Tove Lifvendahl skriver i SvD den 15/6 en ledare som är bra. Åtminstone till hälften. Ledaren rör aktivistgrupper som tar lagen i egna händer och stör demokratins funktioner. Ett exempel är påhoppen av politiker nyligen utanför riksdagshuset – palestinska aktivister tog än en gång lagen i egna händer.
Vad är det som stör mig då? Jo, att Lifvendahl sin vana trogen aldrig vågar eller vill kritisera mediernas roll i sammanhanget. Länge har dessa aktivistgrupper behandlats med silkesvantarna. De har till och med fått ett stort – och okritiskt – medialt utrymme som måste uppfattas som stöd.
Inte undra på att dessa unga egotrippade agerar som talibaner. SvD tillhör de medier som ständigt visar förståelse och stöd för klimataktivister och palestinademonstranter med sina hamasvänner. Den som ger dessa självcentrerade hejdukar handen utsätter sig förstås för risken att de griper hela kroppen.
Så går det för en politiker som liksom Lifvendahl ska hålla sig vän med flertalet. Inte minst det M-parti hon vuxit upp inom. Principerna hamnar i bakgrunden. Förmågan till självkritik är låg. Den svenska modellens mediala tillstånd är självförvållat.
Torsten Sandström
