Jag fascineras över hur offerkulturen breder ut sig i Sverige. Medierna presenterar var dag rader av människor som beskrivs som offer. Man undrar vad de fallit offer för?r Oftast är det samhället som utpekas som syndabock. När det gäller fattigdom, kriminalitet, bostadsbrist, psykisk sjukdom, dåliga skolresultat, olycklighet osv beskrivs det offentliga som skyldigt. Nästan aldrig den person själv som hamnat i klistret!
För bara dryg femtio år sedan var det klart annorlunda. Ofta pekades individer ut som ansvariga för skeenden som de dragits in i. Inte sällan uttalade föräldrar myndiga ord till sina barn om “skärpning”, “ta dig samman”. Nu predikar i stället psykologer faran med att läxa upp sina ungar. De ses nämligen som offer – åtminstone som blivande sådana.
Igår såg jag en kort notis i SvD – som vanligt från legoleverantören TT – med rubriken, i stil med :
“Kvinna blåste kommuner på 5,5 miljoner”
Det rörde sig om svindleri. Varför lurade hon till sig pengarna? Jo, meddelar SvD, det rör sig om “shoppingmissbruk”. Hon var alltså inte girig eller samvetslös utan ett offer för sitt missbruk att vilja köpa på sig saker.
Jag menar att utvecklingen är en del av den svenska individualismens framväxt. Den är ett hot mot rimliga krav på att enskilda måste ta sitt ansvar. Men ingen politiker – eller journalist – vågar förstås säga detta. Då skriar förstås nationens hundratusentals “offer” in spe. När jag var unga talades det om en obskyr amerikansk organisation för moralisk upprustning, MRA. På kristen grund pläderade MRA för ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Alltså i grunden rimliga mål – om än inte direkt knutna till samhällets behov av ansvarstagande hos den enskilde. Jag minns att MRA hånades av vänstern och Dagens Nyheter. I dessa kretsar måste man söka roten till det onda.
Nu sitter vi således fast i friskrivning från ansvar genom offrets undanflykter. En svindlare blir “shoppingsmissbrukare” och en kåt kändis som varit illojal mot sin hustru (en annan kändis) blir “sexmissbrukare”. Man tror knappast sina öron.
Dett är ännu en viktig anledning till att det svenska samhället inte har någon lysande framtid, tror jag.
Torsten Sandström
