Jordbruket inom EU göder bara 1% av unionens BNP. Visst är odling nyttig. Och värd ekonomiskt stöd i en ekonomi där industrin drar ifrån vad gäller tillväxt.
Men häromveckan rapporterade The Economist om saken. Den liberala tidningen har hittills normalt varit EU-vänlig, trots sin positionen i Brexit´s Storbrittanien. Men numera vacklar The Economists stöd.
En knutpunkt rör EU:s jordbruksstöd. Att 1/3 av unionens inkomster från medlemsländerna (totalt 2600 miljarder) spenderas på en enda procent av näringsverksamheten inom EU, dvs jordbrukssektorn, är en allvarlig tankeställare.
Någon säger kanske att det sammanlagt är många småbönder som gynnas. Men inte. Av EU:s årliga utbetalningar på 850 miljarder till jordbruket tar nämligen unionens 20% storbönder (grevar, baroner och andra störtförmögna) hem hela 80% av guldet.
De stora betalarna i detta penningregn är Sverige och andra industrinationer i nordväst. Mottagare är södra Europas knackiga ekonomier, med Frankrike som främsta pådrivare. Om Macron inte får lugn på bönderna blir det revolution…
Det intressanta är att denna viktiga fråga knappast alls uppmärksammas av svenska politiker och medier. I vårt land sker över huvud taget ingen kritisk granskning av EU. Politiker och medier är så glada och nöjda med den stora byråkratin, som uträttar litet. Den svenska nationens eliter struntar helt enkelt i utvecklingen mot en alltmer federal union.
Jag menar att vi måste ta rygg på The Economist och reagera mot hur EU:s pengar används och hur makten alltmer flyttas från Sverige till Bryssel. De svenska politiska partierna deltar just nu i en storskalig förskjutning av makt och pengar till en kontraproduktiv EU-ledning. Nästan ingen kritik hörs. Från det svenska näringslivet – som ändå favoriseras genom fri handel – hörs dock oroade utrop om att planeringen från Kommissionen i Bryssel håller på att ersätta den fria konkurrens som är affärslivets ryggrad.
Inte undra på att The Economist reagerar.
Torsten Sandström
