Många politiker – även från borgerligheten – uttrycker respekt för politikern Anna Ekström. Jag har aldrig förstått varför. Förvisso har hon inte en traditionell start som sosse i det politiska livet (universitetsexamen och några års förvärvsarbete). Men i fortsättningen rör det sig om en typisk klättring in i den politiska klassen. Departement (under Göran Persson), fackföreningspamp, Skolverket och så utbildningsminister. Alltså en väg kantad av ambitioner för S-partiet och lojalitet med dess makt över Sverige.
Nu har Ekström uppenbarligen nått vägs ände i och med avslöjandet om gravt fusk med det svenska underlaget för PISA-statistiken. Att hon har ett eget intresse i att bluffa är uppenbart. Ekström har i åratal haft sina fingrar med i en kunskapsfientlig svensk skolpraktik, oavsett alla sköna ord om höga ambitioner. Vänsterns flumpedagogik funkar helt enkelt inte. Hon har utsett Skolverkets chef, som ansvarat för den svenska PISA-studien. Han har varnat utbildningsdepartementet för att det finns risk för kritik mot att studien vinklats. Anställda på hennes departement har varit oroade. Men man har ändå gått vidare för att kunna skryta med marginella förändringar, som nu visar sig vara luft. De svenska resultaten i PISA har nämligen i realiteten försämrats. Det kan inte råda minsta tvekan om att Ekström måste ha informerats av rädda partibyråkrater inom det egna departementet. Vem skulle annars våga ta risken för en skandal? Nu försöker hon skylla ifrån sig på ett vis som bara ytterligare drar ned henne i smutsen.
Vad lär sig Sverige av detta? Först och främst att många svenska skolpolitiker, byråkrater och vänsterpedagoger har misskött sitt värv i flera tiotals år. Dessutom att en minister helt fräckt bluffat svenska folket om sanningen. Riksdag, medier och väljare har vilseletts. Förklaringen är S-partiets överdogm: makten framför allt. Om sanningen om dåliga PISA-resultat offentliggjorts hade partiet och Ekström råkat i trubbel. Att då välja en lögn är inte bara ett tecken på dålig moral, utan också en bekräftelse av den förkastliga tesen att ändamålet helgar medlen. Alltså att grova oegentligheter godtas för att rädda Löfvens Regering.
Men värst är kanske vad landets elever får lära sig av Ekströms framfart. En bra skola måste bygga på förtroende för fakta, kunskaper och ärligt uppsåt i studiernas bedrivande. Nu ser landets unga en skolminister som fuskar. Att hon dessutom har juristexamen gör saken än värre (hon har till råga på allt varit ledamot i styrelsen för Uppsala universitet). Om en minister någonsin ska avpoletteras så är det Anna Ekström.
Torsten Sandström
