På Rivieran bakom en lång strand av sand sträcker staden Nice ut sig i sommarhettan. De badande turisterna lever förstås ett annat liv än stadens invånare. Nice är en internationell smältdegel. Och så har det varit i eviga tider.
Genom trakten har Europas första människor rört sig på väg mot jaktmarker i nordväst. Kelter, greker, romare och medeltida legosoldater har passerat området (i olika riktningar). Under 1800-talet blev staden fransk – det tidigare Nissa låg under Sardiniens kung. Det sköna läget vid havet i skydd bakom Alperna medförde något senare att bankirer och företagare lät uppföra pampiga sommarvillor på kullarna ned mot havet. Öde strandängar till väster om stadens kärna förvandlades då till det som idag kallas ”Promenade Des Anglais”. Här möts nu som sagt tusentals människor från hela jordklotet i ett veritabelt turistgetto.
Nice´s historia framstår för mig som en Dagobertmacka, om någon minns denna seriefigurs smörgåsar med flerdubbla lager av pålägg. Alla slag av resenärer har avsatt sina spår i Nice. Idag syns förstås den franska och italienska kulturen tydligast, tillsammans med det internationella kapitalets gigantiska satsningar. Men om man skrapar på ytan framträder inslag från flera av de makthavare som under årtusenden haft sina vägar förbi. En intressant start är den gamla hamn som grekiska kolonisatörer nyttjat under antiken.
Redan då hade trakten en internationell prägel, som vi säger idag. Grekernas hamn och stad (Nikaia) omgavs av krigiska liguriska folkstammar. När romarna senare sökte sig västerut tog man därför fäste på en högt belägen plats på kullar några kilometer norr om staden. Här byggdes en garnison och stad, som kallades Cemenelum, idag Cimiez. Romarna tog över en befästning från de ligurer man med tid och möda besegrade. Romarna höll även en skarp blick på grekerna i staden nere vid kusten.
Efter 15 minuters bussresa på slingrande bergsvägar når jag Cimiez. Idag en burgen förort med stora villor i ett betydligt svalare klimat. Här finns i en stor park ruinerna kvar av romarnas bosättning från första århundradet av vår tidräkning. Orten blev en länk i romarnas kedja av stödpunkter för erövrandet av Gallien, dvs galeaternas eller kelternas land. På så vi en första brygga mellan de stater som idag kallas Italien och Frankrike.
Romarnas väg till Gallien kantas av rader av liknande bosättningar – många av betydligt större omfattning. I Cimiez finns ruinen av en badanläggning, stor som en fotbollsplan. Varmbad och kallbad i högar av sten samt ugnen till de värmekanaler som förflyttade hetluften till dåtidens badgäster. Dessutom en mindre arena för gladiatorspel, djurhetsning och annan underhållning i romarnas smak.
I dagens värmebölja blir synen av de solstekta stenhögarna extra svettig. Få turister orkar hit upp. De flesta styr kosan till det närbelägna Matissemuséets svala lokaler. Och många tusentals fler håller sig kvar på stranden nere i Nice. Som under alla tider är Nice ett vimmel av folk och språk från olika håll. Rika och fattiga. Amerikaner och ryssar. Och italienare som balanserar på EU:s slaka lina. Under den skinande ytan finns alltså än idag tecken på sprickor och konflikter. Jag återvänder själv i en AC-kall buss till stadens centrum. På eftermiddagen knäpper jag på teven och erbjuds de vanliga våldsprogrammen. Ungefär som på Cimiez´ arena under antikens dagar, tänker jag. ”The times they are changing” sjöng en av mina ungdoms idoler. Men gör dom det verkligen?
Torsten Sandström
2019-07-07
