Rolf Gustavsson är en mångårig SvD-korrespondent som förr – alltför länge – rapporterat om EU som ett skönt nav inom vår världsdel. Men inte numera. Det är bra. Dagens rubrik är syn för sägen:
Överlever Europa? Det beror på.
Med hänvisning till den brittiske journalisten David Marsh radar Gustavsson upp flera dystra argument som pekar på söndring inom EU. Kriget i Ukraina blixtbelyser hur Europas politiska ledarskap är splittrat. Många av Europas stater går ekonomiskt på knäna. Frankrike och Italien har länge levt över sina tillgångar och vill därför att Tyskland ska dra det tyngsta lasset. Alltså ett Tyskland med en synnerligen svag samlingsregering, som är hårt ansatt från höger. Tyskland och de norra nationerna vill inte stå för kalaset utan få balans i utgifterna. Södra Europa vill närmast ha fria luncher.
Detta sker i ett EU som i åratal utvecklat en strypsnara i form av federalism. Från Bryssel har strömmat en oändlig mängd av byråkratiska drömregleringar. Storskalig upplåning av unionen har tillsammans med byråkratiska nätverk fått Europas ekonomier att sacka efter Kina och USA.
Alla förnuftiga människor vet detta. Men EU:s vänsterliberala politiska klass (inklusive populister i exv Italien och Spanien) är som förblindade. I stället för att låta nationella ekonomier konkurrera hårt med USA och Kina tror man i Bryssel att framgångar i affärer ska lösas genom storskaliga planer, i stil med Mario Draghis skräckstrategi. Enigt den senare ska miljardtals euros pumpas in i EU:s läckande skuta innan jättehålen i skrovet åtgärdats! Alltså mer av samma politik.
Jag som sedan bloggen startats hårt kritiserat EU som union är förstås nöjd över Gustavssons nutida texter. Men kritiken strör salt i mina sår. En union skulle inte ha byggts från ovan med intag av ständigt nya demokratiskt darriga medlemmar, som alla är ute efter pengar från nationerna i norr. Först då en bred affärsgemenskap via EEC/EG under många år lyckats föra samman sina medlemmar någotsånär lika politiskt och ekonomiskt hade en union kanske varit på plats. Men naiva politiker i Bryssel ville slå sig för bröstet och snabbstarta uppifrån. Och därför syns där ett pajasparlament – en lekstuga för politiska klättrare – en kommandokommission med B-lagspolitiker samt en jättebyråkrati. Fy sjutton!
Europas politiska klass har misslyckats. Om demokratin ska segra krävs nytt friskt blod. Det är bråttom. Men samtidigt tycks det som den europeiska demokratin inte förmår tänka i nya banor. Auktoritära krafter i Kina, Ryssland och USA pinar vår världsdel. Där försörjer vi den politiska klass som står bakom fuskbygget EU. Framtiden ser svår ut.
Torsten Sandström
