Som bekant inträffar juli månad varje år. Upplysningen kan tyckas löjlig. Men inte för Sveriges del. Liksom sketchen ”Grevinnan och betjänten” utspelas the same procedure varje år i vårt land: semesterhysterin. Med mekanisk envishet inträder samma offentliga samtal varje julimånad: ”kris och elände på grund av personalbrist.”

Du märker det med all tydlighet i svenska medier. Från morgon till kväll presenteras repriser på nonsens. Nyhetstorkan under juli i kombination med sommarvikarier på mediernas redaktioner förvandlar det till en samhällsfara. Unga vänsterjournalister ska då pröva sina vingar. Det första som händer är att folkrättsliga konventioner lusläses för att utröna om det skulle visa sig att Sverige kan misstänkas bryta mot en stavelse – eller åtminstone ett skiljetecken. Rädda barnen, Röda korset, Amnesty mfl ställer villigt upp på den tomma arena som uppstått på grund av att de flesta svenska har semester. Och så maler sommarens krav på Human rights igång. Rätten till semesterledigt under juli framstår i vårt land nämligen som en mänsklig rättighet.

Vidare ger juli månads öde scen plats åt landets fackföreningar, dvs de vikarier som fått i uppdrag att serva den vikarierande journalistkåren med fackliga åsikter. I tidningar, radio och teve presenteras deras åsikter från vänsterkanten som rena rama sanningar. Att problem på sjukhus och andra vårdinrättningar uppstår under juli förklaras självklart av personalbrist. Många fler måste anställas! Detta är en förstås en sanning ifall julisemester är en naturlag. Men så är det inte. Personalkrisen under juli är bara ett svepskäl. Det är ett svenskt politiskt val: den heliga julisemestern.

Bristen på nyheter under juli släpper också in ett antal yrvakna myndighetschefer på den mediala arenan. Då andra ligger i hängmattan och inte kan gå i svaromål uttalar sig de offentligas chefer vitt och brett om sina myndigheters hjältedåd. Så att folk ska förstå att vi får full valuta för skattepengarna och att betalarna lever under myndigheternas vingars sköna skydd. Liksom ”Allsång på Skansen” förmedlas budskapet att vi alla sitter i samma båt och att den är sjövärdig. Om skatterna höjs kommer båtens säkerhet förstås att öka rejält.

Det tycks alltså som om en samfälld semester under juli månad är en naturlag. Men den som tänker efter inser förstås att detta bara är en politisk dröm. Anställning av extrapersonal året om för att hålla igång just juli är inte en fungerande lösning. Ledighetens förläggning måste givetvis i allmänhet varieras under året. Så sker utomlands, exv i grannlandet Finland. Flertalet där måste turas om att ta ut sina fridagar under juli eller kanske få mer betalt för en annan semesterförläggning. I många verksamheter är detta redan en självklarhet, exv för personal inom transportnäringarna och handeln. Samma sak måste givetvis i än högre grad gälla för den omfattande offentliga service som skattebetalarna betalar för. En anställning där är inte en skänk till det allmänna, utan tvärtom sysslor som finansieras genom pengar från skattebetalarna.

Det sist sagda snuddar vid förklaringen till varför just de offentligt anställda inom vården – och deras fackföreningar – är mest högröstade för nyanställning av personal i syfte att andra arbetstagare ska ha rätt till ledigt under juli månad. Den svenska vårdsektorn är nämligen tungt styrd av 21 landsting, som leds av svärmar av politiker, med ambition att bli återvalda gång efter annan. Det är sannerligen inte denna typ av ledare som är bäst lämpade för att forma en effektiv verksamhet. Det syns i kollektivavtal med märkliga arbetstider för framför allt läkare. Det syns i anställning av mängder av byråkrater, personer som utvecklats till en tung börda för den personal som ska hålla vården igång (och inte serva tjänstemän med papper och möten av alla de slag). Och det syns i en katastrofal planering av semesterförläggningen inom vårdsektorn. Den gemensamma nämnaren är politiker som ledare, dvs personer som inte önskar eller förmår ställa förnuftiga krav, utan hellre fjäskar för de anställda och deras fackföreningar. I grunden finns problemet att S-partiet dominerar såväl arbetsgivarens sysslor som de anställdas fackföreningar. Ledarna och facken sitter i samma båt. En i högsta grad osund kombination, som få vågar ifrågasätta. I vart fall inte de vänsterjournalister som har till uppgift att granska hur politikerna lyckas med att styra landet och förvalta skattebetalarnas pengar.

Jag har i andra sammanhang talat mig varm för en avveckling av de svenska landstingen. Deras vårdapparat är ineffektiv. Följden har blivit att de sjuka idag inte i rätt tid får den vård som behövs. För detta talar också att kostnaden för den svenska vårdapparaten är omkring 15% högre än om uppgifterna skötts av Capio AB eller liknande privatföretag med effektivare administration. För detta talar också den verklighetsfrämmande semesterförläggning jag påtalat. Klart är att alla ska ha de fridagar som semesterlagen säger. Men semestern måste självklart förläggas så att skattebetalarna får den vård som behövs året runt. Den vård som de betalar skatt för.

Torsten Sandström

2019-07-30

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://www.projektsanning.com/