Det var då det! Men ge upp nu för sjutton!

Att inte släppa taget beskrivs ibland som en dygd. Det gäller att kämpa för sina ideal. Det ligger nog mycket i detta. Det är allmänt sett berömvärt att stå för sina åsikter. Men räcker det verkligen?

Jag skriver detta med tanke på att nutidens politiker strävar efter att bita sig fast i sin maktställning. Normalt sker det med hänvisning till dåd från förr. Man påstår sig vilja handla ungefär som tidigare generationer av politiska beslutsfattare gjort. Här braverar verkligen S-partiet. Det lutar sig tillbaka mot åtgärder av sedan länge döda kollegor. Dvs personer som agerat i en helt annan historisk verklighet. Jag tänker på de politiker som för omkring nittio år sedan byggde den svenska demokratin. Även om åtskilliga borgerliga politiker drog strån till lasset så var det framför allt S-partiet som verkade för allmän rösträtt för män och kvinnor, 8-timmarsdagen och rader av ekonomiska och sociala välfärdsreformer. Men det var då det.

Min poäng är att dessa aktioner idag är ”lagda till handlingarna” som man brukar säga. Om än berömvärda är de numera inlemmade i nationens historia. Sedan dess har knippen av andra nutida samhällsproblem tornat upp sig, rörande invandring, brottslighet, skola, bostadsbrist, vårdköer, högt skatteuttag, brist på försvar osv. Att bita sig fast vid den politiska makten med hänvisning till tidigare bravader – såsom politiker från S-partiet ständigt gör – framstår därför som falskt. Hundraåriga åsikter om specifika samhällsfenomen gäller inte i någon större utsträckning för dagens svenska demokrati. S-partiets gamla kollektivism har därför inte längre mycket att ge i tider av alltmer stegrad individualism. Lösningar med hänvisning till majoritetskollektivets makt slirar i dagens era med krav på en politik som är bra för majoriteten av landets individer.

Jag menar därför att S-partiet har nått vägs ände. Man saknar verklighetsanpassning. Partiets ledande politiker orkar eller vill inte längre styra den nya verklighetens Sverige. 2000-talets svenska demokrati ställs nämligen inför nya utmaningar som måste hanteras med öppna ögon och under ett kritiskt och fritt samtal. Därför borde S-partiet släppa taget och sluta att bita sig fast vid makten. Allt talar för att deras politiska spel nu är förlorat. Döden på äldreboenden i corona och på gatorna genom beväpnade klaner bevisar att S-eran är slut, helt enkelt. Två självförvållade problem som skakar landet.

Men S släpper ändå inte taget. Man kämpar för föråldrade ideal. Och vad värre är, man lever inte som man lär. Förr var det ett parti av och för arbetare. Men inom S-partiet härskar idag en politisk klass, som från skolåren lärt sig att jobba för en framtid som yrkespolitiker för sig själva och sina närstående. Politiken har i huvudsak blivit en grund för politikernas egen försörjning, ett yrke, inte en tillfällig verksamhet för genomtänkta reformer, sund hushållning (sparsamhet), lyssnade på nationens egna behov (inte globala kollektivs påtryckningar), raskt utkrävande av ansvar vid offentligt slöseri osv. Den politiska klassens egoism har faktiskt blivit ett demokratiskt problem. Tanken med en representativ demokrati är inte ett livslångt välde för en nomenklatura, utan snarast en beredvillighet att åstadkomma växling inom den maktsfär som ska hanteras av politiker som representerar folket.

Därför är det inte alls någon dygd att vägra släppa taget. Att klamra sig fast vid makten blir tvärtom ett avsteg från det goda samhällets ideal om successiv växling vid makten i öppna och fredliga former. Jag menar inte att enbart S-partiet hamnat i den representativa demokratins återvändsgränd. Den svenska politiska klassens gemensamma intressen är breda och tydliga samt går utöver partiernas gränser. Detta framstår som fullt klart efter turerna kring Löfvens plötsliga avgång och efterföljande återuppståndelse. Många riksdagsledamöter vill sitta kvar ännu ett år och uppbära ersättningar för det.

Min poäng är att moderna tider kräver nya ledare med oförfalskad blick på verkligheten. Marschen från arbetarkollektivets Sverige till en mångfald grupper av individer kräver givetvis också nydaningar inom demokratin. I många bloggar har jag därför förespråkat olika inslag av direkt demokrati – exv i form av val där röstning sker i första hand på viss person samt dessutom införande av en möjlighet för en bred samling av medborgare att åstadkomma folkomröstning om ett visst aktuellt lagförslag. Sådana lösningar finns utomlands, men inte i kollektivens Sverige förstås.

Här agerar den svenska politiska klassen förståeligt nog bromskloss. Alltså inte ett ord om behovet att steg mot direkt demokrati! Man vill helt enkelt inte släppa taget. Makthavarnas agerande måste ses som ett hot mot en förnuftig utveckling av det svenska samhället och demokratin.

Torsten Sandström