Det finns mer att läsa i min bok om ämnet till dagens blogg. Kolla i bokhandeln!
Klara Klingspor skriver en tankeväckande ledare i GP den 3/4. Den pläderar för nyttan av långtråkig läsning. Alltså aktiviteter som inte serveras i dagens digitala mediesamhälle. Även om jag inte ser läsning som långtråkigt så är det ett stillsamt och långsamt inhämtande av livskunskap. Alltså något verkligt gott.
Jag tror därför att man måste rikta udden mot det nya mediesamhället som växer fram och bygger på icke-läsning. Där främjas digitala bildspel som begränsar tittarens egna fantasier. Talböcker erbjuder, liksom det skrivna ordet, också nyttan att sätta dina egna tankar och visioner igång. Det är något synnerligen viktigt. Förnuftiga och kritiska människor formas bäst på så vis genom att låta fantasin spela. Inte genom digital indoktrinering, som faktiskt är passiviserande och i ordets rätt mening långtråkigt farligt, särskilt för unga människor som inte haft tid att träna sin egen skaparförmåga.
Jag efterfrågar alltså inte en kampanj för långtråkighet utan för något sunt och stimulerande som läsning innebär om den odlas på ett bra vis. Framför allt är en kampanj för läsning hos unga något nödvändigt. Där har det eviga tittandet kommit att slå ut en stor potential till kreativitet. Det måste även stå klart att tittandet innebär en styrning från den som vill proppa sitt budskap i tittarens hjärna. Budskapen till denne kan vara såväl goda som onda eller meningsfulla respektive meningslösa. Men det rör sig om ett i huvudsak passivt slukande. Alltså färdiga bilder, som du inte i din egen fantasi måste bearbeta och översätta till något unikt.
Dessutom innebär det eviga tittandet och knappandet att unga människor inte tränas i att hålla i en penna. Att handskriften blir usel är ett mindre problem. Värre är att du som knappare fråntas nödvändig träning i att med penna eller pensel för hand skapa bilder och former. Unga människor tränas med andra ord inte i konstnärligt skapande på det vis som skedde för en generation sedan. Inte undra på att den moderna konsten domineras av installationer, dvs att hopsamlade prylar! Genom högtidliga, långsökta, flummiga titlar ger ”skaparen” därefter den nya icke-konsten rader av politiskt korrekta namn. Och dagens sk konstkritiker faller i farstun (dom har nämligen inte heller tränats i eget skapande med handen).
Träning att läsa, fundera, skriva och teckna är tidskrävande och kan på så vis kanske kallas långtråkig. Men det är en träning i att närma sig en ny underbar inre värld. Och genom dessa inre bilder skapas de mest storartade former av litteratur, bildkonst mm. Därmed öppnas även för ett samtal om liv och samhälle. Ett eget samtal om politik och kultur som inte styrts av dem som idag sänder digitala bilder till andra att sluka.
Att träna läsning och skrivning blir på så vis ett frihetsbudskap. Jag menar därför att dagens digitala mediesamhälle har en mycket allvarlig och farlig inneboende funktion. Att politikerna inte gör något åt saken – framför allt genom att styra upp den svenska skolan – är uppseendeväckande. Med sådana politiker går vi en på många vis farlig framtid till mötes.
Torsten Sandström
