Som jurist är jag självklar bekymrad över att den svenska rättsstaten på flera fronter förfaller. Idag tänker jag diskutera en särskilt viktig del av detta problemområde, nämligen bristen på ansvarsutkrävande.
Det är självklart att ”ett samhälle under lagstiftningen” måste ha effektiva påföljdssystem, i syfte att begränsa risken för att människor sätter lagens ord åt sidan. Detta har historiskt sett varit en grundläggande målsättning vid framväxten av västerlandets demokratier.
Initialt kan man säga att problemet närmast varit alltför hårda påföljder. I takt med civilisationens framsteg tillhör detta nu en förfluten tid. Expansionen inom samhällsvetenskapliga ämnen som sociologi, kriminologi, psykologi mfl har öppnat dörren för tankar om att individen endast är en bricka i samhällsstrukturernas stora spel. Därför hävdas det att den enskilde sällan kan bära ansvar. Vidare har rop på ansvar betraktats som auktoritärt. På grund av vänsterns grepp om politik och forskning kan man därför säga att Sverige drabbats av en tilltagande juridisk ansvarslöshet.
I dagens samhällsdebatt avspeglas bristen på ansvarsutkrävande främst i kritiken mot en ökad våldsbrottslighet och otillräckliga straff mot kriminella. Det är en viktig startpunkt. Men jag menar att för rättsstatens del är problemet avsevärt bredare och mer allvarligt. Inom en lång rad samhällsområden har den svenska nationen nämligen avrustats systematiskt vad gäller sanktioner mot personer som avviker från lagstiftningens explicita eller underförstådda krav på efterlevnad.
Särskilt allvarligt i rättsstatens perspektiv är förstås den avveckling av ämbets- eller tjänsteansvaret som skett 1974 under Olof Palmes regeringstid. Dessförinnan betraktades vårdslöst beslutsfattande av en offentlig tjänsteman som ett brott och åtal kunde ofta väckas inför domstol. Efter 1975 krävdes att beslutet, för att ses som brottsligt, måste avse myndighetsutövning mot enskild – ett begrepp som rättsligt sett är tämligen snårigt. Det uttalade syftet med Palmes ingrepp var – märkligt nog – att sanktionssystemet inom det offentliga skulle anpassas till den privata sektorn och dess avtalsreglerade disciplinpåföljder (varning, suspension, löneavdrag etc). Numera har därför tjänsteansvaret gått i stå. Thomas Bull, ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, har jämfört den rättsliga hanteringen av tjänstefel med antalet cykelstölder som klaras upp, dvs 1 procent.
Jag hävdar att ansvarets nedrustning har inneburit ett dråpslag mot rättsstatens idé, där just de offentliga tjänstemännens efterlevnad av regler till skydd för samhälle och medborgare är en fråga av största vikt. Detta särskilt som den svenska förvaltningen utövar stor makt och sysselsätter omkring en tredjedel av landets förvärvsarbetande. Tjänstemännens tilltagande närhet till politiska makthavare talar också för en vidgad kriminalisering. Behovet av påföljder måste även ses i perspektivet av att lagstiftningen inom det offentliga blivit alltmer gummiartad, där tjänstemän ställs inför tolkning av oklara ramlagar och generalklausuler. Det allmännas makt mot medborgarna har alltså allmänt sett flyttats fram. Att den enskildes rättsosäkerhet ökats får anses som uppenbart.
Den svenska nedrustningen av systemen för utkrävande av ansvar har dessutom en betydligt vidare dimension, som går utanför grundlagens krav på att land ska med lag byggas. I skärningspunkten mellan det privata och det offentliga syns sedan länge en tendens att ett utkrävande av ansvar uteblir. Jag tänker nu på föräldrars barnuppfostran och skolans hantering av elevers uppförande. Också här kan man säga att propåer om fasta krav – som inte ens är strikta eller hårda – av politiker och medier uppfattas som auktoritära och skadliga för det uppväxande släktet. Det är ingen tvekan om att vänsterns politiker och forskare här än en gång har sina fingrar med i spelet. Ofta skapas intryck av att fasta krav mot unga ska ses som något fult, närmast jämförbart med aga (märk att psykologer numera talar om psykiskt våld!). Enbart vänsterns bastanta motstånd mot prov och betyg i skolan ger tydliga besked om frånvaron av substans i det svenska ordet ”ansvar”.
Min text kanske framtonar som en konservativ dystopi. Men den som inte ser vart den svenska utvecklingen är på väg kan knappast samtidigt hylla en svensk rättsstat. I stort och smått fjärmar sig det svenska samhällslivet från tanken att en avvikelse från regler ska medföra sanktion. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har i åratal utsatts för ett ständigt krypskytte från pedagoger, vårdpersonal och elever som inte vill se graderade betyg inom juristutbildningen, utan förespråkar lägre krav och skydd för lågpresterande. Okunskapens om juristyrkets betydelse i en stat under lagarna blottläggs med andra ord.
Vidare visar medierna stor förståelse för människor som fuskar med bidrag – frånsett då utvecklingen gått så lång att man tvingas tala om ekonomisk brottslighet. Även samhällsdiskussionen om ungas psykiska ohälsa respektive könsdysfori sker enligt min åsikt faktiskt i ansvarslöshetens tecken. Ensam och utelämnad – efter en kvick-fix via diagnos eller könsbyte – står en ung människa som inte fått möta tillräckligt motstånd, på grund av att krav nu för tiden allmänt sett betraktas som något auktoritärt och odemokratiskt i vårt land.
Även den statsfinansierade televisionen bidrar förstås till kravlöshetens lovsång. Om än ett perifert exempel är ändå programinslaget ”gift vid första ögonkastet” illustrativt. Förvisso är stabiliteten i svenska äktenskap en annan än för femtio år sedan – på gott och ont. Men att statsteven bidrar till att hylla äktenskap som ingås på grund av intrycket vid det första mötet måste ändå ses som extremt osmakligt och ansvarslöst (med tanke på eventuella följder för avkomman).
Min slutsats kan inte bli någon annan än att den svenska samhällsutvecklingen fört nationen ut på ansvarslöshetens gungfly. Att en av rättsstatens grundläggande principer är hotad måste hursomhelst ses som klart. Efter snart 50 år av elände vore därför en återgång till det äldre tjänsteansvaret en bra och enkel start. Därutöver krävs en kulturrevolution inom framför allt skolans värld. För att den ska lyckas måste politiker, medier och inte minst forskare fjärma sig från vänsterns teorier inom samhällsforskningen. I individualismens samhälle måste den enskilde bära ansvar för sina handlingar!
Den som bryter mot svensk lagstiftning är inte en person man ska tycka synd om eller dalta med. Jag förespråkar inte stenhårda straff, men en mycket snabbare och effektivare lagföring, särskilt av våldsbrottslingar. Det offentliga Sverige måste visa musklerna och inte bara hukande betrakta den som missköter sig som ett offer för samhällsmiljön.
Torsten Sandström
