Jag tror många har en positiv inställning till u-landsbistånd. Man tror ju att pengarna används så att välstånd bygg upp utomlands. Många utredningar visar att så ganska sällan är fallet. Den som läser The Economist, som annars är mycket tillåtande, ser att tidningen lanserar fakta om att utveckling ganska sällan sker och att ofta mekanismer med motsatt effekt (anpassning) utlöses.

Därför är det bra att Tidöregeringen nonchalerar de rödgrönas symbolpolitik med ett 1-procentsmål av BNI. Det är också fint att Sidas del av biståndet krymps, även om det idag är så stor som 24 miljarder per år. Bara själva beloppet lockar till det negativa slöseri och pengaberoende som The Economist gisslar. Alltså ett lurendrejeri såväl inom Sverige som hos mottagarnas folk.

Sida funderar som en Sveriges många byråkratiska motorer för vänsterliberal propaganda. Godheten strålar då pengar ska krängas ut över världen. Tänk vilken mängd drömpolitik som drygt 800 anställda på denna byråkrati kan producera. I samhälls debatten fungerar de som de röd-grönas bästa vän. Utan angivande av parti förstås.

I kombination med mediernas journalister fungerar de som en offentlig trollfabrik. Då SVT ska intervjua Benjamin Dousa, biståndsminister, så blir det närmast ett politiskt korsförhör med vinklade och infama frågor. Vad han än säger har SVT:s vänsterfolk något att invända. Det skedde aldrig på sossarnas tid – märk väl!

Den svenska ”humanitära stormakten” är alltså ett gigantiskt maskineri för vänsterns del. Maskinen skapar föga resultat för u-länders välstånd. Men den fungerar för upprätthållandet av sosseväldet (tillsammans med grönfinkar av alla de slag). Effekten är att en god del av Sveriges skattebetalare tvingas betala sura pengar till ett bistånd som de rödgrönas väljare slipper tyngas av.

På så vis får svenskt bistånd en vinkling som är enkel att förstå. Det gäller att rekrytera väljare som tror på sossarnas drömmar.

Torsten Sandström