Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Bloggen har nu varit igång var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt ett par tusen kronor som jag varje år får av vänliga följare. Detta trots att bloggen i snitt har omkring 1.500 besökare per dag! Maximum ligger på 3.000 besök på en dag!
Bloggen är inte avsedd som en affärsrörelse för att skapa rikedom. Men det gäller förstås för publikum att muntra upp en idog samhällskritiker. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!
Sverige ska vara en rättsstat. I demokratisk ordning ska landet styras med lagar. Domstolarna ska normalt fungera oberoende av den politiska makten. Men ändå finns tecken på cancer i den svenska samhällskroppen. Symptom som dessvärre inte tas på allvar, utan sopas undan.
Det övergripande problemet är idén om att allt står rätt till. Den svenska sjukan är att politikerna slår sig för bröstet och hävdar att landet är ett föredöme för andra nationer. Det resulterar i att makthavare försöker tränga undan tecken på svulster i samhällskroppen. Den politiska klass som styr landet har ett behov av detta. Ty om öppna sår yppas skulle deras krav på fortsatt politiskt monopol försvåras.
Detta gör att uppenbara problem inom rätten förtigs eller bortförklaras som misstag. Det rör sig alltså om ett slags sammansvärjning om att allt står rätt till inom rättsväsendet. Rättsskandaler, såsom de rörande Catrin da Costa eller Thomas Quick, är bara spektakulära exempel. Om inte annat borde pajaseriet i brottsutredningen rörande mordet på Olof Palme vara en väckarklocka för den politiska klassen.
En mer vardaglig problemvariant rör samverkan mellan olika myndighetsföreträdare för att med såväl lagliga som olagliga medel främja politiskt korrekta målsättningar rörande beskattning samt frågor som rör miljö, natur, klimat och folkrätt. Ett skräckexempel är rättsapparatens långvariga jakt på den höga företagsledaren Karl Hedin för påstått jaktbrott (där han till sist frikänts med enbart ett pyttelitet skadestånd som “ursäkt” för en månad i häktet). Ett annat exempel är den sk Lundinprocessen, som i skrivande pågått i femton år (15!) för att sätta fast två toppchefer i ett stort svenskt företag för att de personligen påstås ha planerat flera mord långt borta i mörkaste Afrika (Sudan).
Bakom dessa kända fall finns en rad andra uppenbara övergripande juridiska beslut som svenska politiker bär ett tydligt ansvar för. Fel som de inte gjort vad som krävs för att eliminera:
1 Ännu saknas en svensk domstol för prövning av lagars förenlighet med grundlag. Allt oftare lagstiftas i strid mot Lagrådets beslut.
2 Ännu är det regeringen som slutligt utser domare. Tecken på politisk styrning yppas rörande höga domartjänster. Personer från regeringens departement ges en gräddfil.
3 Ännu saknas en effektiv reglering av straffansvar för offentliga tjänstemän som gör väsentliga fel i tjänsten. Märk att Olof Palmes regering avskaffat tidigare regler om straffansvar! Ett lagförslag med en intressant skärpning rörande fel i tjänsten finns dock sedan några veckor (SOU 2025:87).
4 Ännu härskar en utbredd svensk mentalitet om lagstiftning enbart för legitimeringens skull. Trots allt snack om förenkling växer massan av onödig lagstiftning i förskräckande takt. Antalet statliga myndigheter är 367 stycken just nu (AI-svar avseende 1/1 2024). Minst hälften av myndigheterna tar sikte på politiska korståg, dvs regler för politiskt sken och byråkratins skull.
Min rapsodiska översikt stöder påståendet om en svensk rättspolitisk cancer. Det allvarligaste är politikernas ovilja att erkänna faktum. Samt deras ointresse av att försöka ställa saker till rätta. Hos socialdemokratin – och deras många politiska allierade – finns dessutom en vurm för den “starka staten”. Tankar av detta slag gör mig rädd. En effektiv statsapparat räcker. Det är just överskottet av styrka och avsaknaden av sanktioner mot felande offentliga tjänstemän som gör att cancersvulster får allvarliga följder.
Ett viktigt konstaterande är att den politiska klassen bär ansvaret för den rättsapparat de beställt och som folket gång efter annan plågas av. Lagar kan som bekant inte bara nyskapas utan också ändras eller avskaffas. Cancern i rättssamhället är således självförvållad av landets politiska elit. Därför menar jag att det är hög tid för tillsättandet av en kommission för rättsstatsliga reformer! Men jag är rädd för att den kommer fram till att allt är som det ska vara.
