Varje forskare har förstås en rad personliga åsikter om politik, sport, stickning, vindrickning eller vad det nu kan vara. Varje ståndpunkt kan vara svag, stark eller extrem. Men jag tror att alla kloka män och kvinnor inom vetenskapens värld är ense om att värderingar av dessa slag ska hållas utanför forskningen i möjligaste mån. Men tyvärr finns det inte så få personer som utgör undantag.

En sådan heter Anna Lundberg och är professor i rättssociologi vid samhällsvetenskaplig fakultet (alltså inte juridisk!). Hon har under Hamas anfallskrig i Gaza deltagit i olika aktiviteter och skrivit under renodlade politiska upprop mot Israel med hänvisning till sin position vid Lunds universitet. Se om detta i min blogg från 4 maj 2024.

På internet finns mer att läsa. Lundberg utger sig nämligen för att vara kännare av mänskliga rättigheter (som definitivt inte tillhör sociologins fält, utan rätt eller moral). Hennes profil är kodad med sedvanliga epitet för woke:

*Kollektiv rättsmobilisering
*Lokalt solidaritetsarbete
*Juridisk rådgivning
*Barns rättigheter

Allt detta tillhör en vid och synnerligen oklar sfär av frågor som politiska organ satts att utveckla. Rättsregler saknas ibland om dessa fenomen, ibland är normerna magra, men i den sk Barnkonventionen är de så många att de närmast framstår som religiösa satser om välfärd och lycka. Utan tvekan är Lundbergs profil en trampolin för politisk aktivism – och inte för vetenskap i etablerad mening.

Givetvis känner Lundberg av sina kollegors kritik av ett så lösligt praktiserande av forskning. I en kallelse till ett seminarium under hennes ledning – som riktar sig till unga forskare – läser jag förstucken kritik mot traditionell forskning som beskriv som ”polished” (i meningen förskönad eller tillrättalagd).

Lundberg vet bättre. I en anda som påminner om wokepredikantens ska seminariedeltagarna delges Lundbergs ”uncomfortable” tankar. Hennes obehagliga ideér sägs syfta till att väcka unga doktoranders förmåga att hantera forskningens orediga (”messy) förhållanden och satsa på integritet, mod och kritik vid sina egna (”own”) val på forskningens arena. Jag påminns om min ungdoms floder-power.

Den som är besviken på världen, samhället och inte minst forskningens givna begränsningar ska alltså frälsas till politisk aktivism i Lundbergs anda. Givetvis gör varje ung människa sina val och får ta ansvar för följderna. Men att som blivande forskare tro att Lundbergs teser kommer att främja en vetenskaplig karriär är uppenbarligen högst riskabelt.

Sanningen är att god forskning inte präglas av personliga politiska val. De blir snarare per definition en källa till förluster. Inte undra på att Lundberg beskriver sina tankar som obehagliga.

Genom forskning kan man inte komma till andra sanningar än vad som sker i den fysiska verkligheten. Men hur samhällsproblem ska lösas är ett val mellan olika alternativ som kanske kan finnas. När Lundberg menar att det senare tillhör vetenskapen har hon fel. Politiska val rör inte sanningar.

Tyvärr är hon inte ensam om ett sådant övertramp. Hon begår ett övergrepp. Och låter det finansieras med allmänna medel. Lyckligtvis är kretsen av likatänkande liten.

Torsten Sandström