I mina bloggar har jag kritiserat det svenska samhällets enögda propaganda rörande hotet mot arternas mångfald. Fram tonar bilden av en svensk strävan att bevara Sörgården. Senast pekade jag på att forskarnas Artdatabank och politikernas Naturvårsverk har olika uppfattning om begreppet ”invasiv art”. Artdatabankens forskare beskriver arternas spridning som naturlig, men ibland ekonomiskt eller politiskt oönskad.

En av mina naturvetenskapligt skolade mejlvänner – som väljer att vara anonym – har skrivit följande intressanta inlägg, som jag verkligen tycker bör spridas.

Antalet arter på jorden uppskattas till ungefär 9 miljoner och domineras av insekter och leddjur. Men bara något hundratusental av dessa är kända och katalogiserade. I en rapport från FN anges att ca en miljon arter av växter och djur är hotade av utrotning. En vetenskaplig rapport i Science kommer dock fram till att enbart ca 27 000 arter hotas av de mellan 2 och 2,7 miljoner arter som de anser finns på jorden. En annan studie menar att antalet arter kan vara så stort som en miljard, om man räknar med mikroorganismer. Det är således mycket stor spridning på hur många arter som anses finnas på jorden.

Det finns dock ingen enhetlig definition av vad en art, eller djursort är i vardaglig bemärkelse. Det finns exempelvis ca 900 arter av maskrosen och ingen lär märka om något hundratal av den försvinner, men medierna skulle nog kalla det för massutrotning. Om man däremot begränsar sig till det vardagliga begreppet djur, så anses ca 300 arter har ”utrotats” sedan år 1900, vilket motsvarar ca 3 per år. Det nybildas även arter, varav de flesta inte syns för blotta ögat, som resultat av anpassning till nya livsmiljöer. Resonemanget om en pågående massutrotning bygger ofta på extrapolation av minskning i någon känd art där ett antal ”osynliga” sub-arter försvunnit, varefter man multiplicerar med något stort tal med antagandet att det måste försvinna proportionellt lika många försvunna arter bland de övriga okända.

Världsnaturfonden har t.ex. nyligen visat att ca 70 % av jordens vilda djur har försvunnet sedan 1970. Studien bygger på en extrem minskning av ett groddjur i Sydamerika, som motsvarar ca 1 % av ca 14 000 bestånd. När man skalat bort extremvärdena från den del som minskar mest visar det sig istället röra sig om en svag uppgång. En företrädare för WWF säger dock att man skall se det som en indikation åt vilket håll det lutar (sic).

Så vad skall man tro? Kanske är det så som IPCC:s förste ordförande sagt: Om vi inte förebådar katastrofer kommer ingen att lyssna. Eller som en av Greenpeaces grundare Paul Watson sagt: Det spelar ingen roll vad som är sant, det är bara vad folk tror är sant som har betydelse.

Emellertid har det under de senaste 400 – 500 miljonerna år förekommit fem massiva utrotningar då 45 – 95 % av allt levande försvann från jorden, exempelvis när dinosaurierna försvann för ca 65 miljoner år sedan. En av orsakerna till massutrotningarna är nedslag på jorden av gigantiska meteoriter med diametrar på 50 – 80 km, som gav upphov till stoft som skymde solljuset. Därigenom minskade växtligheten drastiskt, eftersom fotosyntesen behöver koldioxid, ljus, vatten och näringsämnen för att producera syre till luften som är nödvändigt för djurlivet. Allt liv på jorden uppstod för övrigt först ca 4 miljarder år efter att jorden bildades för ca 4,5 miljarder år sedan. Under den senaste halva miljarden år har atmosfärens halt av koldioxid, av mestadels okända orsaker, varierat mellan ca 4000 och 150 ppm, medan nuvarande halt är ca 400 ppm och medeltemperaturen har varit mellan 8 och 24 grader mot nuvarande ca 14 grader. Det är således uppenbart att det i naturen finns andra krafter än människan som styr det mångomtalade ”klimatet”.

Självklart skall vi som människor värna om djur och natur, vara aktsamma om resurser och arbeta för minskad miljöpåverkan. Men, det sker bäst utan hysteriska larm, vilka primärt leder till ångest och oro, vilket inte gagnar bättre levnadsvillkor för flertalet på jorden.

Jag anser att min brevvän resonerar som en forskare bör göra. Öppet, försiktigt och fokuserat på tydliga bevis. Alltså en förebild för landets många klimathysteriker. Hans citat från ledare inom IPCC och Greenpeace visar att de däremot talar som opinionsbildare. Då politiker i Sverige och utomlands – samt inte minst rader av medier – väljer att upphöja deras åsikter till vetenskap måste alla kloka människor säga stopp!

Orsaken till klimatförändringar är en vetenskaplig fråga, ännu utan tydligt svar. Försiktighetsprincipen är enbart ett politiskt vägval – ett val som självfallet kan visa sig felaktigt och innebära att astronomiska penningbelopp förslösats i onödan. Och inte minst att människor i stor skala letts vilse. Det är skrämmande, även om syftet inte (alltid) är ont. Pläderande för ett mål om politisk makt är emellertid illavarslande. Skrämselpolitik lönar sig tyvärr på valdagen.

Torsten Sandström