En av många svenska paradoxer är en nation med en mängd olösta strukturproblem, samtidigt som munkavle alltmer läggs på det politiska samtalet. Jag menar inte att tystnad påbjuds rörande de gamla krisproblemen. Ty där händer bara ingenting viktigt. Däremot tänker jag på auktoritära tecken på rättning i ledet vad gäller individernas åsikter och deras syn på en handfull identitetsfenomen.
Komiskt nog lanseras utvecklingen under flummiga beteckningar i stil med ”stay woke”. Tanken tycks vara att framföra identitetspropaganda under täckmanteln att göra människor medvetna. Enligt min mening är det egentligen fråga om en särskild gruppering inom den politiska korrektheten, nämligen diverse påbud som rör etnisk tillhörighet, kön och sexuell läggning. Ett intressant tidens tecken är att fulordet ”ras” – som annars är tabu – tillåts under etiketten ”rasifiering”, som ungefär betyder att någon diskrimineras på grund av sin hudfärg.
Rörelsen har som vanligt sina rötter i USA. Men den växer rejält på svensk hemmaplan och visar sig i en vurm för olika minoritetsgruppers strävan efter identitet, i stil med krav från samer och tornedalingar. Jag har naturligtvis inget emot deras kamp för egna kulturella och språkliga intressen. Men det jag vänder mig mot är den dubbelmoral som döljs bakom politikernas och mediernas stöd för deras strävan. Dels finns som sagt omfattande svenska strukturproblem som borde vara i fokus, dels är kampens uttryck inte sällan auktoritärt förbjudande.
En simpel iakttagelse rör orden ”lapp” resp ”negerhövding”. De användes som bekant förr med en oskyldig och i allmänhet välvillig mening. Pippi Långstrumps hyggliga pappa beskrevs på denna väg. Och i skolan fick man förr lära sig en hel del nyttigt om Lappland samt om lapparnas tidigare liv i sina kåtor (samtidigt som skolans bespisning serverade lappskojs med rödbetor). Idag är detta tabubelagt och förbjudet med påklistrad röd sametejp. Det är antagligen bara en tidsfråga innan landskapet döps om till sameland och den rödfärgade germanska vildmannen i landskapsvapnet ersätts med samesymboler.
Det auktoritära syns också tydligt i samband med diskussionen om invandring. Den som menar att Sverige misslyckats storskaligt med det senaste decenniets invandrings- och integrationspolitik måste vakta sin tunga för att undgå anklagelser för rasism. Fy den som säger att vågen av blodigt dödande – som följt på en invandring på omkring en miljon personer sedan 2010 – har något med invandrarnas klaner att göra. Ett så vaket konstaterande möts med avsky från vänsterns politiker och svenska gammelmedier.
Lika doktrinär och fördömande är feministernas rörelse, som drivs av en hatisk minoritet väl utbildade. Då tillåts i direktsänd i teve påståenden om att ”män är djur” (vilket delvis är sant, men tänk om det sagts om kvinnor!). Professorer som talar om biologiska könsroller inom läkarutbildningen fördöms alltså. Och staten driver på feministernas ovetenskapliga strukturtänk å det kraftigaste. Vidare bannlyses den universitetsinstitution som inte har kvinnliga författare på listorna för kurslitteratur.
Allvarligast är som sagt ändå att det auktoritära identitetstänket används för att dölja nationens omfattande strukturproblem. Om dessa borde alla tala. Men inte. Bostadsbrist, arbetslöshet, kunskapsbrist i skolan, brist på vårdplatser, överföd av dödligt våld samt brist på militärt försvar är nämligen politiska och mediala problemområden som nedprioriterat i samhällsdebatten. Här gäller sannerligen inte tesen ”stay Woke”.
Den politiska korrektheten blir på så vis skriande.
Torsten Sandström
