I DN 2019-01-15 kan man läsa en elegant skriven argumentering för vänsterpartiets linje rörande januariöverenskommelsen, JÖKEN. Författare är Ola Larsmo. https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-ar-vansterpartiet-de-som-forsvarar-den-liberala-politiken/?forceScript=1&variantType=large. Larsmos huvudtes är att det är V-partiet som står upp för en svensk välfärdspolitik. Han tycks mena att parterna i JÖKEN inte gör det. Än mindre partierna till höger. Han artikel framstår därför som ett stöd till det parti som för inte så länge kallade sig kommunistiskt (Ung vänster gör det för övrigt ännu i sina stadgar). Intressant i sammanhanget är att landets största liberala tidning, DN, sprider Larsmos budskap.

Jag delar inte Larsmos slutsatser. Men han har rätt så långt att liberaler och socialdemokrater är de som drivit fram välfärdsstaten historiskt sett. Men läser man Larsmo kan man tro att välfärden upphört att gälla idag. Under flera år med Alliansstyre har nya reformer lanserats. Och hans påståenden om att en öppning för V-partiets linje innebär att välfärden räddas är knappast rimliga. Även JÖKEN innehåller – ett brett sortiment av nya reformer. Kanske alltför många och opreciserade. Och framför allt ofinansierade. Här gör Larsmo det vanliga vänstertricket. Pengar tycks alltid finnas. Och politikerna kan ju alltid ta ut mer skatt. Därför snackar V inte så mycket om den saken.

På så vis missar Larsmo, som jag ser det, en huvudfråga i dagens svenska politik. Välfärden funkar nämligen dåligt i förhållanden till det enorma skatteuttag som drabbar svenska folket. Se på alla de politikområden som krisar, såsom rörande bostäder, skola, sjukvårdens administration, försvar, kriminalpolitik, invandrare utan jobb osv. Trots kriserna försöker landet politiska elit inbilla medborgarna om att det mesta är bra och att Sverige är världsmästare i snart alla politiska grenar. Här vill gärna V-partiet kvala in genom rop på ytterligare bidrag.

Dessutom är det så att framför allt vänsterns krafter i Sverige är ansvariga för att de politikområden som nyss nämnts fungerar dåligt. Vänstern kramar hyresreglering och fackens vägran att sluta särskilda avtal för invandrare. Vänsterpedagoger bär ansvar för en kravlös skolpolitik. Vänsterns drömmar om avtal som inför fred och förbjuder kärnvapen har stoppat en anslutning till NATO. Skjutningar och klanvåld mot kvinnor har också sina rötter i en vänsterbetonad invandringspolitik. Larsmo är blind inför att det är vänsterpolitiken som är roten till det onda.

Larsmo inser inte, tycks det, att en stor del av svenska folket är missnöjda och vill se en ny politik. En fortsatt högskattelinje är inte längre hållbar. Det gäller att ekonomisera, en gren där vänstern alltså inte kvalificerar sig i ens som reserv till B-laget. Medborgarna anser att skatten de betalar används fel. Det går att spara på många utgifter, såsom på åtskilliga bidragsformer, på u-landsbistånd, på statliga korstågsmyndigheter, på överpriset för EU, på symbolisk miljöpolitik etc. Medborgarna vill nämligen i större utsträckning själva bestämma över sina löner och pensioner. Samtidigt måste faktiskt några svagare grupper i samhället ges ökade incitament till egna ansträngningar.

Där syns högerlinjen i svensk politik. Det är fråga om ett slags frihetspolitik. Målet är inte alls att avveckla välfärden. Men meningen är att banta statsapparaten rejält. Eller med andra ord att begränsa politikernas makt och finansiella muskler i lämplig mån. Låt individerna bestämma över de pengar som inte längre ska betalas till staten. Politik ska inte längre vara ett yrke med uppdragsskydd och feta förmåner för politikerna och deras anhöriga. Politiska poster ska cirkulera och tidsbegränsas.

Larsmo måste alltså vända blicken från v-partiet, från dess väljare och från den extremt slösaktig finanspolitik som förespråkas. Något förenklat måste han försöka fråga sig vad medelklassen eller folkflertalet önskar. Jag menar att detta är demokratins kärna – i kombination med en vilja att ge svaga grupper ett rimligt stöd..

Torsten Sandström

2019-01-15

PS. Larsmos artikel finns i tryck i DN 2019-01-16, Kulturdelen, men en något nedtonad rubrik…DS