Senaste utgåvan av The Economist innehåller en kort artikel om vårt land, rubricerad ”Pistoler i överflöd”. På ett fåtal rader sägs det centrala om det dödliga våldet i svenska förorter. Rakt upp och ned och utan de förtiganden och den skönmålning som svenska medier presenterar. De senaste skjutningarna i Hjällbo, Frölunda och Visätra radas sakligt upp och Sveriges föga hedrande internationella topposition i blodigt våld noteras förstås.
Det intressanta är att det i texten på flera ställen framhålls brottslighetens anknytning till misslyckad svensk invandringspolitik. Gäng från av unga från Somalia och Syrien konstateras således, något som bekant är tabu i vårt land. Men utan detta går det ju inte att förstå vad som sker i storstädernas förorter! Brottslingarna är ju huvudsakligen klanmedlemmar. Domstolarna dömer i huvudsak invandrargrabbar, ansvariga för rader av brott. Och kriminalvården hanterar huvudsakligen barn till nyinflyttade, som inte anpassats till svensk kultur.
Dock missar The Economist något viktigt. Sverige har på kort tid – omkring femton år – godtagit att antalet boende inom nationens gränser ökat med omkring en tiondel, dvs sammanlagt c:a en miljon individer. Även om antalet kriminella är procentuellt lågt säger det sig själv att ett par procent kommer att ställa till med jättestora problem. Särskilt som den svenska så kallade ”integrationen” inte bestått av rimliga krav på anpassning, utan på en flod av förhoppningar samt mängder av bidrag till de nyinflyttade i nationens gettoliknande bostadsområden.
Varför denna tystnad? Det officiella svaret är att det innebär en stigmatisering av tala om en invandrares kriminella bakgrund. Sanningen är dock en annan. Den är politiskt betingad. Det gäller att dölja för befolkningen vad som sker. Svenska medier och politiker sysslar alltså med propaganda. Politikerna vill dölja sanningen om sitt misslyckande. De vill sitta nämligen kvar som yrkespolitiker.
Torsten Sandström
