Till det politiskt korrekta svenska samhällslivet hör en debattstil som är mycket speciell och allvarlig. Så här ser den i grova drag ut.
Å ena sidan: Sossarna och vänstern pucklar på M och KD med högröstade, grova och infama anklagelser om samverkan med SD, ett parti som kallas både nazistiskt och brunsvart. Umgänget med SD hånas samt skriks ut som odemokratiskt och en katastrof för landet.
Å andra sidan: M och KD svarar lågmält och tämligen undvikande. Man vill uppenbarligen inte delta i vänsterns pajkastning.
Den ena sidan kastar alltså konstant skit, medan den andra närmast duckar. Detta är enligt min mening inte en umgängesform som är bra i det långa loppet. Visst jag gillar saklighet och öppenhet. Men man kan inte år ut och in ta emot ruttna ägg och tomater från motsidans demagoger.
Det jag menar är att M och KD måste gaska upp sig och pregnant ifrågasätta varför S-partiet i årtionden regerat i samverkan med V-partiet. Alltså gemensamma överläggningar även under den tid då V inte seglade under falsk flagg, utan rakt ut kallade sig kommunister. Ungdomsförbundet visar ännu den äkta röda ullen, den skränar i stadgarna där kommunismens framhålls som föreningen samhällsmål. Och bara för några år sedan var nuvarande partiordföranden i V en koryfé inom Ung vänster. Och nästföregående partiordföranden Ohly var en uttalad kommunist. Likaså Ylva Johansson, innan hon gifte in sig i S-partiet, för vidare politisk karriär till EU. Bilden är skrikande röd och blodig. Än idag har V täta kontakter med krafter i skräckregimer som Kuba och Venezuela.
Varför missa M och KD detta argument? In i nutid har S-partiet flörtat vilt med kommunisterna. De har ett otal antal gånger fått politiska köttbitar till mångmiljardkostnader för hederligt folk. Och för inte alls så länge sedan pussade och kramade svenska kommunister några av historiens mest blodbesudlade diktatorer. Trots att kommunismens gått under i östeuropa driver den svenska V-rörelsen de facto förstatligande, planhushållning och andra sakfrågor som medför en allvarligt risk för avveckling av den svenska demokratin. Jag menar alltså att allvarliga bredsidor måste med jämna mellanrum avfyras mot landets tarvliga vänsterpopulister med Löfven i spetsen.
Jag medger att resonemang som går ut på skuldbeläggning via samverkan (guilt by association) kan vara en tveksam debattstil. Men lika bekymmersamt är enligt min mening att tillåta vänsterpopulisterna dela ut rallarsvingar under bältet på M och KD. De vänsterliberala partierna är kanske på väg att ta hem nästa valrörelse på grund av detta fulspel.
Därför är det hög tid att sluta gulla med vänstern. Det gäller att sjunga ut om kommunisternas roll i S-partiets kamp för att behålla makten över Sverige. Höj rösten! Peka på Stalin och Mao! De har tillsammans mer än 150 miljoner politiska motståndares liv på sitt samvete.
Torsten Sandström
