Dagens SvD har ett vanligt snyftreportagen om psykvården. Med en fet rubrik – och oroliga miner på bilderna – skrias att en grupp psykologer från Stockholm …

larmar om en utarmning av psykiatrin

Detta sker mot bakgrund av ständiga påståenden om att en svensk psykisk ohälsa ökar. Att antalet förfrågningar om vård tilltar är en sak. Men en helt annan är om detta innebär att svenska folket faktiskt blivit sjukare. Visserligen är samhället av idag mer komplext. Men detta är inte liktydigt med att folk måste bli sjukare. Tro på egen psykisk sjukdom kan nämligen spridas på ett helt annat vis än verkliga folksjukdomar. Bara genom ord kan man nämligen komma att ifrågasätta sin egen själsliga hälsa.

Min förklaring är folk är ungefär minst lika friska som för 30 år sedan. Förmodligen avsevärt friskare på grund av vaccinering, tabletter och kontroller. Men medier, politiker och inte minst de vetenskaper som säger sig syssla med psykvård har under decennier i en ofantlig tsunami tjatat om själslig ohälsa. Ständigt har detta mantra upprepats. Inte undra på att alla måste känna efter om man inte har en diagnos. Bara själva talet om ohälsa har enligt min mening fött en tilltagande tro på diagnoser och botande vård.

Den rubrik som SvD bort lansera i morse är faktiskt följande:

Psykologer utarmar psykiatrin

Alla har hört talesättet att droppen urholkar stenen. Det eviga tjatet om psykisk ohälsa har givetvis inneburit att många blir oroade och måste känna efter hur man mår. Medicinska experter på området, psykiatriker, har gott om jobb och tvingas inte ropa efter mer att göra. Däremot har barfotafolket, dvs psykologerna, anledning att ropa efter tusentals nya tjänster (som inte behövs). Varför behövs dom inte. Jo, just av den anledning att människor i realiteten inte är sjukare än förr. Man har bara tränats i tro att man drabbats av sjukdom! Och för denna utveckling bär psykologerna ett tungt ansvar tillsammans med en grupp läkare som – med amerikanska förebilder – önskar att ytterligare öka en redan diger katalog med flummiga diagnoser. Som vanligt vet nationens politiker inget om saken. Men som man ropar ges det svar, brukar det också heta. Vilsna politiker ställer upp.

Att nationens medier bidragit till eländet är klart. Svagt utbildade vänsterjournalister ställer sig alltid på den sida som menar att man är ett offer. Oroliga människor måste ges balsam, menar kåren av tyckande pennfäktare i gammelmedierna.

Det jag efterfrågar är således modiga politiker. Människor som vågar distansera sig från vänsterbruset och be människor sansa sig. Jag vill höra ord i stil med. Ta´t lugnt, det går över. Du är inte sjukare än folk var förr.

Min slutsats blir därför att det är samhället som är sjukt. Inte människorna, som sannolikt har det bättre än förr. Människor som inte fått höra sanningen.

Torsten Sandström