Tidöregeringen har – tyvärr under medial tystnad – gjort en mycket lovvärd insats för spridning av väsentlig samhällsinformation. Detta i syfte att få svenska myndigheter att bättre ta tillvara allmänhetens behov. I slutet av 2025 infördes nämligen en rätt för myndigheter att bryta mot dittills rådande sekretess (10:15a i Offentlighets- och sekretesslagen, OSL). Syftet är att sprida offentliga uppgifter som kan förebygga eller hindra brott. Tillika för att stoppa att en felaktig skatt, avgift eller utbetalning av bidrag beslutas av det allmänna. Tanken är att främja utbyte av upplysningar myndigheter mellan! Utan tvekan ökas härmed samhällets möjligheter att komma åt brott och fuskande. Den vidgade offentligheten har även potential att spara stora pengar för skattebetalarna.
Det som sker bör enligt min mening ses som ett första steg i nedmontering av rådande svenska lagsystem om sekretess in absurdum. Märk dock att de föreslagna reglerna enbart rör information som tar sikte på brottslighet och ekonomiskt fusk av olika slag.
Ändå innehåller OSL fortfarande ett synnerligen omfattande regelmönster om myndigheters plikt till tystnad om uppgifter som finns noterade hos stat och kommun. I grunden finns nämligen starka skäl för att en alltmer utbyggd offentlighet inte ska växa ut till en fiende till medborgarna. Individer ska våga kontakta en myndighet – exv vården eller andra basala sociala institutioner – utan att normalt behöva riskera att känsliga samtal eller uppgifter senare lämnas vidare. Saken gäller risken för ett ”storebrorssamhälle”.
Men på senare tid har frågan om folkets behov – man kan säga ”lillebrors” rätt – hamnat i fokus. Ofta har medborgarna förstås starka intressen av öppenhet. Svenska folket måste ges en möjlighet att bedöma hur den svenska offentligheten agerar och inte minst hur skattebetalarnas pengar används. Viktiga myndighetsbeslut bör alltså inte hållas hemliga inför allmänheten. Läsaren inser att frågan om myndigheters sekretess är känslig och svår att avväga genom rättsliga regler.
Särskilt intresse har riktats mot medborgarnas rätt att ta del av information om farliga människors brottslighet. Jag tänker alltså på domstolars fällande domar i brottmål. Självklart har varje människa rätt att på domstolens kansli studera originalversionen av domslut och domskäl. Men alla inser att detta är mycket opraktiskt i verkligheten.
Märk att den som vet att en granne begått ett sexbrott eller annan allvarlig våldskriminalitet tar en stor risk om man via internet – exv i en samtalsgrupp mellan föräldrar – lägger ut ett varnande meddelande om personen bakom dådet. Varningen kan i värsta fall komma att ses som ett brott – en ärekränkning! Ovetande om denna risk har nämligen en man (på en sluten Facebookgrupp på Ekerö) under 2021 lagt ut en varnande bild på Vilma Andersson som just släppts på fri fot. Detta efter knappt två år år i fängelse för försökt till kidnapping av en tioårig flicka på ön. Mannen på Facebook dömdes för förtal. Vilma Andersson är som bekant nu häktad för styckmord.
Vi ser alltså hur spridning av information om ett allvarligt brott kommit att kriminaliseras till skydd för gärningsmannen! Detta illustrerar ett uppenbart behov hos allmänheten att enkelt kunna skaffa sig information om farliga brottslingar. Med andra ord måste rimligt öppna kanaler finnas för att skydda oskyldiga från potentiella gärningsmän. I äldre tider spreds sådan information effektivt inom lokalsamhället. I modern tid har internet och databanker blivit det instrument som medborgarna måste kunna använda för att skydda sig. Eventuell sekretess måste enligt mi mening vika för offentliggörande av namn på personer som faktiskt begått allvarliga brott. Den som hävdar att brottet sonats genom straffet väljer med andra ord att utsätta medborgarna för risken för återfall. Jag menar att samhället genom regler om tystnad tar sida mot allmänheten.
Som bekant har det länge funnits lättillgängliga databanker – alltså saluförd information – med namn på parter i olika svenska processer som avdömts (exv brott- och civilmål). Delvis har databankerna fyllt det ändamål jag nyss nämnt. De har även gett samhället – inte minst landets jurister – upplysningar om vilka som är parter eller biträder med att föra talan i viktiga domstolstvister. Det har således länge varit möjligt att på nätet läsa en dom i den tydliga form som den faktiskt skrivits av domarna. Detta med rader av namn, adresser och andra personuppgifter. Men det kan man inte längre!
Genom ett majoritetsbeslut av Högsta domstolen i februari 2025 (Ä3457-24) har nämligen sekretessregeln i 21:7 OSL tolkats mot bakgrund av EU-förordningen om dataskydd (GDPR). Majoritetens slutsats är att ett digitalt publiceringsföretags (Siren) begäran om utlämnande av domar inte kan bifallas.
Enligt majoriteten gäller nämligen sekretess enligt GDPR. Domstolen menar att tillräcklig hänsyn inte tagits i svensk rätt till GDPR:s regler om skydd för personuppgifter.
Två minoritetsdomare har en avvikande mening. De anser i korthet att Sirens databas omfattas av Yttrandefrihetslagens skydd för rätt till publicering. Därför gäller inte sekretess enligt 21:7 OSL.
Läsaren inser att knepiga juridiska teknikaliteter således står mot varandra. Intressant är att höga jurister tolkar OSL så olika. Majoriteten agerar efter den komplexa federalism som präglar EU. Minoriteten tar ställning för det svenska samhällets och Sirens vida yttrandefrihet.
Personligen har jag sympati för minoritetens lösning. Därför beklagar jag majoritetens ståndpunkt. Bakom den anas en vänsterliberal fäbless för svepande sekretess rörande personuppgifter. Allmänhetens skydd mot brottslingar tvingas då ge vika.
Ett annat skäl till mitt missnöje är att domar över internet numera ser ut som schweizerostar. Rader med oläsbara koder för inblandade parter och biträden. Läsningen förlorar i precision, kön och smak. EU:s regelhysteri tar över svensk grundlag om yttrandefrihet.
Torsten Sandström
Tidigare publicerad i Epoch Times
