Jag är numera sedan snart tio år bosatt på Lidingö. Bara någon gång om året besöker jag Lund och det Juridicum där jag verkat i stort sett hela mitt yrkesaktiva liv. Det är alltid trevligt att återvända dit man förr jobbat med roliga och mindre roliga sysslor. Alltså till den verksamhet man förr tyckt vara så vardagligt hemtam. Jag tror läsaren förstår vad jag menar. Till den plats där nästan allt är fullkomligt bekant, på gott och ont.

När jag nu åter är där har jag naturligt nog förvandlats till en outsider, som ofta ingen känner igen. Dessutom är flertalet verksamma på platsen okända för mig. Tillspetsat infinner sig känslan av att ha hamnat i en främlingslegion!

Givetvis kan jag rent intellektuellt förstå att det normalt måste bli som berättat. Tider och platser förändras och människor lägger nya år till gamla. Men om jag nu i backspegeln försöker skapa en känsla av hur jag upplevde livet på platsen förr blir det ändå märkligt att jag nu blivit en outsider.

Jag tror den store – men av nazismen anstuckne – filosofen Martin Heidegger hade varit en bra samtalspartner. I hans svåra bok ”Varat och tiden” funderar han över liknande problem. Alltså hur en verklighet som inte är så förändrad kan komma att uppfatta så helt olika.

Det är inte så att jag beklagar dessa känslor av främlingsskap. Inte alls. En vemodig känsla infinner sig kanske. Men hur en och samma plats – med pågående verksamhet – kan uppfatta så helt olika under årens lopp är ändå konstigt. Kanske något som är värt att skriva en blogg om på väg norrut igen med tåget?

Torsen Sandström