Mina bloggar ger en mörk bild av det svenska mediesamhället. Främst projiceras en tung kändiskultur. Det är kändisarnas miljö och prestationer som topprider samhället. Från morgon till kväll ständiga flabb, nojs och kriminaldramer. På så vis får medierna tiden att gå, annonsörerna att bli glada och svenska folket att passiviseras. De privata medierna är lika utstuderade som de statsfinansierade. De senare har dock mage att kalla sig “public service” (samhällsnyttiga).
Den som vill försvara eländet säger att utbudet är vad folket önskar. Och visst knäpper svensken frivilligt på sin radio, teve eller padda. Och då är det inte svårsmälta ideér, texter eller program som man vill komma åt. Utan just flabb, våld och mycket annat strunt. Förvisso behöver vi alla ett mått av förströelse. Men mediesamhället vilar blytungt på kändiskulturen. Och den erbjuder per definition lättsmält diet. Genom att mediernas ägare säger sig prestera det folk önskar så hålls med andra ord en samhällsfarlig cirkel igång. Följden blir ett folk som inte är vant att möta kritiska samtal om svåra sociala problem. Därför röstar man förstås som vettvillingar.
Man kan säga att detta är en av demokratins åtskilliga baksidor. Ändå är demokratin – som Churchill sa – det bästa av alla andra samhällsskick.
Jag menar likväl att politikerna bär ett mycket tungt ansvar för att svenska folket i praktiken förs vilse ut i kändisarnas träsk av nonsens. Det är politiker som via utbildningsdepartementen bestämmer hur journalister ska utbildas. Det är politiker som format de statsfinansierade ST/SVT. Och det är journalister som jobbar på de medieföretag – privata och offentliga – som indoktrinerar svenska folket med kändisarnas svammel, flabb och liknande time-killers.
Därför lär inte utgången av höstens riksdagsval bli omvälvande. Svenska folket är sedan länge matat med kändisdrövel och vänsterpolitik från journalisternas egna agendor. Så ville Olof Palme ha det. Blandningen talar för status quo. En ljuspunkt är antagligen att yngre människor alltmer söker information på internet. Det kan förstås vara vanskligt, men möjligheten att undvika vänsterliberalernas svall av propaganda är givetvis något positivt.
Jag menar därför att utgången av senaste skolvalet 2022 möjligen kan vara en ljusglimt. I valet gav omkring 70% stöd åt en tydlig högerlinje. Om min förhoppning infrias 2026 kan vi möjligen se första steget mot något nytt. Problemet är dock att ungefär samma typ av politiker är de enda valbara. Men om de statsfinansierade medierna på sikt läggs ned – och unga journalister ges en mer kritisk samt fakta- och förnuftsinriktad utbildning, i stället för nutidens vänsterpolitiska ideologi – så finns det en gnista som kan tända en svensk präriebrand (med ordförande Maos ord). Åtminstone på så vis att det offentliga inte ska syssla med nöjes- och kändiskult. Och dessutom kan kanske journalister åter erövra sin tidigare roll som kritiska rapportörer av fakta. På så vis kan nuvarande vänstermegafoner tvingas jobba i motvind.
Torsten Sandström
