Vi ser dem var dag i tidningars näringslivssidor. Breda leenden. Från avsuttna politiker med tidigare hög ställning inom partierna. Såväl statsministrar som regeringsledamöter på mer underordnade positioner. Men också en handfull politiker utan superhöga uppdrag förr. För att bara nämna några namn: Carl Bildt, Göran Persson, Leijonborg, Björn Rosengren, Per Nuder, Ilija Batljan, Göran Hägglund, Ann Batra… Med en förskönande omkring kallas de ibland ”dörröppnare” då de tagit plats i en bolagsstyrelse.
Ingen av dem har någon egentlig affärskompetens eller erfarenhet av just ledande arbete inom näringslivet. Men det behövs inte för dessa gyllne uppdrag i det privata. De tjänar nämligen pengar genom att sälja kontaktvägar mun mot den politiska arena där de tidigare försörjts. Nej, tidigare försörjning är inte rätt ord, i och med att de fortfarande uppbär guldkantade förmåner från livet som medlem i den politiska klassen.
Alla dörröppnare är lika glada. Och tacka för det. De tjänar pengar på det jag uppfattar som skumrasksysslor. Deras affärsråd är nämligen obetydliga. De vet inte mycket mer än gemene man om business. Det är alltså inte ekonomisk eller juridisk kompetens som de tillhandahåller. Men de har sina adressböcker fulla med värdefulla och unika kontakter inom det offentliga, dvs stat och kommun. Genom ett raskt telefonsamtal kan de fixa ett möte för ett företag som vill köpa fastigheter från ett kommunalt bolag. Eller ett möte med en statlig myndighet som förmedlar bidrag till näringslivet eller beviljar kontrakt inom sektorer som rör bredband, telefoni, finanser, försäkring osv.
Här finns miljarder för företagen att hämta via avtal med stat och kommun. Och feta kontrakt hjälper ”dörröppnarna” privata företag att erövra. Konkurrerande bolag som saknar dessa genvägar riskerar alltså att gå miste om kontrakten ifråga. Konkurrensen snedvrids med andra ord medvetet. Det är därför klart att näringslivets pampar försvarar fenomenet ”dörröppnare”, något som skett i Dagens Industri för en tid sedan!
Givetvis vet företagens ägare och VD:ar att dörröppnarna inte har mycket annat att bidra med. Men affärsfolket vet att dörröppnarna just kan mäkla kontakter bakvägen in i stat och kommun till stora pengar. Deras personkontakter och tidigare politiska status blir nämligen en brygga till politiker som förhandlar fram avtal för det offentliga. Dörröppnarna hjälper med andra ord privatägda företag att till ett relativt lägre pris snika åt sig pengar som de offentliga makthavarna – till skattebetalarnas fromma – antagligen kunnat spara in genom en mer öppen budgivning. Det anses visst lagligt. Och det är kanske så. Men det ligger mycket nära korruption. Och är enligt min mening hursomhelst exempel på dålig moral från den politiska klass som redan lever väl på det offentligas bekostnad. Att det saknas regler som hindrar dörröppningsåtgärder eller annan lobbying är därför logiskt. Ingen av de personer som nämnts ovan har mig veterligen motionerat mot dörröppning/lobbying som politiker. Jag har själv länge pekat på problemet i läroboken Svensk aktiebolagsrätt.
Någon tycker kanske att det är svag moral från min sida att skriva texter av detta slag. Jag känner själv viss olust. Men jag anser att svenska folket måste upplysas om vad den politiska klassen sysslar med. Det är mycket viktig! Sanningen måste upp på bordet! Skattepengar finns att spara! Skröplig politisk moral bör alltså avslöjas.
Torsten Sandström
