Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
På min blogg har jag många texter om landstingens självskapade problem. En alltför stor mängd inkompetenta politiker och byråkrater är ansvariga för en dyrbar svensk vårdapparat som inte funkar. Deras planering och verkställighet medför att att vårdpersonalen inte används på ett rimligt vis och att operationssalar, maskiner och annan utrotning står stilla en god del av dagen.
På DN Debatt idag bekräftar idag en organisationsforskare (Mats Alvesson) och en överläkare (Stella Cizynsky) den dystra bilden av landstingens oförmåga att hantera sitt uppdrag, se länken nedan.
Jag upprepar därför. Staten måste ta över. Och ge privata och offentliga organisationer i uppdrag att driva vårdcentraler och sjukhus. Låt dem i bolagsform (S:t Eriks ögonsjukhus är idag ett aktiebolag som ägs av det offentliga) få frihet att forma ett effektivare och mindre regelstyrt vårdarbete. Bort med politikernas samverkan med vårdfacken! Skär bort en stor del av byråkratin.
Om Sverige slipper landstingens döda hand av idag frigörs inte bara mer tid för patientbesök, utan också pengar till högre löner till vårdpersonalen. Och glöm inte den modell som funkar bra utomlands: läkare uppmanas att öppna egna lokala vårdmottagningar.
Släpp vårdpersonal och patienter fria – det är snart vår!
Jag kan förstå att en stat med långa gränser kan ha svårt att varje dag ha ett exakt grepp om vilka personer som befinner sig inom nationens territorium. Man måste därför räkna med att ett antal utländska medborgare vistas i landet utan att deras identitet varken är känd eller med säkerhet fastställd. Många inbillar sig att detta är ett problem av mindre dignitet.
Därför tappar jag hakan då jag läser att det inom landets gränser finns nästan en miljon personer som inte är folkbokförda i Sverige och därför saknar ett svenskt personnummer. Omkring 870 000 av dem har på begäran av en myndighet tilldelats ett så kallat samordningsnummer av skatteverket. Tanken är att dessa människor ska ges en form av tillfälligt identitetskort. Regler om detta finns sedan omkring tjugo år tillbaka i folkbokföringslagen (SFS 1991:481) 18a §. Meningen är att personerna ifråga ska kunna få anställning, bankkonton, inregistreras som bilägare osv. Inte minst är syftet att personerna ska kunna motta olika former av sociala bidrag från samhället. Alltså i väntan på folkbokföring med äkta identitetskort.
Nu kan man tro att utfärdandet av en sådan handling sker efter en rigorös prövning, exv efter uppvisande av ett utländskt pass eller annat trovärdig identitetsdokument. Och att skattemyndigheten noga kontrollerar vilken adress personen ifråga har. Man kan också tro att denne med jämna mellanrum personligen måste infinna sig på ett skattekontor för att förnya det tillfälliga identitetskortet (dvs handlingen med samordningsnummer). Men nu visar det sig att myndighetsverige helt förlorat greppet om många av de 870 000 som har fått en sådan tillfällig identitetshandling. Vid sidan om de svenska medborgarna lever alltså nästan ytterligare 10% individer i en skuggvärld.
Det visar sig nämligen att många av dessa har fått ett låtsasbevis genom att uppge falsk identitet. Många har flera samordningsnummer (bevis) men i olika namn. Vidare saknar myndigheterna koll på vad bevisens innehavare i verkligheten bor. I flera fall är hundra personer nämligen registrerade på samma adress i en lägenhet någonstans i landet (prislappen är mer än 100 kr/månad). Lägenheten fungerar enbart som en låtsashemvist eller en typ av brevlåda. Detta kan knappast vara en nyhet för myndighetssverige. Men det officiella Sverige och SÄPO saknar pejl på vad för identitet den stora gruppen av utländska medborgare faktisk har, var de befinner sig (inom eller utom landet), vad de sysslar med osv. Och straffsanktionen för oriktig uppgift verkar inte tillämpas, se nedan.
Det är uppenbart att det svenska identitetscasinot skapar gigantiska samhällsproblem. Alltså svårigheter som myndigheterna själv medverkat till att åstadkomma. Låt mig bara kort peka på några exempel.
Bidragsroulett. Fallet med den irakiska försvarsministern avslöjar svårigheten att hålla koll på utlänningar med både svenskt och annat medborgarskap. Denne välbeställde irakier befann sig sedan länge i Bagdad, men hade en adress även i Sverige, dit olika sociala bidrag slussades. Om svenska myndigheter alltså inte ens har koll på sina egna medborgare hur ska man då kunna hantera flera hundra tusen med samordningsnummer? Därför betalas miljardbelopp årligen ut i bidragsinsatser på de svenska myndigheterna roulettbord. Det visar sig alltså att stora belopp sammanlagt per autogiro överförs till personer med dubbla identiteter eller till människor som rest tillbaka till sitt hemland.
Brottsroulett. Bidragsfusk är förstås en form av kriminalitet. Enbart existensen i vårt land av nästan en miljon utländska medborgare med osäker identitet och bosättning är en krutdurk för kriminalitet. Staten och svenska myndigheter bär på så vis ansvar för att omfattande brottssyndikat vuxit sig fast i landet. En stor del av polisens och domstolarnas verksamhet upptas med medlemmar i syndikaten. Men sällan lyckas myndigheterna komma åt personerna ifråga och fastställa deras reella identitet och hemvist.
Fordonsroulett mm. En känd och utmanande typ av kriminalitet är målvaktens syssla. Det finns exempel på att felparkeringsavgifter för ett femtiotal olika bilar hopats hos samma individ med samordningsnummer, utan att personen ifråga i praktiken är åtkomlig för inkassoåtgärder eller domstolskontakter. Alltså ännu ett problem som skapats genom undfallenhet eller naivitet hos myndighetssverige.
Terroristroulett. Att nästan en miljon utlänningar lever i ett allvarligt limbo med registrerade identitetspapper utan egentligt täckning skapar förstås problem. Det bidrar till att bygga långvariga roller av utanförskap. Här finns en grogrund inte bara för ekonomisk brottslighet utan också för hatbrott och terrorism. Även detta borde staten och dess myndigheter ha förutsett. Men det tycks som man inte vill veta av det.
Svensk offentlighet har under många år – och under olika regeringar – varit upptaget med att öppna slussarna för invandring. I allmänhet har det nog funnits någon form av humanitet och välvilja bakom öppenheten, givetvis underblåst av den heliga asylrätten. Men samtidigt möter vi ett gränslöst oförstånd och passivitet från det offentligas sida. Stegvis har alltfler bjudits in från utlandet till positionen som främlingar med samordningsnummer. Lättvunna ekonomiska godbitar har levererats till dem, något som i sin tur förstås lockat hit allt fler. För alltför många har valet blivit att hanka sig fram med svartjobb och brottslighet av skiftande slag.
Staten och några av dess myndigheter har således skapat ett nytt registreringssystem som gör bedrägerier och grov brottslighet lockande. Med andra ord en av offentligheten skapad parallelltillvaro som myndigheterna inte klarar av, allra minst de rättsvårdande. Det är en förbluffande handlingsförlamning vi ser. I första hand undrar jag förstås över polisens, åklagarnas och SÄPO:s passivitet under de år då systemet med låtsasbevis på identitet satts på fötter och byggts ut? Sveriges ordningsmakt verkar lida av en gränslös inkompetens.
Därför vill jag slutligen citera en paragraf i folkbokföringslagen. Med tanke på vad som utspelas i vårt land tycks lagregeln i praktiken vara död. Se utdrag ur lagtexten nedan.
Torsten Sandström 2020-01-17
Straff
42 § Den som lämnar oriktig uppgift till grund för beslut om folkbokföring döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för folkbokföringsbrott till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 25-27 §§.
Är brottet med hänsyn till att brottsligheten utövats systematiskt eller i större omfattning eller annars att anse som grovt, döms för grovt folkbokföringsbrott till fängelse i högst två år.
I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2018:684).
