Miljöverdomstolens avgörande, som häromdagen avser stoppa Cementas brytning av cement på Gotland, är ett tecken på något mycket allvarligt: ett hot mot Sveriges framtid som rättssäker industrination. Cementa har i decennier brutit kalk i Slite, utan problem med grundvattnet, men nu anser domstolen att fortsatt brytning riskerar att hota grundvattnet, något som rätten menar att Cementa inte utrett tillräckligt.
Det är inte så att jag främst vill skjuta på domarna. De ställs nämligen inför en uppgift som är synnerligen svår och som de inte heller är ägnade att lösa, varom mera snart. Låt mig förklara.
En jurist tränas under många år på att lösa tvister där regelsystemet innehåller någorlunda tydliga regler, eller åtminstone många explicita rättskällor i form av rättsfall, motivuttalanden od. Till bilden hör att domare normalt ställs inför tvister där partsställningen ger hjälp, såsom exv en åklagares plikt att agera objektivt och underlåta att väcka åtal om bevisningen är svag. Vidare rör affärstvister normalt parter som slutit avtal, varför domstolens uppgift blir att på parternas egen risk tolka deras kontrakt. Är det oklart får de skylla sig själva.
Situationen är en annan i Cementafallet. Det rör en viktig typ av lagtvister om teknik/biologi som domarnas har att avgöra i dagens svenska stat. Bakgrunden är en omfattande svensk lagstiftning som ger stat och kommun rätt att inskrida i medborgarnas privata förhållanden. Det rör sig nu om sk förvaltningsrättsliga tvister där en offentlig myndighet för talan mot ett företag eller en privatperson. Jag tänker inte på skattetvister, där regelsystemet i regel är finmaskigt och ger domarna en uppsjö av rättskällor. Problemet är däremot en mängd tekniska/biologiska tvister som en myndighet initierar för att värna samhällsintressen rörande natur, miljö, djurhållning och liknande.
Inom denna sfär är nämligen regelsystemet överlastat med svepande gummiklausuler om ”goda förutsättningar”, ”god miljö” osv. Dessutom hårda krav på bevisning om ”säkerhet”, dvs frånvaro av risker. Till denna grupp hör även vaga miljönormer om ”hållbarhet” eller ”försiktighet”. Läsaren inser att det blir domarens sak att – inom grundlagarnas gränser – själv försöka finna en lösning på vad lagstiftaren menar. Politikerna smiter alltså från sitt ansvar och lägger viktiga åsiktsladdade beslut i domarnas händer.
Saken kompliceras som sagt av partsställningen. Hundratals svenska myndigheter har tusentals anställda med korstågsfarares ambition att rädda mänskligheten. I miljötvister ser de följaktligen enögt på det hållbarhets- eller försiktighetsfenomen som de önskar rätta till. Läsaren inser att det verkligen rör sig om gummiregler. Mångordigt pläderar myndigheterna för sin tolkning i rättsfrågan. Några betungande krav på objektivitet finns inte för dessa miljöns legosoldater. Det allvarliga är att det inte heller finns några allmänna regler om att deras krav måste ta hänsyn till olika konsekvenser för samhälle, företag och privatpersoner av myndighetens talan. Till saken hör att de agerar som angripare i de enskildas privata sfär. Följden blir ett stort svängrum för myndigheterna att attackera privata intressen och så at säga offra dem på den heliga hållbarhetens altare. Och detta på mycket vaga juridiska grunder.
Förvisso måste svenska domstolar ta hänsyn till Regeringsformens regler om skydd för privat egendom. Men i och med att hållbarhetskraven getts stor tyngd i svensk lagstiftning hamnar domaren i en tillbakapressad och svår situation. Domarens naturliga strävan är nämligen att följa lagen. Generella regler saknas som sagt dessutom om att hänsyn måste tas till övergripande svenska samhällsintressen, i stil med att myndighets krav hotar andra företag än de i tvisten samt att det finns riskerar för att skada drabbar anställda och ytterst det ekonomiska livet i stort.
Så här illa går det när man släpper miljötalibaner lösa inom de departement som sysslar med lagstiftning. En trängd domstol faller för det allmännas krav då man känner till lagstiftarens ambition att värna miljön. Lagrådet brukar visserligen ofta framhålla behovet av skydd för enskildas egendom. Regeringsformen måste följas, vilket är en självklarhet. Men vid en viss reform inom miljörätten förefaller ofta argumentet som långsökt vad gäller ett specifikt miljöproblem, som ofta är punktartat och inte rör bredare effekter som drabbar personer utanför själva tvisten. På så vis ges domarna inte något tydligt stöd i rättskällorna för att ta ställning till vidlyftiga krav från de svenska myndigheternas många juridiska miljökämpar.
Och då går det som skett i Cementatvisten. Följden riskerar bli en svensk brist på betong och murbruk, något som uppges få dramatiska effekter för byggföretag, anställda och ytterst det svenska samhället. Som tur är kommer domen att överklagas till Högsta domstolen. Det skulle förvåna mig storligen om inte Regeringsformens regler om egendomsskydd och äganderätt snabbt kommer att få betydelse för ett beviljande av prövningstillstånd.
Men huvudproblemet kvarstår. Nämligen en oklar miljölagstiftning om rätt till ingrepp i företags näringsverksamhet och människors privatliv. Det är uppenbart att miljörättens regler inte kan tillåtas verka för godtyckliga och vidlyftiga åtgärder, som påverkar inte bara ett enskilt subjekt utan en hel samhällssektor.
Lagreformer krävs med andra ord. Bäst vore om en svensk författningsdomstol inrättades för prövning av en lags giltighet. Det förefaller också som om Regeringsformens regler om företag och medborgares skydd mot ingrepp från stat och kommun preciserades! Men ytterst behövs också en ny svensk myndighetsorganisation, som stoppar korstågsmyndigheters och miljötalibaners framfart. För det krävs givetvis en helt ny och modig regering, utan Mp.
Torsten Sandström
