Så här inleddes en artikel i SvD näringsliv den 23/2:
Psykolog: ”Individen kan inte fixa klimatkrisen”
Den europeiska elbilsrevolutionen kan vara ett hot mot klimatet. Det anser i alla fall klimatpsykologen Kata Nylén, som hävdar att elektrifieringens förtjänster förskjuter ansvarsfrågan från det kollektiva till individen.
I mina bloggar är jag kritisk till att personer som utbildats till psykologer gör anspråk på att veta varför människor tycker och tänker på olika vis. I och med att de inte har kikhål in till våra hjärnor kan de inte annat än spekulera om vad de ser. Det blir i bästa fall trosuppfattningar som byggs under med ibland motstridiga skolboksteorier. Dessa psykologiska teorier kan förvisso vara intressanta. Men det är tillämpningen av dem som närmast är omöjlig. Vi står alltså inför en av det nya samhällets snabbast växande trosåskådningar: dykningar i människans själsliv.
Trängseln framför psykologins altare har blivit stor. Sedan länge har vi mött psykologer med inriktning mot reklam, konsumtion, arbete, skola och en hel del annat. Nu tycks det alltså vara dags för klimatet. Hur kan över huvud taget skeenden i atmosfären (eller högre upp) ha ett samband med elektriska impulser i människors hjärnor? En större vetenskaplig klyfta går knappast att upptäcka än den mellan vetande om natur respektive själsliv! Tala om en yrkeskår som är anpasslig. Eller kanske snarare om en omvärld som okritiskt söker svar från den nya tidens orakel: psykologen.
Ändå satte jag morgonkaffet i halsen då Kata Nylén uppenbarade sig i SvD och presenterade sig som ”klimatspykolog”. När jag läst hennes kritik av samhällets satsning på elbilar undrar jag om hon inte själv snarast måste kontakta SvD:s egen läsarpsykolog, Jenny Jägerfeld. Muntert funderar jag över vilket förvirrat samtal som då skulle uppstå.
Klimatpsykologen menar alltså att samhällets satsning på elbilar förskjuter ansvarsfrågan (för den klimatkris Nylén ser) från den kollektiva samhällsnivån till individen. Man anar att hon vill se mycket hårdare tag från samhällets sida. Antagligen menar hon att en stackars grupp människor inte ska lockas till att köpa elbilar – i stället bör samhället förbjuda fossila bränslen eller rentav den privata bilkörning, som många individer sysslar med.
Psykologi brukar förvisso kallas samhällsvetenskap. Man kan därför förvänta sig att yrkeskåren funderar över vad samhället är. Det är ett kollektiv av individer som i vårt land och många andra väljer de politiker som ska bestämma över exv miljön. På så vis innebär själva samhällskonstruktionen att ansvaret för samhället faktiskt i grunden vilar på individernas axlar. Valet av åtgärder mot den förmodade uppvärmningen ligger i en demokrati alltså ytterst hos individerna. Och det ska vi verkligen vara glada över, även om politikerna som verkställer individernas önskningar inte alltid är så nogräknade.
Nu vill dagens klimatpsykolog alltså hindra svenska medborgare från att själva agera för miljön. Det tycks enligt henne vara ett alltför stort ansvar. Jag tar mig för pannan. Elbilar verkar vara en bra väg framåt. Likaså kärnkraft i våra elledningar som gör det billigare att köra bil och värma bostäder. Men vår klimatpsykolog ogillar att samhället lockar enskilda att agera försvarbart. Det är faktiskt absurt.
Jag fasar för det samhälle som blir följden om klimatpsykologen får härja. Demokrati verkar uteslutet på grund av att offentliga klimatåtgärder via enskilda per definition övervältrar ansvar på de enskilda som ställer upp. I så fall återstår en märklig form av diktatur, där politikerna själva löser de problem som tycks finnas i atmosfären. Alltså massor av direkta förbud. Inga utsläpp, varken från bilar, industrier eller människors pruttande. Alltså inget kött. Ingen mjölk. Inget bröd. Ingen värme osv.
Demokrati innebär en ansvarsfördelning mellan samhälle och medborgare. Meningen är att alla inom lagens gränser ska göra sitt bästa. Det offentliga genom lagar, skatter och bidrag. De enskilda genom att rösta, följa lagen och i övrigt göra det man själv kan och önskar för en bättre värld.
Möjligtvis kan klimatpsykologens propå gillas av landets förvirrade Mp-gäng. Talibaner är som bekant kända för att vilja ta lagen i egna händer. Vi hör dem redan skria om utomparlamentariska åtgärder för klimatet. Och de känner antagligen någon form av lycka genom sitt personliga ”ansvarstagande”.
På senare år har vi sett hur svenska psykologer inlemmats i politikernas och mediernas byggande av kris kring miljön. I denna skrämselkampanj förefaller psykologernas vacklande kunskaper om människans själsliv komma till en passande – om än riskfylld – användning.
Torsten Sandström
