Sedan 1930-talet har den svenska socialdemokratin byggt makten över det svenska samhället. Det har skett ytterst medvetet och strategiskt. Deras ritning eller nätverk har flera noder. För var och en av det moderna samhällets olika livsformer har statligt-korporativa kommandocentraler byggts. Viktiga exempel är politikområden som arbete, boende, konsumtion och skola. Där har vi tvingats se hur S-partiet med sina underorganisationer gett statsmaktens stöd i syfte att utöva en tät kontroll.
Än viktigare för S-partiets maktutövning har styrning av kultursektorn i vid mening varit. Detta skrev redan Hultén-Samuelsson om1983, i boken ”Mediavänstern”. Miljarder och åter miljarder av skattebetalarnas pengar har under de senaste 70 åren lokaliserats till listigt genomtänkta knutpunkter i medborgarnas vakna sociala liv.
För detta har det förskönande begreppet ”kulturstöd” använts. I klartext har det nämligen rört sig om en avsikt att kontrollera medborgarna i olika skeden av deras liv. Minst hundra statliga myndigheter är idag centrala kuggar i denna förtäckta kontroll eller styrning. Genom att strategiskt pytsa ut statliga bidrag har sossarna lyckats få medborgarna ”att dansa efter maktens pipa”, för att låna författaren Lars Anders Johanssons boktitel från 2017.
Kontroll har även utövats av en lång rad ideella organisationer som noga sett till att pengarna hanterats för S-partiets långsiktiga syften. Miljarder har som alla vet rullat till de stora statliga medierna SR/SVT, som för säkerhets skull kallas ”public service företag”. Dessutom har stöd – eller kontrollbidrag – tilldelats dagstidningar, tidskrifter, teatrar, museer, konstnärer, författare osv i långa rader. Nästan alla svenska kulturnissar – som inte kan försörja sig själva – står idag på statens lönelista.
Mest tydligt och utmanande är kanske det politiska partistöd som stegrats allt efter som antalet partimedlemmar under de senaste sextio åren sjunkit med omkring 85 %. Vi ser därför idag ett partiväsende som i huvudsak finansieras av staten! Är det så svensk demokrati var tänkt?
Följden har självfallet blivit mottagare som helt eller delvis gjorts beroende av staten. Och detta har skett inom det kulturområde, som man i många fria nationer valt att låta leva och växa av egen kraft. Just risken för att skapa beroende har utomlands varit ett argument mot denna typ av stöd/kontroll. Men i Sverige har partier från vänster till höger ställt upp på S-partiets vackert förpackade kulturstöd i olika former.
Sverige har under snart 100 år levt i detta sossarnas laboratorium för medborgarkontroll. Systemet har passat den politiska klassen som hand i handske. Tusen och åter tusen av myndighetsanställda och bidragstagare har bildat en stor kår av vänstermän och kvinnor. Flertalet uppknutna till S-statens kontrollsystem. En central roll har spelats av medierna – såväl de helt statsfinansierade som bidragstagande tidningar. Där har journalistiska legosoldater fått sin försörjning – och villigt ställt upp vid bygget av S-partiets korporativa nätverk.
Politiskt har det förstås funnits nyanser, men enigheten har varit stor då det gäller att formulera vad som är god respektive dålig politik. Statsstödda journalistutbildningar har villigt sett till att rekrytera och dressera lämpliga pennfäktare. Allas beroende av den stora offentliga bidragsgivarens hand syns tydligt i den politiska korrekthet som blivit ledstjärnan. Flertalet medieanställda marscherar numera taktfast till statens pipa. Därför måste man konstatera att det framför allt är vänsterns politiker som är ansvariga för den svåra trängseln i den svenska åsiktskorridoren.
Tyvärr måste slutsatsen bli att Sverige inte längre är en helt fri demokrati i vanlig mening. Vi har blivit en nation där våra egna pengar – i form av skatter – till stor del används av det offentligas korporativa nätverk för att kontrollera oss själva. Och då har jag inte ens med ett ord nämnt de synnerligen storskaliga bidragssystem som kontrollerar människor inom välfärdens sfär! Här utövas förmodligen den mest effektiva vardagliga dressyren. Ty vanligt folk bekymrar sig inte särskilt mycket om finkultur. Man slumrar ju i tevesoffan till Flabben Larsson och Mellot, fenomen som också finansieras med skattemedel.
Nobelpristagaren och filosofen Hayek talade – med egen erfarenhet från Hitlers Tyskland – om framväxten av ett samhälle av slavar. Dagens mildare svenska variant är enligt min mening också något allvarligt. Just på grund av dess utstuderade konstruktion omgiven av förskönande omskrivningar under en tidsrymd på snar hundra år.
Lika fullt rör det sig om kontroll och frihetsinskränkningar. I civiliserade nationer väljer medborgarna själva vilka former av kultur de ska satsa sina slantar på. I Sverige bestämmer däremot politikerna valet. Det tycks därför som om svenska folket genom politiska beslut låtit sig förslavas. Herrefolket är en politisk klass, som hittat på ett effektivt system för kontroll av samhället. En elit som inte besväras av politisk granskning i och med att nationens medier tillhör den politiska klassens nätverk.
Torsten Sandström
