Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
I Expressen skriver några liberala debattörer att marijuana måste legaliseras för att stoppa de kriminella gängen, med andra ord klanvåldet.
En typiskt liberal kvick fix. Tänk bort knarket och så försvinner själva brottsligheten bakom den. Men ack så korttänkt. Vem tror att klanernas killar kommer att gå till söndagsskolan ifall cannabis börjar handlas på Systembolaget (som liberalerna föreslår). Mest troligt är klanerna kommer att satsa på behovet av tyngre droger då det mildare gräset säljs över disk. Dessutom finns en uppsjö andra kriminella alternativ för gängen att exploatera. Redan idag sysslar de med utpressning under etiketten ”beskyddarverksamhet”. Den som inte betalar får sina fönster sönderslagna. En framtida lukrativ marknad förstås.
Liberalernas dilemma är alltså teori utan praktisk förankring och långa blickar på gammal erfarenhet. Också att de stödjer S-regeringen genom Jöken. Alltså medverkar de tydligt indirekt till LO:s förbud mot låglöner för nyanlända. Nu tror jag förstås inte att alla klanmedlemmar vill jobba skift eller ens åtta till fem till mot låg betalning. Men åtskilliga kommer att se en öppning till en jobbresa bort från förorternas ghetton. Alltså vägen mot assimilering, den lösning som gäller i civiliserade nationer. Men i vårt land ses assimilering som ett övergrepp på de nyanländas klankulturer. Därför är Sverige Absurdistan!
Förr kallades skolbarn – oftast pojkar – som avvek från vanliga normer om ordning och uppförande i skolan för slynglar eller satungar. De åthutades, placerades i skamvrån och till och med luggades eller fick örfilar. I de flesta fall bättrade killarna sig. Andra fortsatte med mindre eller större kriminalitet. Jag talar inte om något idealsamhälle. Ibland gällde alltför hårda tag. Men odygdspåsarna fick klara besked om vad som var fel. Och tydliga instruktioner om att det främst var upp till dem själva att rätta in sig i ledet.
Jag skriver detta efter att ha hört hur det går till i en grundskola i en av storstockholms kranskommuner. Nu utrustas killarna ifråga med intyg på att de lider av ADHD eller annan bokstavsdiagnos. Så fort de ställer till med något trassel så säger de högt ”jag har ADH” för att avvärja ett kritiskt samtal. De får tid hos särskilda lärare. Och går före i matkön (åtminstone i den skola jag talar om). Diagnosen ger dem alltså en form av tolkningsföreträde.
Vi har nu alltså möjlighet att jämföra hur avvikande ordningsstörare behandlades igår och idag. Den unga person som förr kritiserades för sin oförmåga till anpassning får idag en diagnosstämpel, som låter dem åka i en gräddfil i skolan. I slutändan kanske resultaten blir ungefär desamma för vildbattingen ifråga från igår och idag. Några bättrar sig. Men alltfler än förr blir antagligen idag kvar i utanförskap.
Varför har det blivit så här? Om ansvariga kort ska pekas ut så är det landets politiker, pedagoger och läkare med inriktning mot psykiatri. Alltså politiker som tycker allt kravställande är något auktoritärt. Och pedagoger som på synnerligen lösa vetenskapliga grunder menar att ordning, betyg och krav på kunskaper inte är något att eftersträva. I stället beskrivs frihet, självstudier och ständig förståelse som pedagogikens mirakelkur. Och så slutligen läkarna, som genom kvasivetenskapligr hitte-på-diagnoser lägger pannorna i djupa veck och skriver ut läkarintyg som vilar på lösan sand.
Jag har i många blockar kritiserat bristen på krav i kombination med en diffus vetenskaplig idébildning. Jag menar att vi här ser en viktig förklaring till dagens svenska skolkris. Och i förlängningen kanske också till en eskalerande ungdomskriminalitet – även om det här tillkommer en viktig ingrediens: brist på integration av invandrarnas familjer.
Orsaken till min kritik bottnar inte någon vurm för ”lag och ordning” eller en naiv tro att skolan förr var idealisk för fostran av unga och inlärning av kunskaper. Allt var naturligtvis inte bättre förr. Så mitt intresse bottnar inte i någon dogmatisk konservatism. Tvärtom tror jag att min kritik bygger på något allmängiltigt och alltså tämligen tidlöst: en öppen diskussion om hur skolproblem under historien ibland har lösts på ett förnuftigt vis och med höga krav på vetenskaplig evidens. Innan reformer genomförts har lösningarna granskas kritisk, så att det bästa från förr blir kvar och endast det absolut mest trovärdiga förnyelsekraven sätts på plats.
Jag menar att merparten av landets politiker, pedagoger och själsläkare har agerat naivt och oförnuftigt. Allt talar för att de visat god vilja. Men ändå har de konsekvent valt lösningar som är oförnuftiga. Jag tror att många av dem agerat på grund av politisk ovilja mot gammal beprövad erfarenhet. Det nya och inställsamma har drivit på. Framför allt har deras naivitet och humana godtrogenhet lett till en rädsla för krav av nästan alla slag, såsom ordning, tillrättavisningar och betyg. De har besjälats av en naiv vänsterinriktad tro på att avvikarnas beteenden – genom en uppsjö av själsliga diagnosetiketter och allmänt tillmötesgående (dvs kravlöshet) – ska omvandlas till skötsamma unga män. Det är kanske rörande, men faktiskt mycket allvarligt feltänkt. Vi ser nämligen redan hur alltför många människor slutar att anstränga sig för sin egen försörjning. Krav riktas på bidrag från samhället. Sammantaget pekar detta på ett stort svensk dilemma.
Enligt min mening är det som sker i dagens Sverige ett gigantiskt socialt experiment, där riskerna och skadeverkningarna klart överstiger eventuella positiva resultat. Det rör sig om ett farligt hasardspel där riskerna är stora att flera generationer av bångstyriga unga människor – framför allt pojkar – kommer att bli förlorarna. Därför tror jag att historiens dom kommer att bli hård över Sverige. Domen kommer inte att hjälpa de drabbade. Och tyvärr kommer inte heller ansvar att utkrävas av de ansvariga.
