Anti-PK-bloggen

Efter att Swedbanks styrelseordförande, Lars Idermark, sagt sig vilja avgå spekuleras det vilt om hans ersättare.

DN:s förslag på kandidater är som sig bör tre kvinnor: Annika Falkengren, före detta vd i SEB, Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat FN-revisor och Ingrid Bonde som förut jobbat på Vattenfall och varit chef för Finansinspektionen.

Dagens Industri satsar på: fd statsministern Göran Persson, Telias ordförande Marie Ehrling och Lars Grönstedt förutvarande VD på Handelsbanken.

På många vis är förslagen typiska för landet Sverige. Man tänker ”inom boxen” som det numera heter, dvs i traditionens och dogmatismens konserverande cirklar. Swebanks och Idermarks misslyckande beror till stor del på inkompetens, med rötter i att företaget haft alltför många ledare från den politiska sfären. Idermark har exv ett förflutet hos Coop och bonderörelsens företag, som inte kan jämföras med vanliga affärsföretag.

De enda kandidater som står fria från landets politiska sfär är såvitt jag förstår Annika Falkengren och Lars Grönstedt, vilka båda för övrigt sysslat med bankverksamhet. Men om någon av dem är intresserade av att ta itu med ett råttbo som Swebank är tveksamt.

En närmare titt på det övriga gänget visar på personer av den typ som är Swebanks huvudproblem. De har alla en nära kontakt med svensk partipolitik, statsstyrda företag och har sprungit i kanslihusets korridorer. För Göran Persson är detta givet. Googla på de andras levnadshistoria och du får se en rad politiska kopplingar. Dessutom en del tragiska utlandsaffärer eller komiska missförstånd. Förvånansvärt nog nämns inte Tomas Östros, fd finansminister, med politiskt uppdrag utomlands. Det tycks som om tidningarna inte förmår inse vilken integritet och affärserfarenhet som krävs av den person som ska göra ett stort börsnoterat företag konkurrenskraftigt (utan svarta affärer). Ska banken räddas krävs någon som inte kommit fram partivägen, utan en man eller kvinna med tyngd inom banking och juridik. Företaget står nämligen inför stora problem från USA-håll.

Klart störst politisk laddning har DN:s förslag. Tre kvinnor, precis som könet har betydelse för hur ett affärsföretag ska skötas. Men tidningen är som vanligt nummer ett i PK. Tidningen driver politik, inte förnuftig saklig diskussion, tyvärr. Om det är skojigt, fånigt eller allvarligt får var och en ta ställning till.

Min blogg är i allmänhet motvalls. Det är tyvärr nödvändigt då bloggens syfte är att kritisera en typ av ideologi som alltmer försöker styra oss politiskt. En del av denna ideologi är talet om ”den starka staten”. Politikerna vill nämligen att vi ska tro att det är nödvändigt att betala mycket skatt. Budskapet är att vi får så mycket tillbaka.

Men häromdagen fick en belgare verkligen mycket utan att ha betalat ett öre i svensk skatt. Staten brände nämligen av fem miljoner i pris till barnboksförfattaren Bart Moeyaert. Det är bara att gratulera honom. Och visst vill många minnas Astrid Lindgren, som priset uppkallats efter. Men belöningar av detta slag är något för rika industrialister att skänka om de vill stödja kultur som de privat vurmar för. Svenska politiker önskar tävla med Alfred Nobel. Tyvärr sker tävlan med andras pengar som insats. Tanken är att vi har en ”svensk modell” som måste marknadsföras världen runt.

Barnböcker är nyttiga. De ges också ut på löpande band. Så tillgången är god. Att den svenska staten varje år tänkt sig att betala fem miljoner på ett bräde till ett så flummigt ändamål är därför ett klart exempel på slöseri. Det saknas ett gemensamt folkligt intresse för ett så stort belopp. Det motsvarar i runda tal årslönen för 14 svenskar (före skatt!).

Detta sker i ett land där regeringen år efter år påstår att det inte går sänka skatterna. Om hundratals varianter av liknande årligt slöseri summeras blir det tydligt att potentialen för sänkning av skattetrycket är hög.