I en lång artikel i DN den 2/7 ger förre ärkebiskopen Hammar eldunderstöd till klimatångestens arrangörer. Han menar att konsumtionssamhället ”måste försvinna”. Annars går det inte att komma förbi klimatkrisen, menar han. Lösningen är det han kallar ”ekoteologi”. Vi måste ta oss samman och fundera över våra liv samt lyssna till Bibeln. Den ”kristna berättelsen bär på det robusta hoppet att det alltid finns nytt liv bortom död och förgängelse, redan här och nu.”
Hammars ödesmättade litania är intressant på flera vis. Först som ett tecken på hur den svenska kyrkan fjärmar sig från de teologiska dogmernas värld och tar steget över i en symbolik med tydlig vänsterpolitisk inriktning. I och för sig har historien under årens lopp sett flera varianter av religiös omorientering, genom tiggarmunkar, väckelsepredikanter och talibaner. Men då har fokus riktats mot renheten i Bibelns eller Koranens berättelse. Nu rör det sig främst om politik. Mänskligheten ska räddas från klimatdöden genom att konsumtionssamhället avvecklas. Ett försök till positiv tolkning är kanske att Belsebubi penning- och CO2-skepnad ska drivas ut genom bön och tro.
En urgammal strävan inom kristenheten syns alltså. Pengar och handel skapar ondska. De vänder människorna från Gud. De håller på att förgifta klimatet och förgöra allas vår existens. Därför vänder sig den förre ärkebiskopen mot hela vårt samhällsystem, som bygger på omsättning av tjänster och varor. Konsumtionssamhället ”måste försvinna” säger han ordagrant. Det är verkligen ett svavelosande bud om frälsning.
Vad det gamla ska ersättas med lämnas tyvärr obesvarat, frånsett en ytterst vag idé om en omvändelse i Guds anda. Biskopens slutkläm blir alltså dyster för mig som gillar marknadshushållning och varken tror på paradiset eller helvetet. Han säger att det finns ett hopp om ”nytt liv bortom död och förgängelse”. Här framskymtar en bild av att sektledarens tro på kollektiv undergång för att nå frälsning. Om inte en alternativ miljösmart lösning sätts på plats kvarstår endast undergångens väg, tycks Hammar tänka. Men han ger ingen ledtråd till hur detta samhälle ska se ut. Bara ord om eftertanke och tillit till ett nytt mänskligt liv i Bibelns anda.
Vi skriver nu 2019. Ungefär 2000 år efter det att Jesu liv och tankar nedtecknats i ett jordbrukarsamhälle med begränsade inslag av handel. En ekonomi som i huvudsak gick ut på självhushållning. Redan då beskrev evangeliernas texter en ilska mot köpmännen som tjänade pengar på att sälja färdigtillverkade varor (”månglarna i templet”). En liknande konsumtionsfientlig anda lyser tydligt igenom den svenske biskopens förkunnelse av idag. Tusentals år i efterhand.
Intressant är att Hammar lyfter fram den nuvarande påven Fransiscus lika oklara tankar om en ekologisk omvändelse. Annars har påvekyrkan, och för övrigt även svenska statskyrkan, ett dåligt rykte vad gäller pengar och vällevnad. Man är inte heller kända för något sanningssökande. Mirakler, häxprocesser och åtgärder mot vetenskapliga rön kantar som bekant kristenhetens väg fram till idag. Själva grundantagande att Gud skapat människan är inte bevisat och Darwins evolutionslära talar ytterst starkt mot att vi bör ställa vårt hopp till Gud varken i livet eller efter döden. Och själva hypotesen om existensen av en Gud i skapelseprocessen är motsägelsefull. Vem ansvarar i så fall för all ondska och hemskheter om inte skaparen själv.
Nej, Hammar, jag tror inte du har mycket att hämta i teologins dogmer varken när det gäller lösningen på CO2-problematiken eller på människans liv bortom döden. Däremot sällar du dig till den stora skara politiker och mediala personer som idag vill förvandla en i grunden naturvetenskaplig fråga till en onyanserad skräckpropaganda, med rejäla inslag av synd och skam (begrepp som kyrkor i alla tider förmått hantera fullt ut). Biskopen och barnahelgonet Greta T är alltså brickor i ett politiskt spel. Två jokrar i ett mycket viktigt spel om hur CO2-frågan ska lösas.
Även vetenskapen är delad rörande själva problemets sanningshalt. Men jag menar att vi bör lyssna på den majoritet av forskaresom hissar varningsflagg. Två frågor står därför i centrum. Dels tidsfrågan: när måste vi senast avbryta CO-2-tillväxten? Dels åtgärdsfrågan: vilka alternativa lösningar står till buds tekniskt sett? Teologin ger inget svar på någondera frågan. Dessvärre gör politiker och medier inte det heller. Härifrån skrias bara: mindre olja, kol och gas och mer biobränslen och vindkraft. Men grundproblemet är att biobränslen producerar CO2 och vindkraften är otillräcklig ifall mänskligheten inte ska sluta konsumera varor som biskop Hammar så vänligt föreslår.
Jag är övertygad om att andra goda lösningar finns som folk vill acceptera världen runt. Vind och vågkraft har visserligen en potential, men den är svag och osäker. Kärnkraften är beprövad och kan sannolikt förbättras. Nyplantering av svenska skogar är tabu i vårt land där EU-bidrag ges för öppna landskap utan odling. Återvinning av metaller är ett måste för att säkra framtida tillgång. Ökad gruvbrytning är också nödvändigt (bla för batterier till elbilar) –men även här står rader av tabun i vägen. Åtgärder mot gifter och plaster är en väg som redan beträtts. Men hårda tag saknas och hindras i Bryssel av bland annat C-partiet. Böndernas rätt att gödsla och bespruta går nämligen först för ett parti som skenheligt vill framställa sig som grönt.
Sammantaget menar jag att klimatfrågan bör kunna lösas utan större problem och konsumtionsförbud. Som vanligt finns lösningen i det öppna samtalet. Så bort med skygglapparna! Sluta lyssna på olyckskorparnas profetior! Lägg böneböckerna åt sidan! Kavla upp ärmarna och tänk fritt. För en gångs skull.
Torsten Sandström
2019-07-13
Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com/
