterns journalister blir arbetslösa försvinner den dagliga politiska propaganda som DN, SvD, SR, SVT med flera sprider över nationen. Socialdemokratins maktställning skälver.

Det är därför intressant att se hur fem politruker ges plats i DN Debatt den 12/1 med en veklagan över att SR och SVT:s framtid hotas. Skribenterna är kända och S-märkta, nämligen: Kerstin Brunnberg, vd, SR, 2007–2009, Christina Jutterström, vd, SVT, 2001–2006, Allan Larsson, styrelseordförande, SVT, 2000–2005, Jan Petersson, strategichef, SR, 2009–2019 och Jan Scherman, vd, TV4, 2001–2011. Utan tvekan talar de i egen sak. Och pläderingen gäller även ett försvar av många journalister som länge spridit sina personliga politiska budskap genom svenska gammelmedier.

Någon säger att det är väl väntat. Varför blogga om det? Jag menar att deras text är intressant av minst två skäl. Det ena är oron över ett påstått hot mot vänsterjournalisternas jobb samt de effekter detta får för socialdemokratins makt över Sverige. Den senare rädslan är dock outtalad, men går att läsa mellan raderna och via namnen på textens författare. Man är rädd för att det mediala system de själva backat upp ska granskas och reformeras.

Det andra högintressanta fenomenet är den totala brist på sjukdomsanalys som författarna visar. Under många år har public service återkommande kritiserats för vänstervridning. Professor Ken Asp har dessutom tydligt belagt en omkring 70-procentig majoritet för vänstern inom journalistkåren. Cheferna inom SR och SVT har dock ständigt förnekat att en åsiktsförskjutning åt vänster kan iakttas.

Det häpnadsväckande är att de fem författarna till debattinlägget helt går förbi kritiken mot public service för vänsteropinion. Inte ett ord. Det mest fantastiska är att deras text genomgående beskriver dagens politiska utvecklingen rörande SR och SVT som ett hot mot mediernas oberoende. Det är alltså inte SR och SVT som vränger rapporteringen politiskt utan i stället någon – icke angiven motståndare till de två företagen – som vill driva politik .

Jag måste säga att denna enögdhet eller blindhet är den mest förvridna verklighetsförfalskning jag sett på länge. Att bara påstå att SR och SVT:s oberoende måste skyddas och utvidgas då saken i praktiken gäller SR/SVT:s långvariga brist på oberoende är något oerhört. Tala om att förvandla svart till vitt!

Men som sagt visar författarnas oro på att de upplever vänsterns makt över public service som hotad. Och deras ordvrängande belyser sannerligen den långvariga kritikens berättigande. De försvarar de facto dagens vänstervridning. De fem skriver således för sin sjuka mor, som man brukar säga.

Efter moget övervägande menar jag att public service bör avvecklas. Det av staten bestämda avgiftstvånget måste slopas. Låt de två bolagen, SR och SVT, försöka konkurrera med övriga medieföretag på marknaden. Om det ska ske måste företagen anpassa sig till kunderna och inte som nu tvärtom uppfostrar kunderna. Först då kan företagen ses som politiskt oberoende. Någon invänder kanske att i journalistens jobb ligger ett inslag av uppfostran. Det kans så vara, men först efter en gedigen, allsidig och kritisk analys av fakta. Alltså inte som i SR/SVT:s fall med smygande åsiktsjournalistik där relevanta motsatta åsikter förtigs. För att inte tala företagens tröstlösa malande av underhållning och sport. Allt detta kan privata företag som publiken själv väljer klara av, utan att avgifter med tvång tas ut via skattsedeln.

Torsten Sandström

Alla har länge hört de välsignade orden ”fri forskning”. I västerlandet har de blivit en ledstjärna för sökande efter kunskap utan hinder av offentliga eller privata institutioner. Särskilt frånvaro av krav på statlig kontroll är central. Resultaten av fri forskning talar för sig själv vad gäller innovationer, samhällskritik och humanismens framsteg. Själva friheten från begränsningar är alltså något mycket nyttigt.

Samtidigt har begreppet statsstyrd forskning” fått något av en skamstämpel i betydelse politisk styrd forskning. Detta för tankarna till vetenskapen i skräckens Sovjetunionen eller Hitlertyskland. För nästan alla som bedriver forskning i vårt land är därför frihetstanken djupt rotad, låt vara att ett fåtal fuskar och många sysslar med begränsad vetenskap som finansieras av offentliga eller privata organisationer. Hos nästan alla män och kvinnor inom vetenskapen har dessutom friheten kombinerats med en naturlig spärr att inte kränka någons person, kropp eller integritet. Ifall övertramp mot förmoda skulle ske finns dessutom ett brett straffrättslig skyddsnät för personer som hävdar att de kränkts.

Sedan 2004 – under Göran Perssons tids som statsminister – har forskningens frihet beskurits genom en lag med rubriken ”etikprövning av forskning som avser människor”. Enbart rubrikens vida formulering får mig att resa ragg. ”Människor” figurerar som bekant i en stor mängd olika sammanhang inom vetenskapen. Bara forskning om Göran Persson politiska liv måste sägas falla in under lagens rubrik. Genom lagens paragrafer ges dock ett antal preciseringar som antas begränsa dess tillämpningsområde, främst att fokus för prövning inriktas mot forskning som yppar uppgifter av strikt privat natur, kroppsingrepp, känsliga personuppgifter od. Men ett antal svepande oklara bestämmelser gör området för lagens användnings ändå extremt oklar. Eländets fullbordas genom bestämmelsen att forskning om människor ”får utföras bara om den har godkänts vid en etikprövning”. Detta godkännande kräver tillstånd av en särskild statlig myndighet.

Detta elände till lagstiftning inrättar således en statliga organisation för etikprövning. I vanlig byråkratisk anda skapas alltså ett monster, etikprövningsmyndigheten. Att organisationen har rätt att till åtal anmäla forskare som avvikit från den flummiga regleringen framstår som en naturlig följd av det rättsliga odjur som Göran Perssons en gång i tiden skapat. Till detta övergrepp kommer en plikt för forskare att betala 5.000 kronor i avgift för den statliga myndighetens hantering av denna frihetsbegränsande lag. Till saken hör att myndigheten får stora statliga anslag på omkring 55 miljoner årligen för sin föga angelägna uppgift.

Genom denna ofrihetslag har alltså strikt rättsliga regler ersatts av flummig social regleringsiver, med målet att enskilda inte ska komma i kläm genom forskning. Jag antar att många ledamöter i riksdagen har varit glada över att hjälpa enskilda som riskerat att utsättas för personliga angrepp via forskning. Men ingen tycks ha tänkt på frihetsaspekten samt att risken för övergrepp är minimal i vårt land. Detta trots att lagregler redan är på plats till skydd för den vars personliga integritet drabbats otillbörlig. Att domstolskontrollen fungerar visas i processen mot Paolo Macchiarinis forskning, som förvisso inte anmälts för etikprövning.

Under flera år har verksamheten vid myndigheten för etikprövning agerat under radarn, som man brukar säga då allvarliga konflikter inte uppstår. Men – genom nya inskränkande regler – har efter 2020 ett antal prövningsärenden uppmärksammats där forskare anmälts till åtal, bland annat en professor i medicin och en lektor i specialpedagogik. Inget av ärendena har medfört att åtal väckts. Åklagare har gjort tummen ned.

Mest politiskt laddat är en aktuell åtalsanmälan av en doktorsavhandling av Sameh Egyptson som godkänts vid Lunds universitets teologiska fakultet. I boken visar Egyptson hur Muslimska Brödraskapet har infiltrerat islamiska organisationer i Sverige och att islamisterna dessutom delvis skaffat sig inflytande över olika politiska partier. Åtalsanmälan omfattar dels oredlighet vid forskning avseende påstådda brister i metoden, dels att Egyptsons forskning anses innehålla känsliga uppgifter om namngivna personer och därför borde ha etikprövats på förhand. Egyptsson invänder att han bara nämnt namn från utgiven litteratur. Något beslut om åtal har ännu inte fattats.

Jag tror att Egyptsons ärende kommer att leda till Etikprövningslagens avskaffande eller åtminstone partiella omreglering. Det vis ser är hur lagen direkt uppmuntrar rena politiska angrepp på fri forskning. Mig veterligen finns ingen liknande svepande lagstiftning utomlands. Lagen innebär således ett direkt angrepp mot forskningens frihet.

Viktigt är att den som känner sig kränkt av forskares insatser givetvis själv har möjlighet att vända sig till åklagare utan förmedling av den moralpolis som etikprövningsmyndigheten faktiskt är. För lagens avskaffande talar starkt vikten av att inleda en nedmontering av den svenska socialbyråkratins kostnadskrävande och bläckfiskliknande system.

Torsten Sandström

Just nu har nästan alla svenska medier fokus på hur Israels krig mot Hamas ska stoppas. Det mediala bifallet är stort till Sydafrikas inhopp med talan mot Israel för påstått folkmord. Genom att ge Sydafrika utrymme så förmedlar svenska medier sin egen vänstersyn, som man annars inte riktigt vågar framföra. Särskilt SR och SVT leder kritiken mot Israel. Förvisso påtalas Hamas roll som startare av kriget. Men nu menar SR/SVT att Israels anfall mot Gaza måste stoppas.

Ingen rapporterar om att Hamas fortsätter sitt motstånd. Under åratal har Hamas medvetet byggt kommandocentraler runtom i Gaza på platser som ligger nära där vanliga människor bor. Som bekant även i, under och kring sjukhus som enligt folkrätten absolut måste hållas fria från stridande militär personal. Flertalet invånare i Gaza stödjer dessutom Hamas. På så vis har de frivilligt blivit Hamas gisslan – låt vara att en minoritet kritiker inte tillfrågats eller vågat höja sin röst.

Hamas är en fundamentalistisk rörelse med islamska och kommunistiska ideal. Hänsynslöst har Hamas – dock med stöd från folket i Gaza – byggt upp en krigsorganisation som vilar på att vanliga människor ska vara Hamas sköld mot Israel. Hamas planerar och driver med andra ord en kamp som nödvändigtvis innebär folkmord på folket i Gaza. Det är hänsynslös och grymt, men så fungerar fundamentalisters terror. Planläggningen förutsätter ett brott mot folkrätten. Det är alltså Hamas som bedriver folkmord! Och Sydafrika som agerar offside, liksom de gör vid handhavandet av sin egen nation i många fall.

Men svenska medier vill inte tala om detta. Vänsterliberala journalister tar sida med Gazas befolkning som alltså länge fraterniserat med Hamas. Att denna befolkning nu dödas är tragiskt, men ändå logiskt då man i åratal låtit Hamas hållas och stött organisationen på nära håll. På gatorna i Gaza firade folket dödandet av 1200 civila judar då Hamas terroranfall inleddes. Det är fruktansvärt att Gazas barn nu dödas i kriget. Men Israel tar absolut inte sikte på dem, de är enbart Hamas sköldar.

Att svenska journalister inte vill inse detta är ett tecken såväl på politisk skolning och en av marxismen präglad vana att ständigt ta den fattiges parti, oavsett sett dennes roll i en konflikt. Att ständigt lösa samhällsproblem via den bipolära distinktionen fattig-rik leder oftast fel. Konflikten i Palestina rör kamp mellan olika civilisationer, närmast religiösa, ekonomiska och kulturella sfärer. Världssamfundet har 1948 på goda eller dåliga grunder accepterat statens Israel på ett område som mycket länge haft en blandad arabisk-judisk befolkning. Tveklöst är många araber förlorare – andra har sålt land till nybyggare. Men hur denna svåra konflikt ska lösas är skrivet i stjärnorna.

Gaza bör enligt min menig sättas under internationell förvaltning, sedan Hamas förlorat sitt krig. Alltså under en ledning där förnuftiga araber – alltså inte PLO mfl – tillsammans med utlänningar bygger en neutral och fredligt stat. Det finns rika nationer som kan tänka sig att med mycket pengar stödja ett icke-fundamentalistiskt statsbygg där islam enbart predikas fredligt. Nuvarande palestinska ledare , som främst erbjudit terror, måste därför bort, alltså även PLO som Sydafrika spelar under bordet med. Huvudproblemet för Palestina är således islam av de fundamentalistiska varianterna.

Först när problem är lösta och unga välutbildade palestinier vill samverka med FN i ledningen av en ny neutral statsbildning finns kanske en möjlighet till fred. En annan förutsättning är att Västbanken hamnar under samma förvaltning. En tredje är att Israel tvingas överge de många olagliga bosättningar som ockuperats. Problemen hopar sig alltså.

Men först måste Hamas krossas.

Torsten Sandström

Jag kan se två skäl för det som kallas public service. Det ena är en politisk oberoende rapportering av vad som händer i världen och Sverige. Det andra är en kritisk analys av den västerländska och alltså svenska samhällsformen. Tveklöst har den liberala demokratin problem. Det gäller medborgarnas bristande representation och möjligheter att påverka politiska beslut. Vidare är det så att rakare rör skulle kunna skapas genom ”folkliga” reformer vad gäller allmänna val, riksdagens arbete, kontrollen av politiker och myndigheter, påföljder för dem som missbrukar sina offentliga uppdrag osv.

Det borde i en demokrati vara en huvuduppgift för politikerna att ständigt och med kritisk blick granska de egna formerna för sysslornas fullgörande. Och här har public service alltså en synnerligen viktig uppgift. Men den odlas nästan inte alls. På så vis har SR och SVT blivit den politiska klassen bästa vän. Budskapet är normalt vänster med vissa nyliberala inslag. Och som jag ofta noterar – landets statsvetare gör inte några knop vad gäller kritik av hur den svenska demokratin fungerar.

Även om SR och SVT ibland glimtar till är således rapporteringen knappast politisk oberoende – den vänsterliberala framtoningen sitter som ett plåster på rapporteringen. Och vad gäller analysen av den svenska samhällsformen så hör jag aldrig någon diskussion om hur demokratin skall kunna göras med öppen för folkligt deltagande. Det rapporteras emellanåt om beslutande folkomröstningar i Schweiz, som enligt lag kan framtvingas där. Men något sådant passar inte svensk public service. Här vill man inte diskutera demokratins alternativa former. Punkt slut.

På så vis kommer behoven av kritisk diskussion att kontrastera med huvuddelen av utbudet i svensk public service. Programmen har en bastant prägel av verklighetsflykt. Det gäller att dölja eventuella kritiska funderingar inom det svenska folket. Utbudet inriktas således huvudsakligen – ring P1 är dock ett gott undantag – mot programinslag som ska indoktrinera publiken. Alltså massor av sport, film, actionvåld, tävlingar av alla de slag, musik och alla annan underhållning. Det är alltså fråga om tidsfördriv. Som framgått ovan anser jag inte dödande av tiden är en uppgift för staten och skattebetalarna. Hela utbudet påminner om ett evigt Kalle ankas julafton, vareviga dag, timme efter timme.

Motorn är svenska mediers omfångsrika stall av kändisar. Normalt rör det sig om lycksökare som odlats fram inom public service´s nöjesfabrik. Och där stannar de kvar i en evig rundgång mellan olika programinslag med en nivå utan minsta krav på kvalitet. När jag knäpper på teven så medverkar Farah Abadi just nu i varenda hörn av SVT:s utbud genom sitt flabbiga nojsande om nästan ingenting.

Dubbelmoralen skriar på SVT. Cheferna mumlar om samling framför lägerelden. Men den vidbrända grillkorven står mig faktiskt upp i halsen. Det vi ser är Hemma hos, Fångarna på slottet, Gift vid första ögonkastet, Av spåret, Dummast i klassen, Mästarnas svamlare och allt annat som dårfinkar och dönickar kan komma på för att få tiden att gå. Och förmå folket att glömma sina vardagliga problem.

Hela upplägget går alltså ut på en psykisk bearbetning av Svensson i sin tevesoffa. Helst ska han eller hon somna in. Tanken att publiken kan drabbas av psykisk ohälsa genom att inte möta kritiska ord om samhället existerar inte. Tillspetsat menar jag att SVT därför bidrar till utveckling av ohälsa. Skratten och underhållningen leder till främlingskap. Våldet tränger sig på såväl på staden som framför soffan. Verklighetsflykten är total.

Till och med barnprogrammen bidrar till att skapa splittrade ungar som måste käka tabletter mot ADHD. Några gånger inför julen har jag slötittat på den sk Julkalendern. Här skildras samhället på samma overkliga vis, genom rök, mörker troll och demoner som får barnen att inte förstå ett dugg av verkligheten. Ok, säger någon det rör sig väl om sagor. Visst kan mytiska berättelser vara bra. Men inte den ständiga och overkliga skräck eller science fiction som Julkalendern presenterar. Det verkar som om den svenska vardagen inte existerar, med dess vardagliga problem och trevnad.

SR och framför allt SVT:s verklighetsflykt är inte bara total utan planerad. SVT vill få dig att glömma vardagen. Du ska jobba utan att fråga. Du ska konsumera. Men du ska inte tro att du kan delta i den svenska demokratin mer än en timme vart fjärde år. Resten av det viktiga ska politikerna sköta, dvs personer som partiernas kanslier utsett för den politiska elitens bästa. Personer som röstar efter kansliernas påbud.

Så funkar faktiskt public service. Tänk efter själv! Och kräv reformer av den svenska demokratin!

Torsten Sandström

Då en toppolitiker inom SD tar en partivän på brösten blir det många texter och reportage i SR/SVT. Men när ett regionråd från Socialdemokraterna av hovrätten i dagarna döms för våldtäkt mot en partikollega är det tyst. Två allvarliga händelser, den senare värre än den första. Men helt olika behandling i svenska medier.

Varför? Det rör sig givetvis om den vänstervridning som är så framträdande. Men som få samhällsdebattörer kritiserar. Sossarnas samhällssyn har blivit den officiella bilden av Sverige, inte sällan under namnet en svensk modell. Det rör sig om en planerad samhällsstyrning från S-partiets sida som närmast framstår som ett Betongvälde.

Så funkar PK-Sverige. Det rör sig faktiskt om propaganda. Gammelmedierna försöker styra dina åsikter. Samtidigt jagar de sina politiska motståndare på internet. Så funkar det svenska mediesamhället.

Torsten Sandström

Det årliga jippot ”folk utan försvar” på skidhotellet i Sälen får i år en helt annorlunda inriktning. Plötsligt blir det uppenbart hur illa svenska regeringar skött nationens försvar. Stor nedrustning plus ett folk som uppfostrats i tron att ondska inte finns utan att freden är evig för den som inte skramlar med vapen. Förvisso har vi en kontakt med NATO, men endast halva foten är inne.

Rysslands framfart är allvarlig. Den borde S-regeringen för flera år sedan ha noterat och då startat svensk upprustning och en NATO-process. Även om Alliansen alls inte är utan ansvar för vår prekära situation är det ändå sossarnas motstånd mot NATO som länge ställt till det (åtminstone Moderaterna har varit för inträde). Strider i Ukraina har flera år på nacken innan kriget inleddes 2022. Om någon borde be svenska folket om ursäkt så är det alltså S-partiet med alla dess naiva fredsälskare. Inte ens idag vill man se att ondskan sannerligen finns på kartan i skepnad av Hamas, som till och med har en svensk S-märkt riksdagsman på plats i Sverige. En person som Magdalena Andersson i riksdagen så rätt kallat ”Jamal Hamas!

Redan 1977 publicerades Samuel Huntingtons mästerverk Civilisationernas kamp. Allt snack om en svensk litterär(!) kanon bleknar då man ser hur livsviktig information från Huntington och andra missats på feminismens svenska UD. Boken speglar en skiss över Putins ryskortodoxa syndikats sannolika ambitioner avseende de stater som förr legat under tsarismens järnhand. Finland tillhör sedan länge väst, såväl religiöst, ekonomiskt och kulturellt. Språket platsar inte heller inom den ryska sfären. Därför är sannolikheten mindre att Finlands attackeras. I än högre grad gäller detta Sverige, även om Gotland är ett fett geopolitisk bete. Att däremot östra Ukraina och staterna i Baltikum tydligt ligger i farozonen för ryska maktsträvanden är uppenbart.

Men världspolitiken är en är tickande bomb. Många krig. Ett möjligt val av Trump som spräcker NATO. Annars en halvsekel Biden. EU i splittring. Högerpopulister i Frankrike, Italien, Ungern, Tyskland på marsch. Och Europas vänsterliberala stater föreslår inga vettiga reformer för att mota Olle – antidemokraterna – i grind. Läget är allvarligt. Demokratins kris kan man tala om.

För första året har den politiska elitens skidsemester i Sälen rejält störts av eftertankens bleka krankhet. Sveriges militära svaghet är rentav stötande. Det är förståeligt att svenska politiker inte officiellt ber sitt folk om ursäkta från skidhotellets podium. Men de bör ändå skämmas! Riktigt mycket!

Någon kanske säger att jag agerar osvenskt och motbjudande i en svår situation. Men då den svenska eliten gör bort sig måste det ändå vara tillåtet att säga sanningens ord. Annars sker ingen förändring avseende försvaret eller för den delen nationens många andra politiska tillkortakommanden.

Till sist ett bevis på mina hårda ords giltighet avseende socialdemokratin. I DN 8/1 säger partiets överschaman Göran Greider följande om ÖB:

Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig

Hur korkad kan en fredsnarkoman vara? Eller DN:s redaktion. Man längtar inte efter krig med Ryssland ifall man saknar vapen.

Torsten Sandström

Ju äldre befolkningen blir desto större krav ställs förstås på vården. I Lund planeras nu för ett jättestort nytt sjukhus i Smörlyckan för minst 40 miljarder kronor. Alla inser att den framtida vården kommer att kosta stora pengar. Finansieringen av många nya hälsovårdskrav kräver enligt min mening att Landstingen/Regionerna tas ifrån de uppgifter man hittills inte skött särskilt väl. Vården måste hamna klokare händer, så att personalen på mottagningar och kliniker får jobba i fred.

Huvudproblemen är som jag ser det två. För det första måste tillgängligheten inom vården lösas, så att sjuka snabbt kommer under vård. Det innebär förstås att primärvården måste rationaliseras. Här kan säker digital vård vara en nyckel, med vidarekoppling till fysiska vårdcentraler och till sjukhus. För det andra måste vårdens administration nödvändigtvis rationaliseras å det kraftigaste. Vi kan inte ha 21 pyramider av byråkrater för en befolkning på 10 miljoner (alltså motsvarande Storlondon). Det stora antalet svenska administratörer har utvecklats till en död hand, som via papper och datorer topprider den personal som måste ökas, dvs läkare och sköterskor. Som det nu är tvingas vårdpersonalen jobba mer med administration och mindre med vårdinsatser än kollegorna utomlands.

En stor vårdreform kräver förstås tid. Men det gäller för regeringen att starta och snarast peka på de övergripande problemen för att inleda ett stort program för rationalisering. I främsta linjen gäller att att slå samman regionerna till kanske tre nationella vårdområden, helst i statlig regi. Vidare måste Föreningen Sveriges kommuner och regioner (SKR) avvecklas – SKR är själva symbolen för det svenska politiska misslyckandet och byråkratiseringen. En organisation på mer än tusen anställda som från Stockholm sprider administrationens dödliga budskap. Ty det rör sig om politik och administration som gått snett. Själva vårdpersonalen jobbar bra, men måste utökas och ledas mer affärsmässigt (dvs rationellt och ekonomiskt effektivt).

De reformer som behövs kräver förstås tankar och tid. Men det gäller att skaka om regionerna redan nu! Vi ser och hör redan från SKR att man kommer att driva regionerna med förluster. Man försöker idka utpressning mot staten. Alltså stor tystnad om själva den administrativa storsjukan! Administratörer vill inte spara – det drabbar ju dem själva och deras jobb. Dessa sparkrav hös alltså inte från SKR. Inte heller från 21 regioners politiker som riskerar att förlora sina jobb.

Därför måste regeringen ryta till och snabbast möjligt inleda en ingripande utredning! Ebba Busch måste leva upp till sina vallöften! Hon har hittills missat detta genom att välja fel departement (tyvärr antyder det hennes ambition i vårdfrågan). Den svenska sjukan är administrativ och politisk. Alltid krävs mer resurser, dvs skattepengar. Aldrig barska krav på avbyråkratisering. Det är därför som inget händer inom vårdpolitiken. Den har blivit en av Sveriges många surdegar.

Torsten Sandström

Politiker och framför allt medier förfäras över alternativa medier. Naturligtvis finns där bottennapp, men det visar även landet största medier upp. Även här förekommer inte så sällan fake news, vilket läsarna till denna blogg ofta informeras om. Det som det politiska etablissemanget jagar är avvikare, dvs personer som vågar kritisera åsiktskorridorens trängsel. Detta trots att vår demokrati hyllar öppenhet och kritisk rapportering.

Åsiktskorridorer är i sig inget nytt, låt vara att internet innebär något nytt avseende möjligheten till folklig kritik utanför de etablerade organisationers regi. Häromdagen läste jag nämligen i Johan Söderberg fina bok, Vår världs ekonomiska historia, del 1, s 335 följande ord från en ilsken brittisk regeringsförklaring från år 1670 om skeenden på platser där:

”människor tagit sig frihet att klandra och smäda statens åtgärder genom att tala illa om saker de inte förstår”.

Orden tycks idag skojiga. Men de illustrerar själva innebörden av begreppet elit. Det rör sig om en grupp som med näbbar och klor försöker försvara sin samhällsform och inte minst den egna positionen däri. Detta är en anledning till att jag ofta talar om den svenska politiska klassen. Och kritiserar svenska statsvetare för att de genom sin frånvaro av kritiska analyser bistår eliten att just fortsätta på sin väg som överhet.

Det nya är alltså dels att gammelmedierna alltmer ägnar sig åt åsiktsjournalistik och därför pläderar politisk, dels att vanliga människor genom sociala medier kan få stor spridning åt sina egna tankar motvalls. Vi ser runtom oss i västvärlden hur inlägg på internet kan få verkan liknande en pandemi. Just denna smitta oroar förstås etablissemanget storligen. Politiker och gammelmediers existens kan faktiskt hotas. För mig är denna goda influensa en betydande drivkraft.

Det sagda medför i sin tur att den svenska eliten ytterligare skärper bevakningen av åsiktskorridoren. Många journalister presenterar ständigt rapporter som är rena propagandan för den egna åsiktslinjen. Man agerar alltså precis i samma anda som fienden på internet. Men den viktiga skillnaden är att den senare inte gör anspråk på att presentera sakliga rapporter. Mediernas officiella programförklaringar framstår nämligen som luft då politisk propaganda allt oftare presenteras.

Torsten Sandström

Idag är det fredag den 5/1. Det är dags för guldfinal för det svenska herrlandslaget ishockeyjuniorer senare idag. Efter stort spel är intresset på max. Vad gör DN:s redaktörer då?

Jo, på nätversionen skriver man högt upp fyra texter med bilder om damernas juniorlandslag. Först senare kommenteras herrjuiniorernas framgångar.

Så fungerar en tydligt planerad propaganda. Den sker enligt DN – i stora reklamkampanjer – i ”upplysningens tjänst” .

I mina ögon är det enbart fräck indoktrinering och propaganda i feminismens tjänst. DN befäster sin position som vänsterliberalismens eländiga språkrör.

Torsten Sandström

Även om uppgifterna är osäkra får det muslimska studieförbundet Ibn Rushd omkring 30-50 miljoner kronor i årligt offentligt stöd från stat och många kommuner. Bara Malmö – som inte ens klarar sin egen budget utan stöd från stat och kommun – spenderar mer än 1 miljon kronor!

Under den epok – efter sovjetsamhället kollaps – då civilisationerna bekämpar varandra kring jordklotet är det förstås rimligt att Sverige på ett vänligt och förnuftigt vis ger islamsk kultur rimligt stöd. I vårt land bor kanske omkring 300.000 muslimskt troende, de flesta förmodligen fredligt sinnade. Kampen mellan olika kulturer bör enligt min mening nämligen dämpas, inte skärpas som SD-ledaren Åkesson nyligen förespråkade, förutsatt förstås att bidragen går till islamister som inte stöder tanken på heliga krig. Här måste ett stort frågetecken sättas för Ibn Rushd.

Ibn Rushd sysslar med islamsk folkbildning. Namnet kommer från en respekterad islamsk filosof från 1100-takets Spanien. Det förefaller var en täckmantel. I samhällsdebatten har flera exempel lyfts fram där Ibn Rushd länkas till Islamska broderskapet och liknande terrorsinnade organisationer. Även exempel på fusk vid ansökningar och användning ev bidragsmedel har rapporterats.

Den svenska offentlighetens naivitet saknar gränser, tycks det. Godheten flödar och översvämmar även organisationer som medvetet missbrukar det öppna samhällets goda vilja. Jag menar att bidragen till Ibn Rushd måste begränsas kraftigt. Utbildningsverksamhet på islamsk grund är något tveksamt i och med att religionen förespråkar kamp mot kristna och i sig själv genom trons budskap förtrycker kvinnor.

I min värld får religiösa syssla med vilket hokus pokus som helst, bara man agerar fredligt och inte kränker människors integritet. Den svenska naiviteten blir dessutom missriktad i civilisationernas pågående kamp. Den kan – av motståndarna – tolkas som vi inte själva tror på den marknadsliberala och öppna demokratin. Därför är jag motståndare till religiösa friskolor. Svensk offentligt finansierad utbildning ska vara religiöst neutral. Sådan skolning måste bedrivas helt privat.

Torsten Sandström

Jag använder i rubriken en parafras på Ture Sventons åsikt om Ville Vessla. Kampen mot den svenska politiska klassen är en fråga om demokratins legitimitet och framtid. Sedan länge är den ifrågasatt. Tunga filosofer pekar på demokratins brister. Inte minst hur mediernas samhälle dels sprider en bild av att alla står väl till, dels levererar en medial kultur som fungerar som sömnpiller för folket, med andra ord som time-killer. Kritiserade demokratin gjorde även Churchill, men han kunde inte finna något bättre system, vilket förstås är svårt. Men själv har jag länge och i flera bloggar pläderat för ett behov av mer direkt demokrati och mindre makt för partikansliernas val av ledamöter och kansliernas politiska diktat (som ledamöterna piskas att godta).

Därmed inte sagt att problemet med medierna stöd till den politiska klassen enkelt kommer att lösas. I dagens mediala ström vill jag bara peka på två exempel. I P1 Morgon inleddes en debatt om det kommande valet till EU:s låtsasparlament. På en sidan Jonas Sjöstedt och på den andra Carl Bildts hustru Anna Maria Corazza. Kan man tänka sig en bättre illustration på hur den politiska klassen fungerar. Två karriärer – en partigängare och en familjeklättrare – som frodas inom den politiska klassen. Två personer som vill få sin försörjning tryggad inom EU av ett system som kallas demokratiskt.

Mitt andra exempel rör Björn Rosengren, en fd fackpamp*, socialakrobat och S-märkt minister och landshövding. Efter att ha lämnat regeringen köptes han upp av Kinnevik, som vet hur man ska knyta till sig dörröppnare till den politiska klass man mycket gärna vill göra upphandling genom. I Dagens industri försvarar sig nu Rosengren från kritik mot problem inom fastighetsbolaget Fastator, där han och Carl Bildt (!) intar toppositioner. Rosengren säger att storföretagen har stor nytta av avsuttna politiker. Tacka för det! Dörrar öppnas och halvkorrupta affärer ingås. Och politikerna belönas med goda arvoden mm. Någon särskild kompetens om fastighetsaffärer har varken den ene eller andre av de två klasskamraterna.

Jag tror själv på demokratin. Men den måste ständigt reformeras. En angelägen reform rör inslag av direkt demokrat i. En annan del är att systemet ständigt måste utsättas för kritik för sin dubbla natur. En god folklig representation och beslutsfattande måste nagelfaras för sina inbyggda avarter. Till de senare hör bla den klassbildning som vuxit fram. Men även demokratins svårigheter att bygga lyckans land måste framhållas. Och även medierna funktion att sopa problemen under mattan – via storskalig underhållning som drömpiller – måste en god svensk demokrati klara av att ständigt kritisera. Att landets statsvetare är tysta visar tyvärr på deras nära band med den klass jag talar om.

Parallellen med Sventons kamp mot Ville Vessla följer ett liknande mönster. En god kraft försöker styra upp onda mönster och systemets profitörer.

Torsten Sandström

*Jag påminner gärna om Rosengrens besök på porrklubb 1994, dvs under tiden som chef för ett kvinnodominerat förbund. Besöket kostade 55.000 kronor och betalades med TCO:s kontokort.

Det mest intressanta i svensk inrikespolitik just nu är S-partiets analys av sin egen politik och de effekter en kursomläggning kan få för framtida regeringar. Utan tvekan medför oron hos tidigare vänsterallierade partier tendenser till splittring inom de röd-gröna.

Att V-partiets framtid påverkas tycks klart. Förmodligen kommer dock röststödet för V att öka genom tillförseln av besvikna vänstersympatisörer över S-partiets omsvängning. För C-partiet är det antagligen rena katastrofen – mängder av kvinnliga väljare försvinner till S.

Frågan är om en ny politik kan medföra att S-partiet erövrar regeringsmakten? Knappast som tidigare, tror jag. Möjligtvis kan vänsterhalvan av L-partiet lockas sluta upp, men partiet är så skadeskjutet att dess framtid måste sägas vara oviss.

Såvitt jag kan se finns en politisk logisk utveckling, som jag tror att maktpartiet S funderar över. Partiets huvudlinje är att isolera och splittra SD inom svensk politik. Det har länge varit en S-agenda. Ledningen ser att Moderaterna har en svår sits inom nuvarande regering. Alltfler väljare dras till SD, inte minst på bekostnad av M.

För majoriteten av den politiska klassen finns här en öppning för nytt samarbete mellan sossar och de borgerliga. Om en S- plus M-regeringen sätts på plats behöver detta inte ändra mycket i den nuvarande regeringens ritningar. Båda partierna tillåts sysselsätta sina ledande politiker med de allra bästa villkor avseende makt och arvoden. För båda partierna kan en stabil sysselsättning garanteras, tycks det.

Jag tror att båda partierna inser att denna typ av vänsterliberalism förmodligen är mest logisk och minst ond. Men det är ändå en djärv satsning. Ett folkligt missnöje över politiskt trixande i en M/S-regering – utan utrymme för betydande sociala reformer – spelar SD i händerna.

Den som är historiskt intresserad ser vissa mönster som påminner om Hitlers väg till makten från slutet av 1920-talet och framåt. Det är nämligen oklart vad som innerst inne ligger i SD:s kort. Till det yttre är partiet idag tämligen salongsfähigt. Men illavarslande är Jimmy Åkessons vägran att före krigets utbrott i Ukraina (som delvis redan var ockuperat av Ryssland) besvara frågan från en journalist om Åkessons val mellan Putin och Macron. Åkesson jämställer på så vis den vacklande liberalen Macron med den extrema högernationalistiska diktatorn Putin. Det är allvarligt och kan inte bara tillskrivas slumpen.

Torsten Sandström

Att nästan allt kan hända i svenska medier är ingen nyhet, trots den allt snävare åsiktskorridoren. Skeendet har sina rötter i åsiktsjournalistikens flum. I stället för att rapportera om relevanta samhällshändelser så skådar alltfler skribenter sina navlar. Vad sägs om en text av Nora Din Fares i DN 25/12, där rubriken klargör förvirringen:

Män som inte uppvaktar kvinnor – varför ska jag projektleda dem?

Vi ser den vanliga feministiska besserwisser-stilen. En allvetande och kritiklös kvinna framför datorn i syfte att skriva en provocerande krönika. Hon känner det manliga könet vill hon påstå – hon tycks ha träffat nästan alla män och blivit besviken. Det tycks uteslutet att det beror på henne själv, uppenbarligen, även om jag snabbt inser vad som är orsaken.

Att uppvaktning beskrivits som en fälla av kvinnomaffiian bakom #Me too struntar hon i. Då blev kvinnor lurade av maktfullkomliga män – bedragna i kärlek och framför allt på de fina jobb de hoppats på genom mannen ifråga. Nu ska Fares besvara frågan varför dejtandet blivit så svårt för singelkvinnor. Att de hamnat i singelläge är enligt Fares beroende av att männen inte anstränger sig nog vid uppvaktningen (de tar till och med betalt för drycker som serverats henne).

Jag bestrider inte att män kan begå allvarliga övergrepp mot kvinnor. Men det rör en minoritet av det manliga könet. Däremot menar jag fortfarande att #Me too varit ett av vänsterfeministernas självupplevt dilemma. De har satsat fel, dvs på karlar som de trott sig kunna klättra vidare på inom kultursektorn. I några fall påminner situationen närmast om prostitution. Men i besvikelsen håller de inte käft och slickar sina sår, vilket de borde. I stället startas ett uppbåd mot planetens alla män. Det är ju inte klokt. Men det är en följd av ett skadligt strukturtänk som präglar vänsterns ideologi. Det gäller att söka en drabbad och därefter förklara en hel klass som förövare.

När nu män tar lärdom och – enligt textens författare – behandlar kvinnor strikt jämställts då blir detta plötsligt fel. Enligt min mening har den svenska feminismen gått vilse. Varje tanke och besvikelse vänds mot det manliga könet.

Ve den som vågar kritisera denna feministiska dumhet. Det sker åtminstone aldrig i Sveriges mest enkelriktade medium, DN, som typiskt nog kallar sig liberal. Om liberalism ska innebära öppenhet för dumhet så tar absolut DN första pris. Med Fares som ”projektledare” får dessutom begreppet en helt ny dimension: undergång.

Torsten Sandström

I mediesamhället exponeras en liberal konstsyn. Grunden är individens frihet att själv välja sin identitet oavsett vad följden blir. Detta i kombination med en vänsterliberal ovilja att formulera krav samt peka ut mål som bygger på kompetens eller kvalifikationer.

Den som vill bli konstnär ska alltså ha frihet att få verka inom kulturen oavsett frånvaro av fallenhet, träning eller uppvisade prov på duglighet. Detta är ett av den nya vänsterliberalismens steg ut i dimman. En frihetsambition utan spärrar. Inställningen kan förvisso ses som demokratisk, men folkstyre brukar inte ha målet att utveckla ting och skeenden utan krav på märkbar kvalitet. Men antagligen har den svenska – och västerländska – demokratin här byggt ett stickspår ut till ingenstans.

Vi ser resultaten på konstutställningar och recensioner av dem i svenska medier. I stort sett vad som helst presenteras som något snillrikt och utmärkt. Vi ser det också i diskussionen om att konst och kultur ska ha ”armlängds avstånd” till politiken. För att en nihilistisk syn på konsten ska kunna frodas krävs en kuvös där den ska skyddas så att intigheten tillåts bilda stil. Därför tvingas politiker knipa käft och bevilja kulturpengar till de nya liberalernas skyddade verkstäder för produktion av det som inte är någon konst alls att skapa.

Den som vill utvidga resonemanget om vådan av liberal nihilism i dagens samhälle har mycket att skriva om. Med avstamp i demokrati och identitetspolitik kan åtskilliga svenska politiska misslyckanden analyseras. Oviljan att ställa krav har öppnat rader svenska slukhål som värnas av kravlöshetens dogmer. Skola och högre utbildning är förmodligen ett svenskt praktexempel på en planerad sänkning av ambitionsnivån (förvisso förklarad med mängder av ord). Själva rekryteringen av politiker för styrning av nationen följer samma mönster, där god utbildning och erfarenhet av arbete i samhälle nedvärderats för att partikanslierna ska tillåtas plocka den nya tidens yrkespolitiker direkt från skolbänken. Också framväxten av många storskaliga svenska byråkratier menar jag bottnar i en flummig syn på vad som verkligen kan åstadkommas genom administration – med resultatet att själva kärnverksamheten, evx vården, hamnar i bakgrunden och förlorar resurser vid politiska beslut.

På liknande vis kan även den nedläggning som i stort sett skett av det svenska försvaret förklaras utav en missriktad värdenihilism.

Jag kallar mig själv marknadsliberal bland annat för att anamma ett politiskt ideal utan flummig nihilism. Dagens vänsterliberaler missbrukar enligt min mening den traditonella liberalismens vilja att sätta ned foten i viktiga sammanhang. Därmed inte sagt att jag tror att marknaden kan lösa alla problem på politikens bord. Den kravlöshet som stat och kommun visar då man lägger ut skola och vård på kontrakt med privata intressenter förskräcker. Privatiseringen kräver kloka, inskränkande och kontrollerande kontraktsbestämmelser. Avtal med företag förutsätter djupa juridiska kunskaper. Som framgått ovan är nutidens politiker inte ägnade att ställa förnuftiga krav.

Torsten Sandström

Den kritiska journalismens flaggskepp, SvD, är på väg att haverera. Om detta har jag skrivit förr. Ledningen har dragit sig tillbaka till ekonomiavdelningen. Journalisterna löper amok och skriver precis vad de själva vill och tror att läsarna önskar. Ett statsbidrag håller skutan flytande medan den alltså tar in vatten.

Detta skriver jag på nyårsafton. Då ska uppenbarligen lättsam läsning till menar journalisterna, som inte behöver anstränga sig för att fylla tidningens spalter. Jenny Nordberg står för ett av årets sista magplask. Rubriken är revolutionär och riktar sig mot kungahuset:

Avgå alla! Och låt Victoria bli kung

Sällan läser man något så fånigt. En maktlös kunna ska avpolleteras. Men inte för att införa republik, vilket kan tyckas naturligt om monarken inte funkar. I stället ska hans dotter tillträda. Inte som drottning, utan typiskt nog som knug, förlåt kung.

Nordberg slutar alltså året i statsfeministisk anda. Hon låter den tidning som kallas ”moderat” påkalla en omvälvning i statens topp, dvs växling av statschef. Om jag läst något liknande i kommunistiska Ny dag, som lyckligtvis vilar i sin grav sedan 30 år, hade jag inte reagerat. Men för flummiga feministiska vänsterjournalister är det uppenbarligen chict att kräva en kvinnlig kung på tronen. Att kräv republik är för djärvt, men att behålla dansen kring monarkin genom Victoria på plats är journalistisk lättmjölk.

År 2024 bådar inte gott för svensk journalism. SvD går Ny dags öde till mötes…

Torsten Sandström

Kriget i Palestina är blodigt och drabbar som alla vet många civila. Men det tycks som en klar majoritet av befolkningen där stöder Hamas. Förstås inte små barn, som därför måste ses som krigets tragiska offer.

Men Hamas är genom sin våldsideologi och hänsynslösa mördande en lika ond kraft som Hitlers regim. Detta är något som är mycket tydligt för Israels folk, som första dagen av Hamas anfall fick 1400 civila avrättade och flera hundra tagna som gisslan. Dessförinnan år av terror och blodigt dödande.

För Israel är det därför i hög grad logiskt att man vill fortsätta kriget tills Hamas utrotats eller sträcker vapen. Att genomföra detta mål är svårt, antagligen inte helt möjligt. Men trots de tragiska följderna för palestinska barn stöder jag faktiskt den blodiga ambitionen. Det beror inte på likgiltighet, utan på en strävan att få slut på det elände som Hamas och dess religiösa krafter i Palestina skapar. Okej att israelerna tagit över land som araber härskat över. Men det har i grunden (men inte i nutid) skett genom beslut i FN – bra eller dåligt – och ändå i syfte att skapa fred på sikt.

En jämförelse med andra världskrigets slut är relevant och alltså befogad. De allierade dödade tusen och åter tusen civila tyskar för att förmå Hitler ge upp från sin bunker i Berlin. Och över Hiroshima släpptes som bekant en grymt historisk bomb som dödade urskillningslöst. Fiendens krafter sinade, förvisso till ett mycket högt pris. Men få ifrågasätter de allierades åtgärder för att bekämpa ondskan.

Jämförelsen är alltså rimlig. Men svenska medier lever kvar i drömmarnas land. Man tror att ett eld upphör kan vara en väg till fred i Palestina. Ondskans rörelse Hamas är ondskans rörelse är lika vedervärdig som nazismen. Med liknande mål att ”frälsa” världen till varje pris. Till bilden kommer Hamas´ populistiska vänsterbudskap som tilltalar svenska journalister och medier. Därför pläderar tidningar, radio och teve om att fred måste slutas innan fler civila palestinier dödas. Tragiken rör som sagt barnen där, och en krets religiöst ointresserade, men den stora del av befolkningen som stöder den mordiska islamska rörelsen Hamas kan jag inte tycka synd om.

Svenska mediers vanliga position blir på så vis ett faktiskt stöd åt Hamas. Innebörden är att Hamas ska ges möjlighet att ännu en gång bygga upp sin inhumana och alltså människofientliga verksamhet.

Torsten Sandström